Martin tar avstamp i en iakttagelse av Tyler Cowen: en film från femtiotalet och en från sjuttiotalet skiljer man åt på en sekund, men inte en från nittiotalet och en från tjugotalet. Vi talar också om musikgenrer årtionde för årtionde, kläder och bilar.
Martin går igenom Tyler Cowens stora stagnation, Kurt Andersens begränsade förändringsbudget, dekadensteorin och Francis Fukuyama. Boris har svårt för dem alla och tar avstamp i Karl Mannheim: sedan ungdomen blev ett eget skikt med egen kultur går varje generation bara tillbaka till sin egen ungdom.
Martin presenterar en essä av Jason Jorjani, där smarta telefoner, CRISPR och AI bara förverkligar idéer som var välbekanta före millennieskiftet. Boris gillar texten men inte Star Wars vars arkeofuturism är verklig men omedveten.
Nätplattformarna härstammar från tv och tidningar och utvecklingar som redan Sokrates varnade för. Boris menar att den gamla pressens långsamhet var en del av civilisationsprocessen och att sociala mediers snabbhet låter människor bete sig som grottmänniskor.
Spotify ställer varje nytt experiment mot det bästa från sextio- och sjuttiotalet, där Beatles råkade bli TV-generationens favoritband. Martin vill se små kretsar som drar sig undan masspubliken. Boris ser ljust på möjligheten till en elitistisk motkultur.
AI-labben har redan dammsugit planeten på mänsklig text och nya modeller tränas på syntetiska data, vilket förstärker alla kulturella mönster. Boris skräms inte, eftersom utvecklingen driver dem som vänder sig emot den mot en radikal klostertillvaro.
Martin ser inga tekniska hinder för genuint kreativa språkmodeller, men de kommer inte att efterfrågas. Boris liknar det vid att välja dålig mat fast den goda kostar lika mycket. Martin konstaterar att ingen vet vad utvecklingen medför men det finns ändå sätt att förbereda sig.