Martin

Thomas Bargust, sökande efter startpunkt för samhällsförfallet hopplöst. Existensen präglas av termodynamikens konstant ökande entropi. Historien är fylld av degenerering, men också ära och glans som ej får glömmas bort. Det här är jätteintressant att säga, som både jag och Boris uttryckte uppskattning för i förra avsnittet, som vi sa att vi skulle återkomma till idag.

Vi har kommit och pratat ganska mycket det senaste året i Radio Bubbla om degenereringsprocesser i samhället, lokalt i Sverige, också övergripande i världen. Vi har en växande känsla hos oss som många andra av att vi står inför en sorts civilisatorisk situation. Kollaps. Västcivilisationens undergång.

Det är definitivt någonting som är i luften. Någonting som jag personligen har grubblat länge över. Jag har väldigt svårt att komma runt den här slutsatsen. Att vi är i ett väldigt dåligt tillstånd, på väg i en dålig riktning. Och om det någon gång blir bättre så kommer det bli sämre innan det blir bättre. Det har blivit min starka övertygelse i den här frågan. Men det finns en väldigt, väldigt intressant och extremt viktig fråga.

En jätteviktig fråga man måste besvara. Nämligen, i relation till vad är samhället degenererat? Och har samhället någon gång varit bra? Har det funnits en gyllene tidsålder från vilken vi har fallit och degenererar? Och hur långt tillbaks måste man i sådana fall gå för att hitta den här gyllene tidsåldern? Den är ett generellt problem för alla typer av konservativa personer.

Konservatism är vardaglig bemärkelse om man pratar om att Ebba Börstor är konservativ. Det handlar om att kanske vrida klockan tillbaka 10-15 år. Den politik som Sossarna förespråkade för 20 år sedan är den politik som Ebba Börstor förespråkar nu. Ebba Börstor vill tillbaka till ett tillstånd då Socialdemokraterna och de progressiva...

samhällsbygget var fullbordat redan. Vänstern hade en total dominans över politik och kultur och inriktning på utvecklingen. Det är en konventionell konservativs persons dröm. Det är det de strävar efter. Men sen kan man då vara mer konservativ med märkelsen att man vill gå ännu längre bakåt i tiden.

Sen finns det folk som av den här orsaken inte kallar sig konservativa. Man anser inte att det finns särskilt mycket just nu som är värt att konservera. Då pratar man istället om att folk är reaktionära, att de vill gå ännu längre tillbaka till någon specifik punkt i historien. Att de är traditionalister, att de vill återuppgiva specifika traditionella värderingar.

Så det är en absolut position, snarare en relativ position att rulla tillbaka från där vi är nu. Men hur långt tillbaka måste vi i sådana fall gå för att kunna reversera olyckliga händelser som har påverkat utvecklingen i den reativa riktningen? Den här artikeln är ett av de roligaste försök jag har sett att spåra det här bakåt i historien.

Ska jag försöka gå igenom? Det är lite kort här, Boris. Det är en tidslinje som går bakåt i tiden, en omvänd tidslinje. Till att börja med finns ett intressant citat här i början av artikeln. från Erik från Kyneltle Dine, hon säger För den genomsnittliga personen härstammar alla problem från andra världskriget.

För den mer informerade så härstammar problemen från första världskriget. För den genuina historiken så härstammar problemen från den franska revolutionen. Och det här är en ting som jag för all del har pratat en del om i Radio Bubbla. Och det är så jag pratade om första världskriget, att det var då någonstans som det blev. Man tryckte på reset-knappen och implementerade hela det nya systemet via krigsekonomi och socialism.

Men problemet började uppenbarligen mycket tidigare, annars hade man inte kunnat trycka på knappen 1914. Om det inte förledan fanns förberett och moget i kulturen så hade det inte varit möjligt att vara uppfinnare på några månader. Det började mycket tidigare. Jag har också pratat i Radio Bubbla om franska revolutionen och behovet av att omvärdera den. Även folk som är libertarianer ser ofta franska revolutionen som någonting som var i grunden bra.

Det var också startskottet för den moderna, liberala rörelsen och för den socialistiska. Men även där är det sant att för att franska revolutionen skulle vara möjlig så började man... Då behövde de här revolutionära idéerna redan finnas i kulturen och det var tvunget att ha gått rätt långt. för att det skulle kunna bli franska revolutionen. Så då kan man söka sig tillbaka till 1600-talet.

Och det är också ett vanligt perspektiv att man ser till det som hände i England på 1600-talet där man hade uppror mot det monarkiska systemet, man hade religiösa konflikter mellan protestantism och katolicism som i slutändan resulterade i att Stuart I, den sista Stuart-kungen avsattes.

Det var 1688, i den ärorika revolutionen. Där någonstans kanske man kan börja spåra fröet till civilisationens fall. Men återigen har vi samma problem. Det var bara möjligt för att det funnits en lång rörelse innan dess. Då kan man spåra tillbaka till reformationen, till protestantismens införande som på många sätt tycks ha banat väg och öppnat för negativa utvecklingar.

Men återigen så hamnar vi i samma problem, därför att protestantismen var i sin tur ett resultat av upplysningsidéer och alla andra möjliga idéer som hade utspelat sig under århundradena som föregick. Så på det här sättet kan man gå tillbaka i historien och i den här väldigt intressanta texten.

Så går vi tillbaka genom medeltiden, genom Fredrik IIs landsfridslagar på början av 1200-talet. Vi går tillbaka till Byzans. Hur Byzans förföll under medeltiden. Vi kommer tillbaka till den stora schismen när kyrkan splittrades.

Och än idag så har vi nortodoxa kyrkan och den romerskatolska kyrkan som har konflikt med varandra. Men man måste gå ännu längre bakåt. Och i den här artikeln så går vi tillbaka till Karl den Store. Och sen så kommer vi tillbaka till Kristus. Jag har en fråga till Aristoteles. Han frågar sig här om skriftspråket.

När skriftspråket uppfanns, det var ju en enormt stark bidragande faktor till till exempel framtida byråkratiska system, en sort rationalistisk världsbild. Han påpekar att man under den här tiden också uppfann talet noll. Som han säger, en farlig metafysisk innovation. Som med okända konsekvenser, men absolut essentiell för modern nihilism.

Det är en ganska spännande grej. Och det var också någonting som för övrigt, det var inte han som hittade på det här med skriftspråket. Så Krötus, lär jag ha varit väldigt tydlig på den här punkten, att skriftspråket var en förbannelse. Som hindrade människors förmåga att tänka, lära sig tänka och tala på ett rimligt sätt. Det är en diskussion som delvis liknar kritiska röster som höjs idag om till exempel internet.

Att folk externaliserar sina hjärnor på internet istället för att kunna göra saker i huvudet. Det var ett liknande resonemang hade Socrates på sin tid. Så han fortsätter, han går ännu längre i baksiktiden till de tidiga indoeuropeiska stammarna, hur de levde. Och han kommer fram till att man kanske måste gå ännu längre baks.

Man kanske måste titta på hur däggdjur utvecklades och vad som skiljer däggdjur från andra djur. Och till slut kommer han tillbaks till den cambriska explosionen. Och menar på att vi kanske är i den cambriska explosionen för många hundratals miljoner år sedan. Det skulle kunna vara en sån här punkt där vi kan se ett historiskt vägskäl där vi gjorde fel val då mellan att vara parasiter eller predatorer.

Och han frågar sig, kan man säga att de enda riktigt produktiva individerna är växter och alger? Han fortsätter ända tillbaka och undrar om det kanske var så att DNA-molekylen var en innovation som började förstöra allting efter att gamla, hedliga RNA hade varit dominerande i ett tidigare skede. Eller var det kanske rent av i första skedet efter Big Bang, när atomer började bildas?

Seperationen av kvarkar till kalla, isolerade atomer. Kan det vara så att vårt sista hopp för att undvika det civilhistoriska förfallet är att kasta oss själva in i en pulsar? Så att han slutsats här är att någonstans i det här resonemanget så har han gått fel. Han är säker på det själv, att någonstans här gick han fel. Så långt bak som till Big Bang kan man nämligen inte gå.

Men då är frågan, var terminerar den här processen? Var om någonstans finns den här punkten, den gyllene eran? Från vad är det vi genererar? En intressant frågeställning, Boris.

Boris

Den är extremt intressant. Jag har läst den här texten flera gånger och haft stort nöje av den. Den är väldigt roligt skriven också. Jag tror att den här punkten... Frågan har faktiskt besvarats av en klok marxist som heter Alexander Kockburn. Han skriver en särsamling med titeln. The golden age is in us. Han angriper också tanken på sin kant.

Alla politiska riktningar är egentligen i någon mening tillbakablickande. Att de ska hitta någon punkt i historien när de säger att sådär ska det bli. Det där ska vi plocka upp och göra på riktigt. Eller rätta till det som är fel. Hans tankegång drar mot den här författarens tankegång, som jag tolkar den. Historien bara är helt enkelt.

Det är en ständig serie av ibland små seglar för det goda och hur man ska definiera det. Men oftast väldigt stora nederlag. Det man ska göra är att gå tillbaka till sig själv och gå in i det. Kontemplera egentligen. Vad vill jag? Vad kan jag göra? Den gyllene framtiden som ska funnas finns här och nu i dig själv.

Du måste själv utgå från vad du vill och vad du ska göra. I det sammanhanget söker du dig bakåt i historien och traditionen för att hitta vad du vill. Vad du kan få styrka till. Traditioner, historia och annat som du kan luta dig mot när du ska förverkliga den här gyllene tidsåldern du bär inom dig.

Och det säger också en författare på slutet att... Vi studerar historien, vi lär från den och vi dömer vad som är bra och dåligt. Och det här dömandet, det är ju inte som jag tolkar det, och Kockburn har ju någon slags absolut mening att allting som har hänt i historien är för evigt bra. Kan du klassificera, tittar du bakom på 1377 och det som hände då var bra eller dåligt så är det ju inte.

Historien skiftar ju ständigt betydelse. Alltså, det är ett exempel på att allt som händer idag ger just ställdeständighet. Det som har skett är en ny belysning, inte bara genom att det ger oss mera kunskap, utan att det visar vilken väg historien egentligen har gått.

Vi skulle inte ha sett det på samma sätt för fem år sedan. Men texten är också bra för att den pekar på det här rälstänkandet som finns i nästan alla politiska ideologier. Att det faktiskt finns en räls som historien rullar på. Och det som skiljer de så kallade konservativa från utopister och vänsterradikala är att tyvärr alltid och ofta anser de vänsterradikala att det är bara att hänga på tåget och så rullar det rätt.

Men mest de konservativa menar att för fan vi passerade, vi är inne på fel räls, vi har tagit ett stickspår, vi måste liksom backa hela jävla tåget tillbaka till nästa eller näst nästa station. Och som han säger, det finns ingen sådan räls. Historien är vad den är.

Martin

Jag håller med. Det är ju några av de centrala problemen. Samtidigt så tycker jag att det finns en motivation för att ha den här analysen. Att gräva historien på det här sättet. Slutsatsen är förmodligen att det inte finns någon sån här gyllene tidsålder som vi kan peka på. Då var allting på topp och sedan dess har allting degenererat.

Inte näst mindre så finns det de här stora historiska trenderna. Och jag för min del, jag har verkligen kliat mitt huvud över de här sakerna. Och jag har försökt dela historia. Inte minst, det har varit min personliga primära motivation för att studera historia i perioder, för att förstå just den här frågan. När gick det fel? Vad är det egentligen som är fel och när gick det fel?

Jag hade en sån här process där jag gick längre och längre baks i tiden. Därför tyckte jag att den här artikeln var så kul. För att jag själv har sökt mig bakåt. Jag tänkte länge att industrialismen... Det måste ha varit en sån här avgörande fas då väldigt mycket saker började gå fel. Men sen så började jag leta mig ännu längre tillbaks och började fundera på hur konservativ är jag egentligen?

För jag ser de här moderna problemen, även med kulturer från flera tusen år sedan. Så jag letade mig tillbaka genom historien ända tillbaka till stenåldern, när jag höll på med det här. Jag snöade in till exempel på jägare och samlare, jägare och samlare-samhällen. Det finns fortfarande idag spillror av så kallad urbefolkning i vissa delar av världen.

Och jag tror fortfarande än idag, även om jag har släppt den här fanatismen, så tror jag fortfarande att det är enormt viktigt att studera just hur de här urbefolkningarna lever. Och generellt försöka lära oss mer om mänsklighetens urtillstånd, den mån vi kan komma fram till någon kunskap om och sånt där. Och jag tycker att det är en enorm katastrof, en av de största katastrofer som vi har på planeten, att det finns så få ursprungliga stammar kvar.

Men en gång i tiden så fanns det hundratusentals sådana här egentligen unika kulturer. Nu finns det bara en handfull kvar och den här monolitiska monokulturen som alla andra människor är en del av, som inte är födda i en isolerad stamm i Amazonas eller på en ö i Indisk Oceanen eller vad det kan vara någonstans. Så jag tänkte länge färdigt, jag tänkte på mig själv som någon sorts anarko-primitivist.

Så långt bak gick jag i historien. Och man kan möjligen säga att anarcho-primitivism är en sorts extrem form av konservatism eller traditionalism. Att gå tillbaks till jägar- och samlarstad, gå tillbaks till stenåldern, bokstavligt talat, för att lära sig hur man ska leva fritt och leva väl.

Boris

Men du menar ju, det är ju inte att jag... Du menar själva förhållningssättet, inte själva... Du har inte blivit miljöpartist och vill leva primitivt, utan det är förhållningssättet med antagandet mellan människa och omgivning du är ute efter.

Martin

Det är faktiskt också som i den här artikeln, att man måste gå ännu längre tillbaka i evolutionshistorien. För att verkligen förstå det fenomen som jag brottades med och försökte förklara, så kände jag att jag var tvungen att gå tillbaka till en mer fundamental biologisk nivå som föregår människan. Ett centralt faktum som är väldigt svårt att komma runt när man pratar om hur människor lever, hur de organiserar sig, mänsklig frihet, civilisation och så vidare, är att människan är ett flockdjur.

Vi vet inte exakt var människor kommer ifrån, men förmodligen har människor evolverats fram från flocklevande primater, någon typ av apliknande djur som lever i stora grupper. Därför har vi väldigt mycket flockinstinkter. Men vi har också andra instinkter. Människan är ett av flera djur med en sorts dubbla instinkt.

Det är inte så att det finns så distinktiva drivkrafter. Och här kände jag att jag kom fram till någonting som var ganska användbart att fundera på. Även om det är lite svårt att formulera så här på frihand. Men jag kan göra ett försök. Så jag tror att det man kan se är en spänning mellan två olika biologiska tendenser som i sin tur ger upphov till två olika moraliska system.

Och jag hittade en tänkare en gång som beskrev det här i termer av sociocentrisk moral kontra territoriell moral. Man behöver inte titta på människor för att se den här dynamiken utspela sig. Man kan titta på hundar och katter, till exempel. Hundar är sociocentriska djur.

De har en sociocentrisk moral. De är flockdjur. Hundar bryr sig om sin flock. Det viktigaste för en hund är att hela tiden bli uppmärksam på sin flock, de andra medlemmarna i flocken, och att etablera och känna till sin egen position i flockens hierarki. Medan en katt däremot, en katt är framförallt medveten om och uppmärksam på sitt territorium.

Hur man använder sitt territorium för att jaga och skaffa mat, försvara territoriet från inkräktare. Katter har också vissa flockinstinkter. Katter till exempel har relationer och hierarkier med vissa släktingar, framförallt med sin mor. Och hundar har ju naturligtvis också territoriella beteenden. Även om en hund är en del av en flock så finns det saker som tillhör en viss hund mer än de andra hundarna, till exempel i den enskilda hundens ögon.

Så det finns en biologisk spänning, helt oberoende av hur människor fungerar, mellan flockbeteende och territoriellt beteende. Människor är en art som har kapacitet till båda de här drifterna. Vi är flockdjur och är förmodligen involverade för att leva i grupper av 50 individer med väldigt stark sammanhållning i flocken.

Man anpassar sig väldigt mycket till flocken och förmodligen finns det väldigt starka instinktiva drifter hos människor att inte låta individer sticka ut för mycket för att... för att det helt enkelt blir problem för gruppen. Så jag tror att det här är någonting som går tillbaka väldigt djupt biologiskt.

Man kan ta ett exempel som är mer närliggande evolutionshistoriskt, som jag har pratat om tidigare i Radio Bubbla. En sån här grej som jag gillar att riffa på. Vi har till exempel schimpanser. Schimpanser som sägs vara lika djur som människor revolverade ifrån, så flocklevande primater. Men vi har också jämförbara primater som lever på ett annat sätt, till exempel orangutanger.

Orangutanger lever mycket mer solitärt och mycket mer territoriellt, de har helt annorlunda mönster för hur de lever. Och det är inte en praktisk möjlighet, men åtminstone en teoretisk möjlighet. Man skulle kunna tänka sig att människor hade evolverats från orang-tang-liknande varelser, snarare än schimpans-liknande varelser.

Och det skulle förmodligen leta till en helt annan typ av kultur, helt andra typer av civilisationer, helt annan typ av moral än vad vi har idag. Jag tror att det vi ser i hög utsträckning i de här historiska utvecklingarna, i alla fall min tentativa slutsats som jag kommit till och som vägleder mig i mitt tänkande ibland, är att det finns en sorts inneboende spänning som är nödvändig på grund av människans natur mellan å ena sidan en sociocentrisk moral och en territoriell moral.

Om man tittar på världshistorien från det här perspektivet, så ser det för mig ut som att det som har dominerat under hela mänsklighetens existens är en sociocentrisk moral. Och sen har man sett små, små ögonblick, små, små öar eller bubblor av territoriell moral. Och i hög utsträckning är det så att de bästa delarna av mänsklighetens historia, då vi har gjort mest framsteg och blivit mest civiliserade, har präglats just av en mer territoriell moral.

Men i det långa loppet så drunknar alla sådana försök i den här alldeles närvarande sociocentriska bilden, alltså att människans flockdjurs natur tar över och dränker ut alla försök att använda sig av människans natur som en territoriell varelse.

Så här kan man se exempel på hur sofistikerade marknadsekonomier, uppstod i Europa under medeltiden och i sin tur inspirerade intellektuella utvecklingar som låg till grund för ytterligare materiella utveckling som till exempel klassisk liberalism som vägledde en massa positiva utvecklingar i Storbritannien och USA, inte minst.

Men vid varje sådana här tillfällen så finns det alltid starkare tendenser som drar åt det andra hållet så att i slutändan så släcks det ut. Trots att de få tillfällen. där en territoriell moral har fått spelrum är de få exempel vi känner till på att civilisationsprocessen har rört sig framåt i någon meningsfull bemärkelse.

Så jag tror att det är, man måste gå längre baks än till mänsklig historia för att förstå den här konflikten. Man måste gå tillbaks till mer grundläggande biologiska drifter som man också kan se hos andra djur. Och sen vet jag, många år efter att jag höll på med det här, läste in mig på det här så kom jag i kontakt med någonting som är väldigt mycket i ropet nu, som man kan läsa om på diverse politiska sajter på internet.

Nämligen de biologiska begreppen K-selektion respektive R-selektion. Det är en biologisk idé om två olika typer av genkomplex som kodar för olika typer av beteenden, inte minst i hur man förhåller sig till gruppen, till familjenormer och andra saker. Jag vet inte, jag är ingen expert, men jag tror att det beskriver samma fenomen.

Det kanske är en mer teknisk, biologisk beskrivning av samma fenomen som jag har varit ut och försökt skissera med mina kanske mindre exakta termer.

Boris

Ja, just det var en sån härlig utflykt tillbaka till vårt ursprung. Men ska du lansera den teorin, vilken det är en definitivt intressant tanke om, då måste man då inte också laborera med betydligt fler grundläggande mänskliga beteenden som är genetiskt kodade och fler under fler år.

Alltså fler grupper än de två grundläggande beteendet du talar om. Alltså att precis som en viss djurart som är någorlunda evolverad så börjar människan som grupp eller som ras. uppvisa fler distinkta beteenden som står mot varandra, alltså hur man på alla möjliga områden, alltså inte bara när det gäller moralisk hållning, utan egenskaper, intelligens, aggressiv, icke-aggressiv, omhändertagande och så vidare. Det där öppnar ju för väldigt intressanta sätt att diskutera historia.

Martin

Ett skäl till att jag tycker att det är ett användbart perspektiv är att det också i mina ögon säger någonting om strategier. Vad vi bör göra, vad vi kan göra, vilka begränsningar som finns. För som jag tänker på det med det här förenklade, det är en förenklad simplicistisk perspektiv, att människor är ganska mycket som chimpanser, men de borde försöka vara mer som orangutanger.

Det verkar ha bra konsekvenser när människor är mer som orangutanger. Framförallt så verkar det vara så att vissa av oss är mer som orangutanger än chimpanser, fast vi är födda in eller har frirat oss in i en chimpanserflock. Det här tycker jag kastar ett bra ljus över situationen, därför att om man har ett sådant problem, säg att du har ett antal orangutanger som har förvirrat sig in i en schimpansflock.

Och det leder till en massa konflikter, för att schimpanserna är helt fokuserade på flocken hela tiden, medan orangutangerna är fokuserade på sig själva och sitt territorium. Lösningen på det här problemet... Det kan ju rimligen inte vara att orangutangerna ska ställa sig mitt i flocken och argumentera för att alla chimpanserna ska sluta vara chimpanser och bli orangutanger. Lösningen kan inte vara att orangutangerna ska ta över flocken och tvinga chimpanserna att leva som orangutanger.

Utan lösningen måste vara att orangutangerna lämnar flocken. Att de sprider ut sig i skogarna och lever orangutangliv utan att bekymra sig över vad chimpanserna håller på med. Precis som Orange Tanger i alla tider faktiskt har gjort.

Boris

Och men där sätter också fingret på vad jag menar att den här Bargest egentligen säger oss utan att han själv förstår vad... Att det är lösningen på problemet. Därför att under ansteg så ligger ju hela tiden tankegången att ju mer människor försöker att organisera på ett övergripande plan, inte bara sitt eget, utan de näras liv, levande och så vidare så är det då det går åt helvete.

Alltså ju mer vi planerar desto mer ökar kaoset eller ökar motsättningarna i tillvaron. Det är därför att skimpanser och oragnotanger i någon mening ska lyckas samsas och de kan inte. Så varje försök att skapa en plan, en övergripande struktur och så vidare kommer bara att öka motsättningarna.

Och ökade motsättningar leder inte alltid till att den goda sidan vinner. Det leder snarare uppenbarligen i historien till att den onda sidan vinner. Så att det är själva organiserandet av Vi ska tillbaka till den punkt i historien där människor icke försökte liksom... Det finns en bra koppling till orangutanger och schimpanser där man inte försöker betvinga den andra arten så att säga.

Ju mindre organisation, desto bättre. Det är det som är... Om man ska vara konservativ, det är en punkt vi ska söka oss tillbaka till. Och då är det livsfarligt, tror jag, att börja försöka hitta punkter i historien. Det där var en hyfsad organisation. Svaren för samhället är att det var en guldålder. Det var ingen guldålder eftersom det fanns en organisationssvaren för samhället.

Martin

Just den idén om en guldålder, en idealiserad epok eller ett idealiserat samhällssystem, vet vi också historiskt att det är en livsfarlig idé. Därför är det väldigt bra också om man kan visa på att den rent teoretiskt eller historiskt är orealistisk.

Boris

Det finns en intressant grej som man måste brottas med. Jag gillar ditt resonemang väldigt mycket där. Men det finns en sak som behöver fylla oss med en liten fasa. För om det är så som du pläderar för, och historien egentligen som jag hävdar är en lång serie nederlag. Om man ser det i termer av individens och folklig frihet så är det bara nederlag.

Kurvan går inte uppåt. Men det innebär också rimligen att de goda krafterna genetiskt, brutalt uttryckt, rensas ut. Att du har den onda sidans darwinism. Att människor som bär... Det är en obehaglig tankegång, men att människor som strävar efter maximal frihet för sig själva och därmed för andra blir färre och färre.

Martin

Jag tror det. Jag tror det finns en stark sådan selektionseffekt. Vi har svårt att komma runt det när man funderar på vad som kan ha hänt i historien. Rimligen måste det ha funnits fritänkande och friagerande individer även på stenåldern till exempel. Och om folk nu för tiden tycker det är obehagligt med folk som tänker själva och säger precis vad de vill, då tror jag att det är ingenting mot vad det kan ha varit på stenåldern, när någon började få egna idéer och säga emot hövdingen och säga emot schamanen och vad det nu kan vara.

Jag tror att man har slagit ihjäl väldigt många superintelligenta fritänkande individer genom hela historien. En av de tendenserna, spänningen som man kan se är att i vissa perioder... så har man haft en större respekt för individer. Assocerat då, i det jag tänker på som territoriell moral, att man har en respekt för att varje individ kan få skapa en egen sfär och ha sin egna definitioner och metoder av vad det kan handla om.

Men det har alltid varit en extrem uppförsbacke och egentligen bara små isolerade historiska perioder där det funnits ett utrymme för det här. Och under tiden så tror jag att generna för individualism och territorialitet har funnits ett utrymme för att få skapa en egen definition av vad det är. och en mer strukturerad, liksom en potential till en mer strukturerad civilisationsprocess har blivit mindre över tid av rent genetiska skäl, förmodligen inte minst.

Och såklart att kulturen hela tiden har blivit mer och mer sociocentrisk, för att det ligger någonstans i den sociocentriska kulturens natur. Den kommer alltid att befrämja de värderingarna. Och vid det här laget så har det pågått väldigt, väldigt länge. Men samtidigt så tycker jag att det finns en optimism i det här perspektivet. Därför att det enda som krävs för att, kanske inte bryta trenden, men göra någonting som går i en annan riktning.

Det är att de individer som är intresserade, de här mutanterna som vissa av oss verkar vara. Om vi bara inser att vi kan göra det vi vill själva på egen hand. Vi behöver inte övertyga resten av samhället om att vårt sätt att se på saker, vårt sätt att göra saker är det enda riktiga. Vi behöver inte övertyga alla chimpanserna om att bli orangutanger. Det räcker med att vi orangutanger själva går ut i skogen och gör vår grej.

Och när vi har det här teknologiska framåtskrivandet som vi haft under de senaste åren, så innebär det också att... I och med att det finns teknologi men också metoder för kapitalakkumulation och annat så innebär det att individer kan vara mycket starkare idag än vad de kunde vara förr i tiden. Vilket innebär att man kan liksom karva ut... olika typer av nischer som man kan verka i och göra egna projekt.

Tack vare de rester som finns kvar av privat ägande, tack vare teknologiska möjligheter, inte minst kommunikationsteknologi som gör att en enskild människa kan hålla koll på mer saker och äga och styra saker. Så det finns samtidigt, tycker jag, en väldigt positiv tendens i det här. Även om vi kanske inte kan göra någonting åt större delen av mänskligheten, så kan vi gå ut i den.

Vi kan gå ut i det samhället och skapa något nytt på egen hand. Och om vi kan hitta fler av de här människorna som vill leva på ett annat sätt så kan vi förmodligen ganska snabbt bygga väldigt häftiga saker.

Boris

Så jäkla vackert sagt. Men jag tror att mina ljusa tröndstunder står för att det inte är en... Den längtan finns där inbäddad i väldigt många människor, det är vad jag själv ibland föreställer mig. Jag tror till exempel att zombifilmernas och zombiseriernas... obegripliga popularitet blir begriplig om man faktiskt utgår från att under myndighetens tänk ser sig väldigt många som vandrar omkring i en värld av zombies. Och de här filmerna handlar ju alltid om hur man hittar rätt människor, bygger ett litet fort och där skapar ordning och reda.

Martin

Jag tror att det är en väldigt skarp observation. Jag hörde en teori en gång jättelänge sedan om zombiefilmer som jag tyckte var väldigt, väldigt träffande och som jag inte riktigt kunnat släppa sedan dess. Det är att fascinationen som människor har för zombifilm respektive vampyrfilm är en direkt återspegling av två olika mentala attityder. Ursprungligen formulerar jag hur det var höger och vänster, men i det här sammanhanget så skulle jag kunna säga sociocentrisk respektive territoriell.

Det är en zombifilm. Där är ju antagonisten, den stora skräcken, är ju zombies, som är en sån här tanklös hord av människor som inte har någon individualitet, utan som bara är en gigantisk mobb som ska förtrycka andra och äta deras hjärnor och sånt där. Så att, de som gillar zombifilm, det är de som tycker att det är läskigt med... att massan är läskig, att massan och mobben är det läskigaste som man skräms med i filmer.

Medan de som gillar vampyrfilm, Vampyrer, de är ju solitära. Det är ensamma, starka individer. En greve eller vad det kan vara för någonting som Dracula. Så att de som tycker att vampyrfilmer är läskiga, det är de som framförallt tycker att den ensamma, starka individen är det största hotet och det mest fruktansvärda som finns.

Som är skrämmande att se i en film till exempel. Så det finns en direkt koppling där. Antingen ser man massan som det läskiga eller ser man individen som det läskiga. En direkt koppling till zombier och vampyrer. Mm, precis. Ja, ett av de spretigaste och flummigaste inslag vi någonsin har gjort tror jag det bubblar tror jag. Ja,

Boris

men jag tror det var i alla fall för oss att det var uppiggande och givande.