Martin

William Derecevich, geniet David Graeber, angrep i sitt sista verk alla de vanliga föreställningar om mänsklighetens historia som en vandring mot ett allt högre tillstånd av civilisation, hävdade istället att vi lämnat guldåldern bakom oss, att människan inte varit ett passivt offer för materiella förhållanden och att jägar samlar samhällen, var mycket mer komplexa än vi tillåter oss att förstå.

Att likställa materiell rikedom. med att man är bättre har varit ett sätt att bemöta urbefolkningars ursprungliga kritik av bristerna i det västerländska samhället. Vi har en halvlång essä här från Atlantic om David Graeber som var en framstående amerikansk vänsterintellektuell, tror jag man kan säga.

En anarchistisk antropolog, han såg sig själv som anarchist. Han är död, han dog för ett år sedan ungefär av något oklar orsak. Han var bara 59 år och fortfarande väldigt aktiv. Den här artikeln utgår från hans sista bok som ges ut på Stumt, som heter The Dawn of Everything.

Det är en bok om ett kärt, välbekant, gammalt tema, nämligen historia om mänskligheten, hela mänsklighetens historia i en volym. Vi gav ju också ut en sån för några år sedan på Kultura i Tatis, Människans historia, eller mänsklighetens historia, korthet. Jag glömde inte vad den exakta titeln var av Hans Herman Hoppe. Och det finns ju många som försöker sig på den här genren. Det hör liksom till, om man är en stor tänkare, då ska man skriva sin egen historia om mänskligheten.

Från dess begynnelse till idag och alla de... de fascinerande parallellerna. Det är ju som som det är ju allmänt bekant var att det är en omistlig del av alla ambitiösa politiska projekt att man också måste skapa en antropologi och en en historieskrivning som underbygger den egna saken som man kan visa på att det vi säger det inte bara godtyckliga idéer som vi kom på i förgår utan det finns en en rak linje från någonting som hände för femtusen år sedan till till där vi är idag.

Och det visar ju att vi måste göra. Så alla sådana här teorier behöver tas med en rejäl skopa salt. Men det kan ändå vara intressant att ta del av dem och reflektera över dem. Och så är det ju också så att mänskligheten hade en specifik historia. Det är vår generella förståelse av hur liksom tid och universum fungerar. Det var på ett visst sätt det förflutna och det fanns vissa utvecklingslinjer, vissa orsaksamband och så vidare.

Så det är inte meningslöst att försöka spekulera kring vad som egentligen händer. Även om jag kan ibland känna att det är en fåfäng förhoppning att tro att man egentligen kan vara särskilt objektiv kring de här sakerna. Men om jag ska säga någonting då om var David Graeber stod i de här debatterna så hade han en... Han angrep delvis en romantisk bild som finns av jägare och samlare.

Det kanske inte var romantisk, men en standard syn på jägare och samlare. En formulering från artikeln som jag tyckte var intressant var att man skriver jägare och samlare i kompositionella narrativ som osjälvmedvetna, oskuldsfulla människor som levde i ett evigt nu eller i en cyklisk drömtid. Det är väldigt välbekant för alla som har läst om sådana här saker, antropologiska redogörelser, att det finns en sådan idé.

Och det är nästan så, eller det finns faktiskt en idé om att jägare och samlare, som att det var en utvecklingsstadium som människor befann sig på i. Tiotusentals år, kanske hundratusentals år. Det finns en sorts idé om att människor under den tiden levde på ett relativt uniformt sätt. Alla jägare, samlor och kulturer var väldigt lika varandra, hade liknande normer. Och det finns antropologiska redogörelser för anslående kulturella likheter mellan de allra små grupperna.

David Graeber menar att det här stämmer inte. Det var ju inte som en uniform kultur. Det fanns väldigt stor variation mellan livsstilar och även styrelseskick, ekonomiska system och så vidare. Många olika typer av politisk organisering som fanns i de här grupperna. Och också olika sätt att organisera livet på ett större plan. Till exempel säger han att alla jägar och samlare var inte nomader. Utan vissa av dem hade städer.

Vissa av dem hade permanenta städer, vissa hade tillfälliga städer. Så man bara hade en viss period om året så bodde man i staden. Och resten av året så bodde man som nomader. Så han menar på att det fanns mycket mer av en dynamik här. Och han menar också på att städer är missförstådda. Det är fett. Om man tittar noga på den arkeologiska evidensen så ser man att det inte är så som man ofta antar att städer automatiskt leder till enorma byråkratier, hierarkier med massiv ojämlikhet mellan olika grupper i samhället och så vidare.

Det finns historiska exempel på stora städer som helt saknar palats och enorma gemensamma förråd som används i palatsekonomin och så vidare. Tack för det här! Städer föregick monarki som styrelseskick med flera århundraden på sådana platser, medan det inte finns arkeologiska bevis för dem.

Här börjar mina valningsklockor gå igång ganska rejält, om det inte är önsketänkande selektiv perception. Det är nästan lite fantasilöd. Den här staden som inte har något palats. Tänk om kungarna på den tiden inte var i samhället, kanske helt enkelt bodde utanför stadskärnorna. Om jag var kung och hade mer resurser än alla andra, då skulle jag leva utanför stan, inte mitt inne i stan. Ett annat exempel som han ger är intressant, så jag knyter in i ett annat resonemang.

Han pratar om Teotihuacan, en mellanamerikansk stad på USA. på för för två tusen år sedan samtida med med romerska imperiet. Det han säger att efter efter att ha. När samhället blev mer auktoritärt så bytte människor spår. De övergav att bygga de här stora monumenten, de slutade med människoffer och istället så började de bygga välfärdsstat, låter nästan som att det säger.

De byggde public housing och byggde kollektiva faciliteter som ökade levnadsstandarden och så vidare. Jag känner till några exempel i Läslonden. Det finns intressanta exempel även på att i de här kulturerna att hela städer överges. Man misstänker att det beror på sociala missförhållanden, kanske politiska missförhållanden, men rent krasst, så vet jag i alla fall, så vet man inte varför det hände.

Det är ganska stort antagande att säga att det var ett uppror mot det auktoritära styrelseskicket. Folket gjorde uppror mot herrarna som bara skulle bygga monument och offra människor hela tiden. Jag kan inte säga mig säker på att det inte var så, men det är ett exempel på det. Jag känner att det är lite spekulativt. Det finns några extra intressanta saker i artikeln som lite hastas förbi lite grann.

Skribenten tycker jag till exempel idéer om aristokratins historiska ursprung. En idé om att aristokrati var någonting som uppstod i små grupper av krigare. Små krigarsamhällen som levde i högländer. och som var i konflikt med jordbrukande samhällen nere på slättländerna, mellan östen och Eurasien.

Och det var intressant för det är samma typ av idé som vi har diskuterat flera gånger tidigare, som till exempel har torrförts av Ricardo Duchesne, som ger en annan bild av aristokratins, att det var aristokratiska värderingarnas ursprung. Men en intressant sak också är givetvis då teorin om staten. Vad är staten? Hur ska man värdera den? David Graeber säger att staten inte är så uniform genom historien som man säger ibland.

Utan till exempel då, staten i klassiska Egypten är inte alls samma sak som staten vi har idag. Här kan man säga att det är kanske lite av en halvgubbe, vem är det som påstår att den egyptiska staten är samma sak som den svenska staten eller något sånt där va? Han menar på att han bryter ner, han analyserar stater i termer av tre olika funktioner. Kontroll över våld, som man kallar för suveränitet, kontroll över information, som man kallar för byråkrati och personlig karisma.

Och han säger att stater använder sig av, inte nödvändigtvis av alla tre, men av kanske två eller tre eller en av de här. Men de kan kombinera dem på olika sätt. Därför ser stat väldigt olika ut, med väldigt olika befogenheter och olika möjligheter och så vidare. Och på många sätt, säger David Gregory, så är staten ett undantag i större delen av historien. Det finns inte minst lika starkt trend åt andra hållet, så att folk undviker stora, övergripande auktoritetssystem och spänner emot när andra försöker bygga stater.

Ja, det finns en del att säga om det, återkom gärna till just den där idén till vin av staten. Men en grej som jag tänkte bara som man ska börja försöka spåna lite här, bara sammanfatta olika saker som jag plockar upp som jag tyckte var intressant i den här artikeln. Men en sak till bara, som jag kanske tycker var den mest halsbrytande, tendensiösa saken av alla. Och Boris, du får gärna berätta för mig att jag är helt fel och Dave Gravey har helt rätt och sådär va.

Men han verkar ha haft en tes. Jag har aldrig hört talas om den här tesen tidigare så att jag tycker den är fantastisk och väldigt intressant. nämligen att när de första europeerna kom till Nordamerika och började interagera med indianerna som bodde där, de infödingarna. Till exempel franska jesuitpräster som kom dit och inledde dialog.

Då mötte de inte en massa primitiva vildar som hoppade runt med sina tipis och sånt där, utan indianerna, de var sofistikerade intellektuella, de var djupa tänkare. Och direkt när de kom i kontakt med jesuitprästerna så började de analysera och kritisera europeisk kultur.

Så som de uppfattar den då, genom sina samtal med jesuitprästerna. Och de är väldigt kritiska då, de menar på att europeisk kultur verkar bygga på ett överdrivet fokus på konkurrens, man är inte tillräckligt vänlig och meddelelsefull, både europeer borde försöka ta hand om varandra lite mer, och europeer är också väldigt religiöst dogmatiska och har mycket irrationella idéer genom sin religion.

Och det är förstås jättedåligt att europeer tolererar så mycket ojämlikhet och ofrihet i sina samhällen. Och David Graham menar då att de här Jesuiterna och andra europeerna tog djupa intryck av de här idéerna. De sa liksom, wow, vilka tunga kritiska idéer. De har ju rätt, de här indianerna. Det är verkligen problem i våra samhällen hemma i Europa. Så att de här idéerna... som kom från amerikanska infödingar, födes tillbaka till Europa, publicerades på olika sätt, alltså indirekt, och via olika tänkare som inspirerades av den här indianfilosofin.

Och det var det som inspirerade upplysningen i Europa. Så att upplysningsidealen med frihet, jämlikhet och demokrati och så vidare, det där var saker som överhuvudtaget inte fanns i den västerländska filosofiska traditionen, utan de kom från indianerna i Nordamerika. Och det var så upplysningen började ropa. Och den nuvarande konventionella historieskrivningen, den här progressiva historieskrivningen om hur det gått från klarhet till klarhet, hur den materiella utvecklingen har gått.

hand i hand med en intellektuell utveckling och självstyrd utveckling och allting har blivit mer avancerat och bättre i Europa. Den bilden, det narrativet var en reaktion på de nordamerikanska indianfilosofernas kritik för att i ett desperat försök att försöka rädda västerlandets ära mot den här oerhört tunga filosofiska kritiken.

Boris, jag vill gärna höra dina tankar generellt om David Graeber och de här sakerna men framförallt så vill jag höra hur det egentligen var med upplysningen och Indianfjället, var det så att det var indianerna i sina typisk som som triggade hela upplysningsprojektet?

Boris

Ja, de hade ju timmerhus också och till och med lerhus. Men ibland är ju, jag måste bara byta snus innan jag tar sats här, alltså jag gillar ju Graeber och gillar han inte. Men ibland så är han så här ute och verkligen seglar. Och det märks att han kan ju inte europeisk... Det finns luckor i hans kunskap om europeisk historia, framförallt i det historia.

Alltså han köper ju faktiskt vad som är upplysningens... Upplysningen propagerade faktiskt en del av upplysningsmännen Greibers tankegångar. Det är för att de tidigare radikala upplysningsfilosoferna och faktiskt även Montesquieu, de lutar sig ju mot påstådd nordamerikansk och österländsk visdom, till exempel persisk.

De hittar ju på grejer. Och där hade de också hjälp av jesuiterna, både spanska och franska jesuiter. Vissa jesuitpräster spelar rätt stor roll för Montesquieu. för den tidiga upplysningens tankegångar och kritik av hur det var i Europa. Men man måste ju fota det här i något sätt. Det hade inte funkat att sagt att vi har suttit här på den här middagen, Abbe Pierre och Dennis Tiderow, vi har kommit fram till att det här funkar inte.

Man måste ju grunda det hela på något sätt. Och då skapas de jesuitiska rapporterna om det är en visdom de har stött på både i Centralamerika, längre söderut i Amerika och även då bland de nordamerikanska stammarna. Så vi vet ju inte på något sätt vad som sades där, men det är lite märkligt att de nordamerikanska idealerna tyckte precis som Diderot, Allenberg och Montesquieu.

Så att det där är bara en propagandaoperation helt enkelt. Men Grebbes sväljade den med hull och hår helt enkelt. Det är lite sorgligt. Men han gör ju generellt sett samma misstag som han anklagar. Alla andra för, alla andra historiker. Han liksom påpekar det här med likheter mellan marxistisk kultur, syn och kultur, historisk syn och kultur, konservativ sådan.

Att det egentligen bara är en träta om vad som är drivkrafter. Men alla ser historien gående på räls uppåt hela tiden på högre och högre nivåer. Men han har en helt annan syn på historierna. Att tåget spårade ur... för länge sedan. Och där ligger det nyttiga hos honom alltså. Det hade varit mycket bättre om han hade skrivit en bok som helt enkelt bara angrepp olika syner på den här progressiva synen på historien.

Att det alltid blir bättre och bättre och bättre. Men han ska liksom prompt skapa, som du var inne på i början, sitt eget historiesystem. Och istället för att göra det här oerhört mystiskt och spännande, att vi vet inte varför stora städer, inte bara i... De hittade nyligen... Men i Arizona var det väl en indianstad som hade haft 10 000 invånare som man började gräva ur ordentligt som är övergiven.

Man vet inte riktigt varför. Det finns sådana städer i Afrika också, de gamla afrikanska högkulturerna. Vi vet ännu inte, men det är alltså oerhört spännande. Och det räcker väl att säga att vi måste se på historien på ett annorlunda sätt helt enkelt. Men i stället ska det liksom... och dras egna rätta linjer där. Och så där har ju Greiber alltid gjort.

Alltså, man blir så irriterad på honom för att boken om skuld var ju fläckvis intressant när han gav sig på olika resonemang och man har sett på skuld genom historien. Men sen måste han prompt skapa sin egen liksom historiska teori om skulden, ett allomfattande system. Det är ju så märkligt att liksom en anarkist ska ha behovet av det här med att ha sin egen.

för att det finns en förklaringsmodell för precis allting på ett område. Och det här boken har kommit för några år sedan om byråkratiseringen av företag som opererar på den så kallade fria marknaden. Det var ju fläckviks också hyperintressant i sin sinn. Där han visar just byråkratiseringsmekanismerna i vad som skulle vara en ny byråkratisering.

självständigt verkande företag, hur de blir stela, orörliga och korkade. Och så ska inlämnas en teori. Det är liksom hans... Det är lite trist. En del tänkar mår bäst bara av att kritisera de befintliga teorierna. Vi läsare mår också bäst av det. Men det är systembyggandet som kommer i vägen för det hela.

Martin

En grej som jag undrar, det är flera punkter i resonemanget det här. Ta den här idén som du tar till exempel, att man ifrågasätter den... som den progressiva eller Wig-historiesynen att allting blir bättre den här tiden och så vidare. Och istället så menar man att saker och ting spårade ur för länge sedan och saker som generellt verkligen gått slut för. Det är ju inte en, det är inte på något sätt en ny idé utan tvärtom en mycket, mycket gammal idé.

Det är den äldsta idén om historien, den mest hävdvunna uppfattningen om historisk uppfattning. Enkelt kan man säga att det är det som alla tyckte fram till det föregår. Så om du går tillbaka till platon, de grekiska filosoferna, så var det en generell uppfattning. Man hade gått från en guldålder till en silverålder och så vidare. Och sen det här med upplysningen.

Jag vet ju att upplysnings- tänkare hade idéer kring den ädle vilden, en klassisk idé som vi fortfarande har med som ett starkt koncept. Men det jag reagerar mest på är att det är en sån här... Det är det här påståendet att, det står bokstavligt i artikeln, att ideal som frihet, jämlikhet och demokrati hade dittills varit nästintill frånvarande i den västerländska filosofiska traditionen.

Det är jättefoniskt. Och här undrar jag, var Greiber, var han på något sätt helt ointresserad av den förmoderna epoken? Man kanske bara inte såg någon relevans i att överhuvudtaget läsa det klassiska. epokens tänkare. Det vill säga om man vet bara lite grann, jag råkar vara lite intresserad av sånt, om man bara vet ens lite grann ytligt om den klassiska grekiskromerska civilisationen, säger man att nej, det fanns ju ingen där som brydde sig om frihet.

Det blir absolut påståelsevis en demokrati. Hur kan man missa att demokratin har en mycket lång historia innan upplysningen i europeisk... Visserligen är det så att om man pratar om den filosofiska traditionen, då kan man ju säga att bland filosofer så har demokratin aldrig stått högt i kurs. Fram till någon gång, fram till upplysningstiden, då fick en ny sorts filosofer som gillade demokratin.

Men om du går tillbaks till kanske Platon eller Aristoteles och sådär, då har de nästan bara negativa saker att säga om demokratin. Men för att säga att demokrati har varit ett frånvarande ideal i västländska... Vad menar du med det?

Boris

Han är ursprungligen amerikan. När man tittar på hans sätt och vad det var inne på lite grann, som vi också diskuterade när vi diskuterade Duchess, han är också nog amerikan på något sätt. Man vill ju inte att de skriver om Europa egentligen. Det är för att de har uppenbarligen sådana faktiska luckor. Vilket är lite märkvärdigt för två skolade akademiker.

Men mycket, ibland, det var som under läsning och under test, man vill ibland liksom bara nej, nej, nej, bläddra fram tills man kommer till någonting. Det är där han liksom gör, spårar ur, alltså hans resonemang kring de här tidiga, för oss inte kända samhällen där han spekulerar lite grann, de är intressanta. Det här med att det skulle funnits rätt avancerade jägar-samlar-samhällen med flytande socialorganisationer.

Och det är intressant att påpeka att det var så. Men det har ju förekommit i senare samhällen också. Man kan till och med se det i tidiga feudala formationer i Europa. Så problemet uppstår när man återigen ska skapa sin egen historia.

Angreppet på bestående teorier blir bygget av någonting nytt. och där har han inte kunskapen, utan han drar linjen från ett drömtillstånd, den spekulerande delen, och sen drar det framåt. Men ändå finns det ett värde i tankegångarna som man... Det är svårt att komma förbi det. Han har ju det här...

Man ska hålla en räkning för att han försöker inte säga att den här teorin om guldåldern är ju, som det säger, gammal. Att det var alltid bättre i går eller i förrgår och sedan spårade ur. Men han lanserar ju faktiskt tanken att vi vet ju inte hur det har kunnat... att vi faktiskt inte kan föreställa oss. hur det kunde ha blivit.

Och han har någon formulering om att tyvärr så genom historien segrar alltid de ointelligenta och enkelspåriga. Jag håller på att säga att det är en tilltalande tankegång. Det är det ju inte men... Det är tyvärr sant. Det är tyvärr sant, ja precis. Vi har inte förlorat en guldolde men vi har förlorat något som är förstört och som kunde ha utvecklats bättre. på ett sätt som inte kan föreställa oss, helt enkelt. Vilket känns väldigt sorgligt.

Martin

Det är en sorts tankegång som jag själv ofta har. Hur hade saker kunnat utvecklas på ett annat sätt? Framförallt om inte de korkade och ängsporiga människorna ständigt hade dominerat och vunnit alla strider. Åtminstone i det långa loppet. Men, sen är frågan om de alternativer som vi kan tänka oss också var, i de bemärkelser, realistiska alternativerna hur faktiskt hade det kunnat bli så? Det jag tycker vi ser i historien är att ibland så går samhället en annan väg.

I en riktning där den andra typen av värderingar tar över handeln. Men det blir som parenteser, små bubblor i historien. Där för en kort tid, oftast bara några få generationer, så uppstår en fri stad där andra värderingar kan blomstra. Men det tar alldeles rätt lång tid innan mobben upptäcker vad som sker.

för sig går och stänger ner det här experimentet av fritänkare och genier och entreprenörer som har satt igång en liten guldålder. Det finns ju inga exempel på att en sån guldålder eller en frihetstid eller en sån period har kunnat vara mer än 100 år.

i bästa fall. Så är det verkligen så att vi hade kunnat ta en annan riktning? En sån här fråga, jag tycker det knyter an till en annan sak som finns, det här med hans analys av havsdaten. Fast han verkar ha den här idén att samhällen är egentligen mer formbara än vi tänker oss. Det finns större möjligheter. Men jag kan fråga mig, hur betydelsefullt är det egentligen?

Alltså från ett anarkist, för jag är också en anarchist, precis som David Graeber. Inte precis samma sorts anarchist, det tror jag inte. Han var ibland aktiv i Occupy-rörelser och sådana saker. Det sägs att det var han som myntade... uttrycket We are the 99% så det är en väldigt annorlunda sorts anarkist än vad jag är. Men jag är också intresserad av det här men jag frågar mig som anarkist hur betydelsefullt är det egentligen att det finns många olika sorters styrelseskick?

Att det finns republiker och det finns monarkier och det finns en massa olika sätt att strukturera de här sakerna. Jag känner mig inte att det här framstår som en så väldigt intressant observation. Och det betyder inte nödvändigtvis att vi har en enorm frihet som samhällen att välja olika vägar. En intressant sak borde ju om det fanns samhällen som fungerar helt utan den typen av styre, helt utan hierarkier och auktoritetssystem och så vidare.

Men det finns det så att jag vet inga ögonblick. inga exempel på, utan det är bara olika former av... Alltså, min poäng här skulle vara, jag skulle vara nyfiken på vad en sån som David Graeber säger om den. Det är att hierarkier och auktoritet och dominans, överordning, underordning, det är ju ingenting som är unikt mänskligt. Utan det är tvärtom, en mycket, mycket grundläggande sak från djurens värld, ett arv som vi har med oss sedan många miljoner år tillbaka och som vi delar med massor med andra djurart.

Människor har bara ovanligt många olika variationer, olika manifestationer, olika uttryck för den här gemensamma biologiska driften som finns i miljontals olika släkten av djur. Alltså att att att analysera staten utan att se det som jag tycker är uppenbara likheten med hur hur det funkar djurriket, hur alfa individer styr djur, flockar på olika sätt.

Ett tack till mina supporters via Patreon! Det var väldigt naivt. Och det är också väldigt naivt att inbilda sig att att vissa djur, att några djur överhuvudtaget som har evolverat längs de här linjerna skulle vara förmögna att bara tänka bort hierarkier, bara tänka bort auktoritet. Det är valfritt. Vi kan bara skapa ett samhälle utan de här sakerna som vi har levt med i miljontals år. I slutändan, det här är min syn givetvis, som jag återkommer till, att Det är en sorts impotent feberdröm hos människor som känner sentiment över att inte vara sådana individer som naturligt hamnar högst i de naturliga hierarkierna. Det är en sorts nördarnas hemdfantasier. Ja,

Boris

men du sätter ju fingret på vad jag själv tycker. Jag skulle inte hamna där från en annan utgångspunkt. Alltså det ständiga problemet i... Det är ju, han når ju i sin sista bok den här insikten om att, eller insikten, det är mer beklagandet, fan, de onda och dumma vinner, de mindre begåvade vinner alltid.

Men, i nästan ett tag sedan, ja vi måste ha mera demokrati. Och han upptäcker inte den monumentala motsägelsen där. Massorna har ändå fört i sin enkelspåriga dumhet, de andra enkelspåriga dumma men mer onda och maktsvåldkomliga människor, kompetenta maktspelare, till makten.

Vad lönar det sig då liksom att, som han är inne på, mer demokrati? Det är ett olöst problem som man inte ens ser tror jag. Det är ett olöst problem som man inte ens ser tror jag. Allt blir bra bara vi delar ut makten igen. Men sen måste man nog hålla någon räkning också för att den faktiskt över hela linjen angriper tanken på... Det här med att det alltid är materiella förhållanden som bestämmer hur ett stamm, ett samhälle eller en stat formeras, att det si unasist hamnar alltid där.

Han lämnar ju en del exempel på ungefär samma typer av materiella förhållanden men helt olika hierarkier och maktstrukturer. Tack för mig! Och det är inte oviktigt för att igendriva olika rätlinjer och progressiva historieuppfattningar.

Så mycket man kan ha med sig. Men han är ändå en tankeväckande liten gubbe. Man ska läsa honom och inte skrota honom, sen kan man irriteras över honom. I hans tankevärld existerar inte det där. biologiska som du talar upp, utan människan är skapelsens krona, är evolverad till något helt nytt och har ingenting med sin utveckling att göra längre. Människan är ett stycke hjärna, tyvärr de flesta, inte så användbara men använd, i alla fall.

Martin

Jag tycker att det här resonemanget om demokrati är intressant, men problemet är ännu mer fundamentalt. Det finns ett ännu mer fundamentalt problem än det du påpekar. Det är sant att massorna har fattat dåliga beslut, valt dåliga, akutära ledare och så vidare. Men det är också så att per definition, rent analytiskt per definition, så är... massan mindre intelligent än de mest intelligenta människorna. För att per definition så är de mest intelligenta människorna färre än de andra människorna som inte tillhör den mest intelligenta gruppen.

Så att... Ja, ja, ja, ja... Jag säger inte att du har sagt något annat, men det är bara... Det är lite komiskt om man kommer från David Graebers synpunkt, när han är i sådant här We are the 99% och sånt där, och man ska lösa problemen med mer demokrati, samtidigt som man på något plan har ett insikt om att... att... att... Problemet är att de ointelligenta människorna har för mycket inflytande. Man kan aprioriskt sluta sig till att demokrati inte kan leda till mer intelligenta beslut.

Om man inte menar att det inte finns ett samband mellan individers intelligens och deras förmåga att fatta intelligenta beslut. Något annat, någon sådant absurd premiss. som man teoretiskt sett skulle kunna ha. Demokrati är definitionsmässigt den mest ointelligenta styrelseformen där man allsträder mest ointelligens till beslutsfattandet.

Boris

Ja, exakt. Det jag menar är hade han varit i livet hade man nästan fått lust att lägga armen om man säger, men lyssna nu, eller grej, det är så här. Visst är det en fascinerande blindhet? I en mening driver historietesen att fan också, de enfaldiga vinner alltid. Och sen liksom stå på torg och ropa, vi ger dem 99 procenten, vi ska makten. Det är liksom, hallå?