Transkribering
Ungdomen som eget socialt skikt
Martin
Så är det inte så otippat såklart, så finns det många olika hypoteser om vad det här beror på. Det är många som påpekar att man kan se den här tendensen I samtiden. Men men men varför? Och om jag men börjar med Tyler Kowen som som jag var väldigt förtjust I fram till 20 20 ungefär, nåt sånt där, när han tycker jag skämde ut så väldigt mycket I coronavirusfrågorna.
Jag har fortfarande inte lyckats förlåta honom riktigt men han han... Det var han som intresserade mig för den här idén ursprungligen. Han har en mer generell idén, som han har skrivit flera böcker om, som han kallar för den stora stagnationen, The Great stagnation. Och det här är en te som han framför allt applicerar på ekonomiska utvecklingar, ekonomiska och teknologiska och I viss utsträckning kulturella utvecklingar.
Och han han menar ofta på... Han har flera olika förklaringsmodeller kan man säga. Men en sak som man ofta återkommer till, det är att den den lågt hängande frukten är plockad. Så vi har haft tidigare mer fundamentala utvecklingar, tekniska utvecklingar som har öppnat upp en mängd möjligheter I kulturen. Men nu är de möjligheterna I mångt och mycket utagerade.
Så han han förklarar ekonomisk stagnation på det här sättet. Men också att ja, alltså ny teknik och nya medier öppnar upp nya möjligheter, men sen används de upp. Och sen så finns det helt enkelt inte lika mycket innovation att göra. Och det är... Man kanske kan säga att det är en del av en sorts naturlig historisk cykel eller historisk utveckling.
Men om vi går tillbaks litegrann till hur den här idén, där man tar avstamp I populärkulturen, hur den formulerades, så verkar den egentligen komma från en 1 amerikansk kulturskribent vid namn Curt Andersson som skrev en artikel om det här I Vanity Fair 20 12.
Den hette... Jag tror den heter You say you want a dievolution. Och jag tror att jag tror att det här är frånson Tyler Kawon kanske plockade upp idén och började skriva om den. Det... Och han... Och här finns det en de... En idén om teknologi och teknologisk förändring. Och Kurt Andersson han han verkar tänka att när teknologin förändras väldigt snabbt så förändras estetiken mer långsamt.
Och han han han har en sorts idé om att människor har en begränsad kapacitet att absorbera förändringar. Så att när den teknologiska förändringen tar upp den kapaciteten, den den förändringsabsorberingsbudgeten, då då blir det så att folk håller sig till mer välbekanta stiluttryck.
Kanske för att få nån sorts stabilitet eller bara för att de är de är utmattade. De klarar inte av att tillgodogöra sig mer mer förändring än den än den förändring som de påtvingas av av tekniska utvecklingar. Man kan också tänka sig kanske... Det här är min egen reflektion här, men att man kan tänka sig att det blir svårare också att anpassa estetiken till den aktuella situationen när det händer så mycket att det känns som att marken skiftar under en.
Och Curt Andersson, han han påpekar också att stil är numera en gigantisk industri. Och industrialiseringen betyder att det finns en 1 preferens för stabilitet och förutsägbarhet. Därför att det är vad stora företag, vad stora organisationer vill ha. Så förr I tiden så styrdes stil mer av kanske av enskilda kreativa personer och smågrupper eller lokala trender som spred sig och så vidare.
Men nu domineras kulturen av av riskaverta storföretag som som lever och dör med sin så kallade IP, intellektuell egendom. Och då får vi en annan typ av utveckling, då får vi ranchising. Vi får eviga sekvenser av av uppföljare. Och det vill säga filmer till exempel, film film franchise. Och du får film efter film efter film som handlar om samma sak, som bygger på en viss serietidning eller sånt där. Och du får pop-artister som är pop-pop-grupper, popstjärnor som är... Som byggs egentligen en mall och det är samma mall gång på gång på gång på gång, för det ett fungerande koncept.
Man får ett litet antal superstjärnor som mjölkas till Max. Och de ska gärna vara ganska slätstrukna så att de kan appellera till maximalt stora publiker. En annan en annan teori som som jag känner kan vara kanske värd att ta upp inledningsvis för att vi ska vi ska givetvis söka oss längre tillbaks I historien.
Det är att det handlar om en sorts retreats samhälleligt dekadensfenomen. Att det här är nånting som händer I samhällen och man kan se att det här har hänt liknande saker tidigare I historien. Att samhällen som som uppnår en viss mognadsnivå och en viss materiell rikedom och så vidare blir blir ryska värta.
Man har åldrande samhällen som som blir som blir ostyrda och repetitiva och låsta I takt med att samhället blir rikare och att befolkningen blir äldre och föder allt färre barn. Så att vi lever allt längre och generellt så lever vi mindre riskfyllda liv. Den generella risknivån är lägre, vilket gör att människor blir mer försiktiga och mindre experimentella.
Och så får vi färre knäppskallar som hittar på diverse radikala nya idéer. Och en tanke här då är att man kan se historierna, att framgångsrika samhällen oftast stagnerar på det här sättet. Och I sina slutfaser så blir de blir de liksom senila, osklerotiska och oförmögna att förändras. Och såklart då, snart därefter så kollapsar de. Därför att förr eller senare så kommer ett externt förändringstryck som de nu inte kan hantera, därför att de inte kan bryta sina invanda mönster.
Den här idén skulle man också kunna koppla ihop med teorin om boomers. Precis allting är boomergenerationens fel, även detta. Senaste gången som boomers kunde ta till sig nåt nytt var på nittiotalet. Och de sitter fortfarande på så oproportionerligt mycket makt att deras preferenser dikterar kulturen årtionde efter efter årtionde.
Det är en lustig sorts teori, jag köper inte den riktigt. Det ligger kanske nånting I den, men även senare generationer är synnerligen aktiva I att befästa stagnationen. En annan sån här teori som har världens ämne I sammanhanget, många av er har säkert redan kommit att tänka på den här. Det är Francis Fukojama och hans teori om historiens slut. Väldigt berömd, väldigt inflytelserik I det.
Som är alltså en idé om att den västerländska liberala demokratin är den oundvikliga slutstationen för den historiska utvecklingen. Och nu försöker alla samhällen bara approximera den den den liberala demokratin. Och och därför därför har vi historiens slut. Och det kanske kommer hända lite saker på marginalen, men det kommer inte komma några nya nya stora politiska idéer eller ideologiska system och nåt där som som utmanar den liberala demokratin. Därför att det är bara ett I grunden döfött projekt.
Så det här det här är en ganska skamfilad teori vid det här laget. Den var den den den var den var hårt kritiserad redan från början och vi fick till exempel teoretiska svar på den som som... Det mest berömda är ju Samuel Huntingtons bok The Class of Cevilizations som skrev som ett direkt svar på Francis Fukiams bok.
Men... Och också kan man säga, vid det här laget, att den här idén verkar motsägas av många geopolitiska utvecklingar. Det det var inte alls så att den liberala demokratin bara bara liksom blev helt stabil som en filbunke här, utan det är inte massa 2:a saker. Men men från ett kulturellt perspektiv så verkar vi faktiskt, alltså enligt min mening, så verkar vi faktiskt ha gått in I ett slags historiens slut.
Boris
Nej. Nej, men alltså jag har ju svårt för alla de här teorierna. De innehåller ju liksom moment och noteringar och av av riktiga saker som som faktiskt är på riktigt. Men jag saknar en slags förklaringsmodell som som tar hänsyn. Det det är liksom som alla de här som vi har pratat om, Kowen, Kata Andersson och de som diskuterar västerlandets nedgång och förfall idag, eller om det är en positiv slutpunkt, de liksom verkar ha vaknat upp en morgon och sen tittat på tv I datorn och sen tittat ut I de fönster och kolla, folk är klädda och sen liksom började de koka ihop lite teorier.
Alltså det finns inga föreställningar om... De verkar inte ha brytt sig om att att det här, att det fenomenet som vi faktiskt står inför, dess grunder har ju diskuterats sen åtminstone 1920. Då den tyske sociologen Carl Minehay och Mannheim skrev några uppmärksammade essäer och avhandlingar om om ungdomens förändrade roll I det västerländska samhället.
Alltså skolväsendet blev obligatoriskt, byggdes ut... Man skulle gå I skolan längre redan då och fler omfattades av detta. Arbetsmarknaden förändrades, att man sög upp barn I arbete mycket mycket tidigare än förr. Och han säger att att att vara ung, det det blev ett socialt tillstånd.
Inte en del I en slags uppväxandet I stor del I familjens hägn. Och sen släpptes man ut. Och det tillstånd som kom kom att vara till 2:a världskriget, då då man får en slags några år av ingenting. Och under den här perioden, så menar han, då då då formeras ungdomen som ett socialt skikt och och som kännetecknas av vissa saker.
Och efter 2:a världskriget så säg... Så har 2:a, psykologer, påpekat, som gått I hans fots på det, att då blir blir de inte bara ett socialt skikt som kännetecknas av vissa gemensamma saker. Utan då börjar också utveckla en egen kultur. Och de här grundläggande faktorerna, längre skolgång, tidigare inträdde på arbetsmarknaden, som existerar parallellt vid den tiden gör att de också kan utveckla en egen kultur och därmed blir de också en intressant marknad för de som producerar kultur och kläder och bilar och cotever.
Och hela... Och från 2:a världskriget och fram fram till sjuttiotalet så ökade reallönerna snabbare I ungdomsgrupperna än I de äldre grupperna, vilka gjorde dem än mer intressanta som marknader. Och samtidigt så försvagas familjen som institution, kulturellt, socialt, materiellt, ekonomiskt.
Och det gör ju att ungdomskulturen växer sig än starkare och också kan växa fram som en 1 kultur som vänder sig mot den gamla kulturen. Man hade I och sig tidigare också haft underfund av kriget, haft subkulturer som vände sig mot mot det som var äldre, för att uttrycka det enkelt. Men det var ändå bara subkulturer.
Efter 2:a världskriget så så så blir ungdomskulturerna maskulturer som vänder sig mot det gamla, mer eller mindre. Och sen också övergår I med tiden till olika former av politiska uppror mot det bestående. Och det här tror jag är grunden för för den kulturella stagnationen vi ser idag.
Att ung... Från femtiotalet och framåt så blir att vara ung någonting som är... Det är idealet. Och det det gäller att behålla det ungdomliga, vilket dels gör att att man kapar banden bakåt på alla områden och dels innebär det att man blir isolerad I sin egen bubbla.
Och det det vi ser när vi får de här ständiga retro skiftena från åttiotalet kan man säga och framåt, det är att man går bara tillbaka till sin egen ungdom hela tiden. Så även när det kommer en ny generation så så bär den med sig och går gärna tillbaka till det som var och ibland är uppdaterad nyinspelad form, till exempel om det gäller film.
Man rör sig inte utanför den egna ungdomen. Och det är det som skapar den allomfattande stagnationen även mentalt. För om man tänker att man ska stanna på alla områden, även utseendemässigt, ska bevara det ung... Det unga I sig, så får man ingen kulturell utveckling.
Men det innebär inte att... Det paradoxala här är att vi faktiskt har ekonomisk utveckling. Vi har innovation och vi har teknologisk utveckling och det görs mer uppfinningar än på sandlöst länge. De här sakerna existerar parallellt. Det det är en jättemärklig teori att säga att nej men innovationstiden går mot 0 liksom, det är därför stagnerar kulturen. Det intressanta är att kulturens stagnation till och med samverkar med innovationsexplosionen på på IT-området och AI. Där måste jag vila rösten.
Martin
Ja, ja, ja, ja, är många intressanta spår här. Det är väldigt intressant den här distinkta ungdomskulturen. Ungdomen formeras som ett socialt block under och efter krigstiden. Och en 1 intressant sak med det tycker jag, det är att det här är nånting som de borde fundera på som är väldigt intresserade av boomergenerationen.
För att varför varför var boomergenerationen så infritningsrik? En av de de primära förklaringarna borde rimligen vara att boomergenerationen var den generation som var ung när ungdomen formerades som ett distinkt socialt block. Exakt. Det vill säga det vill säga det var inte boomergenerationen som hade nån nån liksom unik egenskap eller det var unikt rutten och så vidare, Utan den den råkade bara vara en del av den här den här formeringen.
Och det är snarare liksom ungdomens ställning I samhället och historien. Och sen har vi sen har vi de de mer partikulära aspekterna av det här färgades av av de här specifika människorna. Det är väldigt intressant. Jag jag är väldigt intresserad givetvis av det här teknologiska perspektivet. Det är ingen som är överraskad över att det är det som jag vill arbeta mig framåt I I diskussionen. Precis det som det som du pratar om, Boris.
Det vill säga, det vill säga den här till synes paradoxala relationen mellan teknologisk innovation och kulturell stagnation som jag inte alls tror är ett sammanträffande.