Martin

BAP, den starkes rätt är en missförstådd princip men central i både antik och modern politisk historia, utgör nyckeln till alla moraliska och politiska problem. Vi har välsignats med ännu ett alster från vår vän Kostin Alamariu, den förhistoriske snuskhummer som jag personligen betraktar som Vår tids mest framstående offentliga intellektuella.

Och traditionen bjuder ju att vi här i Radio Bubbla diskuterar de artiklar som han publicerar. Hittills har vi faktiskt inte missat en enda som han har lagt upp på sin nya substack. Och även tidigare när han har publicerat saker. Det var väldigt länge sedan som BAP publicerade artikel utan att vi gjorde ett litet inslag. Det tycker jag är en kul grej. Den här artikeln... Den har faktiskt några år på nacken egentligen.

Den publicerades bara i tryck först i en publikation som heter Man's World. Det här är första gången som den publiceras digitalt. Men den har ju då som vanligt med Bapp ett tämligen tidlöst tema. Den har några referenser. Den skrevs under de mörkaste Biden-åren. Och det finns ett par korta referenser i Donald Trump då som inte...

Ta med i analysen att han blir president igen. Men det är en tidlös artikel och den drar ihop ett antal temata som löper genom hela BAPs produktion. Den tar avstamp i en analys av den klassiska idén att makt är rätt. Eller might makes right. Och den mynnar ut i en diskussion av vad som egentligen krävs.

för att få till politisk förändring. Rubriken på originalet är The right of the stronger and the better. Artikeln öppnar med ett citat. Jag är osäker på var det kommer ifrån. Jag vet inte om du vet, Boris, men jag tror inte Bapp skriver ut det. Han skriver bara att det är från 1941. Men det används som avstamp för hela texten genom att definiera en doktrin som ska diskuteras.

Och det här handlar om... Det handlar om nazismen och det är ett försök att formulera en filosofisk princip som var central för nazismen. Den här idén som ofta felaktigt sammanfattas som makt är rätt och vi ska komma till varför det är problematiskt. Men det här är citatet i alla fall.

Naturen kände ingen annan rätt än den starkes och den bättre rätt. Alla moraliska och... politiska lagar som stod i strid med denna naturlag var inget annat än de svagas påhitt genom vilket de försökte beröva de starka deras naturliga rätt och ställning. Den födda aristokraten måste skaka av sig bojorna från dessa förkvinnligade moraliska och politiska doktiner och genom våld eller list eller vilka medel han än finner lämpliga att använda, återta det styre som är hans av naturen.

BAP vill sedan diskutera hur viktig var den här uppfattningen faktiskt för nazismen. En sak som han påpekar är att nazismen inte var ett kohärent system eller ens en tydlig politisk riktning. Som alla politiska rörelser var det ett samhällssurium av ideologi, politik, propaganda och manövrering för att hålla ihop olika falanger.

fraser och idéer som ackumulerades över tid för att blittka den eller den gruppen och så vidare. Därför kan man inte, det här är en poäng som Bapp vill trumma in, man kan inte bedöma värdet av en politisk filosofi baserat på dess texter. Och han påpekar del andra ideologier också. Han ger som exempel Islam och Marxismen. Och det är lite intressanta utvikningar han gör. Vet inte om vi ska gå in på det närmare.

Han säger att både islam och marxism är intellektuellt tvivelaktiga. Marxismen innehåller en del idéer som kanske gör visst intresse. Men den är också full av väldigt allvarliga felaktigheter. Som gör att det marxistiska projektet är väldigt förfelat. Och det leder alltid till katastrofer när marxismen implementeras på olika sätt.

Och med islam så är det ännu värre. För att islam innehåller inte... inte ens någonting överhuvudtaget som är intressant eller värdefullt från ett intellektuellt eller filosofiskt perspektiv. Koranen är... Från ett någorlunda upplyst perspektiv så är Koranen en totalt innehållslös och värdelös bok. Bapp illustrerar det här med ett citat från Arthur Schopenhauer.

Han var en ganska öppensinnad typ och han var specifikt intresserad av österländska religioner. Han var väldigt intresserad av buddhismen och sånt där. Men han hittade inte en enda idé av värde i Koranen. Även jag har försökt läsa koranen och hittade absolut ingenting som jag tyckte var intressant eller värdefullt eller estetiskt eller användbart. En oerhört primitiv och grotesk bok, vad min uppfattning är.

Men, sen är frågan då, vad är islam? Är islam koranen eller är islam en implementation av koranen? Och svaret är uppenbarligen nej. Islam är någonting helt annat. Någonting mycket mer komplext. Och idéerna, teologin och så vidare, spelar i slutändan en ganska liten roll. Därför att islam blev ju en världsreligion som nu dominerar samhällen med en miljard invånare.

Eller vad det är för någonting. Och på samma sätt är det förstås med marxismen. Så att vad marxismen är, när det kommer till kritan, under allt... pseudo-intellektuellt bråte under tusentals sidor av febriga rationaliseringar, dasskapital och sådana här luntor. Vad finns det där under egentligen? Och svaret är att det är något helt annat som egentligen ligger till grund för marxismen och har gjort att marxismen blev en så enormt framgångsrik intellektuell rörelse än de här förmenta teorierna.

Och det är också väldigt enkelt att konstatera att... Bland världens alla marxister så är det väldigt få som faktiskt har läst Marx och förstår hans idéer eller är intresserade av vad han faktiskt skrev i de här tunga böckerna. Marx själv är på många sätt mer intressant än marxismen. Och Bapp säger då att det som ligger till grunden för marxismen till exempel är att de defektas primala hat gentemot de bättre.

Vilket är en sån här idé som jag kommer ofta tillbaka till den här idén igen och igen i diskussioner i Radio Bubbla. Det är en av de viktigaste kärnpunkterna i Nietzsches analys av situationen. Jag ska inte ta på en tangent här. Men även enligt min mening så är det en extremt viktig poäng att se, så som jag brukar tänka på det, den psykologiska grunden som motiverar hela den.

intellektuella överbyggnaden. Om vi ska prata lite mer med Marx. Bapp säger att tidigare i Europa så tänkte man i termer av biologiska typer, det vill säga raser. Men i den moderna epoken så gick man över till att tänka i termer av idéer. Och det ledde till att vi började missförstå idéernas natur. Han ger som ett exempel Samuel Huntington. Som är en berömd statsvetare eller historiker.

Eller vad han är till facket. Han skrev den här berömda boken om civilisationer och civilisationssfärer. Men han delade in allting baserat på idéer. Baserat på texter. Framförallt religiösa texter. Vi har den islamiska världen och den konfusionska världen. Den ortodoxa världen och så vidare. Och BAP säger då att man kan inte förstå Afghanistan.

genom att läsa Koranen. Man kan inte ens förstå islamiska radikaler och islamiska terrorister genom att läsa Koranen. Och han säger att saker som reproducerar sig genom textuell pedagogi kan aldrig ge en djupare förståelse av det mänskliga. Så istället för tankar om människan och naturen så kan sådana system bara erbjuda vidskepelse, kallar han det för.

Och det gäller... Det gäller till exempel islam och marxismen, men också det han egentligen vill diskutera är nazismen. Så att nazismen definierades inte av en amoralisk aristokratisk radikalism. Men det uppfattades länge som nazismens farligaste idé. Och när han skriver aristokratisk radikalism...

Då är det viktigt att förstå. Det här förklaras inte i artikeln därför att Bapp tar för givet att hans läsare känner till det här. Men aristokratisk radikalism är en speciell term därför att det är en term som Nietzsche använde för att beskriva sina egna idéer. Så att aristokratisk radikalism betyder Nietzscheanism. Och till exempel det där inledande citatet från 1941 om den starkes och den bättre rätt, de svagast påhitta av moraliska och politiska lagar och så vidare, som Bappe använder som exempel på aristokratisk radikalism, det är oavsett vem som har skrivit det, så i vår tidsepåk så är det en utpräglad Nietzscheansk attityd.

Och Bapp skriver att de allierade efter kriget, de ville egentligen förbjuda Nietzsche, de ville egentligen ta bort honom helt och hållet och bränna alla hans böcker på grund av kopplingen som fanns mellan honom och tredje riket. Men de kunde inte. Precis som den tidiga kristenheten hade velat förbjuda latin och grekiska och de har haft tillräckligt mycket inflytande för att göra det, men de kunde inte. Vilket är en poäng som Machiavelli gör i en av sina böcker, citeras här av Bapp.

Men problemet då var att Nietzsche han var redan så viktig för stora delar av den europeiska kulturen. Det var så mycket av den tidens litteratur, första halvan av 1900-talet och så vidare som var inspirerade på honom. Bapp säger lite cyniskt, jag fick lite en rysning när jag läste den. Han skrev att de överlät till framtida radikaler att ta i tur med den saken.

Så att förr eller senare så kommer det liksom dristigare och dummare efterföljare. som får tända just de bokbålen. Och jag insåg när jag läste hans mening att han nästan säkert har rätt. Men istället så blev man ju tvungen att bevara arvet efter Nietzsche. Men då fick man istället förvrida det genom att skapa hela akademiska fält som bara handlade om att vantolka Nietzsche. Vilket är en stor del av vad till exempel postmodernism är för någonting.

Och som Bapp skriver i den här artikeln så har vi en avkload och kastrerad version av Nietzsche. Nietzsche är en sorts ironisk, liberal skeptiker som gör upp med alla hävdvunna idéer, men bara för att han är intresserad av individens sökande efter självförverkligande och sådana saker. Det vill säga, man vill aldrig kännas vid att Nietzsche sa någonting om samhället, vilket gör att man lämnar hans kritik av egalitarism och demokrati och så vidare åt sidan.

Vilket är väldigt groteskt från ett intellektuellt perspektiv eftersom Nietzsche hatade egalitarism och demokrati. Det som Bapp brukar säga, han var en maximalt högerextrem tänkare. Men allt det där soper man under mattan och får Nietzsche att framstå som en sorts existensfilosof med lite sådana idéer.

Men Bapps poäng här är att det fanns en medvetenhet om att Nietzsches aristokratisk radikalism, eller hans amoralism, var politiskt explosiv och väldigt farlig. Bland annat för att den var ett frö ur vilken nazismen växte fram. Och sen så vände Bapp blicken mot antiken och ett uttryck för aristokratisk radikalism från den epoken.

Och det handlar om en episod som han ofta återkommer till i sina texter, nämligen tiden efter det peloponesiska kriget. Det här var då ungefär 400 före Kristus, när den atenska demokratin krossades. För det var ju då så att Aten och Sparta utkämpade ett långt krig i flera årtionden. Och Sparta vann det här kriget, och de införde en ny regim i Aten.

Så att demokratin... kunde inte längre tolereras utan istället införde man, grekerna skulle ha kallat det för en oligarki, ett skifte från demokrati till oligarki. Men man hade en grupp som kallades för de 30. Och de 30 var så framstående förmögna män, oligarker. Många av dem var medlemmar av de gamla aristokratiska familjerna som hade marginaliserats under den demokratiska perioden.

Men de fanns fortfarande kvar åt mitten som familjer. Och nu för tiden så kallas de för de 30 tyrannerna. Vilket är ett exempel på att vinnarna skriver historien, för de blev inte så långvariga i den här regimen. I samtiden så kallas de bara för de 30. Hoy triaconta. Och den mest framstående av de 30, jag tror inte han hade en formell särställning, men i praktiken så hade han en ledande roll.

Det var en man som hette Critias. Och han var en ledare inom den här gruppen och han blev ansiktet för deras regim. Och den här regimen blev väldigt stormigt under en korta tid. De var vid makten och den blev väldigt hatad. Och Critias blev väldigt hatad. Critias var dessutom en viktig person av andra skäl när vi ser tillbaka på det genom historien. Critias var farbror till Platon.

Precis som Platon var Critias en beundrare av Socrates. Det fanns en stark koppling mellan den här nya aristokratiska regimen och de här filosoferna som sen kom att bli extremt betydelsefulla för all efterföljande civilisation. Det är nästan ingen idag som vet vem Critias var, men nästan alla känner till Socrates och Platon, åtminstone till namnet.

Man vet att det var några gamla greker som kanske sa något intressant. Och det fanns andra omständigheter också som har att göra med Socrates. Socrates stannade kvar i Aten efter kriget, vilket tolkades som att han gav stöd till den här nya regimen. Socrates var såklart Atenare, han var en patriotisk Atenare. Och han var också en krigshjälte, han stred i det peloponinska kriget.

Och han blev berömd för sin duglighet som soldat. Filosofer var lite annat virke på den tiden. Platon i sin tur har varit en framstående atlet. Han var en brottare. Det finns berättelser om hur stor och stark Platon var. Och duktig soldat Socrates var. Men Socrates blev ju dömt döden en tid efter det här. Och det hade att göra med Critias och de 30.

Och Bapp skriver en del om det här i sin andra bok, den som heter Selective Breeding and the Birth of Philosophy, som han gett ut under sin pseudonym Costin Alamario. Att de dödade Sokrates därför att han ansågs ha varit en läromästare eller inspiratör för Critias. Och Critias, och det här är då ändå en poäng som Bapp återkommer till, han var den antika världens motsvarighet till Adolf Hitler.

Dels var han en sorts diktator som kämpade mot demokratin och sen så härskade han över Aten efter demokratins fall. Men han hade också liknande idéer, det vill säga den här sortens idéer som vi idag kallar för Nietzscheanska. Så Critias själv pratade om saker som de starkast naturliga rätt i samhället och hur lagar och moral och mytologi skapas av de svaga och de svagast religiösa ledare.

För att bakbinda de starkaste och bästa personerna i strid med den naturliga ordningen. Så det finns en sorts historisk svensk moral här som olika tänkare har återkommit till. Att om man leker med den här elden, de här nietzscheanska, aristokratiska, amoraliska, styrkedyrkande idéerna. Så slutar det med Hitler. Så det hände i Aten. På 400-talet före Kristus och det hände i Tyskland på 1900-talet.

Och man kan tänka sig såklart andra exempel genom historien. Kanske Alexander den Store som var en del av samma kedja. Han hade Aristoteles som privatlärare. Aristoteles i sin tur studerade för Platon. Eller kanske andra, Cesar Borgia. i Florens som Machiavelli skrev om och byggde mycket av sina politiska tydligheter på. Napoleon såklart, kanske Mussolini som också var influerad av Nietzsche, precis som Hitler var.

Och en annan poäng som Bappi gör är att all den här berömda filosofin som kom att prägla västerlandet så djupt, alltså från Socrates och Platon och Aristoteles och så vidare. Den här filosofiska idén har utgått. utvecklades under en period som följde direkt efter ett stort krig. Där man hade levt under en katastrofal antidemokratisk regim under en Hitler-gestalt. Det var en situation som på många sätt liknade den som vi själva befinner oss i.

Även då var det så att Platon och Aristoteles var tvungna att vara försiktiga. Så det fanns politiska idéer som de var tvungna att uttrycka esoteriskt eller ironiskt. Eller att de kunde skriva om dem. Men tillskriva dem till andra personer, som Platon gör i sina dialoger till exempel. För att man var tvungen att betona att man inte var på samma sida som den fruktansvärde Critias.

Jag gillar ju inte Hitler, men... Och de dödade ju Sokrates. Så det var inte en teoretisk risk. Platon och Aristoteles visste att deras liv stod på spel. Sen har debatten rasat i 2000 år nu om hur man egentligen ska tolka Platon. Menar han det han skrev bokstavligt talat eller hade han ett mer esoteriskt budskap som han fick bädda in mellan raderna för att inte gå samma öde som Socrates mötes?

Så Bapp försöker dra flera paralleller mellan den här tiden i antikens Aten och vår egen tid. Och han menar på att, han skriver om den här doktrinen då som han menar var central både i det antika motståndet mot demokratin och i liknande rörelser i vår tid. Och han hymlade inte med sina uppfattningar där, han skriver till och med rakt ut att han säger såhär I believe this formula of amoral aristocratic radicalism is the key solution to all moral and political problems facing us.

Amen. Det finns en massa missförstånd kring den här idén som han vill leda ut. Och en sån sak, det är en uppfattning som torgförs ibland, att våra nuvarande eliter som styr världen nu, att de representerar den här doktrinen. Det vill säga att de som härskar över oss nu, att de agerar utifrån en sorts maktgerrättperspektiv. Eller till och med att de är nittianer.

Det finns sådana idéer i omlopp, såklart. Man hör dem även i våra kretsar ibland. Idéer om att de som styr världen är en sorts elitister, de ser sig själva som övermänniskor, de vill underkafta sig resten av mänskligheten. Och det sägs ibland ganska ofta att de drivs av någon sorts satanisk kraft. Att de innerst inne arbetar för någon sorts puronska, kanske demoniska influenser som verkar igen dem och så vidare.

Och en annan idé som är ganska vanlig är att dagens eliter har kopplingar till nazismen. Då pratar man om sådana saker som att... att nazisteliten i Tyskland importerades till USA efter kriget. Vilket är sant, i viss utsträckning såklart. Werner von Braun och de andra, som Tom Lehre förresten skrev en rolig sång om. Men tanken är att dagens USA i någon bemärkelse är ett slags fjärderike. Och att den globala eliten har diverse eugeniska projekt.

När Bill Gates lägger skumma saker i vaccinerna som han skickar ut. Och det låter ju väldigt nazistiskt med stora storskaliga eugeniska globala projekt. Men Bapp påpekar, och jag anser själv att det här är en väldigt viktig poäng, han gör det på ett kraftfullt sätt, att eliterna har inte alls de här drivkrafterna. De hävdar såklart aldrig själva att de drivs av sånt.

Och det finns heller ingen som tyder på att de gör det privat heller. Det vill säga, de är inte satanister. Utan sanningen om våra förmenta eliter är, den är på ett sätt och vis ännu mörkare och ännu svårare att hantera. Därför att sanningen är att de är humanister. Det är det som är problemet. Så deras målsättningar är humanitära och egalitära. Och såklart demokratiska. Och de gör en hel del saker som beskrivs som antidemokratiska.

Men de gör dem alltid i demokratins namn. Alltså de kringgår den nuvarande felbara demokratin för att de verkar i linje med en högre demokrati, en renare demokrati. Så om populasen vill stoppa massinvandringen eller gå ur EU eller något sånt där. Vad är mest demokratiskt att göra om man är politiker? Så utifrån den rådande ideologin så är det ju helt logiskt att bortse från folkviljan.

När den vill saker som står i strid med de grundläggande värderingarna som hela systemet bygger på. Därför att demokratin, och det här är ju någonting som alla bör kunna vara överens om som en någorlunda sofistikerade bedömare. Demokratin handlar ju inte enbart om folkstyre, utan det är en mer komplex idé. Någonting bredare och djupare än en samling idéer. Men oavsett så är det tydligt bara från det faktum att alla avsteg från demokratin...

demokratiska metoder alltid legitimeras med hänvisning till demokratin som princip och en sådär djupare demokrati. Och det är det som är BAPs poäng i den här delen av artikeln. Att problemet är inte att dagens eliter förvanskar de demokratiska idealen. Att de har infört någon sorts de facto auktoritära demokratur som man säger ibland.

Problemet är demokratin. Problemet är den egalitära moralismen. Därför att utan den så skulle ingen acceptera. De här eliterna styra. Alla deras sinnessjuka projekt. Skulle vara omöjliga. Och en annan sak som han tar upp då. Som folk snubblar på. Det här med makt och rätt. Där folk får för sig att om man tror att makt ger rätt. Så måste de härskande eliterna anses ha rätt. Eftersom de har makt.

Så det är en sorts taftologi. Därför att. Det kan ju inte finnas i sådana fall något illegitimt styre. För att vem som än styr. har ju varit starkt nog att ta makten och därmed är deras styre legitimt. Så det här är ett argument som förs fram ibland. Man säger saker till dem att, jaha, du tror att makt är rätt. Jaha, men då måste du stödja den socialdemokratiska regeringen. Därför att de har ju makten och makt är ju rätt enligt dig. Men det här missar poängen i en Nietzscheans kritik, eller för den delen en antik filosofisk kritik som det kan ha formulerats av till exempel Critias eller kanske Platon bakom lyckta dörrar.

Poängen är inte att vilken form av makt som helst är ett bevis för duglighet som man skulle kunna tro utifrån den här frasen, makt är rätt. Som inte är en god representation av den här uråldriga filosofiska idén. Och jag vill säga också att BAP konsekvensätter might makes right inom citationstecken i den här artikeln. Så han gör inte det här misstaget utan han påpekar det här misstaget.

Och den filosofiska principen den är snarare någonting i stil med styrka ger rätt. Eller mer specifikt individuell styrka och storhet ger rätt. Det vill säga... Samhället bör styras av de starkaste och mest utmärkta individerna. Och sådana styren tenderar att vara öppna med den principen. De säger inte att de gör vad de gör för diverse fluffiga humanitära principer.

Utan de säger rakt ut, som Kritia sa till exempel, att de härskar i kraft av sin styrka och sin nobilitet. De vill lyfta fram de allra bästa människorna, de vill ge stora män fritt spelrum och så vidare. Och så var det ju även i... i tredje riket. Om man tittar på retoriken från Hitler och de andra, de var relativt öppna med den här den här mer nietzscheanska orienteringen eller vad man vill kalla den för.

Och det är någonting totalt annorlunda än dagens regimer som alltid, alltid, alltid försöker bygga acceptans och utöka sin makt genom moralism och stora ord om demokrati och jämlikhet och medmänsklighet och så vidare. Och det är egentligen Tämligen enkelt att se skillnad på en regim som underbyggs av egalitära idéer och en som underbyggs av elitistiska idéer om styrka och individuell storhet och så vidare.

De är varandras absoluta politiska motsatser. Så att en del av poängen här är att det inte är makt i rätt eller makt i rätt. Idén är inte att de som kan ta makten därmed har rätt att använda makten utan idén är att... De bästa individerna, de starkaste, ädlaste, mest kapabla individerna ska ha det största inflytandet i samhället.

Så att den här individualistiska aspekten är omistlig och även den aristokratiska aspekten. Så att det inte är makt i rätt utan någonting i stil med att de bästas rätt eller de bästa styrer. Vilket förstås är exakt vad ordet aristokrati betyder. Aristoi betyder de bästa på grekiska. Att de svaga ibland styr, som i vår tid, på grund av olika omständigheter och tillfälligheter, det är ingen paradox.

De svaga får ofta makt över de starka, framförallt för att de svaga är så många fler. Och för att de svaga, det vill säga de individuellt svaga, de personer som aldrig själv kan åstadkomma någonting stort, de använder sig av manipulation. Genom religion och moral och andra verktyg. Genom idéer och språkspel och skambeläggning och grupptryck och så vidare.

Andra metoder än individuell excellens. Och sen kommer Bapp in på det som är artikelns... Där han vill dra någon slutsats. Där han skriver om elitformation. Frågan han ställer sig då är hur får man en grupp starka män? En elit att foga samman till en grupp som sedan kan agera på ett koordinerat sätt. Och BAP ser det här som den kritiskt avgörande frågan.

Det svåraste problemet men också det mest centrala problemet som måste lösas för att åstadkomma någon sorts positiv utveckling. Så frågan är då hur formeras en elit och hur hålls den samman över tid? Och BAP säger några saker, jag tänkte citera honom igen. Det är en viktig sak som jag gärna vill att vi ska prata mer om. Han säger så här, många som talar om politik glömmer att varken vi eller de härskar över ett land.

Vi är inte i en position att bedriva politik. Vi har ingen makt över människor eller institutioner. Vi är maktlösa. Den enda relevanta politiska frågan är därför, hur skapar man kärnan i ett parti? Som den tidiga kommunistinternationalen eller grupperna som grundade zionismen. Och hur grundlägger man en ny ordning eller ett nytt land? Och Bapp säger att både marxismen och zionismen var från början, de var inte ideologier för att bedriva politik för ett land eller ett folk, utan de var ideologier för att formera nya eliter.

Vilket är det kritiska första steget som många glömmer bort. Och det här är någonting som jag har försökt prata om ganska många gånger i Radio Bubbla genom åren. Jag har försökt säga att, till exempel när vi pratar om diverse småpartier. som vill utmana makten att ta sig in i riksdagen och så vidare. De är ofta väldigt förvirrade när de fokuserar på politik, på sina program.

Och alla de här partiprogrammen är nästan helt irrelevanta. Man ska ta politiska positioner. Det är inte så partier vinner framgång. De tar de smartaste politiska positionerna, populära positioner och så vidare. Det allt hänger på är om en parti har ett dugligt ledarskap. Om man inte har en ledare så måste man först och främst försöka skaffa en.

Där tenderar politiska positioner, partiprogrammet och så vidare, att vara i vägen snarare än att hjälpa i den processen. Men nästan alla politiska partier som startas fokuserar till minst 90% på att sätta ihop den perfekta mixen av politiska ståndpunkter. Man gör utspel om att man ska driva den eller den politiken och så vidare. Det där är ett missförstånd. Det där är politik.

Det är något man kan syssla med. där man redan har makt. Och egentligen är det inte så kom... Ja, men får man inte makt då, undrar någon då, av väljarna för att man lovar att bedriva den sorts politik som väljarna vill ha? Och det är en djupare diskussion, men svaret där är nej. Man får makt för att man utövar ledarskap och för att man kliver in i ringen med andra som vill leda och dominerar dem.

Det finns... Vi har pratat tidigare i radion om idén om ett övergångsprogram. Det är en sån här marxistisk idé som är ganska intressant. Men ett övergångsprogram är specifikt inte politik som man planerar att genomföra. Utan ett övergångsprogram är ett sätt att påverka folks tänkande och mobilisera folk genom att ställa krav som man vet är omöjliga inom det rådande systemet för att exponera systemets uselighet och ohållbarhet.

Men om man vill göra ett seriöst försök och starta en rörelse så är frågan inte vilken politik ska man föra. Eller ens hur ska man mobilisera massorna? Utan frågan är hur kan man mobilisera människor som kan forma en revolutionär elit? Och det här är poängen med hans artikel. Att han säger att den här amoraliska aristokratiska radikalismen det är den rätta doktrinen som en annan sorts män kan samlas kring och bilda en ny sorts elit eller en kontra elit.

Så det kanske inte är det man går till val på. Men det är det man samlas kring när man börjar bygga en ny elit. Vilket är det första nödvändiga steget för att sen kunna göra någonting i större skala. Men allt det där som kommer senare är beroende av att man kan ta det första steget. Nu har jag pratat enormt mycket. Bapp har också intressant resonemang om att vår nuvarande situation liknar väldigt mycket situationen i antikens Grekland.

alltså efter Pelle Poulsen. Boneska kriget, mer än den liknande situationen som ledde upp till andra världskriget. Så det är inte så att vi är nu på väg att uppleva 1920-talet 1930-talet igen, som vissa skojar om Memer. Men däremot så kan vi titta bakåt till Aten för att få lite mer ledtrådar. Men jag har pratat så väldigt länge så jag måste ta en paus. Boris, vad tyckte du om BAPs senaste artikel?

Boris

Alltså, jag blir för en gångs skull nervös för du har igen utnämnt honom till vår tids främste intellektuella. Och det är mycket möjligt att han är, men då har vi problem faktiskt, tycker jag. Jag har vissa, en enkel bonde ska jag tycka något här, men jag säger så här. Dels är jag... Jag är faktiskt lite, alltså jag tycker han är en typisk, han är mer begåvd än en typisk amerikansk intellektuell, den är halvrumän.

Men han, alltså anslaget är ju ändå så förbannat amerikanskt, vare sig man är vänster eller högerintellektuell. Man tar alltid ett avstamp i antiken. Och det verkar liksom, Europa och Europas historia verkar inte existera överhuvudtaget. Utan vi ska alltid... Släpa sig in i någon jäkla sal eller ett gymnasium där greker står och diskuterar när de inte brottas eller oljar in varandras kroppar.

Ibland gör man ett skutt fram till romartiden. Alltså antiken är viktig. Men vad jag inte fattar är att vare sig hos BAP eller hos andra som diskremerar sakerna. Så förflyttar man sig framåt i tiden i den europeiska historien. Det är för att det finns ju mängder av levande exempel på just det han efterlyser.

Och då skulle det bli mycket nyckelordet där levande. alltså jag tyckte Jag läser på alla människor vad menade Platon egentligen. Skitsamma vad han menade. Man kan titta på den blodiga spännande europeiska historien istället. Och det är mycket lättare att förklara för folk varför man har rätt att ta sig i makten och utöva den också.

Man tittar på den historien. Bara Europas moderna historia ger oss exempel på. Personer som jag antar att BAP skulle tycka att de fyller måttet för aristokratisk radikalism. Alltså Polens, Pilsotsk, Rumänien, Santon, Esko. Vi ska inte glömma Mussolini, vi ska inte glömma Decor, vi ska inte glömma Napoleon, vi ska inte glömma den yngre eller den äldre Cromwell.

Och vi har statsmän som Richelieu, Henrik den åttonde och i Sverige Carl den nionde och Henrik den fjortonde, Gustav Vasa. Och Hjalmar Branting, utmärkta exempel på aristokratisk radikalism. Och det blir mycket lättare för folk att få dem att fatta med exempel från deras historia. Att fan det här landet var bra när Excellery gjorde så här.

I och för sig lät han halshugga 14 personer på Linköpings torg, men vad gör man inte? På något sätt så pratar BAP väldigt ofta om viljan till makt. Men jag bara tycker att han är antikt, akademisk, anemisk. Jag är på mitt gnälliga humör idag. Och just det här med...

Det finns dock... saker jag tycker är positiva i den här artikeln. Som han kanske inte utvecklar så mycket med. Men han gör ju ett... Dels att tolka hans lilla utflykt till ja, det feodala Japan på följande sätt. Man ska överhuvudtaget inte tala om moral i det stigrande skiktet. Det är ointressant. Utan man gör vad som behövs.

Man har gjort vad som behövs för att gripa makten och man gör vad som behövs för att behålla den. Däremot så ser man till att det finns en moral eller till och med flera moraler i samhället. Ett förnuftigt samhälle, hierarkiskt strukturerat. Varje nivå kan egentligen faktiskt med fördel hålla sig med sin egen moral som föreskriver hur de ska leva och andas och så vidare.

Det var en intressant utflykt som man gärna kunde ha utvecklat. Och just så har det också varit i den europeiska historien. Det här med att det ska finnas en moral som gäller för alla, det är ett ganska sentida påfund. Tidigare hade vi moral kopplat till vilket skick det hörde till i samhället, vilket är en mycket rimligare ordning.

Återigen det här med det icke-precisa. Jag gillar tanken på att vi ska studera tidiga kommunismens och zionismens organisationsprinciper. Det finns mycket praktiskt att lära. Och som sagt, de är stenhårt inriktade på att gripa makten, i zionismens fall att skaffa sig ett land.

Man vill ha kontroll, man vill ha makt. Och det är där jag tycker det blir intressant att diskutera förutsättningarna för detta. Därför att det senmoderna samhället vi lever i har... Exakt skulle jag säga så här att det försvårar uppbygget av grupper som är präglade av aristokratisk radikalism.

Av det enkla skälet att mer eller mindre marknadsekonomier som också är porösa. Alltså vi har inte forna tiders organiska, hierarkiska samhällen tydligt indelade. Och den som är någorlunda begåvad kan ju faktiskt på individuell basis bli precis vad de vill.

Sen kan de bli mentalt fördärvade också under resan. Det är en annan sak. Det är ett viktigt moment han inte nämner. Bolshevikernas kärna, zionismernas stenhårda ledare, de som sedan bildade Stern och Irgun. De gör ju det därför att för begåvade människor finns det ingen annan väg. De är ju, utan att kanske förstå det, amnitianer.

Men vill de ha makt så måste de gripa makten och samhället. tillåter de inte ens lite makt. Det samhälle vi lever i, man ska ha normalisk IQ för att inte kunna reda sig ett liv. Det är paradoxalt något problem. Däremot så tror jag att den utveckling som Europa befinner sig i, där samhället blir mer och mer kontrollerat tankemässigt och staten växer ut över alla breddar.

Det kommer skapa en bra mylla för att begåvade människor faktiskt inte kan ta sig en plats i samhället. Det är därför att förfallet har gått så långt att man måste vara korkad för att bli chef eller få en plats i samhället. Och då skapas grunder för olchevikiska, zionistliknande eller fascistiska organisationer. Nu har Agnet klart på BAP.

Martin

Ja. Tack så mycket Boris. Det här är orsaken till att jag vill ta upp de här BAP-artiklarna med dig. Jag är så imponerad av hans intellekt. Kanske andra saker också.

Boris

Hans kropp.

Martin

Jag kanske inte alltid kan förhålla mig helt och hållet objektiv. Jag tycker att du är absolut rätt. i nästan allting du säger. Till exempel det här med varför pratar man så mycket om antiken på det här akademiska, anemiska sättet som jag tror att du uttryckte det. Orsaken till det, det är väldigt lätt att säga varför, vad är orsaken till att prata så mycket om antiken och att jag också alltid vill ta tillbaka saker till antika Grekland.

Och det är ju en sorts det är en sorts helenistisk fetisch som hänger väldigt nära ihop. med att vara fascinerad av Friedrich Nietzsche för han också var han var långt mer historiskt bildad i Europas historia än vad jag är till exempel, men han var väldigt, väldigt intresserad och väldigt fokuserad på framförallt arkaiska i Grekland som ideal och avstamp för framtida verksamheter och så vidare så det är liksom en sorts fluga som Bapp är biten av och som jag är biten av och det är Ja.

Jag ser det som en svaghet, ett problem. Ett problem som jag vet att jag har. Och sanningen är att jag vet mer om Critias än jag vet om Karl IX. Så det är därför jag pratar med dig Boris för att få lära mig någonting annat. Så jag tycker att det är absolut rätt. Jag tackar dig för de här korrektiven som du alltid ger när vi pratar om BAP-artiklarna.

Men det är också så att många av de här idéerna går ju igen i en och en i historien. Så till exempel det här japanska exemplet. Den här idén om den amoraliska eliten som inte har några regler förutom sina egna husregler. Och sen har man det här moralsystemet för folket. Den idén måste man ändå säga är väldigt starkt förknippad med Platon.

Eftersom det är en sån central idé. Platon i staten och så vidare. Där man har filosofkungarna som styr över samhället. Och sen har man folket. Och folket har en religion. Filosoferna, filosofkungarna, de har ingen religion. De har filosofi. Men för folket så måste man ha religion och moral och myter och språkspel och allt det här. Så att de kopplingarna tror jag är lite underförstådda i BAPs text.

Men det är intressant, det är väldigt intressant det här med vilken inställning olika grupper har. Grupper som... kan positionera sig själv för att ta makt eller göra någon sorts förändring. Finns det någon som gör det här? Finns det någon som gör någonting som ens liknar det här? I Europa eller i Sverige till exempel. Och svaret är att det finns ju ingenting eller nästan ingenting.

Men med de här verktygen, med det här som en lins som man kan titta igenom så kan man ändå se och försöka hitta vissa. Ja, men kanske vissa antydanden, vissa trevande steg och någon som åtminstone verkar vara på väg i en rimlig riktning. Det kanske var ett bra tillfälle att prata lite i radion om någonting. Nej, om det inte är tidigare för dig Boris, jag har berättat för dig, men jag tror inte jag har pratat om det i radion.

Jag blev väldigt imponerad när jag lyssnade på en intervju med Marcus Allard. Han blev intervjuad av någon sån här Blatte podcast. Så jag fick hoppa rätt frisk där, men jag hörde några grejer han sa. Och en sak han sa, han fick en fråga om Marcus Allard. Bör Sverige förbjuda moskéer? Och han sa ungefär, jag tänker inte sitta här och säga att vi ska förbjuda moskéer eller vi ska inte förbjuda moskéer.

Därför att jag är politiker. Och en politiker... vill först och sist ha makt. Jag ska ta makten och när jag har makten, då ska jag titta på situationen och då ska jag avgöra om det är motiverat att förbjuda moskéer eller inte. Och om det är så att vi befinner oss i en stor kris med miljontals invandrare som håller på att förstöra landet, då kan du hoppa upp och sätta dig på att vi ska förbjuda moskéerna.

Men om saker och ting är under kontroll och det finns inget större hot mot svenska kärnvärden och sånt där, då behöver vi inte förbjuda moskéerna. Men mitt jobb just nu är inte att sitta och prata om politik och berätta för dig vad jag ska göra när jag tagit makten. Mitt jobb är att ta makten. Och jag har väl aldrig hört en svensk politiker eller en svensk politisk profil eller någon säga en sån sak. Rätta behöver jag ha fel, men Marcus Allard är det enda i mannaminne som har sagt en sån sak i svensk offentlighet.

Boris

Ja, för att... Det där är så oerhört vackert. Vackert är inte ett överdrivet ord i sammanhanget. Det är inte bara svenska politiker. Annars kan du alltid säga att jag strävar inte efter makt. Jag gillar inte det här med makt. Jag vill ju samla folk omkring mig och att vi är alla överens. Makt är jättejobbigt.

Jag sitter helst hemma med frugan. Det är så man ska låta. Och jag tror att det inte är de flesta, men jag tror att väldigt många tycker att det vore ett befriande. Inte bara du och jag här. Att man säger att jag vill ha makt nu.

Martin

Allard sa ju i den här samma utläggningen att om man är politiker och inte först och främst vill ha makt så är man sinnessjuk. Han sa sinnessjuk eller psykiskt sjuk. Då är man störd. Intressant att uttrycka det, men poängen då, det är en poäng som... också i ögonartikeln, det är att om man inte har det som sitt primära fokus så har man inte förstått vad politik är för någonting och vad makt är för någonting och hur de här sakerna fungerar.

Boris

Jag tror han har alltså jag tror han har något viktigt på spåren där som du och jag har diskuterat tidigare. Alltså att folk som ger sig in i politiken, de kan mycket väl vara i någorlunda sunda vätskor när de börjar och faktiskt gå in i politiken därför att jävlar, jag vill inte bara vara med och bestämma, jag vill bestämma. Men ska du ta dig fram i politiken kan du ju inte säga detta.

Det vill säga att du går in i en slags förbannad skymningsland där du måste låtsas vara ointresserad av makt. Och heller inte kan utöva den naket. Du kan inte beordra den där halshugglingen till exempel. Du kan ju knappt beordra indragning av fruktkorgar. Och det tror jag skapar mentalt sett väldigt skadade människor.

Martin

Ja, och det är en ganska lång kedja från... Nu vill jag inte prata om Marcus Allard. Jag är imponerad av honom och uppskattar honom mycket. Jag hoppas det går väldigt bra för honom. Han är den enda personen på den svenska politiska scenen som jag har någon sorts respekt för nu för tiden tror jag. Men om vi lägger honom åt sidan och tänker kanske mer generellt kring den här idén, som den här idén som BAP har.

Och han säger ju också att han avslutar den här artikeln med det. Samma sak som han avslutar Bronze Age Mindset med. Han säger att vägen framåt är att skapa hemliga organisationer, underjordiska organisationer, inspirerade av maffian och sådana saker. Vi ska arbeta under jorden och bygga upp makt där som sen kan flyttas upp och bli en maktposition i samhället i stort.

Eller använda den makten till att skapa helt nya stater till exempel. Han brukar prata om att skapa nya stadsstater i tropiken och sådana saker. Och där någonstans börjar det bli ganska långsökt. Ganska fantasifullt och roligt att tänka på. Men det är ganska många steg däri mellan. Men det är väldigt intressant att titta på de konkreta exempel på hur bevisningen kan göras i verkligheten.

Och där är ju marxismen. Ett fantastiskt exempel. Och det är väl det som jag tycker är det mest intressanta med marxismen. Att de kom så oerhört långt med sitt projekt. De blev liksom en global maktfaktor. Och väldigt mycket av allt de gjorde fanns redan inbyggt i Marx, hos Marx och Engels.

Även sådana saker som politisk strategi, precis det här som Bapp pratar om, om elitformering och så vidare. Det vill säga det som de höll på med. på 1800-talet och början av 1900-talet. Och sen när vi kommer till ryska revolutionen när Lenin tar makten och allt det där som hände sen då är vi ju i nästa fas. Då är vi i den politiska fasen som på sätt och vis är mer välbekant och där finns det enligt min mening inte så mycket av värde att hämta och inspireras av från bolshevismen i Ryssland.

Men det som ledde upp till revolutionen är enormt intressant. Där borde vi titta mycket närmare och försöka lära oss mycket mer.

Boris

Bolshevismen och faktiskt också dionismen. Och det är ju från början slutna, hårda, disciplinerade sällskap. och Jag tror inte steget behöver vara så långt till massinflytande, men till politiskt tyngd. Det är för att det finns fyra politiska rörelser som formeras på ungefär samma sätt.

Bolshevismen, Zionismen, Fascismen och Nazismen. Och det intressanta med alla fyra tycker jag är att ett gemensamt raga, just det här. Den hårda disciplinerade kärnan och så vidare. Men när de väl är formerade och börjar verka så kommer pengarna krasst och cyniskt uttryckt.

Alltså inte genom Stalins bankkron så mycket utan genom att missnöjda kretsar i samhällets övre skikt putsar in pengar, ger understöd på olika sätt. Alltså även i äldre bolsjevikerna, de hade ju ett djävulst nätverk i de bemedlade klasserna i det gamla Sarysland.

Annars hade de inte överlevt så länge sedan de gjorde. Och det är det definitivt fascismen i Italien. Så jag tror att vissa rörelser svaget... idag beror just på att de inte är tillräckligt hårda och disciplinerade så att någon tycker att det är ju värt att satsa slant på för framtiden.

Martin

Precis. Och det är därför som jag finner mig i den här märkliga positionen att jag som med mina politiska uppfattningar och tendenser trots att jag är minst sagt väldigt negativt till marxism och sånt där, så går jag här och känner att Marcus Allard är kanske vårt bästa politiska hopp i det här landet. Det vill säga Marcus Allard som är marxist, han är, jag tror att han är någon sorts stalinist, alltså han är kommunist och han hänvisar ofta till Stalin.

Stalin gjorde det, men kolla bara hur Stalin gjorde det. Det är hur lätt som helst vi gör bara som Stalin här. Vilket det är liksom verkligen. Och ändå sitter jag och ser på alla svenska politiker, alla små partier, alla utmanare. Vem av dem är här? Kan jag möjligen tro på? Vem kan jag respektera? Vem skulle man kunna hoppas på att de kan göra någonting? Och i slutändan så är det bara Marcus Allard som jag inte bara måste avfärda.

Och han är ju, han kommer ju från den här traditionen. Han kommer ju från en av de här traditionerna som faktiskt gjorde det en gång i tiden. Inte han, men den här kommunistiska traditionen. Och han har rätt mycket av den här hårdheten och amoralismen. Det är en rolig sak med... med Alad och hans kompis i podcasten att de är väldigt väldigt amoraliska och pragmatiska och en reflektion som jag gör jag sa det till dig tidigare också Boris att om Alad skulle ta makten i Sverige eller om han skulle bli en viktig röst i nationella politiken och sånt där och sen kommer det till en sån fråga om till exempel är det så här återvandring, massdeportering av invandrare.

Nu tycker jag att han verkar radikaliserat på senare tid. Han verkar väldigt positiv i sånt. Men en mer övergripande poäng som jag tänker är att det kan hända att han säger ja, det kan hända att han säger nej. Men om Marcus Allard säger nej till massdeporteringar av en miljon invandrare så är det inte på grund av någon sån här Tack.

luddiga humanitära skäl att nej, så kan man faktiskt inte behandla människor och så vidare. Utan själva masterporteringarna och interneringslägen och allt det där, det kommer vara det minsta problemet för honom. Därför att han beundrar Stalin för att Stalin gjorde sådana saker. Utan det skulle vara något annat skäl i sådana fall som han har att motsätta sig det, vad det nu skulle vara. Men det här som alla andra politiker faller på, Alad kommer inte falla på den punkten. För att han är en riktig kommunist. Inte en sån här modern social-kommunist som kanske är i Vänsterpartiet. Utan mer den gamla skolan.

Boris

Jag kommer ju tänka så här att en miljon invandrare. Vi behöver ingen maskinpark för att öppna riksdagen. De kan gräva.

Martin

Nu kan vi gräva en kanal över Norrland. Vi får påminna honom om att Stalin också försökte gräva kanaler med atombomber. Jag försöker förvåna mig att satsa på det istället.

Boris

En spännande tanke.

Martin

Samtidigt så är det lite... Jag känner inte så mycket råg i ryggen, så mycket optimism över att Marcus Allard är det bästa vi har. Eller det enda vi har. Men jag tycker ändå att det är intressant att koppla det till någonting i verkligheten. Om man kan peka på någon person eller någon organisation som faktiskt håller på. Jag hoppas att det är så att folk verkligen jobbar på den här BAP-planen.

Att det finns BAP-ister som bygger maffiaorganisationer. Och nu när de har 200 bordeller så är de snart redo att... Ja, vadå? Det är lite oklart för mig. Men jag ser inte så mycket tecken på det. Jag ser inte så mycket tecken på att det faktiskt pågår den här typen av... elitformering kring den här idén.

Alltså jag är väl på sätt och vis själv jag är själv kanske delvis ett exempel på det, men det måste ju också vara lite större. det går att samla folk kring en sån här idé det är en väldigt fin tanke men kretsen kring BAP till exempel jag ska inte säga att den är dålig men det är egentligen bara BAP.

Bapp själv, som jag tycker framstår som en imponerande och intressant person. Det mesta är skitpostande, anonyma fegisar. Men teorin i deras sfär är ju att de här anonyma typerna ska göra en massa intressanta saker i verkligheten. De ska infiltrera institutioner, de ska skaffa bra karriärer och bra jobb. Och ta plats i företag och myndigheter och så vidare.

Och verka för... kanske sunda idéer på insidan och vara redo för ett revolutionärt läge som kommer senare och så vidare. Vilket på sätt och vis är en bra idé och det liknar många saker som vänstern gjorde som fungerade för dem, den långa marschen genom institutioner och så vidare. Och kanske ser vi exempel på att det händer nu i Trump-administrationen. Om det finns någonting som jag skulle kunna peka på som kan vara ett indicium för att det här i någon mån pågår.

Det finns väldigt många människor i den nya Trump-administrationen som har en helt annan geologisk profil. De verkar kunna besätta positioner runt om i statsapparaten med unga baserade män som de har byggt upp. Och många av dem är förmodligen läsare, BAP och Nietzsche och sådana saker. Men samtidigt, ett par problem är det där. Det är en sak i att Trump-administrationen verkar redan ha slut på styrfart.

Det känns inte som att de accelererar längre. Men de måste göra det om de ska göra en riktig skillnad. Och inte bara skjuta problem på framtiden. Vilket vi inte har tid med. Det är bra såklart om de kan vinna tid åt oss. Men det vi skulle behöva är någon som verkligen kan... kan vända utvecklingen, börja reversera saker. Och det här är förmodligen sista chansen till att göra det på någon sorts konventionell politisk väg. Men det är också det här som du påpekar Boris, att systemet är så svårt genererat.

Och vad kan man ens göra i systemet nu? Och kan man verka inom systemet eller vara allierad med systemet utan att själv bli utsatt för den här järnrötan som kommer? Och det där är en invändning som jag har mot hela idén.

Boris

Ja, och den, alltså, precis. Det är för att den är, alltså tänk dig själv att du sitter där nere i undernäs med Nietzsche och säger att det är en kille här som har en plan på att vi ska alla bli stadstjänstemän. Och i sin omtid ska vi göra goda saker. Det vilar ingen speciellt nittianskt över det här med att infiltrera den amerikanska statsapparaten under Trumps ledning.

Det är så uppgivet. Det som tilltalar mig mest i BAPs texter faktiskt är när han går full pirat och är buccaniär och talar om legosoldater. Jag vet att det där känns väldigt avlägset. Men något i själva den andan, för i de rörelser vi pratade om nyss, alla de kännetecknar sig av att nej, det är inte så att vi ska ta över staten.

Vi tänker mosa den, vi tänker ta över, vi tänker utöva makt och det ska bli någonting helt annat. Det är ju det jag är mest orolig för på något sätt. Det BAP talar om där kräver ju ett visst mått av äventyrslyssnad. Och jag tror äventyrslyssnaden på något sätt har gått ur mänskligheten.

Det låter dystert men jag har en dyster dag. Det är det som behövs alltså. Att folk säger att... Jag vill ha makten bara för att se om jag kan ta makten. Kulmomentet ska inte underskattas. Det vore kul att vara kung. Inte ens Marcus Salad skulle säga att det vore kul att vara riksfyrer i Sverige. Det är ett moment som är viktigt att man gör det på purt jävulskap för att man vill ta över och se hur det går.

Martin

Trump säger det i den här artikeln. Han pratar om Trump och Bolsonaro. Han tar dem som exempel på hur låsta även stora män i vår tid är av allt intellektuellt och psykologiskt bagage. Han säger att om Trump och Bolsonaro hade kunnat agera om de inte hölls tillbaka.

av sina pieteter och missriktade lojaliteter och föråldrade patriotism och så vidare de trodde på ett land eller en religion eller ett system istället för att tro på sina vänner de agerade som guvernörer och kungar när de behövde agera som slagkämpar och revolutionärer exakt det där är så jäkla viktigt det där är för övrigt en liten Det är en liten Nietzsche-referens där också.

Det är en referens till någonting som Nietzsche skriver i Den glada vetenskapen. Det är en av mina favoritkapitler. Han skriver så här. Var kondotiärer och erövrare så länge ni inte kan vara härskare och ägare. Det är en sån här typisk, det är också en Nietzscheansk idé. Det är väldigt, väldigt charmigt. Sen vet jag inte det här med pirater och maffiorganisationer.

För mig finns det några saker som fattas. I den bilden. Och ingen av de här grupperna som du nämnde. Bolshevikerna. Zionisterna. fascisterna och nazisterna rätta mig om jag har fel, men ingen av dem agerade egentligen som pirater och som upprättade små piratöar där det bara liksom, det var sån här manliga, anarkiska brödraskap som liksom blev rövare och plundrade och liksom, det var inte så de jobbade

Boris

Nej, alltså jag tänkte inte på det fysiska, utan jag tänkte mer på andan, alltså pirater, bukaniäranden. Vi kan göra vad vi vill. Men

Martin

BAP pratar ofta om det som en nästan som en bokstavlig plan.

Boris

Ja, jag tror det är lite svårt att genomföra just det. Man måste ta piratandan och... Säg såhär, kondottiären i renaissance-Italien. Det är ju en pirat fast på land.

Martin

Ja,

Boris

ja. De tar en stad och tar över den helt enkelt.

Martin

Det är förstås en väldigt bra idé. Men jag menar att kärnan, den intressanta kärnidén som jag känner här är amoralismen, radikalismen, de himla stormande ambitionerna. Just det här att vi kan göra det, vi kan bara göra det, vi kan ta makten, vi kan verka utanför systemet, vi behöver inte förhålla oss till de existerande eliterna eller de förhärskande idéerna och så vidare.

och det är bara så man kan skapa de här öppningarna i historien. Sen vet jag inte hur långt man kan ta den här piratmetaforen. Och sen är väl det kanske inte personligen bara så lockade den här idén om maffiorganisationer och den undervärlden och är inte lika förtjust kanske på ett personligt plan som Bapper i bordeller och nattklubbar och sådana här saker. Så där blir jag lite grann... ställer mig lite frågan.

Boris

Det ska man göra. Det finns en tendens att underskatta den gamla marxisterna fram i mig. Alltså den materiella grunden för de organisationer man bygger. Skaffa massor av styrka genom ett bordellnätverk. Kontrollera Jack Vegas automater. Indriva verksamhet så kommer det att forma dig till en person som antagligen till slut inte är så intresserad av att ta makten i staten utan mer intresserad av att få ett inflöde av moldaversker till ditt bordellnätverk.

Man bör välja verksamhet när man ska lägga grunden för en organisation. så någon typ av maffia Alltså den kriminella, nej. Men innan jag glömmer, det finns två väldigt bra saker i den här papptexten som man inte nog kan trumma in i huvudet på folk tycker jag.

Och de är viktiga därför att det krävs att folk börjar se världen på rätt sätt. Och de två punkterna du tog upp... Dels när han ger sig på alla de som tror att det är olika urkunder som styr politiken och hur folk agerar.

Koranen, kapitalet eller vad det nu är, amerikanska författningen. Det är bara nys, det är helt andra faktorer. Och vi ser ju i Sverige idag hur folk tror att de, åh nu har jag hittat ett citat i Koranen, det ska jag liksom köra ut till sociala medier och fatta. att folk är dåliga i islam. Alltså det är kokoverksamhet. Och den andra konstiga grejen i folksuren som man ger sig på det är just den här tanken på att bilden av den globalistiska överheten som någon slags målmedvetna härskartyper som som vill oss ont på det ena eller andra sättet.

Det är viktigt att trumma in att även Bill och Hillary Clinton tycker nog att de faktiskt agerar för mänsklighetens bästa. Detta skiljer sig från en helt annan sak att sådana människor kan utveckla personliga perversioner. Men ibland får man intrycket av att de så kallade...

av det glöbliga. globalisterna påstås vilja ta makten över hela jorden bara för att kunna utöva sina personliga det är mer deras hopp precis och det kommer som

Martin

Det kanske är en konsekvens av deras position och deras verksamheter. Clintons till exempel så har vi sett John Podestas konstsamling. Eller vem det var. Och allt det där. Så de är väldigt perversa och groteska. Men jag tror att folk missförfattar orsakssambandet där. De blir perversa och de får den här demoniska karaktären. För att de är en del av systemet. Det är inte därför de är där. Det var inte så de kom dit.

Och det är inte det som är... som är deras drivkraft. Utan deras drivkraft är förmodligen nästan exakt vad de säger att den är. Och det är också min erfarenhet av att jag har pratat med till exempel svenska politiker och sånt där. Och när jag försöker läsa noga vad inflytelserika, kanske amerikanska akademiker säger och sånt där också. När de driver på till exempel för massinvandring, att man ska importera...

hundratals miljoner människor från tredje världen och slussa in dem i Europa och Nordamerika. Det gör de därför att de anser att det skulle vara väldigt bra för de här människorna från tredje världen. Det är jättemånga människor som gynnas och det är bra att gynna dem och de som eventuellt blir utsatta för lite nackdelar i Europa, de är ju mycket färre.

Så nyttokalkylen är väldigt tydlig här och vi har alla de här skyddsvärda utsatta personer till världen som vi ska hjälpa. Det där är på den absoluta elitnivån den mest centrala drivkraften. Så det finns en sorts uppriktighet och öppenhet. Jag tror att om man fixerar sig vid de här idéerna om att de egentligen har en sorts hemlig agenda att de har den här sataniska agendan och de vill förstöra allting och de har den typen av drivkrafter.

En sak är att man inte riktigt förstår vad som händer. Man kommer att ha en felaktig analys som gör att man kommer att landa fel. Men det större problemet är det här med att vi måste se deras egentliga drivkrafter för att kunna bekämpa dem. För att kunna göra något åt problemet. Och hand i hand med den här idén om att eliterna är sataniska, Nietzscheaner och sådana saker.

Hand i hand med den föreställningen så går sådana här föreställningar som att... Problemet med det nuvarande systemet är att det inte är sann demokrati. Det är en demokratur. De kallar det för demokrati, men det är egentligen en diktatur. Det vi egentligen behöver är en sann demokrati. Och då har man landat absolut, absolut totalt fel. Då förstår man absolut ingenting av vad som händer. Men det går hand i hand med den här sensationistiska, fantasifulla idén om vad eliterna egentligen håller på med. Sanningen är både mer prosaisk och mycket mer problematisk.