Martin

David Koch, avliden vid 79 års ålder, var företagare och världens elfterrikaste person samt libertarian som donerade stora mängder pengar till politiska initiativ. David Koch har gått i tiden och för att... För att säga något om vem David Koch var så måste man egentligen börja med att prata om hans pappa Fred Koch.

Fred Koch var en ingenjör som, jag tror att hans bana började med att han uppfann en ny metod för att raffinera olja. Så det var ett sätt som man kunde, det vill säga, konvertera råolja till bensin. som möjliggjorde att man gjorde det mer effektivt på ett mer småskaligt sätt än vad gängse då. En av de sakerna som hände var att han hamnade i konflikt väldigt snabbt med de stora oljeföretagen, drakarna i den branschen.

De försökte stänga ner Fred Koch och hans uppfinning. Han gick igenom dussintals stora stämningar. Jag tror att till slutaden vann han allihopa, men han hade en duss där med... svågerkapitalistiska storföretag som försökte använda staten och rättssystemet för att stänga ner dem. Och det här blir väsentligt i senare historien.

Sen, delvis för att han var lite grann sådär personen och grata hade problem i USA så började han ta uppdrag utomlands istället. Det vill säga i princip han åkte till andra länder och byggde raffinaderier åt dem. Så han åkte, ibland tog han till, han är lite lätt ökänd för att han åkte till Tyskland på 30-talet, början av 30-talet och byggde ett raffinaderi i Hamburg. och där brukar man göra en stor poäng av att Adolf Hitler själv satte sitt godkännande, sin signatur på pappret om att Raffinaderiet skulle byggas under Fred Cokes ledning och så vidare.

Men det som var mer signifikant var att han arbetade i Sovjetunionen. Han åkte till Sovjet och jobbade i deras oljeindustri och där fick han lära sig första hand, första persons perspektiv om Sovjetsystemet. Och en av sakerna som hände var att han gjorde en sån här... jobbade med ryssar, eller sovjetmedborgare i alla fall, som var i oljebranschen och som över åren blev utrensade av Stalin.

Och Ferdkowk blev ganska chockad då över att de hade ett så otroligt totalitärt och våldsamt system så att de här personerna som hade varit i många fall lojala bolsjeviker, som var socialister i stödesystemet, ändå så blev de mördade och utrensade av Stalin. Ferdkowk blev en dedikerad... antikommunist. Han hatade kommunismen och Stalin och det där systemet för att han hade sett det med egna ögon, hur fruktansvärt det var.

Så han började skriva antikommunistiska texter. Den mest kända är en pamflet han skrev, 39 sidor. Den heter A businessman looks at communism. Och en av de saker som han var väldigt orolig för var att USA skulle infiltreras av kommunistiska idéer. Han trodde att det redan var på gång att man med infiltrerade USA. politiska partier och över tid så skulle man också ta över presidentenbetet.

Det skulle sitta en kommunist eller kryptokommunist på presidentposten. David Koch, David Koch, mannen som gick i tiden nu, som vi egentligen pratar om. Han handlar assakt om sin far. Jag hittade ett citat. Han säger, vår pappa pratade ständigt med oss barn om vad som var fel på staten och statens politik. Det var någonting som jag växte upp med.

med. En grundläggande synsätt att den stora staten var dålig och statlig kontroll och statlig intervention i våra liv och våra ekonomiska verksamheter var inte bra. Fred Koch gick vidare till att han var en medgrundare av John Birch Society som är en antikommunistisk, libertariansk grupp som är väldigt gammal i USA.

Och sant. Han byggde upp sitt företagsimperium som så småningom kommer att kallas för Coke Industries. Mot slutet av 60-talet så tog två av hans fyra söner över ordret i koncernen. Först Charles Coke och sen även David Coke kommer in i företaget. Han jobbade i Coke Industries från 70-talet omgång och åtminstone från slutet av 70-talet så har han jobbat i företagsledningen fram till nu.

fram till förra året då han dog tillbaka av hälsoskäl. Men om David Koch enbart hade varit företagsledare så hade han varit absolut helt anonym och okänd. Det har inte skrivits några artiklar om honom eller något jävla... Jag har inte pratat om honom på Bubbla givetvis, men... Det har ju skrivits liksom... alltså tusentals artiklar om honom nu i dagarna. Och de här artiklarna har...

99% av artiklarna har en gemensam röd tråd, nämligen att spy hat över David Koch. Han var en oerhört illa omtyckt, allmänt hatad person. Alla som har någon typ av vänsterposition, men även folk som har en mittenposition, många konservativa människor, till och med libertarianer.

avsker verkligen David Koch. Jag har satt och breddat igenom lite nu av runorna som jag sett publiceras i stora tidningar världen över. Och jag kan inte minnas när jag sist såg så mycket hat, så mycket galla som spyddes över en person som precis har dött. Om de döda är inget ont brukar man säga, men de är definitivt ett stort orantam för den regeln när det gäller David Koch. Men faktum var att han var en uttalad libertarian, han var en principiellt...

övertygad och dedikerad libertarian. Han fick det i blodet från sin far, han och hans bror. Och åtminstone från 70-talet och framåt så har han varit en framträdande libertariansk aktivist och finansiär. Han sa själv vid ett tillfälle flera årtionden senare att det han var allra mest stolt över i sitt liv, det han tyckte var allra bäst när han hade gjort det, det var att han 1980 kandiderade för libertarian party.

som deras vicepresidentskandidat ställer upp presidentvalet. Han petade också in enligt uppgift två miljoner dollar av sina egna pengar i kampanjen. Han var ju med det tillsammans med sin bror och startade och finansierade och styrde lång, lång radda organisationer. Det mest kända är kanske Cato Institute som de var med och startade.

En av mina favoriter som har varit med och finansierat är Mercatus Center på George Mason universitetet där väldigt mycket spännande personer finns och som jag personligen följer ganska noga och har mycket utbyte av.

Som till exempel Tyler Cowen och Brian Kaplan tror jag är där också. Robin Hanson och flera andra. Så det är ett riktigt spännande centrum i den akademiska världen. Jag vet inte hur mycket pengar det handlar om alls men väldigt mycket pengar har pumpats in i de här organisationerna. som haft jättestort inflytande politiskt i USA. Bröderna Koch har tagit rätt stort ställning också mot krig och interventionism.

Det är lite grann en vattendelare att ibland är folk bra i vissa frågor men dåliga i de frågorna. De har varit bra. överlag i de frågorna, kritiserat krigen och så vidare. Under några årtionden så gick de ganska mycket in på att försöka få de som de såg som de minst orimliga publikanerna valda. Men på senare år så har de blivit lite mer försiktiga, de har indikerat i intervjuer och sånt där att de är lite desillusionerade vad det gäller möjligheten att påverka allmänna val.

Så den sista stora kampanjen som de egentligen deltog i var väl 2012. där de jobbade för att Romney skulle bli president istället för Obama. Men nu har den dragit sig lite tillbaka från det och de har inte varit Trump-supporters utan snarare ställt sig vid sidan om under Trump-epoken. Allt sammantaget, David och Charles Koch har varit två av de mest inflytelserika libertarianerna sen 1960-talet.

Det är sammanfattningen som Nick Gillespie gör i den här artikeln när vänster-tidningen Vox intervjuar Nick Gillespie från Reason Magazine. Det är intressant från ett libertarianskt perspektiv, därför att David Koch är verkligen inte populär i våra knälsar, bland högerskinnade libertarianer. Det har att göra med vår interna historia som är kortfattat då i att... Om man ska sammanfatta väldigt kortfattat så är Cato Institute, som är Kochbrödernas organisation, är kan man säga samlingspunkten, fokuspunkten för libertarianismens vänsterphalang.

Och den klassiska motsättningen då, det är liksom Cato Institute mot Mises Institute. Där Cato Institute står för en mer mainstream-orienterad och som vi säger ibland nyliberal linje, medan Mises Institutet står för en mer nyliberal linje. Österrikisk och konservativ och principiell linje. Och det är där liksom, det är där Marie Rothbard har funnits, Hans Hermann Hoppe och alla de här, de intellektuella giganterna.

Och det är där den viktiga ideutvecklingen har hänt sen de drog igång på 80-talet. För de startade ungefär samtidigt Cato Institute och Mises Institute. Men Cato Institute har, tror jag man kan säga, den svären, har haft mer policypåverkan definitivt än vad Mises Institute har haft. mer påverkan på det blokanska partiet. Men det finns väldigt mycket ont blod. Och Cato Institute är ett namn som man liksom man spottar åt i våra kretsar.

Och jag också, jag har också bidragit till det här. Och vi har ju våra interna phalangstrider och i den striden så är det självklart att vill man ta ställning för Mises Institute och liksom Rothbard-phalangen i de gamla konflikterna från 70-talet och så vidare. Men frågan som jag vill liksom lyfta lite grann och uppmärksamma i det här sammanhanget är att Bör man inte ändå vara?

var väl tacksam till David Koch för att han använde en del av sin förmögenhet och sitt inflytande för att verka för frihetliga idéer. Man kan se honom som en sorts progressiv kraft som har fördärvat den libertarianska rörelsen och så vidare. Men det kanske hade kunnat vara mer konservativt om det inte vore för honom. Men frågan är, hade det varit bättre om man inte hade gjort något politiskt alls?

Jag frågade en klok libertarian häromdan som faktiskt sa det. Nej, men det hade varit bättre om vi inte gjort någonting alls. Så hade vi istället kunnat ha haft en mer renodlad och sund lipertriansk rörelse som på längre sikt hade kunnat bli bättre. Jag tycker inte att det är en helt glasklar fråga, så jag bålar vidare den till dig, Niklas. David Koch, är han en hjälte eller är han en skurk?

Nicholas

Jag skulle inte sträcka mig så långt som att säga att det hade varit bättre om han inte hade gjort något alls. För att låna in en... en talking point från libertariansk skattepolitik. Det är inte ett nollsummespel. Det är inte så att det finns en fast mängd libertarianer och för varje vänsterlibertarian finns det en mindre högerlibertarian.

Det är väl snarare så att... Nu är det ett tag sedan jag läste Reason Magazine och så där, men de har väl överlag varit ganska positiva i ganska många frågor. värre saker än Kate och Reason att ge sina pengar till. Man kan väl säga att de rekryterar lite mer brett. Mannen från gatan försöker de få in. Det brukar inte lyckas speciellt bra särskilt ofta.

Men vissa människor träffar de på och lyckas fånga upp i rörelsen. Medan vi rekryterar på helt andra sätt. På vissa sätt rekryterar vi från andra delar. delar av... Dels bubbleprojektet rekryterar från olika typer av högerörelser som inte är uttalat libertarianska, men även från vänsterfalangen.

Det är lite som... Jag tror att det är ortodoxa judar som bara missionerar bland andra judar. Det är lite samma sak här. Vi hittar proselyter bland existerande libertarianer som vi försöker uppmana att... levla upp sin världsanalys ett par steg. Jag tror inte att det är någon massiv konkurrens på de ställen där det spelar roll, där det har varit ett problem att institutioner som Cato och Reason finns.

Man kan se det som ett problem i Libertarian Party, att vänsterfalangen har tagit över, men ärligt talat... Det hade inte, för att vara krass, spelat någon roll vilken falang som tagit över Libertarian Party. Det hade kunnat vara renläriga hoppianer allihopa eller allmänkonservativa mörkermän från höger.

Det spelade ingen roll. Libertarian Party hade ändå inte haft någon president i Vita huset. De hade ändå inte haft några guvernörsposter, kanske inte ens några kongressledamöter. Om man tittar bort från de helt meningslösa konfliktytorna, då ser jag det inte som en nettonegativ gärning det Coke-bröderna har gjort.

Då måste man stirra sig i blind på sådana här meningslösa organisationer som olika typer av partier. Då kan man bli sur över att vänsterfalangen har fått för mycket plats. Det är som sagt inget nollsumspel att de lyckas få över. några tusen extra hippies till att också vilja sänka skatten. Det är på marginalen positivt.

Martin

Du gör en bra poäng där. Jag hade inte tänkt på det innan, men jag har tidigare diskussioner där. Du gör en bra poäng att, i vilken riktning går flödet av människor? Om vi tittar på den svenska scenen till exempel, så antalet personer som har gått från den högerlibertarianska sfären till den nyliberala sfären. Jag vet inte om det finns en enda, men om det finns några så kan det räknas på en hand garanterat.

Alltså det är försvinnande få och de personerna är personer ingen saknar om. Det är ingen som säger bara, ah nej den här urkraften, den här personen, synd att vi nu tappade honom. Till ett nylibranade, det har aldrig hänt. Antalet personer som har gått från den nyliberala vänsterlibertarianska sfären och gått över till Misesinstitutet och bubbla och högerlibertarianska sfären, det är hundratals människor bara i Sverige.

Och liksom tusentals, tiotusentals världen över. Så att med tanke på det så har vi falangmässigt ingenting att oroa oss över. Och det är precis så som du säger, att det är den inkörsport till tyngre grejer som man brukar säga i Sverige. Att läsa Reason Magazine och sånt där är ju en inkörsport. Så jag tycker det är också ett bra argument. Man får ha olika perspektiv liksom.

Man önskar att de hade tagit en annan ställning. Att de hade kanske donerat lite grann till Mississippi Institute och inte bara till Cato Institute. Men jag landar nog i alla fall för min del i att David Koch var inte den libertarianska miljö där vi allra helst ville ha. Men han var en libertariansk miljödär som pluggade ner enormt mycket pengar i de här projekten och framförallt det som kanske är det mest anmärksamma värda, definitivt vaskade alla sina möjligheter att vara en person med gott anseende.

Därför att han hade det här idealistiska engagemanget för libertarianska idéer så valde han istället att vara universellt hatad. Att vara en person som efter sin död får utmaningar. tusentals hatartiklar skriva om sig istället för civiliserade dödsrunor. Det är i slutändan något som jag måste beundra och uppmuntra å det varmaste.

Världen skulle se ganska annorlunda ut om vi hade fler rikingar som bröderna Coke. Även om de inte var perfekta så är jag ganska säker på att världen har blivit mycket bättre tack vare deras engagemang.