Boris förklarar varför studenterna, efter fyrtio år av uppror vars ledare alltid köpts upp av makten, satte professorer i stället för studenter på valsedlarna. Martin tror att inget parlament i världshistorien varit så välutbildat men är skeptisk till akademiker som ledare. Boris noterar att listan säger nej till sanktioner mot Ryssland och aldrig tänker släppa Kosovo.
Boris berättar hur Titos säkerhetstjänst värvade de mest hänsynslösa ungdomsbrottslingarna och hur partiboken fortfarande är gångbar valuta. Vi jämför med de svenska landshövdingarna och är oense om vad som är värst: Martin föredrar öppen nepotism framför låtsad kompetens, Boris blir hellre kommenderad av en okänd partigängare än av någons släkting.
Martin menar att professorernas styrka är att de har karriärer att återvända till och inte har investerat sina liv i jakten på politisk makt. Själv vill han pröva att rekrytera en alternativ elit från näringslivet. Boris påminner om Bertil Ohlin, som fick Nobelpriset i ekonomi samtidigt som han var partiledare, och om att Serbien är Europas sista bondeland.
Vi går igenom programmet punkt för punkt, från en ny åklagarpolis till en läkare i varje by. Boris förklarar att det som skaver mest för många serber är att maffian styrs av två klaner från Montenegro, och berättar skämtet om baren på Hotel Moskva. Vi konstaterar att SVT inte är mindre nordkoreanskt än serbiska RTS.
Studentuppror är otänkbara i Sverige, men vi nominerar på några minuter Bo Rothstein, Björn Ranelid, Svante Pääbo och Nick Bostrom och uppmanar lyssnarna att fylla resten av de 349 platserna. Martin tror att den serbiska regeringen faller inom några månader. Vi konstaterar att det ändå inte kan bli sämre än partiväsendet.