Martin

Jag hade tänkt att vi skulle prata lite grann om själva sakfrågan om arbetskraftsinvandring och sånt där. Jag vet inte, jag kan känna att det är väl kanske en del av allt det här som har avhandlats mest grundligt av andra människor. Som på ett sätt kanske är minst intressant för oss att ta upp. Jag har anteckningar här om teknikaliteten kring hur H1B funkar, de andra visumprogrammen, hur de exploateras.

Jag vet inte hur mycket vi egentligen kan till... Det har klarlagts väldigt väl av andra människor, inklusive på BBSen för de som vill läsa. Och det finns inte så mycket tvetydighet. H1B bygger på en idé som kan framstå som rimlig. Praktiken används på väldigt tvivlaktiga sätt. Men det finns mer filosofiska diskussioner som kanske blir intressanta. Jag ska försöka leda över till det som vi sa att vi kanske skulle försöka avrunda.

En av de filosofiska kulturella frågorna handlar någonstans om en övergripande syn på samhället. Det konsulteras nu på ett välbekant maner att framgångsrika företagare som är en musk ofta verkar vara helt likgiltiga inför kulturella och etniska aspekter av situationen.

Det finns en extremt stark norm i den världen, i näringslivet, i teknikvärlden att man är färgblind. Man sätter affärsmässiga överväganden först. Inget får stå i vägen för effektivitet. Vilket också på sätt och vis är, som vi återkommer till, ett korrekt tänkande för ett företag. Man kan inte förvänta sig något annat från enskilda företag.

Men... De här människorna är oförmögna att se att man måste tänka på ett annat sätt om det är ett land. Snarare än ett företag man driver. USA är inte ett företag. Det är inte ett sportlag. Och som många har sagt, om rikedom och marskolonier och så vidare. Om de bara kan ske på bekostnad av massinvandring och folkutbyte. Då är vi hellre fattiga. Då stannar vi hellre på jorden. Och det är en obegriplig uppfattning för en sån som Elan Musk.

Bokstavligt talat obegriplig tror jag. Jag tror inte han kan relatera alls till den idén. För honom ser det bara ut som provincialism och rasism och så vidare. Men företagsledare, de har sin ställning i kraft av att de kan leverera ekonomiska resultat. Ledare för nationer har... En helt annan uppsättning leverabler. Ekonomisk utveckling är bara en av många faktorer.

Och det är inte det viktigaste. Det viktigaste är människorna. Folket. Och det fungerar ju inte så i företag. Vi har varit inne på det. En vd på ett företag har inte som uppdrag att göra vad som är bäst för de anställda. Det är helt naturligt att fatta beslut som är dåliga för de anställda. Att göra sig av med anställda, att anställa nya personer utan att fråga de gamla om lov och så vidare. Det är en sorts balansakt i viss utsträckning. Man måste se till att inte göra sina anställda allt för förbannade.

Men det är också allt. Men det är helt annorlunda när man leder en nation. Folket är inte bara en godtycklig grupp stakeholders i mängder. Folket är kanske... Man kanske kan likna folket med nationens ägare. Nationen som ett arbetareägt kooperativt företag. Och poängen där är lite grann att alla jämförelser haltar. En nation är inte ett företag, inte något sorts företag.

På sätt och vis kan man ju undra hur någon kan vara så blind att man inte fattar de här sakerna. För om man drar det till sin spets är det så uppenbart. En nation är i grunden samma sak som en familj. En nation är en utbildad familj, en släkt, en stamm. Det är vad ett folk eller en nation är, en blodsgemenskap. Så vi kan pröva Elon Musks resonemang på en familj.

Om vi har familjemedlemmar som underpresterar, ska vi byta ut dem? Ska vi konstatera att våra barn som ligger efter i skolan, de är lite efterblivna. Ska vi adoptera nya barn som är beredda att plugga hårdare? Sen kan man ha mer esoteriska idéer om att länder skulle kunna ägas av företag och så vidare. Kanske som Curtis Jarwin tänker. Jag tycker också att det är tilltalande intressanta idéer. Men en annan viktig skillnad mellan företag och nationer har att göra med risktagande.

För det ligger i företagarnas natur att företag kan gå under. Det är en kalkylerad risk som investerarna tar. Anställda vet också att de kanske måste söka nya jobb. Konkurser händer. Alla företag går i konkurs för det senare. Men det är inte på det sättet med nationer. Om en nation går under så är det inte bara att skaka av sig den dåliga känslan. Eller skriva en ny affärsplan för nästa nation.

Och resa kapital för nästa stat. För Elon Musk kanske det är så. Han ska begrunda en ny stat på planeten Mars. Men det är inte så vi andra tänker på våra nationer. På samma sätt som vi inte är beredda att riskera våra familjer. Eller ersätta våra familjemedlemmar om de inte presterar bra. Och det finns en hel del ängslan som vi varit inne på kring Trump-koalitionen.

och hurvidan mask, hur han är lojal med grundidéerna i koalitionen. Kommer han att ruinera alltihop nu med sitt inflytande som vissa då tror är väldigt stort? Det är ett vibet fivlar. Och det finns den här diskussionen om att folk som musk, de förstår sig inte på fundamentala skillnader mellan företag och nation och så vidare. Och här, som i alla andra sammanhang, så är det värt att lyfta blicken och försöka ta ett mer historiskt.

perspektiv. Det är någonting som jag känner lite grann saknas i debatten just nu som det ofta är. Att folk inte är så intresserade eller inte så kunniga kanske. Men om vi bara tittar på USA till att börja med det finns många tidsperspektiv man kan ta. Om man bara tittar på USA så har det alltid varit så här i amerikansk politik. I samtiden så har vi establishment republicans, pro-business wing of the republican party.

De har alltid haft en ganska skakig allians. En allians men ändå mycket friktion med värdekonservativa, kristna, nationalistiska krafter. Och nu har vi lite grann en populistisk våg. Nu har spelarna bytts ut. Intressena är ungefär samma. De underliggande drivkrafterna och konflikterna är samma som de har varit. Inte bara i årtionden utan i århundraden.

Sen långt innan USA ens var... En glimt i George Washingtons öga. Så Trump han är fortsättningen på en populistisk tradition vars förre stora fanbärare var Pat Buchanan. Och om vi går tillbaka till 1800-talet så hade USA till och med presidenter som tillhörde den traditionen. Så det var en levande konflikt eller en dynamik redan när landet grundades.

Och nu har vi de här teknikmagnaterna. Men att de nu är i förgrunden politiskt det reflekterar jag att... teknikindustrin har blivit väldigt viktig. Och den har blivit mer dominerande generellt i samhället jämfört med till exempel kanske oljeindustrin energiindustrin som haft mer inflytande tidigare. Men det är såklart också en mycket, mycket äldre konflikt.

Den går årtusenden tillbaks i historien. Jag tycker det kan vara värt att ge några exempel. Jag ska ge ett exempel bara. För att hamra hem den här poängen om hur bekant den här situationen egentligen är. Och hur mycket historiska erfarenheter vi kan använda oss av för att analysera den. Och jag vill ju alltid gå tillbaka till den antika världen. Som är min favoritjämförelsepunkt.

Och där kan man se till exempel i Romariket. Som många känner till. Det här är väldigt välbekanta saker som alla känner till. Där hade man både allianser och konflikter. Mellan. en förmögen och mäktig handelsmannaklass och en aristokratisk överklass. Det var olika grupper, det var mer komplext såklart, men det var grupper som hade mycket gemensamma intressen. De hade ett gemensamt intresse av att upprätthålla någonting som liknar en traditionell ordning.

Men där den ena sidan lägger fokus på ekonomisk stabilitet, ekonomisk utveckling och den andra fokuserar på att upprätthålla traditionella värderingar. hävdvunna politiska institutioner, stärka senatens roll i samhället och så vidare. Och även i Rom så hade man såklart populism. Det vill säga att medlemmar av den aristokratiska klassen allierade sig med plebejerna.

Och de senatorerna kallades för populares. Det mest kända exemplet är givetvis Julius Caesar. Han var en optimat från överklassen. Han allierade sig med plebejerna och han förespråkade diverse populistiska, egalitaristiska reformer. Alltså vad vi idag skulle kalla för vänsterpolitik. En champagne i socialism. Man ska beskriva Julius Caesar på ett väldigt atavistiskt och vanvördigt sätt.

Men poängen är att den här spänningen inom magakoalitionen den är inte på något sätt ny eller unik utan det är i princip samma spänning som fanns mellan till exempel Caesar och Crassus. Marcus Licinius Crassus. Han var en så kallad nyman som romarna sa. Han kom inte från en av de gamla familjerna. Han var amerikanerna. self-made man.

Precis som Elon Musk var han extremt rik. Han var rikast i det här romariket. Han var förmodligen den rikaste privatpersonen i hela världen under den tiden. Han hade massa ekonomiska intressen han försökte främja dem genom att alliera sig med en aristokrat som gick emot sin egen klass och använde populistiska strategier för att manövrera i politiken. Alltså Caesar.

Han hade till och med en sån här galen, överambitiös plan, ungefär som Musks ambition att kolonisera Mars. Crassus ville erövra partier, alltså Iran. Han dog också under ett fälttåg som han drog igång för att försöka erövra Iran. På vissa sätt är det nästan en komiskt träffande liknelse.

Förutom att den nästan snarare blir tragikomisk, när man påminner sig om att Trump knappast är någon Caesar. Trump är ingen aristokrat. Han är en ny man. En novus homo som romerna hade sagt. Trump är faktiskt mycket mer lik Crassus än Caesar. Även Crassus var också fastighetsmagnat. Det var så han blev rik. Han var en real estate developer som amerikanerna skulle säga. Det var inte de mest ärofulla och respektabla affärsmodellen han använde.

utan det var lite skumraska gråzongrejer, lite som Trump med hans kasinon och vad det är för någonting om man vill vara cynisk så kan man säga att USA har inte en Caesar och en Crassus, de har en Crassus och en till Crassus i ledningen man kanske kan säga en Pompejus och en Crassus, kanske och då finns det utrymme för en tredje person att komma in i spelet och bli Amerikas Caesar vi hoppas givetvis att det blir Eric Prince Som på det sättet fullbordar det amerikanska triumviratet och så småningom korsar Rubicon eller korsar Potomac som jag antar att det blir i USA.

Man ska inte dra de här liknelserna för långt men det är viktigt att förstå som vi ofta vill påpeka här att inget är nytt under solen när det gäller politik. Rika och mäktiga handelsmän som ger sig i lag med populistiska aristokrater är bokstavligt talat en mångtusenårig politisk tradition. Vi har sett allt det här hända förut och vi kan använda historien för att förutsäga vad som händer härnäst.

Därför att det finns vissa mönster som tenderar att upprepa sig när den här typen av allianser formeras. Och för att uttrycka det väldigt koncist, jag kan förenkla, Boris du får komma in och korrigera mig här. Men min bild är att det generella mönstret historiskt är att de rika affärsmännen som går in i politiken. De kan ha en del inflytande i initiala skeden, men de här populistiska aristokraterna dominerar över tid.

Pengar är väldigt viktiga, det finns en enorm kraft i att ha mycket pengar. Men det finns saker som har ännu större kraft. En sån sak är staten. Den som kan behärska staten och använda den på sina syften kan överskrida ekonomisk logik, kan kringskära hela det ekonomiska systemet eller till och med expropriera sina egna finansiärer. Hur urika de än är. Och en annan sak är massmobilisering. En populistisk ledare som har en psykisk relation, alltså känslomässigt band till miljontals människor, han kan göra saker som ingen krösus kan.

Och en specifik sak som en sån ledare kan göra, det har du redan nämnt Boris, det är att han kan rikta folkets negativa känslor mot de ekonomiska eliterna, inklusive sina egna allierade. Eftersom det finns ett sorts universellt hat mot rika människor som aldrig är särskilt långt under ytan i något mänskligt samhälle. Så på gott och på ont så är Trump den i särklass dominerande parten i den här alliansen.

Om man så vill så är han en karismatisk jock som aldrig kommer att låta sig domineras av en rik nörd som Elon Musk. Samtidigt som det kvarstår massor med komplicerade frågor om hur de här relationerna bör. bör regleras mellan klasserna. Det är i alla fall några tankar som jag har från ett historiskt perspektiv. Jag är väldigt nyfiken på vad du tänker.

Boris

Jag var inte säker på vart du skulle dra det med Krasis och Cäsar men det där var väldigt bra. Du har alldeles rätt om det här med att det finns en tendens hos... Det är en sån här gammal... Vänstern är inte alltid så bra på politisk historia. Den har ju bidragit till det här med... Det är alltid de ekonomiska intressena som bestämmer till slut och som styr politiken.

Så är det de facto inte om man ser på Europas historia fram till idag. Det är i slutändan andra intressen som bestämmer. Så på det området gäller det att man ska betrakta skeenden och vem som är intressen. inte av makten så blir det en kombination av liksom vänsterns politiska nästan konspirationsteorier och rika människors uppblåsthet alltså de har samma överskattande syn på sig själva men just det här spelet och hur man ska strukturera en stat för att den ska fungera Trump tror jag kommer att fungera alldeles utmärkt som en slags dynamisk moderator.

Men det behövs ju så mycket mer. Alltså Europa har ju mängder av exempel genom historien på första romanarmen. som verkligen har byggt riken, expanderat dem, hållit alla i schack, halshuggit även nära medarbetare. Vi pratade förutom det här med att man ska vara redo att avskeda folk för att tiden så kräver, även om de har gjort sitt.

Vi har ju första som har låtit avrätta nära medarbetare fast de varit... Väldigt användbara länge. Men situationen krävde detta. Sen kan man ju ångas efteråt ibland som Henrik den åttonde. Men... Men just det här att få staten och samhället att fungera, det kräver att det faktiskt finns en idé om nationerna och den egna staten.

Vad ska vi göra? Och det är lite olyckligt idag i USA. Som du sa, företagare får ofta för sig att staten och nationerna ska fungera som ett företag. Och det kan man. Det kan de ju inte. Men det optimala är ju om det finns en idé om expansion som kan förena den här historikati som finns i industrin och företagandet och landtad.

Eller vad det nu kan vara med resten av folket och så får hela nationen att röra sig framåt. Erövra någonting nytt. Så i sig så menar jag så skulle inte tanken på att... för helvete, visa kolonisera mars vara en helt omöjlig idé om man mobiliserade delar av den amerikanska samhällstoppen kring detta.

Det vore en alldeles utmärkt målsättning för den amerikanska nationen. Eller USA som stat. Och så har det varit förut att man erövrar kolonier, man erövrar grannländer. Vad det nu kan vara. Man expanderar. Inget land mår bra om det inte har ett mål framåt.

Växa, erövra någonting. Och problem? Problemet med den kommande Trumpadillustrationen är att om man tittar på programmet så är det ju en försvarskamp. Vi ska bygga tullmurar mot kineser, mura mot mexikaner. Vi ska kasta ut en del folk, släppa in andra för att vi själva är för obegåvade.

Alltså det är oerhört defensivt. Det enda offensiva är ju faktiskt att vi ska erövra mars. Och det är inte ens en del av det nationella programmet. Kennedy-administrationens grej var ju liksom inte så jävla tokig än man tänker efter. Vi ska inte förlora rymdkaplig ökningen. Vi ska komma först till månen.

Precis som det har funnits amerikanska presidenter. Det enda som har lyckats samla nationen så de två rosvältarna och en kort period faktiskt Kennedy. Man kan faktiskt använda uttrycket först även om en folkvald president. Han måste peka framåt, inte vara så här defensivt.

Och vad jag kan sakna väldigt mycket i nutida politik är att först den kräver något av det egna folket. Det är ju där det saknas något också, både den gamla och den kommande administrationen. Att man har väldigt länge strukit alla arbetslösa gruvarbetare i Appalachien med oss.

Det är jättesynd om er och vi ska befria er från den djupa statens förtryck och så vidare. men en första säger men för helvete ni kan inte sitta och gnöla runt i en nedlagda gruva i 30 år varför har ni inte gjort någonting och där hade jag ju hoppats väldigt mycket på att J.D. Vance skulle plockades in på biljetten för att liksom bli den rösten han har den bakgrunden han skulle kunna säga liksom att kan jag rycka upp mig så kan ni också men den här rösten finns ju liksom inte i Trump-administrationen eller ens av sådana skäl.

För han är ju populist. Man kan vara populist på två sätt. Man pryglar egna folket ryck upp er nu för satan så kommer det här gå bra. Vi kommer att besegra kineserna ekonomiskt och vi kommer att ta mars. Eller ska man stryka de medårs? Det är så jättesynd om er. Sånt slutar illa också. Man kan inte hålla på och jämtstryka folk med varandra. Så jag landade lite grann i att det var det jag var inne på i början.

Det finns en enorm dynamik i Trumps, i Masks entreprenörskap och vision. Och den kan komma till nationell nytta om man tyglas. Och det där skulle jag se mer av, inte bara att han används på det sätt som nu är på tapeten.