Martin

Professorerna Hans Hermann Hoppe, Rolf W. Puster och Jörg Guido Hülsman avgår från Ludvig von Mises-institutets vetenskapliga råd i Tyskland efter beslutet att tilldela ett nytt Mises-minnespris till Argentinas president Javier Millay. Javier Millay, en av endast två statschefer i världen som är uttalade radikala libertarianer.

Jag tycker det är viktigt att vi inte glömmer bort Hans Adam II av Lichtenstein. Han har till och med skrivit en bok om sina personliga libertarianska teorier. The State in the Third Millennium heter den. Ett litet lästips där. Men Xavier Millet är unik på det sättet att han är så välkänd och synlig. Och han bekänner sig till en ortodox och radikal form av libertarianism.

Han har inte skrivit, så att jag vet, någon egen bok med sin egen teorin libertarianism. Utan han pekar på andra, de stora libertarianska tänkarna. Ludvig von Mises och Marie Rothbard och Hans Hermann Hoppe och så vidare. Det där är det jag står för. Och det är väldigt unikt. Det finns kanske några till. Jag hoppas jag får skit för att folk säger så. Det finns faktiskt fler statschefer som är libertarianer. Han är Arvingen som har tagit över Singapore.

Eller Bokeleven kan det vara. Och Gabby är ju död. Ja, han var ju störst, det är klart. Men jag ska säga, Elon Musk också, han är världens rikaste man. Mäktigare än nästan alla statschefer som finns. Oförblommerad och uttalad libertarian sen årtionden tillbaka. Ja, vi måste ju ta en titt då och då på Millé. Jag följer honom inte jättenoga själv, framförallt för att jag är så fördomsfull mot Latinamerika. Men vi måste ju ta en titt då och då.

Mille, han har varit president i nästan två år nu. Det blir slutet av det här året om några månader, tvåårsjubileum. Han har gjort stora framsteg i Argentina, inte minst makroekonomiskt. Det går bra för Argentina. Inflationen är nere, från jättehög inflation till låghanterlig inflation. Enorma budgetunderskott har vänds till budgetöverskott.

Det var lite ekonomiska utmaningar i början för vanligt folk av chockterapin som Milley utlovade och delvis levererade. Men nu är de officiella siffrorna att det är färre som lever i fattigdom i Argentina än tidigare. Och en hel del andra positiva tecken som att vissa exportindustrier börjar komma igång igen. Och från ett politiskt perspektiv så har han gjort...

En hel del stora privatiseringar, rejäla skattesänkningar, tonvis med avregleringar. De räknar i tusentals instanser av saker som avreglerats i alla delar av ekonomin. Och han har också slagit hårt mot ideologisk infiltration i staten, medier och den akademiska världen. Så mitt intryck är att det går väldigt bra för Millé.

med hans agenda och sånt där. Samtidigt så finns det såklart utmaningar. Han har fortfarande, som han alltid haft, en liten minoritet i kongressen. Hårt motstånd från byråkrater, fackföreningar, peronisterna, såklart hela den här gamla maffian. Och det har varit en och annan skandal vid korruptionsanklagelser. Nu är det en ny grej som de kör som har att göra med hans...

Hans syster, som är en väldigt viktig person för honom, är väldigt involverad i statens styre. Carina Millay. Det är tydligen hon har anklagats för att ha gjort någonting och så vidare. Jag tycker att de där grejerna är nästan lite lustiga. Tror någon på allvar att Xavier Millay är korrupt? Det är så otroligt långsökt att någon som är ute efter att brika sig själv... skulle gå till val som en utrerad arachno-kapitalist och prata om Murray Rothbard med en motorsåg i händerna.

Om du vill mjölka systemet så finns det några andra strategier som skulle vara mer opportuna. Men han hade också en ganska rejäl valförlust häromdagen. Jag tror att man kan säga att det var det största politiska nederlaget som han har lidit sedan. Sen han blev vald. Och det här var med förståelsen rätt så var det ett lokalt val, ett regionalt val. Buenos Aires.

Men det är väldigt stort därför att den valkretsen har 40% ungefär av alla röstande i hela landet. Och det som hände var att peronisterna, det gamla gänget, de vann med 13 procentenheters marginal. Så det var en jordskredseger för Millais motståndare. Trots att Millais storsatsade på det här valet. Han kallade det för liv och död och sen fick han storstryk.

Och sen noterade jag med viss munterhet att marknaderna reagerade väldigt negativt på det här. Så att börsen dök och PESON dök och alla ekonomiska indikationer tyder på att omvärlden såg det här som en väldigt negativ signal. Att Milley tappar mark och peronisterna är på väg tillbaka igen och så vidare. Så att det han har hända med väldigt mycket uppbackning.

Säkert en del han har... oförändrade popularitetssiffror internt i Argentina. Och han är, som vi har pratat om tidigare, fortfarande väldigt populär i resten av världen. Vi tycker det är kanske det mest intressanta och positiva med Milley av alltihopa. Att han tar så väl emot. Den här vilda agendan tar så väl emot i resten av världen. Nästa viktiga val i Argentina är nu i oktober. Då man har nationella val till kongressen. Så det är Argentinas motsvarighet till midterms. som man har i USA, att man har val mellan presidentvalen.

Boris

En liten grej där om valen alltså. Jag har svårt att... Alla tidningar skriver ju om detta att det var ett stort nederlag och för vissa vann ju. Peronistkombinationen. Men tittar man på siffrorna så är det så här att när han valde sitt president så hade han 25% i hans lilla valallians i provinsen.

Som då är väldigt stor och viktig. Men det fick man ju faktiskt 34%. Man gick ju upp nästan 10%. Och man ska komma ihåg att i staden Buenos Aires där man hade val i... Motsvarande val i maj i år, där vann han ju och gick från 20 till 30 procent. Det tycker jag är intressantare än vad tidningarna skriver. I en tid av enorma omvärmningar i det argentinska samhället, och där det sägs att alla klagar och jämnar sig på marknivå i gatorplanen, så ökade han med 10 procent i de två viktigaste lokalvalen. Det är inte illa.

Martin

Nej, det är intressant. Det är intressant. Alltså jag är enormt imponerad av Millais politiska framgångar. Allting han har gjort efter att han har blivit president. Därför att han har ju fått igenom så enormt mycket av sin agenda. Det är ju jättemycket mot honom, men trots att han inte har en parlamentarisk majoritet, eller ens i närheten av en parlamentarisk majoritet, så har han fått väldigt mycket gjort.

Mycket, mycket mer än vad jag hade förväntat mig. Så han har ju gått från klarhet till klarhet politiskt, och från politisk triumf till politisk triumf. Och såvitt jag förstår så kommer det här valet i Buenos Aires, det kommer inte påverka så mycket hans möjligheter att fortsätta. Och allt det här samtidigt som han inte har... Jag tänkte att vi ska prata lite om det senare, men mitt indrik är att Millais har inte mjuknat politiskt eller ens retoriskt.

Alltså han kör fortfarande den här stenhårda, hetska retoriken där staten är en gigantisk kriminell organisation full av parasiter och alltihop ska rivas. Ungefär sådär liksom. Och ändå så får han så mycket gjort. Så att allt sammantaget så är det liksom, ja så det kommer inte vara för alltid. För senare så kommer Xavier Millais inte kunna styra... Argentina längre. Men det vi har sett såvitt jag kan bedöma så är det ett mirakel.

Ett ekonomiskt mirakel som det brukar heta. Du vet, den argentinska mirakelekonomin. Det är faktiskt vad det är. Det är mirakulöst. Och politiskt så är det bland det märkligaste som har hänt politiskt någonstans i vår tid. Det är ett av vårt tid stora politiska fenomen. Och det är väldigt, väldigt svårt att utmåla Xavier Millet som på något enda sätt misslyckad som politiker.

Boris

Inte med tanke på utgångsläget. Vi har ju två kritiska länkar om honom och inga av dem tar hänsyn till den faktiska situationen. Och jag tror att ingen av vare sig det högre eller så kallade vänsterlibertarianer tar hänsyn till hur Argentina ser ut och hur deras historia ser ut.

Och vad peronismen lyckades bygga upp. Och hur det såg ut innan peronismen dessutom. Det är en herkulesuppgift att riva ner alltihopa. Och att de manövrerar med den lilla fraktionen har på i parlamentet. Och ändå genomdriva så mycket.

Man kan jämföra med Åkesson till exempel, som faktiskt parlamentariskt sett har en starkare ställning än vad Melej har i Argentina. Jag fattar seriöst inte att han lyckas genomdriva så pass mycket. Sparka 10 procent av statlig administrationens anställda till exempel. Stänga ner ministeriet och så vidare.

Det är min lilla, den enda lilla invändningen jag kan ha mot det hela är, och det är ingen invändning egentligen, det är att det vet fasiken om det hjälper alltså. Om man tittar på människomaterialet i Argentina och Argentinas historia, det finns ju inget land som är så uppbyggt på att vara en klientstat som Argentina, även innan peronismen.

Så att när man har lyckats riva allting så har man en känsla av att då finns det fortfarande en god jordmån för peronismen kvar. För att de där människorna vill ha någon som tar hand om dem. Sorgligt nog.

Martin

Jag ska försöka återvända lite grann till den här rubriken, den här bubbla. bubbla länken. Det har varit lite liv i vår del av den libertarianska spären kring det här med Javert Millet. Jag antar att det vore något som känns till fel av mig att inte prata om det alls i radion. Det är en stor konflikt nu mellan Hans-Hermann Hoppe och Javert Millet. Har man någonsin hört en så radiofejg rubrik för vår del?

Men ett problem, om du hör så att jag tvekar lite här, det är att jag vet inte exakt vad jag ska säga om allt det här. För jag har inte så bra förklaringar till allting. Men det som har hänt är att Hans Herman Hoppe, vår ideologiska läromästare i den högerlibertarianska sfären, han angriper Xavier Millet rätt. Det är kraftfullt. Det är inte bara någonting som han sa i förbefarten en gång, utan han gör det gång på gång på gång på gång.

Sen någon gång förra året så har han skrivit artiklar och hållit föreläsningar och gett intervjuer och bara gått loss på Xavier Millet. Och jag antar att det finns folk som verkligen hatar Millet och liksom pratar en massa om det och sånt där, men i min värld, i min värld så är Hans-Hermann Hoppe den som har varit mest negativ. till Xavier Millet och kritiserat honom mest av alla människor vars uppfattningar jag har tagit del av.

Det är lite intressant, det är lite bekant. Det beror på att jag är väldigt insnöad och isolerad. Hoppe säger så här att Xavier Millet kallar sig libertarian men han är inte tillräckligt renlärig. Han snackar väldigt mycket men han har en ytlig förståelse för teorierna och han agerar inte utifrån libertarianska teorier. Och den stora käpphästen Som hoppet hör upp igen och igen.

Och inte bara hoppet för den delen. Det är ju att Milley har inte avskaffat centralbanken. Och han gick till val på det. Att avveckla centralbanksystemet. Och han skulle ha dollarisering. Man skulle ersätta Peson med dollarn. Och så vidare. Men än idag så finns centralbanken kvar. Och Peson finns kvar. Och man har en massa valutaregleringar. För att två där funkar. Och. Milley han konfronteras med det här tidsomtätt och får försvara sig mot att han inte infriat det här vallöftet.

Och han har diverse förklaringar om varför det skulle vara väldigt skadligt att göra det för snabbt och så vidare. Och där någonstans så väcklar man in sig i en ganska komplicerad nationalekonomisk diskussion. Och det blir lite så här, olika ekonomer inom den österrikska ekonomiska skolan har olika uppfattningar om om det ena och det andra. Och både Hoppe och Milley är högprofilerade ekonomer inom den österrikska ekonomiska skolan.

Så att det eventuellt blir lite tekniskt. Jag förstår inte alla detaljer. Men det är också andra saker. Hoppen säger så här att han borde ha privatiserat ännu mer, han borde ha sparkat ännu fler statsanställda, han borde ha tagit bort fler regleringar, framförallt valutaregleringar och sånt där. Han har inte avreglerat arbetsmarknaden så mycket som han borde.

Och såklart utrikespolitiken. Det är en jättestor grej här. Att Milley är pro-amerikansk och han gör allt för att vara bästa kompis med Trump och sådär. Och såklart så är han ännu mer pro-israelisk än pro-amerikansk. Till den grad att han själv försöker konvertera till judendomen. Han är ju fanatiskt pro-judisk och pro-israelisk. Och vi har pratat om det här förut och man kan fråga sig om det spelar någon roll.

Vad spelar det för roll vad Argentina har för utrikespolitik? Det enda vi möjligen kan bry oss om är kanske vad tycker Javier Mireille om Falklandsöarna? Och han har en ganska skön inställning för Valkensjön. Han sa väl någonting i stil med att Argentina är ett sånt skithållsland. Så vi kan inte ställa några krav på att någon ska tillhöra oss. Jag förstår om någon vill tillhöra ett annat land. Något sånt där liksom. Så förutom om han ska starta krig med Chile eller något sånt där så kan det ju kvitta lite grann.

Så jag vet inte. Hoppe har en annan poäng. Det tycker jag man måste igenom. Man kan ge sig in i de här tekniska diskussionerna om det korrekta sättet att avveckla en centralbank och så vidare. Det är sånt som en viss sorts libertarianer är enormt intresserade av. Folk som gillar den österriksekonomiska skolan tenderar att aldrig sluta prata om centralbanker och gärna en hel del tekniska detaljer.

Frågan är jag hoppar jag har poänger men frågan är vad han har för proportioner. För att Millé har gjort väldigt mycket bra saker. På alla de där punkterna som Hoppe tar upp som problem, på alla de punkterna så har Milley gjort väldigt mycket bra saker. Vilket Hoppe själv också tillstår. Det är inte som att säga att Milley gör bara massa skit. Men han har det här behovet av att kontrasignalera. Och då frågorna som uppstår är sådana saker som så här, ja men kunde Milley ha gjort mer?

Ja, kanske det, förmodligen. Men så här, återigen, han har en parlamentarisk minoritet. Och som sagt, jag tycker att det är otroligt att han ändå har fått så mycket gjort som han har fått. Så jag undrar lite så här, vad är det egentligen vi pratar om det här? Och problemet är lite grann att jag inte vet. Hoppes argument, man kan tycka att de är petiga, men Hoppe är en väldigt teoretisk person. Han är en filosof ute i fingerspetsarna.

Och sen när det kommer till att omsätta idéer i praktisk handling, alltså utforma politik och så vidare, det är inte hans starka sida, vilket han själv ofta har påpekat. Hoppe har själv ofta sagt det när han får frågor om hur vi ska göra praktisk politik av det här. Då har han svarat att det där får andra människor att arbeta ut. Folk som inte är lika specialiserade som jag på de filosofiska bitarna. Han har ofta sagt det.

Sen kan man diskutera huruvida det där är en kohärent filosofisk position att ta. Kan man utforma filosofi men svära sig fri från att utforma en politik som kan implementera filosofin? Det finns ett... ett potentiellt problem där. Men Hoppe verkar också orolig för någon sorts association. Eventuellt för att Millay har nämnt honom som en inspiration vid något tillfälle och han vill verkligen markera då att han inte står bakom Millay, bara för att Millay har åberopat honom som en inspirationskälla.

Millay har tagit tillbaka det. Nu kallar Millay Hoppe för en idiot, en liberidiot. Men jag Jag har aldrig tänkt att Milley är så här associerad med Hoppe. Jag har aldrig hört Milley säga någonting om Hoppe. Jag hade ingen aning om att Milley eller någon i Argentina ens har nämnt Hoppes namn. Förrän jag läste Hoppes artikel där han tog avstånd från Milley. Så det som Milley håller på med rimligen reflekterar inte alls på Hoppe.

Och det är ingen någonsin som har tänkt så här. Ja, Hans-Hermann Hoppe. Ja, ja. Det är han som har inspirerat Javert Milley. Det finns en annan sak som jag tror spelar in här. Det är att Hoppe är enormt beskyddande när det gäller Marie Rothbard. Och arvet efter Marie Rothbard. För att Millay har pratat jättemycket om Rothbard. Och jag misstänker att Hoppe tar det personligt. Därför att Hoppe var ju Rothbards stora lärjunge. Och hans intellektuella arvtagare. Så att Hoppe gillar inte när andra försöker uttolka Rothbard.

Så någonstans tror jag att det är lite så för Hoppe att det är bara Hoppe som har rätt. Att tala för Rothbard så att säga. Och Mario Rothbard själv hade eventuellt hållit med om det där. För att Mario Rothbard var ju... Han älskade Hoppe och lyfte fram honom och såg till att alltid ha honom nära. Och byggde upp Hoppes karriär och de jobbade jättenära varandra. De kunde inte ha varit tajtare. Men Maron Rothbard har varit död i 30 år nu.

Och det går inte att bevara hans eftermäle som ett balsamerat lik i ett mausoleum i Moskva. Ett mausoleum i Auburn, Alabama eller i Istanbul. Folk kommer göra vad de vill med Arvid från Rothbard. Och det är kanske inte bra alla gånger, men vad ska vi göra? Ska vi sitta och gnälla över att den eller den tesen är feltolkad och tvista om vem som är den sanna uttolkaren och så vidare?

Förr eller senare så börjar det likna någon sån här teologisk fejd om den sanna uttolkningen av Thomas Abbaquino eller trotskisterna och stalinisterna. De är oense nu om hur den eller den tesen från en bok av Lenin ska tolkas.

Boris

Ja men precis, och egentligen tycker jag väl att, för mig är det så att Bonny är ett uttryck, men det är ju bättre för han gör någonting. Han försöker gripa den politiska makten och visar just den här nästan lite rubbade fingerfärdigheten och den rätta galenskapen för att våga gripa makten. Och den saknar hoppet helt.

Men däremot så tycker jag väl att... Jag tycker att de båda bortser från den argentinska verkligheten. Jag blir lycklig ju mer när han kan montera ner av staten. Den är så jävla ond, speciellt i Argentina. Men jag vill nog säga att även om jag tycker illa om grundtendensen hos Kevin Carlsons kritik så finns det en liten poäng där.

Och det är det att Argentina riskerar att gå mot en slags Boris Hjeltsin-liberalisering faktiskt. Just på grund av att, jag måste tjata om detta, Argentina påminner mycket om Sovjet under Brezhnev. Alltså slavliknande slö befolkning, man släpper allting loss. Det går åt helvete att alla superner sig.

Nu kommer det att superner sig på något annat än vodka i Argentina. Men det jag saknar hos Milley, det är ju en slags positiv vision av vad man vill. Förutom att ta bort staterna. Om vi tittar på alla stora stadsbyggare i västvärlden. Italien, Tyskland.

USA, säkert något mer land som jag inte kommer på. Så de har en vision för nationen. Men det är oerhört viktigt att man ska vinna val. Det räcker inte bara att säga rivstaten. Utan det här ska ni få istället. Men det är högst oklart. Folk måste vara beredda att offra sig lite också. Och det är någonting jag saknar i alla.

Allt jag sett av Ulay. Men ändå är det bra det han gör. Och det är därför jag tycker det är viktigt det här med Trumperiet och Israelvurmen. Alltså det vilar något märkligt. En stor politisk ledare ska ha ett visst mått av galenskap. Men när han håller på och tokar sig vid klagomuren och är så här. Superfanboy för Trump.

Då blir han så icke-argentinsk på något sätt. Och jag tror det spelar roll att han sitter på fredag och läser Torand. Det är inte så speciellt politiskt smart i ett superkatolskt land, vilket Argentina är.

Martin

Nej, det är nog helt sant Boris. Men det det däremot är, är att det är väldigt typiskt för den här typen av libertarianer som Milley är. Framförallt för att han är en sån ortodox, testuggande... Rothbardiansk Anarkokapitalistisk typ Så han är inte liksom Det finns väldigt många sorters libertarianism Men Millais är Han är väldigt, jag vet inte vad man ska kalla det för Men du behöver bara höra Några få nycklar, om du kan libertarianism Så behöver du bara höra några enstaka nycklor Från Millais och så vet du exakt vad han tycker om allting Och du vet också att han Att han liksom inte Tycker någonting om vissa andra saker Och han är ju Jag hoppar eventuellt missa det här lite grann i sin kritik.

Libertarianer tenderar att vara ganska galna. Libertarianer som tar över länder. Vad vet vi om deras tendenser? Det finns ju bara en. Känslan man får är att Milley är en väldigt typisk libertarian. Men ännu mer galen på de där typiska libertarianska sätten. Han är någon sorts tantra sexguru. med en massa älskarinnor och sånt där. Det är väldigt typiskt för en sån här framgångsrik libertariansk kuf.

Och han lever en så jättekonstig privatliv med sin syster och sina hundar och sitt tantra harem och den här bizarra vurmen för judendomen. Det där är också ganska vanligt att libertarianer har en sån här udda idé som de har snöt in på. Sån här konstig religion som de vill ansluta sig till och så vidare. Och allt det här spelar in i det större mönstret. Jag försöker prata direkt i det som du sa, Boris, det här med att bygga en vision för nationen.

Det där är inte någonting som ortodoxa libertraner är särskilt bra på, utan det är snarare som en Achilleshäl de har. Därför att de inte är förankrade i sin egen nationella kultur, utan tvärtom så är de alienerade från den. För att de lever helt och hållet i den här teoretiska världen. Och de här libertranska idéerna som är väldigt judiska.

För att knyta an till Millais förbläss och be att prata om det här tidigare i radion. Det finns det som Kurt Ullite kallar för den judiska gettomentaliteten. Han kallar libertinismen judisk gettoetik. Det är en specialetik som definieras som ett undantag, ett kryphål för att ta sig ut ur samhället och leva efter dina egna regler.

Som en liten skyddad enklav omgiven av resten av samhället. Och du bryr dig inte så mycket om resten av samhället. Du är liksom neutral till alla kulturella tendenser. Det spelar ingen roll vilken kultur vi har eller vem som bor i landet, en demografisk situation. Det där spelar inte en stor roll. Så länge vi bara kan avskaffa centralbanken så kommer de vara nöjda och glada. Och jag för min del, jag vill hålla på med tantrasex och du för din del kanske vill hålla på med något konservativt bös.

Men vi ska alla bara gå vår egen väg efter revolutionen. Så det är väldigt symptomatiskt, inte för alla libertarianer. Jag är också libertarian och jag är inte... Jag har inte de problemen på samma sätt. Jag har grundat mig lite mer från mina mest yviga, luftiga, fritt flygande libertarianår. Men det är väldigt typiskt libertarianst. Och jag tror inte riktigt att det är kompatibelt med den här ortodoxa, doktrinära linjen som Milley har. Att också utveckla en storslagen vision för nationen. Det är bara ingenting som libertarianer är intresserade av.

Boris

Jag är helt med på det. Det där var väldigt väl framlagt. Det som förvånar mig är ju, och jag hade hoppats på att han ändå skulle göra det, det är för att han har ju faktiskt något som då inte kännetecknar libertarianer i allmänhet. Det var precis som du beskriver det. Men han har ju den politiska fingerfärdigheten, han har hårdheten, råheten och fräckheten.

Alltså det är ju också något jävligt jordbundet i hans framfart. Och det är därför jag hade på något sätt gått och väntat på att han skulle väckla ut en så här stort powerpoint-ark. Och det här är min vision för en ny Argentina. Men det kommer nog aldrig att ske. Men han är ju en udda fågel som libertarian. Eftersom, som det säger, hoppet... Jag har väl aldrig tänkt en praktisk tanke.

Men det gör ju definitivt Milley. Han skiter i vilken ordning han river ner olika institutioner i staten. Han river där stenarna sitter lösa. Det är så man ska göra. Men hans hund kanske talar till honom en dag och ger honom en vision. för Argentina, vilket behövs. Svårt att vinna i längden annars.

Martin

Det var när han döpte sin hund efter Murray Rothbard som han blev Hoppes dödsfiende.

Boris

Ja, det var där det skedde. Precis.

Martin

Ja, visst, det är så. Jag känner väl också att Millay, han är lite grann... Både Millay och Hoppe är lite grann förblindade av en alltför teoretisk approach. Det är lite intressant, fast de... De hamnar på koalitionskurs just här. Men det är som du säger, Hoppe är verkligen en teoretiker ut i fingerspetsarna. Han har ju en del idéer, det ska man igenom. Han har ju förklarat, även nu på senare år, i Milaj-eran, hur han tycker att man bör agera med politik och opinionsbildning och så vidare.

Han har ju en idé som han har haft länge, men som han nu understryker och lyfter fram. För att folk säger så här, ja men... Men om inte Milley duger, hur ska någon politiker någonsin duga? Hur ska vi göra någonting? Hoppes säger att han tycker att vi ska ta en mer kompromisslös, anarkistisk hållning och inte hålla på att verka för att vi ska ha bättre politiker. Utan istället ska vi opinionsbilda mot staten som sådan och försöka få till en sorts intellektuell elit som går till storms mot staten som fenomen, mot alla politiker.

Och på det sättet så kan man underminera statens legitimitet. Vilket kommer... Jag tyckte det här var lite ironiskt. Han citerade Marx i det här sammanhanget. Han sa att staten ska vittra bort. Om vi bara lyckas med det här projektet så kommer staten vittra bort. Eller brytas upp i mindre entiteter som Schweiz och Liechtenstein och så vidare. Som Hoppe återkommer till. Men det finns en del av mig som misstänker att statens bortvittrande är ungefär lika sannolikt om vi verkställer Hoppes. som den nu verkställde Lenins strategi för att återkomma samma slutmål.

Boris

Precis. Men just det här med visionen som jag var inne på förut. Man ska komma ihåg att det är några årtionden. Alltså Argentina... etableras ju faktiskt i sin grundlag när Perón griper makten som arbetarnas och de fattiga människornas nation. Man hade till och med paragrafer i konstitutionen om att tango och fotboll var uttryck för den argentinska folksjälen.

Och i nästan hundra år har det där legat som ett... Tucken över det argentinska samhället. Och det är därför det är bra att han spränger upp, stänger, förföljer tidningar och alla sådana saker. Och fotboll har han ju inte mycket för heller. Men ger man sig på de där sakerna så måste man ha någonting annat.

Jag är lite tjatigare än att bara ta bort staten. För annars kommer folk... De har fått i sig det med modersmjölken, att det här är arbetarnas och de fattigast land. Förlovade land tror jag till och med det står. Så han har en del att kämpa med. Jag tror inte han, likt Hoppe, ser han inte vikten av att vinna den striden.

Martin

Tango och fotboll i konstitutionen.

Boris

Ja, det togs bort sedan, men det var ursprungligen. Tango och fotboll. och ett antal namngivna helgonfestivaler skrevs in. Och det visar vilken fingertopptjänst Per-On hade för... När nationen består till stor del av invandrade galisiska och syditalienska bönder och lantarbetare då är det det man ska köra med. Tango, fotboll och helgonfestivaler. Och det här är ert land. Det är jättesmart. Man måste ha något istället.

Martin

Jag kommer osökt att tänka på vår vän Lars Trädgård.

Boris

Ja, just det.

Martin

Den svenska kulturen. Tänk om han hade bara kommit på en enda sida. Han hade kommit tillbaka med utredningen. Sverige. Det är dansband och hockey.

Boris

Ja, men alltså det är... Det hade varit något. Jäklar vad folk hade gillat det. Dansband och hockey.

Martin

Dansband och hockey och den stora festivalen till Sankt Gretas ära. Ja, precis. Eller vad de har för helgon, jag vet inte.

Boris

Ja, men det är väl det helgon som gäller just nu faktiskt.

Martin

Ja. Ja, det är lite intressant i alla fall. Jag känner mig lite kluven. Apropå det här med Hoppe och Millé. För jag känner mig väldigt kluven varje gång jag säger något positivt om en politiker. Det är Trump eller Millé eller Bukele eller Sonesson som vi pratade om tidigare i den här sändningen. Min instinkt är verkligen starkt att alltid vara mot alla politiker under alla omständigheter. Och det finns ingen politiker som jag inte tror kommer göra mig gruvligt besviken om de lyckas behålla makten tillräckligt länge.

Samtidigt så vet jag ju med mig att precis som Hoppe, inga jämförelser i övrigt, så är jag en relativt teoretisk person. Och så är vi tillbaka till andra frågor som värdet av teori kontra praktik. Jag är ju absolut inte en person som tror att man kommer någon vart genom att skjuta från höften utan teoretisk förankring. Så på det sättet så är jag kanske lite bunden till den typen av tänkande.

Men det är något väldigt märkligt med den här situationen. Vi har en riktigt vild libertarian som bara spyr ur sig libertarianska... Jag hoppas jag är flosklig, men bara öser ur sig libertariansk doktrin. Som en riktig skolad, teologiskt... Vad heter det? En skolastiskt skolad...

Fantastiskt... Det finns många som kallar sig libertarianer. Ja, Elon Musk han är libertarian och sånt där. Men han sitter och citerar Ludvig von Mises och sådana saker. Så att vi har en sån person och han tar makten i ett land. Och sen så har vi en massa libertarianer som är väldigt upprörda över det här. Och måste ta avstånd och kritisera och så vidare.

Jag tror att det är något personligt. Jag tror att det är en sån här personlig grej. Precis som att Hoppe, han har haft konflikt med, ja vi pratade om det, Walter Block för ett tag sedan. Om hans attacker mot Walter Block och varför de kanske egentligen är ganska personliga. Och även andra personer som Jeffrey Tucker och Kurt Doolittle. Ibland, det säger ju för oss alla antar jag, att ibland kör det ihop sig och blir väldigt personligt. Och det är kanske inte mer än det, det är kanske bara en del av vad vi är som människor, att det händer ibland.

Boris

Jo, men samtidigt tycker jag väl ändå att man skulle kunna luta sig bakåt och ha den här synnerligen ordentligt förnöjda inställningen. Jag avskyr Trump, men jag är jättelycklig för att han rör om i grytan och river ner delar av staten. Och jag kan stå främmande inför vissa personliga grejer hos Milley, men jag blir jättelycklig för att han river ner av staten.

Och det där som är så... Den annjogighet som ligger liksom i... Kan inte folk vara glada för att det rör på sig, även om det inte är i perfekt linje med teorin? Därför att det är ändå bra att vissa saker försvinner. Eller att vissa saker blir kaos. Tycker du inte att det är svårare än så?

Martin

Nej, det är sant. Det är klokt, Boris. Det är en gyllene medelväg där. En annan grej som jag tänker på är att... Jag tänker på mig själv nu, men jag och många andra människor känner jag behöver träna oss på att förhålla oss till en ledare. Att det faktiskt kan dyka upp någon ledare på nationell nivå där vi bor.

Och när det händer så kan vi inte sitta med armarna i kors och bara tjura och gnälla. Utan det kan komma till ett läge där sättet att rädda landet är att ställa sig bakom en ledare som dyker upp och hjälpa honom att få jobbet gjort. Och jag tror inte att vi kan göra det från ingenstans. Om allt vi gör är att vi sitter och gnäller om alla politiker så kommer vi inte vara redo att ge stöd till ledaren när han dyker upp och behöver vårt stöd.

Så tänker jag på det, att jag tränar mig lite grann. Det är som en lekfull övning att ge stöd till någon typ av politisk ledare. I Sverige eller i andra länder. För att en dag så hoppas jag att det kommer bli relevant och kanske viktigt att göra det på riktigt. Då är det bra att man får torrköra lite med Milley och Trump. Man håller för näsan, man tar det goda med det onda och hittar den pragmatiska vägen framåt. Kanske lägger det teoretiska hänsyn åt sidan. Jag hoppas att det snart ska vara allvar i Sverige. Att det snart står en man i arenan i vårt land. Då vill jag försöka hjälpa honom, inte sitta på läktaren och tjura.

Boris

Ja, precis. Alla lyckade nationella omvärmningar och framsteg har ju faktiskt gjort av att folk, av att människor, att starka individer har sagt att nej, vad fan, det behöver inte vara just jag som bestämmer exakt mina uppfattningar. Hand är borta, ämnen att leda. Det är det viktigaste man kan göra faktiskt när man tittar på landet och det politiska landskapet.

Att spana efter. Efter den som har förmågan att förändra saker och att samla folk omkring sig. Det gäller alltid att hitta rätt person.