Martin

Keith Preston anarchofascism, bortglömd tradition, föregångare till Nietzsche, gemensam nämnare för vitt skilda tänkare som Evola, Chesterton, Gaddafi och libertarianska ikoner som Rothbard och Mises. Apropå diskussionen som vi hade i förra inslaget om Spanien, Spanska inbördeskriget, Franco, Chile under Pinochet och liknande händelser.

Så har vi här en text som är ett framförande på HL Mänkenklubben, ett möte som hölls i början av den här månaden. Här presenteras en historisk överblick över ett antal idéer. Jag tycker den var väldigt intressant därför att anarchofascism kan verka vara ett väldigt märkligt begrepp.

Det tycker jag också. Även efter att ha läst den här artikeln och tänkt på det så tycker jag att det är ett märkligt och tveksamt begrepp. Men det finns en spänning mellan olika traditioner som ser sig själva som anarkistiska. Vi vet till exempel att det finns den klassiska formeln av anarchism i en socialistisk strömning. Det fokuserar mycket på jämlikhet, antikapitalism, social rättvisa.

hjälpa de fattiga, den här typen av saker. Till exempel Noam Chomsky har många gånger uttalat sig oerhört kritiskt mot att libertarianer som vi också kallar oss för anarkistiska, alltså det är ingen riktiga anarchister, för riktiga anarchister är antikapitalister och kapitalism är ett förtryck som anarkismen måste motsätta sig och så vidare. Det finns också en sorts anarkism, främst på 1900-talet, som är en del av den libertarianska traditionerna.

Man pratar om anarchokapitalism. som ursprungligen formulerades och kodifierades av Murray Rothbard på grundval av Ludwig von Mises idéer. Mises var inte anarkist, men Rothbard kan man säga att Rothbard i alla fall tänkte att han drog Mises idéer till sin spets och kom till en anarkistisk slutsats.

Att staten inte behövdes överhuvudtaget utan kunde ersättas helt och hållet av marknadsmekanismer. Enkelt uttryckt. Men sen finns det också en tredje strömning, som också har kallat sig anarkistiska genom historien. Men de är mer associerade i modern tid med fascistiska idéer. Där har vi tänkare som till exempel Ernst Jünger och Julius Evola.

som har väldigt annorlunda idéer, men också kommer till en typ av anarkistisk slutsats. Och hur kommer det sig då att alla de här olika traditionerna kan åberopa samma grundläggande idé, trots att de verkar så vitt åtskilda och demetralt motsatta i många fall? Jag tycker att det här var en spännande artikel. Det blir svårt att göra en rättvisa, men jag tänkte att vi kanske kan göra ett försök och titta lite på den.

Boris

Mm.

Martin

Precis som alla andra modernideologiska diskussioner, de flesta andra, så måste man gå tillbaka till den franska revolutionen för att nysta ut var saker och ting kommer ifrån. När den franska revolutionen inträffade så upprättades ett totalitärt, ett absolutistiskt och totalitärt styre på många sätt.

Man införde under en period ett skräckvälde där man redan var en del av den. Man har gränsat ut politiska meningsmotståndare. Man kontrollerade väldigt noggrant vad man fick säga. Man ville riva ner den gamla kulturen och den gamla religionen. Ersätta den med en ny religion som alla skulle vara. Vi har pratat en del om det här i Radio Bubbla tidigare. Därför föddes en motreaktion mot revolutionen.

Ordet reaktion är väldigt centralt, tycker jag. Som jag kunde se så nämndes inte ordet reaktion i den här artikeln. Det var i alla fall inte särskilt centralt. Det tycker jag kan nämnas som det första problemet med den här artikeln. Men ordet reaktion är väldigt viktigt i mina ögon. Därför att det är därifrån som många av våra grundläggande politiska begrepp och konflikter är ifrån. Det kanske viktigaste är begreppen höger och vänster.

Ser man det historiskt så kom vänstern först. Vänstern var de progressiva, de som ville omforma samhället, de som var på revolutionens sida, den franska revolutionen. Medan begreppet höger och vänster kom från den franska revolutionen. Vilken sida av parlamentet man satt i efter revolutionen.

Det som kommer att kallas höger, Det var inte en positiv idé i bemärkelsen att de hade en massa egna idéer i ett eget program, utan högerkännet tecknades av att man var motståndare till vänster. Så jag vet inte om du håller med mig om det, Boris, men jag skulle säga att det är den ursprungliga definitionen av vänster och höger. Vänster är den progressiva och höger är de som är mot de progressiva.

Boris

Ja, det där är förvissa sant, men jag menar ändå att det kanske är en ganska ointressant grej om man som jag står på folkets sidan och en enkel kille tittar på det. på det som sker där uppe, bland annat som är intresserade av politik. Lite bekymrad över att ha gått över och blivit intresserad av politik igen. Men så här befinner man sig här nere. Säg så här, jag minns när jag var bonde i Frankrike, 1780-talet.

Vi gjorde ingen skillnad på höger eller vänster, vad de än kallar sig för i parlamentet. Det är för att vi visste att de alla var ute efter oss. Det intressanta är ju att både de som sedan... Alltså, monarkister och så kallade reaktionärer, precis som den så kallade vänstern i franska parlamentet, vill ju kuva och krossa det som man betraktar som sin nation och få alla att inordna sig.

Vilken alltså, ur folklig synpunkt, är återigen så här höger och vänster ganska ointressant. De är ute efter att inskränka vår frihet och min frihet som individ. Så jag tror att... Där ligger det grundläggande för mig att man ska inte låta lura sig in i en höger- och vänsterdiskussion och på något sätt ta ställning, vare sig mellan hösnubar eller någon lättare allergi eller pest och korlera.

Martin

De som motsatte sig revolutionen och i någon utsträckning försvarade den tidigare ordningen, som i alla fall såg revolutionen som en försämring jämfört med den tidigare ordningen. Givet att revolutionen var så totalitär så framstod de åtminstone i sin egna ögon som relativt frihetliga och decentralistiska.

Det är rimligt att säga. Om någon uppdaterar en diktatur och man vill gå tillbaka till något som inte är så. inte var fullt lika totalitär diktatur åtminstone, då blir man mot staten och mot centralisering och mot totalitära tendenser. Här spårar den här artikeln uppkomsten av en strömning som var en sorts radikal aristokratisk radikalism.

Man pratade om det här som en föregångare eventuellt till det som Nietzsche sen började göra. Man började vända sig bort delvis från ett politiskt perspektiv och istället satte man fokus på ett personligt perspektiv, personliga dygder, aristokratiska ideal, försvara en högkultur som man såg det.

Här spårar man ursprunget till en del. Det är en anarchistisk tendens som samtidigt inte är socialistisk och inte är liberal och inte är demokratisk. Under 1800-talet formades alla de här tendenserna som sen blev anarkistiska. Den som kan sägas ha varit startskottet för den individualistiska anarkismen var Max Stirner, som på 1840-talet formulerade en sorts ultraradikal individualism och också hade väldigt distinkta idéer om ägande och egendom.

Stirner används av väldigt många olika sätt. vänsteranarkister ända sedan dess. Man har förhållit sig till honom och baserat och delat sina idéer på honom. Men Stirner har också varit en väldigt viktig person för den libertarianska strömningen. Det finns de som ser Stirner som statsgottet för, eller till och med grundaren av, den moderna libertarianska, anarchistiska traditionen.

Men Stirner var också en viktig influens för Ernst Jünger som formulerade ett beteende. En idealtyp som man kallade för att vara en anark. Julius Evola hade också en utgångspunkt i Stirner när han pratade om den absoluta individen.

Det är ett väldigt stirnerianska begrepp. Men Jünger och Evola var väldigt konservativa. De var traditionalister. Det här är en tendens som man kan se att även mer generellt, till exempel Kallberg. ser det i amerikansk politik, att konservativa människor, konservativt lagda personer, söker sig till libertarianska idéer. Delvis för att de eventuellt inser att de kan av ett eller annat skäl inte längre få kontroll över samhället själva.

De kan inte ta makten över staten och implementera sina värden överallt. Då blir den näst bästa lösningen att istället förespråka decentralisering, så att de kan ha sin klick, där de kan ha sin traditionalistiska inriktning och utmaning. eventuellt freda sig mot andra tendenser i samhället. Så på det sättet så i en postrevolutionär tid så konvergerar konservatismen mot anarkism. Vad tror du om den tanken, Boris?

Boris

En gång till, ta din sista mening en gång till, jag har måttes smälta den.

Martin

Jo, det här är väldigt improviserat. I en postrevolutionärtid, när en progressiv rörelse har tagit över samhället och infört en totalitär ordning, då konvergerar konservatismen mot anarchism, dessutom decentraliseringen blir ett försvar. Kanske innan att man egentligen ville styra samhället helt själv, men nu inser man att man inte kan det längre. Då förespråkar man istället decentralisering för att kunna bevara sin egen särart och inriktning. parallellt med den revolutionära ordningen?

Boris

Jo, alltså... Ja, så kan man väl säga. Jag sitter fast i just det här med Jünger och Evola. Jag har lite problem med den här texten. Den rabdar en massa namn och så jämställer den Jünger och Evola. Har man läst om och fascinerats av den ena och kommit att förakta den andra, som jag, då... Förstår man inte ens vad detta avsnittet handlar om egentligen?

Det är för att det Jünger står för är ju ett aristokratiskt ideal, det vill säga att man... Man drar sig undan från världen helt enkelt. Man odlar sina egna intressen. Och man ser världen som att den egentligen borde vara beskaffad som en plats som är hierarkisk och uppbyggd. Där alla finner sina naturliga plats beroende på sin läggning.

Och hos Jünger finns en dyrkande av naturen och av det fysiska och av själva upplevelsen av kampen. Vare sig det är skyttegrav eller en möd- och sandbergskrättring. Medan Evel har ett helt annat syn på vad en människa är och vilka ideal som ska forma dig. Det är mer en... Han är mer av ett Paulo Coelho-hållet.

Det ska vara mycket doftljus och rökelse och inre resor och sånt där. Så att... Det finns allt för ofta i sådana idéer, historiska explosiver som den här, som i och för sig är för tjänstfull, därför att den påminner om sig om en del intressanta tänkare. Vill den att liksom modellera fram något slags tankelinje och strömningar som kanske inte finns där på riktigt om man skrapar lite mer under ytan?

Martin

Men är inte en röd tråd här? Jag ska säga att jag har bara... sniffat lite försiktigt på Jünger och Evola. Därför att jag upptäckt i efterhand att jag verkar ha kommit till vissa idéer som liknar lite grann det som de tänker. Och det jag tänker på då är att den här idén om att vända sig bort från det politiska, bort från det kollektiva och se frihet och anarki som någonting som är mer internt, mer personligt, mer psykologiskt.

Att kanske odla en... aristokratisk moral i sitt eget liv, snarare än att ha en massa uppfattningar om hur resten av samhället ska fungera. Vilket jag uppfattar som en oerhört starkt stirneriansk tanke. Den originerar med Max Stirner i den moderna idehistorien. Och det är det som har inspirerat mig, och sedan har jag upptäckt att wow, Jünger och Evola de verkar också ha de här lite stirnerianska idéerna.

Boris

Du kan dra tillbaka linjen till urhistorien, antiken och vissa stoiska strömningar som jag själv finner sympatiska. Förhållningssättet, jag tror det är viktigt att säga det om hur olika... Strömjägarna konvergerar och slår över i anarkism av en aristokratisk förhållning. Men det gör de tvärs genom historien, tillbaka till den första människan skulle jag tro.

Så finns det som ett möjligt och riktigt förhållningssätt. Och för mig är det viktiga i sammanhanget att... Även om jag har lite svårt för Evola så har jag inga problem att om enskilda individer eller grupper vill bli Evolianer så kan de ju få bli det. Jag förstår inte varför man skulle bli det. Men det tror jag är fråga om läggning ursprung. Alla möjliga faktorer spelar in till att man tycker att Evolas tänkande är intressant.

Och själv har jag nog lite mera jungolianska tendenser. Så att... Så den här exposerar väldigt bra, tycker jag, därför att de ger människor idéer att söka sig vidare och läsa. Jag blir dock lite kallsvettig mellan tårna så fort. Nu säger jag absolut inte att du gör det. Men det finns alltid tendensen ute i samhället att försöka skapa strömningar och sånt.

Och frälsa människor, nu ska alla bli... Jünger hade rätt, Evol hade rätt. Jünger skulle aldrig i livet vilja ställa sig i spetsen för den jävla rörelsen av jungianer. Och skulle ha... Jungerianer skulle han tycka att det var... Det skulle han tycka var en styggelse.

Martin

Men det tror jag är en del av poängen, därför att det är ju inte en rörelse. Och de som håller på med sina idéer, som jag vet, så försöker de inte ha en rörelse, utan en av deras centrala poänger, som jag då efter mina ytliga betraktelser uppfattat det, är att man inte ska ha en rörelse, utan att man ska arbeta på en mer individuell nivå. Men jag ska be att få återkomma till Jünger och Evola när jag faktiskt har studerat dem. mer än bara läst lite på Wikipedia och skummat enstaka texter och sånt där.

Boris

Ja, men jag kan redan förutspå att du kommer inte att gilla Evola, men du kommer att gilla Jünger.

Martin

Mycket intressant. Alltså det här med att det är som ett hoppkok, ett portpuri av väldigt udda idéer. Det illustreras av den här artikeln, när man nämner då anarchomonarkism, som företrädd av Tolkien och Salvador Dali, och eventuellt andra framstående konstnärer. Syndikalism som har dragit den här riktningen, syndikalism som har... Moammar Gaddafi nämns. Moammar Gaddafis projekt.

Han hade idéer om lokalt självbestämmande. Och en sorts, man kan säga en sorts anarkistisk idé på ett sätt. Hans problem var att man hade alla de här stammarna. Olika bedvinstammar och sånt där som han var tvungen att få ihop under en... nationellt paraply. Och då gav han dem väldigt mycket självbestämmande. Och det kan man också se som en sorts lokalism eller decentralism. Men här börjar mina varningsklockor ringa, Herregud, ska Gaddafi in i den här mixen?

Och sen pratas det om nationalanarkism, kristna anarkister, vissa kristna anarkister som gillade idén om teokrati, men på en lokal nivå. Som det står här, som Saudi-Arabien, fast kristet, och i små samhällen. Och så har vi den nya franska högern med identitära tendenser, de här etnopluralistiska tendenserna. Det är inte att vi är mot andra etniska grupper, utan vi är för alla etniska grupper.

Vi vill bara att de ska vara åtskilda. Heja på alla olika grupper, men bara låt var och en ha sin egen decentraliserad sfär. Jag tycker att det är väldigt svårt att få ihop det här, kanske om man ser det som tre olika strömningar. Men det som jag brukar tundera och tänka på, det påminner lite grann om något som du sa, Boris, att det här går tillbaka mycket längre i historien.

Det går tillbaka till den första människan. Ja. Det är det som jag tänker, som jag var inne på för några veckor sedan i en sändning, att egentligen går de här sakerna tillbaka till och med längre än den första människan. Det går tillbaka till... till djurriket och mer grundläggande drifter som människor har. Och det är så som jag kommit att tänka på det över åren, att alla de här tendenserna, det de kanske egentligen vänder sig emot är totalitära tendenser, eller annorlunda uttryckt.

demokratiska eller demotistiska tendenser där man sätter kollektivet i första rummet. Man sätter kollektivet eller folket i centrum och man åberopar legitimitet baserat på att man har folkligt stöd och majoritetens vilja är det som ska vara vägledande, oavsett på vilket sätt man vill kanalisera majoritetens vilja.

Då har man en individualistisk motreaktion, man har en mer generaliserad, radikal-decentralistisk motreaktion. Vi behöver ta olika former. Det finns en elitistisk motreaktion, en aristokratisk tanke. Det finns också tankar om privat ägande som institution som inte är förenlig med majoritetsstyre. Jag tenderar att tänka att Det är i alla fall en liten hypotes, en tanke jag har, att det som kanske de här anarchismerna har gemensamt är ett motstånd mot absolutism och demotism.

Boris

Det finns ju alltid vissa minsta gemensamma nämnare som gör att... som förenar alla möjliga former av rörelse. Det gäller även i det här fallet. Jag tror att det är, och det är det som säger att man drar tillbaka linjen till och med innan den första människan är icke-ointressant. Och det är då jag tror att man får det rätta perspektivet på Jünger också.

Och det här aristokratiska idealet att faktiskt dra sig undan från världen. Man kan ju tänka ett termer som ser ut så här. Själv tycker jag att den enda korrekta politiska hållningen är Steve Bannons att riva ner hela skiten och lira det med vem som helst. Vem som helst som vill riva ner staten som vi känner den idag.

Så de håller på att riva hela tiden. Michael Collins gamla inställning. Men ska man också komma ihåg att, tänk om det är så här, om vi drar linjen tillbaka lika långt som du gör, att det faktiskt är så att en viss del, och kanske en stor del av människors släkt är genetiskt kodade till lugn, ro och att bli omhändertagna. Det kanske är så.

Och det kanske är en minoritet. Som du och jag några till, 14 till, tycker att fy fan vilken vidrig tillvaro att bli omhändertagen och behöva träta med andra om hur skattemedel och sånt ska fördelas. Står vi inte inför ett dilemma som bara kan lösas på jynger sätt. Jag drar mig undan från skiten, läser filosofi, vandrar i bergen och samlar på skalbankar.

Martin

Det jag brukar tänka är att problemet med socialism, problemet med demokrati, problemet med de här kollektivistiska, absolutistiska idéerna är att de strider mot Den kanske mest grundläggande och mest värdefulla drivkraften som finns i människan och som därför är mycket äldre än människan, nämligen det som jag i en tidigare sändning kallade för territoriell moral.

Så territorial drifter abstraherade till en mänsklig kontext där ett centralt värde är att, en central insikt är att exceptionella individer som gör exceptionella prestationer är motorn som får saker till att hända. Därför måste man ha ett framgångsrikt samhälle som måste ha spelutrymme, att förverkliga sin potential och också organisera andra människor.

Det är en mycket äldre konflikt som berör direkt där. Vill du bygga någonting själv? tillsammans med folk som är nära dig, folk som du samarbetar med. Eller vill du vara en del av ett större spel som involverar alla människor och ska tvinga på alla människor det du vill göra? Eller vill du att var och en ska få ha sitt eget territorium och göra vad de vill på sitt territorium och hoppas på att många människor gör bra saker?

Det finns mycket historisk evidens för att de flesta stora avgörande framsteg kommer ur att individer har haft väldigt mycket speletrymme och kunnat bygga upp. sina egna strukturer som har kommit andra till godo. Det är också en grundläggande libertariansk insikt som vi pratar om. Vi säger till exempel att en av tanken som jag tror kan vara relevant är att det största problemet är inte nödvändigtvis när.

fel person äger någonting, utan när ägandeförhållanden är otydliga. Det är något som vi pratar ofta om, att om man inte vet vem som äger en viss resurs så kommer den inte bli använt på ett effektivt sätt. Men så fort det är definierat vem den tillhör, då kommer åtminstone finnas någon som har incitament att göra någonting bra av det. Jag hittar till tanken via Hans-Hermann Hoppe att problemet kanske inte är i grunden staten, att det finns stater eller statliknande entiteter.

Problemet med stater är samma problem som med alla andra resurser, att problemet är när de inte är privatägda. Precis som med varje annan resurs, om den inte är privatägd så kommer den inte att användas på ett förnuftigt sätt. Men om det finns någon som äger den, då kommer de ha ett rimligt incitament att inte göra allt för galna saker med det. Ur ett ägandeperspektiv så kan man ju säga att någon som äger någonting har ju absolut makt.

Om du äger ett företag, då är du en absolut diktator över det företaget. Men det är inte ett problem, och det är inte ett frihetsproblem. För att deltagande är frivilligt och det är en frihetsproblem. Och det finns inte en absolutistisk dimension som går utöver vad äganderättsinstitutionen motiverar. Sen vill jag gärna säga att jag tycker den här artikeln har...

Det är problematiskt tycker jag att se vilken sorts fascism som helst som anarchistisk. Jag får inte ihop det i slutändan. Fascismen är ju en reaktion, i högre utsträckning, mot vänstern. Det är en reaktion mot något som jag också reagerar mot. Men samtidigt är fascismen i sina moderna former en sorts spegelbild av vänstern. Fascismen är lite som att man bekämpar vänstern genom att anamma vänsterns metoder.

Man håller på med saker som massmobilisering, till exempel. Textning.nu Man ska ta över staten, man ska tvinga på hela samhället vissa värderingar och ha en väldigt konformistisk och monolitisk agenda. Och precis som den demokratiska idén menar man att legitimiteten vilar ytterst på det folkliga stödet. Oavsett om det folkliga stödet kanaliseras genom allmänna val eller genom kärleken till diktatorn.

Jag har väldigt svårt att se det här som någon typ av anarkism. Om man vill uttrycka det lite påverkativt kanske man kan säga att fascismen kan inte vara en anarkism för den är för demokratisk.

Boris

Det där var en väldigt precis formulering och den är alldeles korrekt va? Det är för att fascismen är... fascismen bygger ju faktiskt på... Samma värdegrund för använda populärt svenskt uttryck som demokratin, det vill säga att det finns en folkvilja. Folket har en vilja, det är det bara att utröna den. De som kallar sig demokrater menar att vi utröner folkviljan genom demokratiska val.

Medan de som är fascister av Mussolini-snitt säger att folkviljan utrönes bäst genom att en ledare som står i en demokratisk val, Nästan telepatisk kontakt med folksjälen tar makten. Och det är samma sätt att se på tillvaron av människorna i grund och botten. Vilket jag tror väldigt många tycker finner som en konstig tankegång men den är faktiskt fullt naturlig.

Och som du säger fascismen är på många sätt en spegelbild av vissa vänsterrörelser. Mussolini segrar i det här. i Italien genom att vara en effektivare socialist än de befintliga socialisterna var. Han byggde allt det de ville göra. Bygga vägar, dyka utom Pontinska träsken, stora parader, massrörelser.

Det var statssocialism, eller Nordkoreas socialism. Och vi ska ju också komma ihåg en sak att en intressant sak du var inne på i början eller i mitten där med kopplingen mellan anarkism och reaktion, alltså reaktionen på det så kallade framåtskridandet.

Vad som kännetecknar fascismen och om vi tar Mussolini som ett exempel. Det är ju det totala... Det finns ju ingen som har förstört kulturminnesmärken från romartiden. Innan dess som Mussolini. Rivningen av Klara kvarteren är ingenting mot det han gjorde med Rom.

Martin

Det är en sån tak, men jag brukar tänka också kring Hitler och nazismen, som ibland framställs som höger, konservativ, traditionalistisk. Men det var ju inte alls så att jag kan förstå vad nazisterna höll på med. Det var inte det att de ville återupprätta en tradition, utan de hittade på en helt ny, en pseudo-tradition, en ny religion. Textning.nu med en massa egna institutioner och ritualer och ett nytt språk och ny konst. Så att från mitt perspektiv så ser det som Hitler gjorde ut. Det ser ut ungefär som franska revolutionen. Ut med det gamla och in med den här nya grejen som vi hittat på.

Boris

Ja, och det där är jätteviktigt att komma ihåg i tider som dessa där man kopplar ihop fascism, nazism, De stod upp för att försvara de gamla traditionerna och värdena. Precis som ni säger, det gjorde de inte alls. De krossade dem totalt. Ta bara en sån sak som den nazistiska familjepolitiken att införa avhördshandstalter för kvinnor som skulle avhöra fram en speciell sorts barn.

Var det någon som krossade Stäve efter att inordna familjen än mer i ett nästan... har ett myrdaliskt beteende i kubik, vad så var det i nazismen.

Martin

Det blev ett väldigt långt inslag det här, men jag blev fascinerad av artikeln. Jag tyckte det var ganska intressant att båda ner sig lite i.

Boris

Det var bra att du tvingade mig att leta. Jag har en sådan här period när jag bara kräks på allt som har med politik att göra och politiska rörelser. Men det är bra att du tog upp den tråden.

Martin

Men apropå det så drar jag en av mina slutsatser här blir att jag får gå och läsa Ernst Jünger.

Boris

Han är jätteviktig och jättenyttig faktiskt på alla sätt. Man ska faktiskt läsa Evola också. Det finns en bra introduktion på svenska till Evolas tänkande i Tidskriften i Respublikan någon gång, början på 90-talet tror jag att det gjordes en bra introduktion.

Och du får inte glömma bort att din nya... Ikon Oscar Eyre har faktiskt skrivit ganska bra... om Evola. Lite välberömmande, men en bra introduktion.

Martin

Ja, det är vid Oscurex som jag har kommit i kontakt med de här idéerna, ska jag säga. Det är så jag har sett Ginger och Evola ursprungligen upptäckta att shit, det här kanske var mer intressant än vad jag trodde. Här finns det många beröringspunkter med saker som jag har gått och tänkt på och undrat hur jag ska få ihop, hur jag ska kunna knyta ihop säcken. Här verkar Ginger och Evola ha gjort en del intressanta saker. Men jag har inte haft ro, jag har inte haft själslig ro faktiskt att slå. Dominera och fördjupa mer de här tänkarna.

Boris

Nu är det dags. Men jag vill pungentera så att... inga filosofiskt intresserade lyssnare missförstår mig. Min ståndpunkt är att man kan mycket väl läsa Évola och ha nytta av det, om man har den läggningen. För mig är det inte så att det finns mängder av filosofer som har, det här kommer att låta jävligt eklektiskt, men som passar en viss person. Jag finner Évola anstötlig, oanvändbar, gyngar, Trevlig åka, men det beror på vem man är och var man befinner sig i livet. Man ska uttrycka det med lite småsåsigt nästan.

Martin

Definitivt är det så. Man måste hitta någon som resonerar med ens egen själ.