Martin

Fnordspotting, Robert Heinleins förment spretiga ståndpunkter, återspeglar i själva verket en genomgående progressiv hållning, stadigt förankrad mellan nyliberalism och neokonservatism. Robert Heinlein var givetvis en av de allra största science fiction-författarna någonsin.

Det finns säkert de som skulle säga att han var den största inom hela science fiction-genren. Han var i alla fall en av den moderna science fiction-genrens fäder. Man brukar prata bland de stora tre, som är Robert Heinlein, Arthur C. Clarke och Isaac Asimov. Alla tre var briljanta och oerhört produktiva och de la grunden för science fiction-genren under första delen av efterkrigstiden.

Men Heinlein var speciell för att han var, på flera sätt givetvis, men en sak som särskilde honom från de andra två det är att han var kontroversiell på ett sätt som de andra egentligen inte var. Man kanske inte helt ska dissa Clark och Aschman för att säga att de inte alls var kontroversiella för att de var badbrytande på vissa sätt och de skrev om vissa sociala frågor och sånt där.

Men inte på samma sätt som Robert Heinlein. Han hade mycket radikala uppfattningar om politiken. alla tänkbara samhällsfrågor och han skrev i sina böcker om politik och om religion, om sex, om rasfrågor och om kvinnor. Han hade vissa välkända ståndpunkter kring alla de här frågorna som han utvecklade på många sätt.

Politiskt var han ju, om vi ska komma till det, det finns lite tveteligheter, men han var en mycket fredlig person, individualist. Han var kritisk till religioner, alla etablerade religioner. Vad är det sex som han skrev mycket om så tyckte han att rådande sexualnormer var för kraftigt. för begränsande, han var mer för fri kärlek och sådana saker. Och i rasfrågorna då så var han en stor förespråkare för rastolerans och förbrödering mellan vita och svarta och alla andra raser och sådant där.

Vilket delvis var kontroversiellt på den tiden. Det finns mycket andra slag också, en annan kontrovers. i Heinleins kvinnorskildringar som har debatterats. Å ena sidan så beskrivs han som en sexist som framställer kvinnor som underordnade och som våpiga sexobjekt. Men å andra sidan så hyllas han för sina skildringar av starka kvinnliga karaktärer.

Ofta tror jag modellerade efter hans hustru Virginia Heinlein som han avgudade och som han skrev in i sina böcker. Men politiskt då? Heinlein Bob politiskt spretig brukar man säga. Det finns olika linjer, olika böcker. För att illustrera det så kan man med fördel prata om... Vad jag tror man kan säga är hans tre mest kända böcker. Om vi tar dem då i kronologisk ordning.

Alla de här kom i slutet av 50-talet, början av 60-talet. Men det första av dem som kom ut den heter Starship Troopers. Den är kanske de mest kända av dem därför att det har gjorts en film baserat på den boken. Filmen är, ja den är väl gjord ganska fritt efter boken så den återspeglar inte troligen. Inte inte liksom man har inte jättestark bild av vad boken handlar om när man har sett filmen Även om det är inte helt Helt frikopplat då men Politiskt i Starship Trooper kan man säga att den handlar om ett framtida samhälle där människor har hamnat i krig med en utomjordisk ras av insektsmonster.

Det som har hänt är att mänskligheten har tvingats sluta sig samman och bli mer samlad och ha en världsregering och ha ett ganska autoritärt styrelseskick med starkt fokus på krig. på militarism för att man behöver lägga mycket resurser inklusive människor på militären. Och man har starka militaristiska normer som till exempel att man får inte rösta i valen eller ha politiska uppdrag om man inte har gjort militärtjänst och krigat mot utomjordingarna.

Med det här som intäkt brukar man säga att Heinlein modellerar... militärism och auktoritära samhällssystem, det är antidemokratiskt och så vidare. Det säger man att det är inte frihetligt liksom, det är hans auktoritära militäristiska sida. Och sen kom en bok som hette Stranger in a Strange Land som är väl hans näst mest framgångsrika och kända bok i alla fall.

Och den är ganska annorlunda, Stranger in a Strange Land handlar om en person, huvudpersonen som är jag vet inte, ja, en person som är... Man kan säga att huvudpersonen är en människa som har särskilda parapsykologiska förmågor skulle man kunna säga. Han är en person som genom sin blotta existens utmanar den rådande ordningen.

Och boken handlar till stor del om hur den här huvudpersonen skapar en grupp, en sekt kan man säga. Ett sort hippie-kollektiv med en ny religion och med fri kärlek och så vidare. Och de hamnar i konflikt med resten av samhället för att de är en människa. De vill göra sin egen grej. Den här har beskrivits lite grann som en hippiebibel. Man säger att den har haft inflytande på hippierörelser och sånt där.

Men där är mer fokus på det här med fri kärlek och ifrågasätta alla religioner och hitta ett mer positivt, positivt andlighet och sånt där. Mer New Age-stil. Och det tredje exempel man kan ta är en bok som heter The Moon is a Harsh Mistress. Och här går vi då från militarism till hippietik till en mer hårdkokt, libertariansk, anarkokapitalistisk inriktning.

Moon is a Harsh Mistress handlar om en konflikt mellan månen och jorden. Där en koloni på månen vill göra sig fri från den jordiska överhögheten. och sätter igång då ett uppror för att utropa en fri zon. Och månen då, de är spritsprångandes libertarianer.

De är till och med sådana här arachno-kapitalister. De vill inte ha någon stat alls. Så det är som ett sort av anarkistiskt manifest, hela den boken. Och en berättelse då om en sorts anarkistisk frihetskamp i rymden. Och det är precis så fantastiskt och underhållande och inspirerande som det låter. Alla tre av de här böckerna är väldigt bra, väldigt läsvärda.

Men då säger man då, så är Ebba en militarist, var han hippie, var han narkokapitalist, vad står det egentligen? Så det fanns flera sidor då och Heinlein var ju definitivt en mycket radikal person. Som Fnords botting skriver så var han en revolutionär. Men frågan är... då vilken sorts revolutionär, vad han som för Nordsbotting säger, var han en progressiv kulturkrigare, stadigt förankrad någonstans mellan nyliberalismen och neokonservatismen.

Ja, jag har en punktlist där med saker som jag skulle vilja prata om Heinlein, det kan eventuellt bli lite för mycket saker. Nej, kör på. Men innan jag börjar på de sakerna, kan inte du Boris säga någonting om Heinlein och vad du har för relation till hans förvattarskap?

Boris

Han har till och med läst när jag var i ungdom och när jag försökte hitta något som var något nytt efter Jules Verne ungefär. Så att, och min favorit var ju, är lite grundig i min science fiction läsning, faktiskt, Asimov. Men, alltså jag tror man kan se Heinlein som en, det var det som slog mig. När jag såg film, jag har läst boken också, men filmen har jag troligen inte sett ännu.

Starship Troopers. Det är ju liksom att den är så feministisk, faktiskt. Det finns ett underlägsenhet att mannen är sämre. Den manliga hjälten är ju underlägsen den kvinna han åter har älskat i början. Och han försöker bli som hon, men det lyckas inte. Han blir ju en sketen infanterist istället. Och det där, jag har läst en del feministiska hyllningar till Heinlein som pekar just det som ett exempel.

Och på att det ofta förekommer kvinnor som är liksom fosta män men åker bättre än dem. Och ibland till och med räddar livet på dem. Till detta kommer också att han... Det finns två romaner som propageras för gruppäktenskap och kollektivt omhändertagande av barnen.

Kollektivt fostrande av dem. Det är som en kibots ungefär. Man skiljer barnen från mamman väldigt tidigt. Så att hon kan gå ut på åkern och jobba. Och det där gör ju honom till en revolutionärt, progressiv människa. Spräng kärnfamiljen! Men sen har han ju också en... Alltså han lägger grunden för ett... Han är ingående i den här vågen som skiljer över oss ordentligt nu.

Och dessutom så skulle jag vilja påstå att han, i den här Demonis och Harschmistis, där introducerar han den flytande könsidentiteten med den här datorn som utvecklar eget medvetande. Och ibland är det Mike och ibland är det Michelle. Jag skulle vilja säga att han är en... Jag kan inte ens biografi speciellt bra, men jag tolkar det som att en man som på något sätt känner sig ganska underlägsen kvinnor och som ser som lösning på detta, alltså gruppmäktigenskap, kollektivfoster, alltså ganska farliga tankar helt enkelt.

Martin

Vad gäller det biografiska så tror jag att... Alltså det finns väl en dubbelhet där. Jag tror att Robert Heinlein var en kara kar. En riktig, riktig rejäl man. Men det finns ju också element av de här sakerna som du tar upp. Till exempel hans fru Virginia Heinlein som han avgudade och de var gifta i 40 år tills han dog.

Och hon var hans musa. Hon var en väldigt imponerande person med en häftig CV. Hon var ingenjör och också i det militära. Och Hainan var också militär. Men det var intressant att hon hade högre militär rang än vad han hade. Det är bara en detalj men jag tog på det du säger. Väldigt intressant. Får på din reflektion där. Så tror jag absolut att du är på rätt spår och det där var någonting som definitivt hade Heinlein en fascination för starka kvinnor.

Han har skrivit jättemånga sådana väldigt starka kompetenta kvinnor in i sina böcker. Men sen jag har ju lite svårt för den här kritiken av kärnfamiljen, monogami och sådana här saker. Det här är en av mina favoritböcker. Snortspottning innebär också i sin text.

Sen skriver Snortspottning Den promiskivitet och hedonism Heinlein ger uttryck för i andra sammanhang är bara varianter av den av etablissemanget påbjudna promiskivitet och hedonism vi bevittnar. i vårt eget samhälle. Och du Boris är inne på att Heinlein introducerar idén om en könsöverskridande identitet eller sånt där.

Jag tror att ni delvis Jag tror att ni delvis gör det lite för enkelt för er när ni drar den kopplingen. De påbjudna sexuella normerna i vår samtid är faktiskt någonting helt annat än vad han skildrar och utforskar i sina böcker. Jag är ju personligen överlag positiv till traditionella könsroller och sexualnormer.

Men man är ju samtidigt ganska naiv om man tror att den är så. Den sexualmoral som européer hade för 70 år sedan, eller för 150 år sedan, eller för 300 år sedan, var man nu drar sträcket, är den objektivt sanna sexualmoralen. Sanningen är att konventioner kring de här sakerna har förändrats väldigt mycket, nästan från årtionde till årtionde i hela vår historia.

Det är saker som måste granskas och återbesökas och analyseras och kritiseras. Och även till exempel monogamin, om man tar monogamin som ett exempel. Monogamin är en kraftfull social teknologi som människor har använt sig av i vissa samhällen, men inte i andra samhällen. Monogamin tycks ha vissa fördelar, men den har också nackdelar.

En sak man kan säga om monogamin är att den är väldigt typisk för vår civilisation. Ända sedan antiken, alltså ända sedan antika Grekland och antikadom, så har västerlandet. haft monogami som norm. Men det är inte någonting som är naturgivet. Och det är inte självklart att det är en överlägsen social teknologi. Vi har snuddat för de här stakarna ibland. Jag vill bara exemplifiera för att jag tycker personligen att det här är en väldigt intressant tankegång och historisk...

tanke. Alltså till exempel, man skulle kunna argumentera för att monogami är ett sätt att uppnå social stabilitet på bekostnad av genetisk kvalitet. Det går tillbaka till ett resonemang som vi har pratat om, refererat till flera gånger tidigare. Hans Hermann Hoppe skriver om det här i sin korta historia om mänskligheten.

Monogamin uppstod då eventuellt som ett sätt att begränsa de bästa männens fortplantning. En liten minoritet av män som ensamma hade kunnat betäcka nästan alla kvinnor. Men istället så gör monogamin att de sämsta männen sprider sina gener på ett artificiellt utökat sätt. Och så accepterar man den dysgeniska effekten därför att de sämre männen inte ska göra uppror för att de är sexuellt frustrerade.

Så det är en sorts sexuell kommunism som man har infört med monogamin för att få mer stabila samhällen. Och det kanske är en bra avvägning, vi kanske vill ha det så. Eller så är det bättre att kanalisera de där männens frustration på något annat sätt. Och det andra kulturer gör som inte har den här monogaminormen, det är att de gör de här männen till soldater. Och säger till dem, om ni vill ligga så måste ni först kriga.

Och det är ett historiskt mer hävdvunnet system som vi har haft. Verkar ha fungerat rätt bra i båda kulturer och verkar fortfarande fungera ganska bra i den islamiska världen även i vår tid. Så i västvärlden under tiden, vi som fortfarande håller fast åtminstone delvis vid monogaminormen för oss är det som att vi har nersidan eftersom kvinnors sexuella frigörelse och kvinnors hypergami gör att vi har massvis med män som inte får ligga och som inte får skaffa barn.

Men vi får inte fördelarna i andra änden av ekvationen. Så kanske skulle det vara bättre att formalisera och strukturera den här polysexualiteten som de facto redan råder. Min poäng här är inte att argumentera mot monogami. Jag vill bara visa på att det finns extremt intressanta diskussioner kring den här typen av frågor som man inte kan avfärda och likställa med samtida etablissemang.

normer och även kärnfamiljen och monogamin är sådana saker som man måste kunna skärskåda, framför allt i spekulativ skönlitteratur. Det är ett perfekt format och Robert Heinlein gör det här kanske inte på det absolut mest sofistikerade och intressanta tänkbara sättet. Men jag tycker bara att det känns lite... Ja, jag är inte jätteimponerad av en kritik som säger att han är bara som en kärnfamilj. Han är bara en föreläpare till RFSL och HBTQ, hela alfabetet-rörelsen som vi har idag.

Boris

Det där var... Du tar upp en sån där otrolig mängd frågor. De ska räcka för tre specialsändningar. Det ska vara jättesvårt och intressant att diskutera. Beteckningsprocedurernas formalisering var så väl det bästa genom historien idag. Men, och det var givetvis rätt i att inget författarskap är ju rätlinjigt och enkelt alltså.

Det innehåller alltid motsättningar och en möjlig förklaringsmodell var att man så författar behov av att introducera nya figurer hela tiden. Som hon, Friday, som gillar att bli våldtagen av ingenjörer. Det är liksom hennes grej. Vem vill bli där? Och men jag tycker man så det går inte att dra någon rätlinje liksom att han var sprängde några murar och lade i grunden bidrag för det grunderna så vidare.

Men ändå tycker jag liksom att du har det här temat till exempel hela tiden med tjänstöverskridandet. Den här ungdomsromanen han skrev där. En pojke leder rymdscouter genom död och förödelse och mörker och så vidare. Och hela tiden håller pojkarna allihopa oskuldig på att prata om hur flickorna är sämre och de ska hålla sig hemma baka ungefär.

Och sen när hon har lett dem fram till att de klarar sig, då visar det sig att den pojkarna är en flicka. Det är ett sådant oerhört pedagogiskt lärostycke som på något sätt vittnar om att Han hade tänkt på de där sakerna ganska mycket och faktiskt... han var inte ute efter att krossa kärnfamiljen i sig, därför att han såg den som institution som någonting dåligt.

Det blev helt enkelt ett sidoprodukt av att han hade annat sätt att se på män och kvinnor och sexualitet och propagerade för egentligen, om man ska driva det hårt, att män är lite sämre än kvinnor. De skulle styra oss bättre om de fick chansen.

Martin

Jag tror att det finns en... Det är hans skillnad där, jag tror inte det är exakt det han säger men han har en fascination för det könsöverskridande och för det androgyna. Men det är ingenting som... som kommer från Heinlein eller som kommer från den den moderna progressiva rörelsen. Utan fascinationen för överskridande av könsroller och det androgyna är en del av den västerländska civilisationen.

Det är en del av det här någonting som som. Jag tror bara i förra föresändningen också som jag refererade till Camille Paglia och hennes stora Magnum Opus och den handlar, det är en av kärnidéerna i hennes bok som jag tycker är superintressant att det här är ett av de mest kännetecknande egenskaperna hos den västerländska civilisationen, den apolloniska civilisationen. Att det finns en fascination, det är väldigt komplext varför och vilka uttryck det tar sig, men det finns en fascination för det androgyna, för att man vill bort från den dionysiska...

de dionysiska, mer naturliga, jordiga, mustiga könsidentiteterna. Så jag tror att det apolloniska idealet det är inte att kvinnor är bättre än män utan det är att idealet är en sorts androgynkombination av könsrollerna. Men jag vill dra linjen hela vägen tillbaka till antik Grekland och jag gillar att göra det.

ganska ofta. Och det är mitt generella tips som jag har sagt tidigare i Radio Bubble flera gånger. Till alla människor som nojar över könsroller och sexualitet och att folk håller vid frågeställande normer och sånt där. Ta gärna en ordentlig funderare på hur man såg på sexualitet i antikens Grekland och Rom. Och om man är en person som tycker att de samhällena var bara skit.

då applicerar inte det här i sanomanget. Men om man är en person som tänker sig att de samhällena var högstående samhällen, som var mycket sofistikerade, många som hade idéer som var bättre än idéerna som vi har idag, då måste man brottas med det faktum att de hade en totalt annorlunda syn på den här typen av frågor. Så antar jag att någon idag förespråkade en återgång till det här.

Den typen av sexuella konventioner och föreställningar om könsroller som fanns i Grekland eller i Rom för 2000 år sedan. Skulle man då placera den personen i samma fack som RFSL för att han förespråkade promiskuritet och homosexualitet och pederasti?

Boris

Du pekar på något väldigt viktigt där. Du kan ju ta en sån som FOK till exempel. Han stämplas ju rätt orättvis, han hade ju ett lite märkligt eget levande kanske. Men som just... Det han gör är ju att han går tillbaka till antiken och utforskar väldigt förutsättningslöst sexuella seder och måröst där. Så att det är... Det gör han inte till... Är det för sällare idag? Han hade antagligen inte varit där om han var i Sverige. Även om man hade tyckt och tänkt. Ja, om antiken som han gjorde. Mm.

Martin

Nu gräver jag ner mig i ett ännu mer kontroversiellt Sverigekyrkan-hål här. Kör på, kör på. När du börjar prata om FK, jag måste försvara FK. Men det kan jag göra i viss utsträckning, enligt exakt längs de linjer som du säger. Men låt oss återgå istället till Fnords bottingsartikel och de frågeställningar som han tar upp. Det finns flera intressanta saker där.

Så en sak som jag ställer mig lite frågan inför, som jag tycker är intressant i den här texten, det är att det nämns några olika Heinlein-romaner, men den specifika roman som diskuteras lite mer utföljt än andra är Double Star. som beskrivs... Snåls Polis säger såhär att vid första anblick så är det en rafflande och hårdkokt roman om antihjältar, arkeofuturistiska monarker, marskivilisationer och personlig utveckling.

Men mellan raderna framträder ett helt annat budskap. Han menar då att det här är en insmickrande skildring av vänstern och om hur denna steg för steg flyter fram sina positioner. Det handlar om en machiavellisk klick av progressiva politiker som ljuger, myglar och går över lik. Och till slut så lyckas de. Och det här är en... Jag tycker bara det är ett märkligt och intressant exempel.

Jag ska säga, Fnord spotting... Fnottbotting är en mer sofistikerad science fiction läsare än vad jag är. Och det var ett bra tag sedan som jag läste Double Star. Men jag uppfattar budskap i den här boken som är helt annorlunda. Double Star för er som inte har läst den här boken handlar om en skådespelare som blir anlitad för att imitera en politiker.

Politikerna är försvunnen och man måste hålla skenet uppe. Skådis som får. Lära sig imitera politiken och utföra vederbörandes offentliga uppgifter. Det är tänkt då initialt att det ska vara ett tillfälligt uppdrag. Det ska bara användas för ett specifikt tillfälle tror jag. Men sen visar det sig att den här politiken är inte kapabel av att komma tillbaka.

Så någonting har hänt så han kan inte fortsätta. Så att skådespelet fortsätter på obestämd tid. Och till slut då så när skådespelaren växer in i rollen och i slutet av boken så är han inte längre en skådespelare, en marionett, utan i kraft av sin personlighet så tar han kontroll över situationen och går från att vara en bluffledare till att vara en äkta ledare.

Och det är lite den här personlig utveckling-trollen som finns. Med andra ord, det här är som en klassisk arketypisk berättelse som berättas om och om igen. i genom litteraturen. Alltså berättelsen om någon som genom sammanträffanden kommer in i ett sammanhang under falska förespeglingar, men är en godhjärtad person, en kompetent person som visar sig utföra uppdraget minst lika bra som den som han låtsas vara.

Och till slut blir han accepterad i den rollen. Jag vet inte vad just den här dramatiska figuren kallas, men det finns. Det finns många exempel. från litteratur och filmer givetvis. Det finns en film som heter Dave som handlar nästan exakt om det här som är en lookalike som tas in för att spela den amerikanska presidenten och till slut så flyttar han in i Vita huset där han blir ihop med presidentens fru och så vidare.

En annan exempel som jag kommer tänka på är en film som heter en nyproducerad tv-serie. Den här tv-serien där Megan Markle var med. Den handlar om jurister och livet på en advokatkontor och huvudpersonen kommer in och får jobb på advokatbyrån trots att han inte är utbildad advokat. Men ändå lyckas han ta sig fram där.

Det finns väldigt mycket kontroverseringar. När som helst kan han bli avslöjad. Och så finns det vissa människor som vet att han... att han inte är advokat på riktigt så kan det bli dåligt för dem och så vidare. Men till slut så liksom så blir han väldigt väl etablerad advokat. Ja, i alla fall. Det här är liksom en, det här är en tråp som någonstans är en arketypisk berättelse som alla kan relatera till därför att alla har erfarenhet av att av ett något sammanhang framställa sig som bättre än man egentligen tror sig vara för att få in en fot.

Fake it till you make it är ett annat relaterat begrepp. Hur som helst, det är en väldigt klassisk typ av berättelse som Robert Heinlein återberättar på det här sättet. Det är vad boken i grunden handlar om. Den skiljer den här huvudpersonen, alltså skådespelarens resa och utveckling i den här ledarrollen. Fnord Spottings ser den här boken på ett annat sätt. Han verkar se den som en berättelse om teamet runt omkring politiken som är falska och manipulativa och då i slutändan lyckas med den här fräcka kuppen.

som de genomför. Men jag tror man ska tolka den här boken på ett helt annat sätt. Jag läser boken på ett helt annat sätt. Precis som alla andra liknande berättelser på samma tema då, den här godartade inkräktaren som växer in i sin roll, så är poängen framför allt att det omgivande systemet är väldigt dåligt. Det är så dåligt att det inte ens märker när det kommer in en inkräktare som inte alls har gått den långa vägen.

Och det visar att den här uppgiften som har så hög status, alltså att vara politiker eller att vara advokat på ett fint advokatkontor, kan i själva verket göras av en amatör. Man måste ha vissa egenskaper, man måste inte ha de formellt krävda egenskaperna för att göra jobbet. Poängen är snarare med den här typen av berättelser att man illustrerar personlighetens betydelse, individens och personlighetens betydelse.

Jag tror att det är universellt för de här inkräkta berättelserna, om man får kalla det för det. Alltså att individens egenskaper är viktigare än institutioner. Och ingenting kan stå emot en stark och karismatisk personlighet. Och det, det är i grunden ett reaktionärt budskap. Inte ett progressivt. Och så finns det också några andra ledtrådar i den här boken som går i en annan riktning. Det mest intressanta tycker jag är att det finns en enda person i berättelsen som genomskådar huvudpersonen och inser att han är en skådespelare som bara låtsas vara politiker.

Och vem är då det? Vem är det som är så unikt, klarstint och är den enda som kan se det här? Jo, det är kungen, eller kejsaren. Jag vet inte exakt, men det finns en monark då som är kung över jorden eller solsystemet eller sånt där. Och vid ett tillfälle så blir den här politiken inbjuden för att monarken ska formellt genom uppdraget att bilda regering, tror jag. Men monarken inser direkt att han har en bedragare framför sig.

Men han spelar med och sen uppmanar han, den här politiken, skådespelaren, att inte berätta för sina medkonspiratörer att han har blivit genomskådad. Så där finns det också en berättelse om kunglighet och om den yttersta beslutsfattarens Särskilda blick, skillnaden mellan att manipulera neråt respektive manipulera uppåt. Men i alla fall, sensmoralen som jag tar med mig det är att hela det politiska systemet är falskt och löjväckande.

Alla systemets pretensioner invalideras när en skådespelare på bara några veckor kan infiltrera och ta över hela systemet. Men monarken är klok och uppriktig och värdig. Jag säger inte att Double Star är en berättelse om monarkins överlägsenhet eller något sånt där. Jag menar bara att... Det är snarare en berättelse som satiriserar politiken och lyfter fram individens överlägsna betydelse i politiken.

Boris

Alltså det bor ju en litteraturkritiker i dig. Jag får nästan rösta och hålla tyst här. Men jag kan ha en liten, liten politisk invändning. Är det verkligen ett reaktionärt budskap att säga att i den här typen av fall du tar upp att det är en politisk invändning? att personligheten och individen, styrkarna, liksom överlägsenheten av en person och individ segrar ett reaktionärt budskap.

I alla de här fallen och togbörjan med liknande berättelser så är det väl snarare ett modernt och demokratiskt och progressivt budskap än det reaktionära budskapet att Din begåvning ska nyttjas inom ditt stånd, ditt skikt, din klass, din korporation. Och där kan du, du är det smartaste gänget, så stiger du till toppen där och får därmed tillträde till rådshärrarnas bord.

Så en representant för skomakarna. Men i det moderna narrativet så är det så att Då använder man sig av styrka och intelligens till att bryta klasskrankorna och ståndsinskränkningarna och kliver över dem. Och nej, det är fan,

Martin

jag tror inte det är reaktionärt. Det är lite tillspetsat att säga att det är reaktionärt eller det är progressivt. De begreppen är långt ifrån alltid entydiga. Man kan se det från olika perspektiv. Men den poäng jag försöker göra det är att de här berättelserna, de visar på hur institutionerna är korrupta och det som i slutändan är värt någonting är en enskild person med sin egen kärlek.

en absolut personlig integritet. Och det är det som skapar den intressanta dramaturgin kring de här personerna. Därför att på ett sätt så har de uppenbarligen inte perfekt integritet. Därför att hela berättelsen går ut på att de låtsas vara någon annan än de faktiskt är. Men förutom den falskheten så finns det inget annat som är falskt i de här karaktärerna.

Och det visar att de är Det framstår att de är väldigt snälla, godhjärtade och så vidare. De är bra personer med integritet. Som jag minns det var en ganska någorlunda komplex, intressant skildring av den här skådespelaren i Highline-romanet. Men i alla fall, det är deras personliga integritet och värdighet som är större än, för de ersätter alltid någon som är liksom delvis korrumperad av systemet och inte är så bra som folk tror och så vidare.

Och det är alltid de här demokratiska institutionerna, massinstitutionerna, som har korrumperat. Men det man behöver i slutändan är en enda värdig person med äkta integritet. Vilket jag uppfattar som en sorts... ja, nästan som en sorts monarkisk tanke.

Boris

Mm, ja men det där... Du har rätt, faktiskt.

Martin

Jag tror man kan tolka det från båda hållen. Hur vill du kategorisera... Jo, hur vill jag kategorisera Heinlein? Jo, och det är det som är kärnsvågen. Jag ska komma tillbaka till det här med allting med David Starr. Det var ju bara en total utvikning. Snålspotting ägnar ett stycke åt den här boken. Jag bara höjer till för att jag känner inte igen mig i beskrivningen. Min egen provosoriska teori om Robert Heinlein är frädiskt enkel.

Jag tror att Heinlein var helt enkelt en libertarian. Och det jag menar med det är att alla motsättningarna i Heinleins positioner som förvisso finns där är typiska motsättningar inom libertarianismen. För att libertarianismen har delvis ett mindre positivt arv. Till exempel då som någon starkt bidragande faktor till nyliberalismen.

I vissa sammanhangsperioder med en sorts affinitet med kulturradikalism. Libertarianismen är... Vi hade en diskussion, se om jag kan försöka sammanfatta, vi hade en diskussion häromåret på BBSN, den handlade om storslagna estetiska visioner och hur libertarianismen kan passa in i en storslagen estetisk vision.

Ringer det en klocka, Boris? Kommer du ihåg vilken... Jag skrev ett inlägg där som var ganska djupplodande. Enligt min mening ett viktigt inlägg. Av de 15 000 eller 20 000 inlägg, eller hur många jag skrivit, så tycker jag själv att det där var ett av de viktigaste. Sammanhanget där, det var en debatt i USA apropå Bronze Age Pervert. Bronze Age Pervert, hans bok, hade...

introducerats i den här tidskriften som heter American Mind eller något sånt där. Och Michael Anton hade skrivit en kommentar och Curtis Jarvin skrev en kommentar. Och jag tror att det var så att i Jarvins kommentar så pratade han om just det här med att alla stora omvälvande politiska rörelser bygger på en storslagen estetisk vision.

En estetisk vision som kan dominera alla konkurrerande strömningars estetik. Jag håller personligen inte med om den idén. Jag tycker att han lägger för mycket tonvikt på det här estetiska. Men det är ett väldigt intressant spår att utforska. Väldigt tänkvärt. Och det var någon som frågade på BBSen så här, hur kan libertarianismen formulera en storslagen estetisk vision och på det sättet bli dominerande genom estetik på samma sätt som vissa andra rörelser har blivit?

Och jag sa då att jag tror inte att det är så libertarianismen fungerar. För det är inte så att det är så. en kraft som själv formulerar en total vision och gör en revolution, utan det är en tendens inom flera andra rörelser. Och målet för libertarianer bör snarare vara att influera andra rörelser som i sin tur har en chans att bli omvälvande.

Men libertarianismen i sig är för smal och för ofullständig för att själv bli den kraften. Och i det här inlägget skisserade jag två stora politiska projekt. drivna av storslagna estetiska visioner som är totalt olika mot varandra, men som libertarianismen skulle kunna vara kompatibel med.

Och den ena idén då, det är en sorts militaristisk, auktoritär tendens som går i riktning bort från demokrati mot militär styrd, den typen av idéer. lyfter fram kriget som ett värde och så vidare. Och den andra inriktningen är en sorts radikal utopisk ekologism. En sorts extrapolering av ekologistiska tendenser, new age tendenser och sånt där som finns i samtiden.

Ja, jag tänker inte gå in på detaljerna här utan läs gärna mitt långa inlägg om det här som finns i den här Bronze Age Purve-tråden. Men det jag försöker komma fram till då det är att det finns en del saker som finns i den här Purven. Intressant nog. så är det så att i båda de här scenarierna att libertarianismen allierar sig med en väldigt annorlunda typ av avrörelse. I båda de här scenarierna så skulle man utan vidare kunna åberopa Robert Heinlein för att motivera libertarianismens kompatibilitet med projektet.

Väldigt förenklat kan man säga. I ena fallet är det Starship Troopers, i andra fallet är det Stranger in a Strangeland. Men min poäng är det att han förkroppsligar både libertarianismens anarchiska tendenser och libertarianismens auktoritära tendenser. Så det här är min hypotes att Heinlein var en libertarian. men han var inte låst till en specifik form av libertarianism, utan han var öppen för alla olika potentialer som ryms inom den libertarianiska tankeströmningen.

En sån potential är nyliberalismen, och ett annat sån potential är en sorts hippiementalitet. Och ytterligare en potential då som vissa libertarianer inte vill prata om, men som libertarianismens kritiker är desto ivriga att påpeka, är en sorts auktoritär tendens. Och då brukar man säga, och lyssnade på nyliberala ekonomer och sånt där. Men det är faktum i att libertarianismen är en fundamentalt antidemokratisk ideologi.

Därför att i ett libertarianskt samhälle så finns det ingen möjlighet för de svagaste i samhället att slå sig ihop och använda kollektivt politiskt inflytande för att förbättra sin position. De som är starka i sig själv och har stora ekonomiska resurser kommer ha en oerhört stark ställning och ett enormt inflytande i ett libertarianiskt samhälle. Och det är någonting som skrämmer många människor när de tänker på idén om libertarianism.

Personligen så ser jag det som kanske den allra mest attraktiva egenskapen som libertarianismen har. För att jag ser libertarianismen som en... som den bästa tänkbara approximationen av en sorts elitistisk socialdarwinistisk ordning där de bästa människorna kan få maximal spelrum förverkliga sina visioner utan att hållas tillbaka av den efterblivna massan och det är det bästa och vackraste och sundaste jag kan tänka mig men min poäng är det att många libertarianer skulle skrika högt om de hörde mig uttrycka saken på det sättet därför det går totalt på tvären mot deras sensibiliteter för att de är i grunden egalitära, de gillar libertarianismen för att den är universalistisk, för att den tillgärsgärnar alla människor samma grundläggande frihet.

Och de skulle hellre bevara universalismen än att bevara ett puristiskt frihetsbegrepp, om de fick välja. Medan jag å andra sidan, jag skulle tänka på universalismen som ett sidofenomen, någonting som det är rimligt att försvara av pragmatiska skäl, men egentligen inte av mer grundläggande, principiella skäl. Det kanske låter rörigt det jag säger, men förhoppningsvis så finns det någorlunda tydligt vad röda trådarna är.

Poängen är att libertarianismen är inte ett ett koherent integrerat tankesystem som alltid går i en riktning, utan en uppsättning, verktyg, som utan vidare kan användas för att argumentera i ganska olika riktningar. I vissa fall till och med för diametralt olika saker. Och det här är min känsla för Heinlein. Han är en kvinntessentiell. libertarian och det innebär också att en kvintessentiell fullspektrum libertarian och givetvis måste han då väcka väldigt blandade känslor hos en sofistikerad bedömer som Fnord Spotting till exempel som är en skribent som i åratal har brottats med libertarianismen och utforskat en reaktionär kritik av libertarianismen och så vidare Personligen så är jag kanske mer benägen än Fnord Spotting att ta det onda med det goda och fortsätta omfamna libertarianismen Inte för att den är perfekt, för det är den verkligen inte, men för att den är det minst dåliga vi har och en bra grund att stå på, bra grund att bygga vidare på och ett starkt verktyg att använda sig av på olika sätt. Och lite på det sättet så tror jag att jag ser på Heinlein.

Boris

Alltså jag är stum. Det där var... Alla inre motsättningar och alla åsikter jag har är nu förklarade och upplösta. Det här... Det där var ruggigt bra. Och det förklarar också det här, om vi utgår från det som du säger, vilka tror du kan göra? Han är inte bara för kroppsliga libertarianismen. Han har liksom, hans själ, personlighet är libertarianismen och allas motsättningar.

Det som händer då när han förflyttar en in i olika miljöer, det är ju att olika aspekter av den kommer att forma romanen eller novellen. Det är snuskigt bra.

Martin

Tack Borges, jag är glad att du uppfattar den röda tråden här i min... Utan ibland får jag lite feeling att jag måste spörga loss om libertariansk teori. Radio Bubble-lyssnare, är vana vid det här laget.

Boris

Ja, men det var tydligt tråden så att det var...

Martin

Jag tror att om man ska försöka besvara Fnords bottningsfrågor då, som han direkt eller indirekt ställer. Här skrivs det så här, Den till synes så sympatiska författaren var en progressiv kulturkrigare, stadigt förankrad någonstans mellan nyliberalismen och neokonservatismen, och bör betraktas med precis den misstänksamhet en sådan subversiv hållning tarvar.

Och då diste jag mig till att besvara med frågeställande. Var Heinlein en progressiv kulturkrigare? Ja. Men bara i den mån som libertarianismen i allmänhet är en progressiv kulturkrigskraft. Vilket den är i viss utsträckning. Samtidigt som den också kan vara en reaktionär tendens. Och var Heinlein stadigt förankrad någonstans mellan nyliberalismen och neokonservatismen?

Nja. Här vill jag nog säga att det här är närmare en nidbild av en libertariansk position. Alltså att framhäva de sämsta sidorna utan att lyfta fram de många sunda och reaktionära aspekter som libertarianismen också har som för Nordsbotten rimligen borde uppskatta. Men sen är frågan, bör Hainan då betraktas med precis den misstänksamhet som en sån subversiv hållning tarvar?

Och svaret är givetvis ja, Absolut. Alla författare måste approcheras med en monumental misstänksamhet. Ingen författare, tänkare eller människa överhuvudtaget kan stå höjd över sådana misstankar. Men jag känner till slut ändå att det är missa poängen att kritisera Heinlein för att han inte var en högerikon.

Därför att han är en libertariansk ikon. Och det är gott så. Om man har problem med libertarianismen. så ska man förmodligen dikta den kritiken mot libertarianismen som sådan, snarare än en ikonisk libertarian som Robert Heinlein. Ja. Ja, återigen, jag vet inte för vilken gång är ordningen, stort tack till Fnord Spotting för de här texterna som ger oss möjlighet att... ger oss fantastiska avstamp till intressanta diskussioner.

Fnordspotting, som i min mening är Sveriges bästa och viktigaste skribent i särklass faktiskt när det kommer till politiska frågor, ideologiska frågor. Det är helt enastående att vi har den här bloggen som står huvudet högre än allting annat som skrivs om de här frågorna på det svenska språket. En riktig inre styrning faktiskt att få läsa Fnordspotting.