Boris förklarar varför studenterna, efter fyrtio år av uppror vars ledare alltid köpts upp av makten, satte professorer i stället för studenter på valsedlarna. Martin tror att inget parlament i världshistorien varit så välutbildat men är skeptisk till akademiker som ledare. Boris noterar att listan säger nej till sanktioner mot Ryssland och aldrig tänker släppa Kosovo.
Boris berättar hur Titos säkerhetstjänst värvade de mest hänsynslösa ungdomsbrottslingarna och hur partiboken fortfarande är gångbar valuta. Vi jämför med de svenska landshövdingarna och är oense om vad som är värst: Martin föredrar öppen nepotism framför låtsad kompetens, Boris blir hellre kommenderad av en okänd partigängare än av någons släkting.