Martin

Johan Norberg, allians mellan liberalism och konservatism, poänglös och kvävande, sedan socialismen fallit på eget grepp. Öppenhetsvänner från höger till vänster bör förenas utan konservativt släpankare. Johan Norberg har precis nu i dagarna blivit en ny kolumnist på Aftonbladet. En topprekrytering från Aftonbladets sida, måste man säga, i kampen om de vassaste och mest populära pennorna.

Mattias Svensson, Johan Norbergs gamla vapendragare, har gått till Expressen, det berättar man. Så de tar varsin... avdelning kan man säga på den här marknaden. Så det här är Johan Norbergs första krönika på Aftonbladet. Och den är jätteintressant. Den är jätteintressant och den innehåller väldigt många kloka tankar som jag tycker att får oss att ta till sig. Och jag tycker den för diskussionen framåt på ett konstruktivt sätt.

Clickbait-rubriken till trots. Som jag är helt säker på att det inte är Johan Norberg som har satt på den. Smakskölt nog så tar han avstamp i en berättelse om Lars Johan Hjärta, mannen som grundade Aftonbladet på 1800-talet, och pratar om den liberalism som Lars Johan Hjärta stod för. Med vår måttmätt så kanske Lars Johan Hjärta var lite grann som Johan Orberg.

Han var en nyliberal. En radikal, liberal person. Men John Orberg påpegade att på den tiden såg man Lars Johan Hjärta som en person som stod till vänster. Då var liberalismen en vänsterkraft som stod i opposition till höger, som var konservativ, som försvarade ett gammalt system. Som man såg det då, åtminstone från det liberala perspektivet, så ville de konservativa försvara till exempel adelsprivilegier.

Och man ville ha en protektionistisk ekonomisk politik för att skydda sig mot utländsk konkurrens. På den tiden så var Lars-Johan Hjärta och kanske Johan Norberg också, hade varit okontroversiellt vänster. Norberg påpekar här att förr i tiden, för 15 år sedan, när han argumenterade för frihandel, så sa folk att han var tokhöger. Nu när han säger samma sak så angrips han för att vara PK-vänster.

Textat av Andreas Lundqvist Det här är hans ord, det refererar bara det han skriver här. Och hans slutsats är att liberalismen och konservatismen var historiskt två motpoler i politiken, som representerar vänster respektive höger, som man kallar för. Men sen så ingick man i en allians, ett arrangerat äktenskap, säger han.