Martin

Dog smite. Klassisk liberalism fruktlös som motkraft till vänstern då dess egna principer givet upphov till det den nu vill bekämpa. Vänsterns identitetspolitik, såväl som biologistisk nationalism, förutsätter liberalismens atomisering av individer och söndrande av naturliga band. Det här är en ganska lång essä publicerad på Social Matter av en dogsmite.

En skribent som jag tror är ny även på den här plattformen. Jag kan bara se den här artikeln publicerad. Men det är en ganska lång och utförlig debuttext. Den tar sin utgångspunkt i en diskussion om The intellectual dark web som är ett litet modeuttryck till den här artikeln. som har använts de senaste månaderna för att beskriva en grupp av offentliga intellektuella som har kommit fram och blivit uppmärksammade utanför de traditionella kanalerna i mainstream-medier.

Det är personer som inte var helt okända, som inte hade noll plattformar och noll status innan, men som har fått ofta nya roller och större roller för att de har varit på plats. Lite grann intellektuella dissidenter. Exempel på namn som nämns i det här sammanhanget är Jordan Peterson, Jonathan Haidt, Douglas Murray, Sam Harris, till och med Steven Pinker, nämns ibland.

Även om jag tycker att det är lite grann... Det är inte som att han har haft någon brist på genomslag i mainstream. Andra mer juniora krafter som nämns är till exempel Ben Shapiro, Joe Rogan, Dave Rubin, Gad Saad och Eric och Brett Weinstein. Bröderna. Och jag tror att det var Eric Weinstein som myntade begreppet The Intellectual Dark Web.

Jag antar att själva uttrycket är en liknelse med Darknets på internet. Det vill säga såna här parallella nät där det pågår... Lite skumma underjordiska saker, onåbara från det vanliga internets övervakning och så vidare. Det här är alltså personer som har motsatt sig politisk korrekthet och identitetspolitik, det vill säga gemensam nämnare, åtminstone i någon mån.

Och i någon mån så har de försvarat yttrandefrihet, åtminstone mot de mest extrema attackerna från vänster. Textning.nu De är beredda att gå i dialog med folk som inte tycker så om dem själva. Åtminstone inom vissa gränser. Något mer tillåtande gränser än vad som är vanligt i mainstream. Men det är ofta det som folk tycker är så intressant. De säger såhär, det är så spännande med Dave Rubin, för han bjuder in alla möjliga människor till sitt program.

Han är beredd att ha en dialog även med folk som inte tycker som han. Det som de har gemensamt, rent ideologiskt, om man ska sammanfatta lite grann, det är att alla de här personerna är klassiska liberaler. De är helt enkelt klassiska liberaler och därför så pratar man ibland om att det nu är en revival, en klassisk liberalism på frammarsch.

Ibland pratar man till och med om en klassisk liberal reaktion, en intellektuell motreaktion. mot vänsterns frammarsch genom institutioner och kulturen. Och gott så, men det finns en stor värld utanför den klassiska liberalismen också. Och det blir ett problem med den här idén om the intellectual dark web, därför att det som jag och många andra är bekymrade över är att de här personerna som jag just räknat upp och andra personer som dem på många sätt liknar en sorts kontrollerad opposition.

Därför att de har alla gemensamt att de får mycket uppmärksamhet och de säger mycket saker som är relativt bra jämfört med vad de sitter och säger i tv-soffan på SVT och så vidare. Men samtidigt så utmanar de inte de politiska strukturerna på något radikalt sätt. I slutändan så är det politiskt väldigt tandlöst.

När man lägger väldigt mycket fokus på de här personerna. så ignorerar man de många offentliga intellektuella som är mycket mer radikala men för den sakens skull inte mindre intellektuellt framstående. Så ta till exempel skribenterna på Social Matter, sajten som vi läser nu, som jag tycker bidrar med många av de absolut mest intressanta bidragen, men som aldrig får någon uppmärksamhet och som aldrig räknas in i en En intellektuell motreaktion mot samtidens barnsinne.

En sån som Stefan Molyneux till exempel. Som alltid har en enormt stor publik och en enormt stort inflytande. Och uppfyller alla de här kriterierna. Men som sällan nämns, eller till exempel Vox Day som vi pratade om härom veckan. Som jag tycker är väldigt intressant att följa. Också en lite knepig person kanske, men ingen är perfekt va?

Men intellektuellt mycket mer intressant än alla de här andra personerna. Och man ignorerar också folk inom mainstream som gör minst lika viktiga insatser mot politisk korrekthet. Men som inte är lika fina. Peter Sean och Steven Pinker, Rush Limbo, Sean Hannity, Michael Savage, Mark Levine, Laura Ingraham, Talk Radio-människorna i USA.

Alla de här människorna har tiotals miljoner lyssnare varje månad. De har enormt stor impact och de är minst lika oppositionella som de här röda. De här akademikerna och journalisterna och så vidare som hyllas som The Intellectual Dark Web. Och sen finns det Alex Jones till exempel. Han är mer out there vad intellektuellt men han är oerhört inflytelserik.

Ingen medlem av intellektuella mörknätet skulle ta igenom betong. Nu pratar vi för att spara några stora namn. Det finns mer obskyra personer som frenetiskt utforskar väldigt viktiga idéer som till exempel Kurt Doolittle. Matthew Rees på The Zeroth Position som Jordan Peterson och så vidare.

Men han är också själv gäst hos Alex Jones och han bjuder in Vox Day till sitt program gång på gång. Till och med Jared Taylor har han bjudit in till sitt program. Så jag anser att Stefan Molyneux är en av vår tids allra främsta offentliga intellektuella. Och med det menar jag inte att han är perfekt på något sätt eller att det inte finns mycket hos honom som kan värt kritisera.

Men det som är relevant i det här sammanhanget är att han på varje punkt så är han bättre än de som hyllas som the intellectual dark web, som den här intellektuella klassiskt liberala revolutionen. Inte minst då vad gäller att vara öppensinnad, att ha dialog med alla möjliga personer, att försvara yttrandefriheten, att motsätta sig politisk korrekthet och så vidare. Och det här är problemet som jag har, att säga att...

Personer som Sam Harris eller Joe Rogan tänger på gränserna för vad som är tillåtet. Det är en extremt defensiv och svag position. Därför att de här personerna säger själva, Sam Harris till exempel, han har sagt uttryckligen att de uppfattningar som han nu är i blåsväder för, de var okontroversiella för tio år sedan. Och det är sant, det är sant. Och Sam Harris, det hedrar honom, han säger det rakt ut.

Jag kan undra om de personerna är kättare som ska hyllas för sitt mod att de vågar gå ut i offentligheten med sina kontroversiella ställningstaganden? Vad i hela friden ska vi med sådana kättare till som bara vill vrida klockan tio år bakåt? Världen var redan fullständigt bindgalen för tio år sedan. Och de här förmenta intellektuella hjältarna är också bindgalna om de inte fattar det.

Så att om vårt mål är att det ska vara tillåtigt, det ska vara acceptabelt i det offentliga rummet att tycka som Jordan Peterson, men samtidigt att vi inte ska bli mer extrema än så, då kan vi lika gärna ge upp. Då kan vi lika gärna lämna Walkover och ge den här planeten till de psykotiska kommunisterna utan att slåss om saken.

Boris

Vi ska ändå till Saturnus har du glömt det.

Martin

Det börjar kännas mer och mer aktuellt. Ja f��rlåt, det blev en lång utläggning här.

Boris

Jag tycker det var en vanligt bra utläggning som behövdes i dessa tider för att det finns en väldigt fara där du pekar på. Och skulle jag säga något så är det så att ett tillägg därför att jag sa så här att det är ju ingenting att kämpa för att vrida klockan tillbaka tio år i tiden. Det är för att det var lika illa då.

Men man kan nog tänka så här också att vi säger att alla de här som nu kämpar för att få säga det de sa för tio år sedan och också gör sådant som Harry sa Det här var ett helt normalt och till och med dominerande ståndpunkt för tio år sedan. Då måste man också inse att det var något fel på den ståndpunkten.

Den måste ha inneburit ett fundamentalt sett fel på tillvaron. Det är för att allt har gått helvete sen. Det här tror man ofta missar i debatterna. Man går tillbaka till en gyllene ålder, drömtid och så vidare. Och då tyckte alla människor så här och då var det jättebra. Det viktiga är ju att eftersom det inte kunde fortsätta vara väldigt bra eller anständigt i alla fall, så måste det vara något fel med dom dominerande tankarna då.

Dom innehöll sin egen undergångsfrö. Så man måste hitta en punkt vid sidan av där man verkligen kan gå tillbaka i tiden och börja om ordentligt. Och då räcker det inte med 10, 20, 30, 40, 50, 60, 70 år. Man kan ha det som en politisk grej, liksom, för att tillkämpa sig utrymme och för att få folk att bara lyssna men att tro att man i verklig mening gör något som kan bromsa utvecklingen åt helvete framåt.

genom att dra klockan lite bakåt. Det kommer aldrig att fungera. Man måste vara mycket, mycket mer ransakande om tankar, ideologier och syn på hur samhället ska fungera.

Martin

Ja, verkligen. Och det är precis där som du säger att Det intellektuella klimatet för tio år sedan bar sin egen undergångsfrö inom sig. Realistiskt sett så handlar det inte om nödvändigtvis att vrida klockan tillbaka till en punkt som är ännu längre tillbaka i tiden. Det är inte såhär realistiskt att säga att vi ska vrida klockan bakåt för att göra protestantismen, för att göra den protestantiska reformationen av kristendomen, ogjord.

Eller sig för att... för att ogöra schismen mellan romersk katolska kyrkan och den ryskortodoxa kyrkan. Eller något sånt där, om vi skulle spåra sådana här stora saker bak i tiden. Så det det handlar om är ett mer analytiskt ställningstag att identifiera de faktiska problemen och sen vad vi ska göra åt dem, om det är att vrida klockan tillbaka eller försöka skapa något nytt på bättre premisser.

Det är en annan sak. Poängen är att sådana människor som Sam Harris har en oerhört ytlig analys. När man bara pratar om dagsaktuella frågor, är det rätt eller fel med politisk korrekthet eller att censurera talare på amerikanska colleges eller sådant som gäller att prata om, eller är det rätt eller fel att tvinga människor att använda särskilda pronomen för transsexuella?

Där har Sam Harris och Jaron Peterson klockrena. politiska analyser. De har väl rätt åsikt i de frågorna. Men om man försöker gå på djupet och förstå vad är de djupare orsakerna, vad är det på årtionden, århundradens sikt som har lett till den här situationen, så är Sam Harrys en kretin. Han är helt ointressant att lyssna på.

Hur som helst, om vi ska försöka säga någonting om den här artikeln, för den är ganska intressant, den berör en del saker som vi brukar återkomma till ibland i Radio Bubbla. Dog Smythe, om det är så hans pseudonym ska uttalas, han börjar inledningsvis med att spåra den nya vänstern, den samtida vänsterns, den postmarxistiska vänsterns uppkomst. i arbetarklassens liknöjdhet i efterkrigstidens relativa ekonomiska välstånd.

I det här laget är det en bekant berättelse om hur revolutionärer såg till andra grupper. När arbetarklassen inte längre verkade särskilt revolutionär så gick de till andra grupper. Och parallellt då så gjordes kampen kulturell. snarare än ekonomisk. Och de här nyhetsstrategierna var extremt framgångsrika. De gick fram över västvärlden som en ångväld och nu lever vi i en värld där de har segrat och format nästan allting i offentligheten.

Och de har en väldigt speciell agenda som är annorlunda på många sätt än en klassisk marxism till exempel. De till exempel förespråkar en disruption för disruptionens egen skull. De vill bryta ner normer inte för att bana väg för någonting annat, utan för sin egen skull, för att själva normupplösandet är ett egenvärde för dem.

Och de hyser ett absolut frakt för civiliserad dialog, argumentation, intellektuell hedelighet. Det är ett annat tema för dem. De är helt ointresserade av det och de är De är bara intresserade av våld och kaos, att bryta ner de institutioner som tidigare har möjliggjort, till exempel det låga argumentation. Och en intressant poäng som görs i den här artikeln, som jag själv tyckte var väldigt intressant och lite utmanande att tänka på, det är att, jag tror att det ändå ligger en del i tanken även om den är utmanande för mig personligen, det är att den här disruptiva, kaotiska tendensen smittade av sig även på den här artikeln.

konservativa oppositionen till de här utvecklingarna. Den gav upphov till en mer ytlig och skränig höger, vilket man såg från 70-talet med Reaganrörelsen i USA. Man fick en populistisk våg. Han nämner även amerikansk talk radio. Det är intressant för mig, för jag spårar ju...

Det arv som jag försöker förvalta och bygga vidare på genom bubblerprojektet är i stor utsträckning ett arv från amerikansk konservativ talk radio som uppstod från 80-talet och framåt som i sin tur gav upphov till saker som Drudge Report och Andrew Breitbarts alternativ mediasfär Väldigt mycket kan spåras tillbaka till talk radio-fenomenet Men Dox Might påpekar här att talk radio hade aldrig varit möjligt i den form som det blev om det inte hade varit för att den nya vänstern hade normaliserat en viss typ av vulgaritet, provokation och ett polemiskt angreppssätt.

Det var en sorts avcivilisering av den allmänna diskursen som vänstern orsakade. Men som högern i en sorts upptrappningsspiral hakade på. Han påpekar också att han kulminerade den populistiska reaktionen innan Trump blev vald till president naturligtvis.

Även där tycker jag att det är en intressant och provokativ poäng. Att Trump kan ses delvis som en reflektion av vänsterns etos, eller avsaknad av etos. Alltså en sån här, som man brukar säga ibland, post-truth. Post-sanningsdiskussion. Och, men ser man viljan på Donald Trump, jag älskar Donald Trump. Jag tycker han är helt fantastisk och han växer fortfarande i min aktning, måste jag erkänna.

Det är lite pinsamt, men jag gillar honom mer och mer fortfarande för att han är så fantastisk kontrast till allt annat skit som vi har fått stå ut med i så många årtionden. Men man kan inte säga till exempel att Donald Trump är en disciplinerad sanningssägare. Utan det är en helt annan bana han spelar på. Vi ser också att Alt-Right använder sig av samma sorts subversiva, delvis amoraliska metoder som Vänsterna har gjort. Ibland är det till och med explicit att man säger att vi spelar efter deras regelbok nu.

Boris

Bra genomgång där. Jag har kanske lite svårt för just hans tankebana där. Jag tror inte amerikansk talkrad uppstår. som är följda av vänsterns avcivilisering och tilltagande lumskhet. Därför att du har ju en, jag ser den snarare som en fortsättning på en mycket längre tradition av Det är faktiskt vänsterpopulism i amerikansk offentlig debatt.

Debatt alltså. Rått, grokonigt, folkligt som har funnits där hela tiden. Som man ska tro är faktiskt ett helt avskilt spår från den avcivilisering som modern amerikansk vänster sedan genomför. Möjligvis kan man säga att grovkognheten och råheten tilltar, men då är det som en reflex av civiliseringen att man försvarar gamla genuina värden.

Jag tycker snarare att den populism man ser idag som uttrycks i till exempel talk radio som fortfarande är en gudsköpris för talk-tv eller vad man ska kalla det. Det är en fortsättning på 19-talets och sen 18-talets tidiga populister och amerikanska folktribuner som ibland hade fel men ändå hade det väldigt folkligt och genomslag just på grund av sin framtoning.

Det har alltid varit en levande tradition som också fanns parallellt där med de moderna tabloid-tidningarna. Talkradion var egentligen för mig bara att man flyttade tonfallet från stora tabloider i New York, Chicago och Los Angeles också in i radiovärlden. Så att det blev. Det är för mig en obruten tradition, men det är en detalj i sammanhanget. Men jag tror att det är viktigt att se den linjen istället.

Martin

Det är intressant tycker jag. Det är intressant för mig personligen att reflektera över det, just för att det har någonting att göra med vad jag håller på med, och bubblerprojekter och sånt där. Vi pratade för ett tag sedan, jag kom bara att tänka på det nu. Pratar de om någonting? Jag vet inte om det var i rad, eller om det var på BBSen. Vi pratade om Någonting som de hade pratat om i den svenska Alternativhögerns podcast, Det vita pillret, där de pratade om att det som behövs nu är en förroad ungdom.

Något av det har det. Kommer du ihåg den här diskussionen? Ja. Det kanske var på BBSen. Och vi var några som protesterade och sa att man måste väl ändå försöka vara så civiliserad egentligen man är med sig som möjligt. Och bara nej, nej, det där är bara meningslöst sekelskifteslajvande. Vi har gått in i en annan fas nu. Jag minns just uttrycket fråd och ungdom. Det fanns mycket mer att säga om det där.

Och det kan jag känna också. Jag är för varje månad som går. så är jag mer och mer frestad av den här idén som säger att vår fiende, den samtida vänstern, de spelar inte enligt reglerna. De slår under bältet hela tiden. De struntar i civiliserade spelregler, de struntar i sakliga argumentation. De spelar så fult som möjligt för att vinna till varje pris.

Och vi kommer oundvikligen att förlora. Vi kommer bli överkörda av dem. Om vi spelar enligt reglerna, om vi ser till att aldrig slå under bältet och spelar enligt en regelbok som de spolar ner i toaletten för ett halvt sekel sedan. Så jag känner liksom att vi kanske är för snälla, jag kanske är för snäll, jag kanske är för schysst, kanske borde liksom ha hårdare nypor och ta fler blad i vänsterns bok.

och ta av silkesvantarna som ändå känner att jag fortfarande har på mig. För att vi har väldigt civiliserade och städade sakliga diskussioner i Radiobubbla. Vi skulle kunna spela så mycket mer fult. Eller starta något annat projekt där vi slår mycket hårdare. Och underbältet kanske är fel uttryck men inte fullt lika gentlemanamässiga och återhållsamma.

Samtidigt så känner jag att... Den här tanken som vi återkommer till ibland, att om vi inte ens manifesterar de tidlösa principer som vi säger att vi arbetar för i vårt eget arbete, i våra egna metoder, då kanske vi redan har gett upp målet innan vi ens börjar kämpa för det.

Boris

Ja, jag tror på det senare. Jag har ingenting att mottåliga på att säga. Man ska uttrycka det hårdare taget i något sammanhang. Men jag tror det är vad man alltid ska ha kunskap om. Om vänsterns tricks och knap och deras regelbok. Men man får aldrig förfalla till detta. Inte på någon slags salongsfärghet.

För det har väl inga avståndsstörda behov av. www.slu.se Men där emot så menar jag att det här... Det bestämda hårda, råa och liksom angrepp mot samtidens idioti Det kanske är, det blir för desperat om man ska ägna sig åt att härma vänstern Vilket jag har en känsla av att det är det lätt skulle dra iväg till Och då förändrar man inte verkligheten Jag minns när det blev bäst debatten var det för jag vände mig mot uttrycket för råa dungdom Det är därför att...

Risken att man kopierar motståndarna, vad vi behöver är en ungdom eller en människa överhuvudtaget. Oavsett ålder som är fasta bestämda och om så behövs brutala för att värna sitt och det sina. Och tur är dit vi ska. Jag tror det kommer att framträda människor som vi inte ser idag helt enkelt, som kommer att leda här både praktiskt och politiskt till ett samhälle av mer anständighet och ordning. Det kommer.

Martin

Det var så många intressanta tangenter på den här diskussionen att jag knappt ens kommit till den centrala poängen i den här isälen. Det är nog väldigt rik måste jag säga. Ja, den är lång också.

Boris

Jag skulle kunna ha sett den om man gör en randad märkning på en rad. Den är jättetät och rik, alltså väldigt bra.

Martin

Jag ska försöka återknyta till det första temat om den här klassiskt liberala reaktionen. Det finns alltså nu en... intellektuell rörelse som är relativt mainstream och får mycket uppmärksamhet som säger att lösningen på de här problemen är en återgång till klassiskt liberala värderingar. Och i artikeln då så tar man utgångspunkt i en artikel av Michael Schermer där han gör det caset.

Men det gäller också då generellt då the intellectual dark web som förenas i sina klassiskt liberala värderingar. Och även till exempel i USAs grundande principer. Alltså idén som de grundande fäderna hade, den amerikanska konstitutionen och så vidare. Och därför är det väldigt lockande, särskilt för amerikaner att säga att den här Polariseringen som man upplever nu i politiken och samhället i allmänhet, sättet att övervinna den, det som alla kan enas om, är någon version av klassiskt liberala värderingar.

Där till exempel då där vänstern får acceptera att vi måste ha yttrandefrihet för alla sorters politiska åsikter, medan högern får acceptera kanske någon typ av socialt skyddsnät, som de kallar det, någon typ av välfärdsstatstänk eller något sånt där. Det verkar vara något sånt i alla fall, som Michael Sherman typer.

Och de andra då, så kallade klassiska liberalerna. Alltså vi kan säga det, klassisk liberalism omfattar ju inte mycket till välfärdsstat, utan det är ju väldigt sentida tillägg, kan man säga, om man ens kan kalla det för det, till klassisk liberalism. Men det är något sånt som är tanken här. Men, och det här är den här SNs centrala poäng, det är ironisk. att föreslå liberalism som lösning i en situation där liberalismen själv är rot till så många av problemen.

När vi har sett det här identitetspolitiska skiftet, när vänstern har gått över från att säga sig företräda arbetarklassen till att företräda regnbågskoalitioner av mörkhyade människor, homosexuella människor, människor med ambivalent könsuttryck och så vidare. Så är det någonting väldigt annorlunda, därför att de här grupperna, till exempel homosexuella, det är inte som till exempel gruppen, en etnisk grupp eller en ekonomisk klass som har en specifik definition och en beständighet.

De här grupperna som man pratar om identitetspolitiskt, de är inte äkta sociologiska grupper. De är inte organiska grupper, utan i praktiken så designas de för politiska syften. Det är en sorts sådär gerrymandering-process, där man ritar om kartan över vilka grupper det finns i enlighet med hur man vill bygga en politisk koalition.

Och det här omritandet av gränser mellan grupper förutsätter i sig själv en långtgående atomisering, en långtgående individualism. som i sig är ett kvintessentiellt liberalt fenomen och en konsekvens av att vi lever i en liberal världsordning.

Det är en poäng som vi har varit inne på tidigare, men det är intressant på sättet det tas upp här i artikeln. Det faktum att man har den typen av intolerans och exkludering i de här kretsarna som man har, det är i sig ett bevis för att det inte handlar om naturliga organiska grupper. Textning.nu Därför att om man har en riktig grupp, en naturlig grupp, så har man en mycket högre tröskel för att exkludera människor ifrån en.

För att samtidigt som du har en skyldighet att vara lojal till gruppen, vilket såklart alla vill ha som definierar en grupp och säger sig företrädare, leda en grupp. Samtidigt så kommer också rättigheter att tillhöra gruppen. Om du har till exempel en stamm, en familj eller en klan eller sånt där. Då kan du inte bara lättvinnligt säga att den här personen tillhör inte familjen längre för att han föddes in i familjen.

Och det ska väldigt mycket till för att man ska bli exkommunicerad ur en klan, landsförvisad. Däremot i en sån här identitetspolitisk grupp så är det helt annorlunda. För då kan det vara till exempel att du kanske är mörkhyad men du har inte de vänsteråsikter som just den här säsongen påbjuds för mörkhyade personer.

Då räknas det inte längre som mörkred. Då är du inte en riktig rasifierad, utan då är du en onkeltom, en husplatte. Så då kan du plötsligt bli exkluderad ur en etnisk grupp. Du tillhör inte längre etnisk grupp. Du är inte en riktig bög längre, för du har inte de rätta vänstervärderingarna. Den här typen av lättvindigt plockande av människor ut och in i grupperna bevisar i sig att det inte handlar om naturliga, organiska grupper.

Så att identitetspolitiken är någonting som, i Jordan Petersons värld, så är det den polära motsatsen till liberala värderingar och klassisk liberalism. Men man kan också se identitetspolitiken som liberalismens draksådd, som resultatet av att luckra upp alla kvinnor.

alla organiska gemenskaper och reducera allting till individer. Alla är individer på lika villkor ställda inför staten, som är den nya, enda, legitima grupprörigheten. Vi är alla fria medborgare med lika rättigheter, skyldigheter och så vidare inför staten. Det är en nödvändig förutsättning för att kunna skapa de här fake-grupperna som är grunden för identitetspolitiska problem.

tänkandet. Så därför är det en ytlig analys där man säger att vi har det här problemet med identitetspolitik och lösningen är en återgång till en liberal idé om vad en individ är och vilka grupper som legitimt finns i samhället.

Boris

Det är en av de punkter vi pratade om i början. Man ser inte att frön till samtid, frön till samtiden, ser enda finns i en gammal uppfattning. Att det även nu på olika sätt var bättre när den idén dominerade. Så måste man se att där fanns själva början på det. på det nuvarande eländet. Och det som ni säger, liberalismen och andra ideologier också, bryter ju sönder det naturliga organiska sambandet mellan människor. Och det är där man måste börja fundera på vad som är fel.

Martin

Den andra, parallella poängen som jag har med den här sändningen är att är etnonationalister som också motsätter sig den nya vänsters identitetspolitik och så vidare. Och som också är då någonting som de klassiska liberalerna motsätter sig. För det är också en viktig punkt, det är någonting som alla de här, The Intellectual Dark Web och så vidare, om det är liksom en Jordan Peterson eller en Sam Harris eller en Ben Shapiro och så vidare, alla de här säger att det är någonting som alla de här, Att vi är mot identitetspolitik både från vänster och från höger.

Det spelar ingen roll för dem, säger de, om det är en postmarxist som pratar om rasifierade och transsexuella och så vidare. Eller om det är någon alternativ högra person, en nationalist, som pratar om etniska gemenskaper och så vidare. Och i den här artikeln... så påpekas det då att även etnonationalismen är ett tänkande som förutsätter liberal atomisering.

Därför att i den analysen så vill man reducera saker och ting till genetiska band, människor emellan. På samma sätt som man i den liberala idén reducerar människor till att vara isolerade individer. som alla står jämställda inför staten, så är man då, förenklat i den etnonationalistiska visionen, komponenter i en gemensam genpool, där det som frenar en och det som är värdet är att skydda och propagera den här uppsättningen gener, som man har gemensamt i en grupp. Och där är det... Ja,

Boris

förlåt, fortsätt.

Martin

Problemet då är att den här idén... står också i konflikt med naturliga gemenskaper. Det är inte så att den här genetiska likheten är det som människor historiskt och organiskt har samlats kring och drivits av. Det här är något som vi ofta har påpekat i det bubbla som vi återkommer till flera års tid.

Nationalism är en väldigt bra sak. jämfört med globalism eller internationalism. Alltså det är mycket, mycket bättre att säga att Sverige är den sanna enheten att organisera sig kring jämfört med att säga att EU eller FN är den sanna entiteten att organisera sig kring. Men, åt det andra hållet så är det väldigt problematiskt om nationen Sverige hamnar i konflikt med om man säger subnationella gemenskaper eller bara andra gemenskaper som går på tvärs mot den här och historiskt så har man sett, och det påpekas då i SM på ett förtjänstfullt sätt historiskt så har nationerna och nationalstaterna uppstått genom konflikter med subnationella gemenskaper och det har varit en symbiotisk utvecklingsprocess med den historiska liberalismen där liberalismen har atomiserat samhället och möjliggjort då, åtminstone på ytan, återutbyggandet av artificiella gemenskaper varav de moderna nationerna hör till de främsta exemplen.

Så att när etnorationalister säger att de är ett alternativ till klassisk liberalism eller vice versa så är det väldigt problematiskt, därför att från de klassiska liberalernas perspektiv så har Så att deras atomisering av samhället, deras individualism, deras sorts individualism har givit upphov till diverse etnonationalistiska villförelser från deras perspektiv.

Boris

Och etnonationalismen är ju egentligen bara en slags efterbörd till den absoluta statens upprättande och till den moderna nationalstatens upprättande som då alltid har inneburit krossandet av livskraftiga, självständiga städer, republiker, småkungardömen och så vidare, landskap och regioner.

Vi hade en jättebra... i Malmö. Väl värt att gå med i Bubbla bara för att vara med vid Premium-Glen bara för att vara med på alla våra intressanta middagar och möten. Och vänner i Malmö var liksom väldigt eniga om att en förutsättning för en Det är att du har ett starkt regionalt medvetande, att du liksom, låter det mer dramatiskt men älskar din hembygd och kandes historia och så vidare.

Och ur detta växer ju tanken på större samhälligheter, att vi i Skåne har ungefär samma intressen som smålänningarna och så vidare och så vidare. Men allt sånt där krossar ju nationalstaten. Regionerna, regionala kulturen underordnas och som du sa, och artikelföttern påpekar, du står återigen som en individ gentemot staten.

Och detta kan aldrig någonting livskraftigt följa. Och etnonationalismen är därför bara en reflex helt enkelt av nationalstaten. Och som du sa. Egentligen är det en tvillingbror på sitt sätt till liberalismen. Och i storleksrättet så är ju nationalism och liberalism gå i hand i hand genom hela sena 17- och 18-talet.

Martin

En intressant fråga av varför jag gärna ägnar ett långt inslag och flera långa inslag till om det. Och det är den här frågan om den klassiska liberalismen. Därför att som libertarian så kan jag inte komma runt den frågan. Jag kan inte komma loss från den klassiska liberalismen. Den ideologi som jag bekände mig till, för att jag tror att den är oerhört fruktbar och viktig.

Alltså de libertarianska idéerna är sprungna. ur en klassiskt liberal tradition. Det finns liksom inget sätt att komma runt det. Och om man tittar på våra husgudar, som till exempel Ludvig von Mises, han var synnerligen explicit med att han var liberal. Han skrev en stor bok som hette Liberalism, där han la fram sina idéer. Och definitivt så ansåg han att han fullbordade den klassiskt liberala traditionen.

Även om man också kan säga att han, i backspegeln kan man säga att han la grunden för någonting. Någonting som är annorlunda. För nästan Rothbard förde arvet vidare. Så hade han samma inställning samtidigt som han återskapade den här idétraditionen på en annan grund. Han tog väldigt mycket inspiration från anarchistisk idétradition, som ju är distinkt från liberal tradition.

Det är någonting annat i hög utsträckning. Men det var en sorts syntes bara. Sen har vi Hoppe som tog facklan efter Rothbard. Och hoppa i också glasklaparna på att han ser sig som en klassisk liberal. Han företräder den egentliga klassiska liberalismen. Och om det finns andra människor som kallar sig klassiska liberaler så är det de som har missförstått, förbanskat eller blandat ut sina idéer.

Men vår tradition, jag talade om en tradition som jag har verkat inom och identifierat mig med och arbetat för i snart 20 års tid. Vår tradition ser sig själv som en gren av den klassiska liberalismen. Samtidigt så tycker jag att det här är väldigt problematiskt för att jag har personligen aldrig sett mig själv som liberal. Jag kommer inte från den bakgrunden. Jag var inte liksom moderat innan jag blev libertarian.

Jag har inte den här vanliga progressionen. Jag har först identifierats som liberal och sen blev jag mer liberal, blev jag klassliberal och sen blev jag libertarian. Jag har aldrig sett mig själv som liberal. För mig har jag kommit in i det här först via anarkism som sen har modererats med konservatism. på att uttrycka det enkelt. Man kan komma uppenbarligen till den här punkten utan att gå via liberalismen.

Till exempel att gå via anarkismen och konservatismen. Det är för enkelt att uttrycka men jag vill försöka ge en mer övergripande poäng här. Min magkänsla är att i och med Hoppes fullbordan av det praxologiska projektet från Mises, där han då inte minst hans analys av politisk teori och hans komparativa analys av statsskick, alltså monarki, demokrati och aristokrati, den naturliga ordningen som han pratar om.

Min magkänsla är att han har i praktiken tagit oss bortom det klassiskt liberala ramverket. Vi är inte längre i den klassiska liberalismens domäner, även om Hoppe ser det på det sättet. Och det finns en sorts kärlek. En sorts linje, men enligt min mening så är det inte en obruten linje. Vi befinner oss någon annanstans och om vi fortfarande ska vara klassiska liberaler, vilket jag tror att vi ska vara.

Jag tror att den klassiska liberalismen på många sätt är, någon version av klassisk liberalism är rätt väg för mig personligen. Jag vill inte helt släppa det arvet. Men jag tror att vi måste Jag tror att vi måste återgrunda den klassiska liberalismen på ett annat fundament, på ett annan historisk och filosofisk bas än vad man har gjort under de senaste århundrana.

Vi måste frikoppla liberalismen från den revolutionära traditionen, från den franska revolutionen och, det svåraste för oss, från den amerikanska revolutionen. Och istället grunda den klassiska liberalismen. den klassiska liberalismen i dess egentliga historiska rötter som är att liberalismen är från början en aristokratisk idé Det är ett aristokratiskt individualistiskt ideal.

Det är inte en demokratisk idé Det är ett aristokratiskt arv från den europeiska medeltiden Och om vi kan omformulera och omgrunda den klassiska liberalismen på en en historisk aristokratisk premiss så tror jag att det kan vara en väg framåt. Men innan vi har den typen av avdjupade perspektiv...

så är den klassiska liberalismen ett problem. Och när vi har såna här klassiska liberaler som får väldigt mycket utrymme i media så riskerar de att bli en sorts harmlös kontrollerad opposition. Men, inte desto mindre, så jag vill fortsätta ha de här diskussionerna för att jag tror att det står ett intellektuellt slag om den klassiska liberalismen och det liberala arvet.

Och jag tror att vi är långt ifrån att knäcka den här nöten. Vi är långt ifrån en färdig lösning. Det finns folk som jobbar på det, sådana människor som Hoppe och andra stora tänkare. Och jag tror att det kommer ta minst tio år till innan vi tydligt kan se vägen framåt. Men det är därför det är så viktigt att vi har de här diskussionerna.

Boris

Men jag tror att du måste backa i tiden lite till, för att en förutsägelse, medan Hoppe och andra kloka människor håller på och fotar den klassiska liberalismen på rätt grund i den medeltida aristokratiska ideal, så kommer vi att få en, under den perioden så kommer vi, vi har redan en folklig reaktion som...

på egen hand och rent instinktivt går längre tillbaka i tiden till de germanska och slaviska folkstammarnas kultur och sedvänjor. Där det har en mer naturlig och oförmedlad aristokratisk princip. Så det är dit man måste tillbaka.

Martin

Jag är ändå så pass mycket av en materialist, av en historiematerialist. Jag tror ju att i praktiken så måste vägen framåt vara inte någon typ av idé, att vi kommer fram till bättre idéer, utan den faktiska lösningen är att nya naturliga eliter uppstår. Alltså nya eliter uppstår på ett spontant, organiskt sätt i samhället.

Det vi behöver är inte en aristokratisk ideologi. Det vi behöver är en aristokrati. Och om det kan hända, det kan inte vi liksom... Vi kan inte styra det med våra idéer. I allra bästa fall så kan vi så idéfrön i huvudet hos en eller flera personer som i sig själva har potentialen att bli en del av en ny aristokrati.

Men i praktiken så kommer det vara ett mer praktiskt projekt. I viss utsträckning så kan vi försöka bana vägen för det här med vårt idéarbete och påverkansarbete. Men hur som helst, jag ser det som ett väldigt viktigt och spännande, men ganska explorativt projekt. Jag tror som sagt att det klassiskt liberala arvet är viktigt och jag är förstås positiv i väldigt hög utsträckning till att klassiskt liberalism blir mer framträdande.

Jag tror till och med att det kan vara en rimlig idé att föra fram det klassiskt liberala arvet som en politisk idé, som klassiskt liberala partiet gör. Jag tror bara att det måste göras på ett helt annat sätt. Och sen så får man inte glömma att det är... Att det är bara en kortsiktig, taktisk sak man gör där. Vi har det här mycket större projektet, en mycket större idéarbete och en mycket långsiktigare materiell utveckling som åtminstone några av oss är viktiga att vi fortsätter hålla ögonen på.