Martin

Krishnan Rohit. Det här är ett fascinerande ämne som vi återkommer till då och då, åtminstone någon gång om året i Rådgubbla.

Kanske vi borde prata om det. Oftare till och med om om mecenater och hur hur man kan kanalisera resurser i samhället från människor som väldigt mycket resurser till folk som har väldigt stor kapacitet att använda sig av av resurserna. Vi har pratat flera gånger tidigare om till fellowship. Framför allt för att jag har lyft upp det gång på gång som en fantastiskt bra.

sak och det är alltså Peter Thiel, den amerikanska entreprenören och riskkapitalisten som för några år sedan, jag minns inte exakt när det var, tio år sedan och sånt där startade då Thiel Fellowship och det är någonting som sticker ut väldigt mycket från andra sorters filantropi jämförbara projekt. För att konceptet då med Thiel Fellowship är att, jag tror från början så kallar man det för 20 under 20 innan man bytte namn på det, första generationen.

Man valde ut 20 personer som var under 20 år gamla och som man ansåg hade väldigt stor potential. De hade något projekt som de jobbade på och potentiellt viktiga som de var passionerade för. Programmet gick ut på att varje person som valdes ut fick 100 000 dollar i ett stipendium. Det enda kravet som man ställde på dem var att de skulle avsluta sina universitetsstudier.

De fick inte plugga på universitetet utan istället förväntades de jobba på ett företag. på sina projekt som de höll på med, sina företagsprojekt eller vad det nu var för någonting. Och det här var väldigt kontroversiellt då för Peter Thiel han är ju lite ikonoklastisk på många sätt men bland annat den här skepsisen mot konventionell utbildning och så vidare. Det där var ju en daglig öga till många människor givetvis.

Men som det konstateras i den här artikeln så har det gått väldigt bra för det här programmet som sedan bytte namn till Thiel Fellowship. Den absolut mest kända och framgångsrika personen som fick det var i första generationen. Så var en av mottagarna av det här stipendiet Vitalik Buterin som alltså är grundare av Ethereum, världens näst största kryptovaluta efter Bitcoin.

Och jag vet inte hur mycket, vad det totala värdet av alla Ethereum pengar är idag. Men om man ser det som ett företag så är det ju enormt, mångmiljarder företag, tiotals miljarder, hundratals miljarder, vad det är för hela Ethereum ekosystemet är värt. Men också många andra företag, inklusive en del så kallade enhörningar, stora miljardföretag, har grundats av de personer som fick Till Fellowship.

Och nu, det var ju inte en investering. Och det här är viktigt för det vi ska prata om då, att Till har inte då investerat i de här projekten och sagt att nu jag ska sitta i styrelsen och jag ska ha så här mycket avkastning och så vidare. Han har bara gett folk 100 000 dollar på ett bräde och sagt, gå och förverkla din dröm. På vilket sätt du vill, bara du inte pluggar på universitetet. Men om man tänker på det här som en... som en VC-portfölj. Det är ett experiment som görs i början av den här artikeln.

Så kan man konstatera att det har genererat fler företag och mer uppfinningar och mer pengar än nästan något annat jämförbart program om man jämför med olika inkubatorprogram och sånt där som finns. En jämförelse görs med Y Combinator, den största och mest framgångsrika företagsinkubatorn i Silicon Valley.

Som även den är fantastiskt framgångsrik i termer av hur många företag de har skapat. Men det handlar om investeringsverksamhet. Vi kan komma tillbaka till det. Kärnfrågan som författaren ställer i den här artikeln och som vi har ställt många gånger tidigare och pratat om det är varför är den här typen av projekt så sällsynta? Varför är det bara Peter Thiel och kanske någon i en staka Thiel-person som gör den här typen av saker?

Alltså ger pengar, bara reda pengar, no strings attached till människor som verkar ha väldigt mycket talang och drivkrafter som man vet bara kommer jobba självständigt och förverkliga sina projekt som de håller på med. Och orsaken till att man ställer den frågan är att förr i tiden så var det inte lika sällsynt. Det finns många, många exempel genom historien på förmögna människor som ägnar sig åt den här typen av patronage eller mecenatskap.

Och det kanske mest kända exemplet som också tas upp i den här artikeln är familjen Medici i Florens. Och... Det här är en historia som börjar på tidigt 1400-tal, möjligen sent 1300-tal. Cosimo Medici som startade det här, som grundade det här, efter honom levde familjen vidare givetvis. Som var en maktfaktor i Florens och som blev mecenater åt väldigt många kända personer.

Konstnärer, vetenskapsmän och så vidare. Bland annat Donatello, Michelangelo. Leonardo da Vinci, många av de här legendariska världshistoriska namnen finansierades av familjen Medici. Och givetvis många andra exempel genom historien. Ända upp till, inte upp till vår tid, därför att den här typen av mecenatskap har i stort sett helt upphört.

Men fram till... Fram till första världskriget, det är första världskriget som är en vattendelare för så mycket på vår planet. Men fram till första världskriget, när den gamla epoken definitivt gick i graven och vi gick in i de här nya saker som vi lever i nu. Fram till dess var det här en relativt vanligt förekommande sak. Men nu ägnar sig ju rikingarna åt helt andra saker.

Och en kul kontrast då som ges i den här artikeln är att även Peter Thiel själv, Han gör också, han lägger, det är en intressant jämförelse därför att uppskattningsvis så har han lagt ungefär 20 miljoner dollar på Teal Fellowship, samma lagt över, jag vet inte hur många år nu, 10 år tror jag. Och det jämförs då med att lika mycket pengar, 20 miljoner dollar, spenderade Peter Teal på de senaste vändan senatsvalskampanjer i Arizona.

Och det blir väldigt bizarrt om man jämför hur mycket impact de här investeringarna har haft. Dels till fellowship som har genererat liksom Ethereum och en massa andra företag. Och sen å andra sidan senatsracet i Arizona som har varit en het potatis i USA för extrema politiknördar. Men ingen kommer komma ihåg vad som hände i senatskampanjen i Arizona om 10 år eller 20 år.

Definitivt inte om 100 år. Det är sånt som rika människor håller på med. Och sen så finns det ett annat argument som man säger att åh men nu har vi crowdfunding. Det är det nya fundamentet. Istället för att vi har en Medici som finansierar folkhältohållet så har vi alla istället uppdelade i miljontals små mini-Medicis som sitter på Patreon och väljer ut de projekt vi vill stödja och skickar några kronor här och där.

Många böcker små så blir det stöd för människor att göra. Problemet med det argumentet, det exemplet, det är att det gamla mecenatsystemet, det var ju inte bara att ge pengar till människor utan det handlade också om att man fick status, man fick mecenatens namn, mecenatens resurser, inte bara monetära resurser utan kanske liksom human kapital, nätverk, politiskt beskydd om man sysslar med kontroversiella saker.

En poäng då som den här författaren försöker göra är att den typen av tjänst som den gamla sortens mecenat landahöll går inte att disaggregera. Och resultatet man får istället är att det är mycket mindre radikalt, det är mindre ikonoklastiskt, det är mer transaktionellt. Det blir mer, säger han, som ett sårt glorifierat drixande. Ingenting som särskilt ofta finansierar såhär revolutionerande saker.

Och sen har vi det som rika människor, vad har de på med i allmänhet? De donerar pengar till institutioner, så organisationer, rörelser. Eller ett vanligt exempel, det kanske är den absolut tråkigaste formen då, det är att man finansierar ett universitetsdepartement. Så att nu heter, nu har man en professur som bär ens namn eller nåt byggnad på universitetscampus som är döpt. Nu är det så här Ericsson-biblioteket för att jag har donerat en miljard till nåt universitet någonstans.

Eller om man är lite mer vågad kanske man startar en think tank. Och där har man massor med, och det är inte fel, det är bra att till exempel kockbröderna håller på med sina think tanks och keitoinstitutet och allt, det är bättre att de gör det än att de gör ingenting. Men det är lite deprimerande att tänka på de här enorma resurserna som läggs ner på det här.

Och sen är det den sammanlagda mängden pengar som har gått till ett klassiskt mecenatskap är någon inga liten promille av den totala mängden pengar. filantropiska filantropiska utgifter. Och så har man man har inkubatorerna, men där är det väldigt inriktat på företag. Det är inte det. Det är inte. Det är inte det här öppna mandatet, alltså att du ska förverkliga din dröm.

Du får sitta i fem år och bara tänka på det här problemet om det är det du känner att du behöver. Utan där är det liksom, du måste snabbt komma upp med en affärsplan, sätta ihop ett team, börja producera saker, ragga in mer kapital och så vidare för att det är hela VC-modellen som Y Combinator håller på med. Så det måste gå väldigt snabbt och det måste vara väldigt kommersiellt. Och du måste ha en plan för hur du ska ta in mer pengar, tjäna pengar och så vidare. Ett till exempel som ger oss kritiken är Emergent Grants, som är ett relativt nytt projekt från förra året från George Mason universitetet, leds av Tyler Cowen och hans kollegor på GMU.

Det de har försökt göra är att skapa ett stipendiesystem som riktas till enskilda personer och som får för allt jobba väldigt snabbt. Det var delvis en följd av pandemisituationen förra året. Att de känner att vi har inte tid att vänta på de här långa byråkratiska processerna. Utan när vi ser någon som gör något intressant, då ska vi kunna ge dem ett stipendium direkt. Utan en massa krångel. Och det är också ganska intressant att följa och relativt framgångsrikt.

Det sticker ut väldigt mycket från mängden. Men, i slutändan då så har vi ändå liksom kanske tre, fyra projekt. MacArthur Fellow-programmet till exempel. Och Till Fellowship och Emerging Grants och kanske några till. Men det är väldigt, väldigt lite. Och det här är en intressant fråga. Varför? Varför har vi inte den här typen av mecenatskap längre?

Boris

Ja, det kan jag faktiskt förklara. Jag har ju varit med hela tiden sedan det började. Det finns ett problem här och det är ju att författaren till texten inte riktigt förstår. Alltså han behandlar ju mecenatskap som någonting ahistoriskt och att den fråga om att människor som har pengar ger pengar till människor som inte har pengar.

Men intelligens och kreativitet och så vidare. Men det är ju inte så att det är så. Medicernas och andra rika renässansförstars medicinanskap var något helt annat. Det går säkert att åstadkomma i vår tid, men Peter Thiel kommer inte att åstadkomma det. Vi har inte sett en sorts riktigt rika människor än. Och det nämns ju inte här, alltså.

Mecenatskapet var ju till att säga att det finns liksom inga krokar i köttet på de som har pengarna. Här har ni stålar, gör vad ni vill. Så var det inte med medicinerna. Man får ju inte tro att de pytsade ut pengar över begåvade människor på 14, 15, 16 och 17-talet. för att de gillade begåda människor.

De skulle gärna nytta Galileo, Machiavelli, Francesco Redi, alltså tre renaissansgenier, behärskade det mesta av de viktigaste vetenskaperna över den tiden. Och var också väldigt praktiskt inriktade och kunde organisera saker. De fungerade ju, det här tycker jag är jätteintressant, de fungerade som informatörer.

i medelsfamiljen och skolade upp barnen i familjen. Det som var medicinernas grej, bonligt uttryckt, det var ju att vår familj ska ha makten och härligheten. Därför drar vi till oss människor som är intelligenta, begåvade, kreativa, driftiga, handiskraftiga.

Och det man gjorde, det var det medicinatsystemet byggde på. Det visar sig också att Galileo till exempel brukade anföra att Jupiters fyra månader döddes ursprungligen efter Cosimo de' Medici fyra barn. Machiavelli skolade inte bara barn utan också andra släktingar i Medici-familjen i politiskt tänkande och redigjord likadant.

Och när man är mecenat till de stora konstnärerna. så är det för att de ska skapa konst och byggnader som visar medicinernas makt, styrka. Och vi kommer inte få den rätta sortens mecenatskap förrän vi får den sortens rika människor som vill ha makt över en region och vill utvidga den regionen.

Alltså att man sätter sin släkt i centrum, min släkt ska ha makten och härligheten. Sätt den. och min släkt ska också ha utvidgat sitt territorium. Och i 300 år så bygger medicinerna ut sin vakt från Florens till Rom till Frankrike. Man har ju två mediceriska brottningar på nästan på raken i Frankrike som är extremt formativa för att skapa den stenhårda franska staten.

Så det är ju den sortens människor vi vill ha som mecenater. I jämförelse med dem är Peter Thielen tunnigast. Så att det är liksom att Karl-Heinz Dien får steppa upp nu och börja dela ut pengar helt enkelt. Så kan det nog hända saker i Sverige också.

Martin

Det är en väldigt intressant tanke faktiskt att den territoriella aspekten saknas helt i våra samtida överklasser. Förutom Carl-Edwin som äger halva Västmanland.

Boris

Lite till tror jag.

Martin

Ja, men det är säkert intressant att om du har familjer som som specifikt vill utvidga sin makt så kommer de att vara mer pragmatiska och använda sig av de här metoderna. En annan sak som jag tycker är intressant att fundera över det är varför, vilka...

Det finns ett antal mekanismer, inte minst psykologiska mekanismer, som finns som bromsklossar i det här systemet. Det är också sådant som inte riktigt finns med i den här artikeln, som sticker ut för mig som saker som borde nämnas i det här sammanhanget men som inte tas upp. Delvis diskuteras det att ökade institutionaliseringen av samhället gör att vi får...

mer konformistiska beslutsprocesser. Dels en generell uppfattning om att det inte ses i samma utsträckning som är fullt att gå mot strömmen och så vidare. Men att vi har sega institutioner, stipendiekommittéer på universiteten och vad det kan vara för någonting, som är väldigt försiktiga och konservativa och så vidare. Säkert delvis av de skäl som jag tror att du är inne på Boris, att de har inte de incitamenten att vara mer aggressiva.

De har helt andra målsättningar. Det finns också någonting som är inneboende i genialitetens natur och kreativitetens och de revolutionära uppfinningarnas natur. Som jag tror att kanske Peter Thiel förstår lite bättre än andra människor. Amen. Men som han inte agerar på för att återigen då han lägger 20 miljoner på han har ju väldigt många miljarder och han lägger 20 miljoner på på sin tillfälle och så lägger han enormt mycket mer på massa andra projekt.

Det visar att han inte är super seriös. Han ser det mer som en marginell sidogrej som hållt på med. Och han ser det inte som som en huvudsaklig sak. Men saken är den att för att göra stora framsteg stora framsteg kräver fära uppbrott. från kommersiellt tänkande. Man kan inte göra framsteg utan att göra många människor förbandade. Och det här gör att du från absolut första stund, när du överväger att göra sådana här projekt, så måste du först av allt bestämma dig för att göra folk förbandade, att skaffa väldigt många fiender.

Och det är därför som tjänstemän på någon institution någonstans aldrig kommer att kunna göra det här. Men det är också ett hinder för likningar i allmänhet. Kanske entreprenörer, men framförallt familjer som förvaltar stora förmögenheter. De har inte appetit för strid, för konflikter. Men ett annat problem som finns, ett grundläggande problem, det är att revolutionerande projekt kan inte beskrivas i förväg.

Ibland har de en väldigt specifik idé som de jobbar mot, men väldigt ofta är det mer diffust att de mest revolutionära idéerna kommer mer från en process som inte kan definieras i förväg och som definitivt inte kan styras. av en institution eller av en finansiär. Stora saker tar lång tid att göra. Ofta årtionden. Och här har man mycket av problemet då, för att få pengar idag så måste man övertyga mer än en person.

Det räcker inte med att övertyga Cosimo Medici om din dugnhet, utan du måste övertyga komiteen på universitetets stipendiekomitee. Men det är också samma sak på Patreon, om du ska få ihop mycket pengar via crowdfunding så måste du övertyga ett väldigt stort antal personer. Och om villkoret för att kunna göra någonting är att du ska ha en kraftig person som du kan använda för att få pengarna, så är det ju inte så att du ska övertyga det. Det är ju inte så att du ska ha en kraftig person som du kan använda för att få pengarna, utan du måste övertyga dig om din dugnhet. Det är ju inte så att du ska ha en kraftig person som du kan använda för att få pengarna, utan du måste övertyga dig om din dugnhet.

är att ett stort antal personer, att mer än en eller två personer ska vara med på båten. Då kan man inte göra stora saker, nästan definitionsmässigt kan man inte göra någonting stort och radikalt banbrytande och revolutionerande. Därför att det är bara individen som kan vara så radikal och så ikonoklastisk. Och sen har vi ett annat väldigt generellt problem som jag tycker är väldigt intressant och som vi pratar väldigt lite om.

Människor i allmänhet är extremt dåliga på att identifiera genier, på att identifiera radikalt tänkande, uppfinningar, kreativitet och så vidare. Och det har ganska mycket att göra med, jag skulle säga att det i huvudsakligen har att göra med vår inneboende småaktighet och vår avundsjuka. Därför att vi människor i allmänhet, vi känner oss förminskade. av blotta existensen av människor som är uppenbart bättre än vi själva.

Så att den mest normala impulsen, det som samhället framförallt har att erbjuda till genier, det är att hata dem och motarbeta dem. Och sen så har vi återigen då att den typen av tendenser kan ibland tyglas i en enskild individ, men de kan aldrig tyglas när det är en grupp som agerar. Därför att gruppen kommer alltid att förstärka sina sämsta, sina mest destruktiva tendenser, det är de som kommer att påverka.

spirala iväg och töver. Så att konsensus kommer alltid att landa väldigt långt åt det hållet. Med en stor motvilja till genier. Så att min idé här det är så att de enda människorna som på en psykologisk nivå har en chans att identifiera ett geni det är personer som själva är radikalt oberoende och trygga i sin egen identitet och position som själva varande.

Kanske personer med åtminstone ett modikum av genialitet, men också kreativitet och produktivitet. För att till exempel så skulle jag ställa upp som hypotes då att det är mycket mer sannolikt att en första generationens imperiebyggare, någon som börjar med två tomma händlare bygger ett företagsimperium eller något sånt där, det är mycket mer sannolikt att han är kapabel att identifiera och villiga att finansiera ett geni.

När hans förmögen är så småningom förvaltat av hans barn och barnbarn så är sannolikheten mycket lägre att de är benägna att hjälpa genier. Därför att de är inte själva förvaltade. självständiga, skapande människor. Och det gör att de är framförallt inriktade, inte på skapande och att göra bandbrytande saker, utan de är inriktade på att ja, att vara mer samhällsorienterade.

De vill hjälpa samhället, vara samhället i stort till lags, hålla sig väl med andra människor, öka familjens anseende på ett på ett liksom säkert och gradvis sätt. Arbeta för, inte för den personliga visionen, utan för de allmänt accepterade goda målen som finns i samhället i stort. Och jag tror inte det nödvändigtvis är dåligt för dem att ha ett sådant fokus. Problemet är egentligen att de inte kan göra det som deras far gjorde, som deras farfar gjorde.

De har bara inte den kapaciteten, de har inte de psykologiska förutsättningarna och perspektiven. Så det är väldigt intrikata komplikationer vi har att göra med. Dels är det människors sociala roll. men det är också deras psykologiska förutsättningar som är väldigt illa ställda. Jag tror det är viktigt att förstå att det normala i alla tider har varit att mänskligheten avfärdar och motarbetar och förföljer genier.

De perioder då genier har kunnat verka relativt fritt och hitta mecenater, de perioderna är undantagen. Ofta är det små fönster på bara några enstaka generationer på en viss specifik plats. En av de mest kända var under 1400-talet i Florens. Under renaissancen fanns det andra exempel. Det var en liten boom för genierna.

Sen senaste gången vi hade en sån period, det var kanske sista halvan av 1800-talet, då det också hände mycket intressanta saker. Men även i den antika världen så tror jag att man kan se perioder och kluster av genier. Jag vet inte vad som är det bästa exemplet, men vi har till exempel den berömda kedjan av mentorskap från Sokrates, som var Platons lärare, som i sin tur var Aristoteles lärare, som i sin tur var Alexander den Stores lärare.

Så att genier är inte bara ovanliga för att de uppstår slumpmässigt, väldigt infrekvent i befolkningen, utan de är också, de är inte jämt utspridda över historien. Och på de flesta tilltidpunkter. De flesta står till samhällen så är människor väldigt, väldigt dåliga på att ta tillvara genierna när de väl uppstår.

Boris

Det var en fantastisk genomgång. Det har du tänkt igenom ordentligt. En liten ingenting. Just det du sa om att människor blir avundsjuka och gärna slår ihjäl genier. Men det är också... Ett element och moment i det är ju också att man... De andra blir... Det är så uppfordrande att ställa sig inför ett geni. Det blir jävligt jobbigt. Jag måste sluta äta tacos på denna kväll och göra saker istället.

Det är ett skäl att slå ihjäl geniet. Ditt exempel blir ju en motsats till. Man är inte bara avundas av dem utan man känner att man har det gnagandet i sig själv. Men sen är det just det här, det här andra du sa om det där är värt att borra just det här med familjer. Hur det liksom planar ut. Det behöver inte alltid vara så. Jag tycker liksom medicin är ett fantastiskt exempel på att det inte behöver vara så, därför att deras expansion är ju inte bara en följd av allmän hunger.

Min familj ska ha makten och ärligheter, utan det är ju också ett sätt att att. hela tiden ställa barnen inför nya utmaningar. Man gifter bort döttrarna till två ungar till franska kungen. Det är ett sätt att utöka sitt inflytande men det är också ett sätt att liksom barnen får inga lagrar att vila på och en son inte duglig sätter dem i dolkistan och sätter av i kusinen istället med släktens överhuvud och så ser man till att han får Man driver hela tiden familjens medlemmar ut i nya utmaningar.

Och det är den mekanismen som du pekar på som jag tror är ett helvete också. Att de familjer som skulle kunna göra nytta genom historien, allt för ofta, medicinerna gör inte detta, men allt för ofta planar de ut. Inte ska barnen få slita hårt av er över ett nytt land. Jag kan inte gifta bort min dotter och så vidare. Det är den typen av tåga vi behöver i de familjer som ska ge nytt utrymme åt genier.

Man glömmer ju ofta bort att... Och det är bara att titta på Sverige, just när du ser det här med njugheten. Politikerna och den mediala offentligheten hatade egentligen Jan Stenbäck så in i helvete fanns det inte till så mycket för dem. Och sen kommer Kristina Stenbäck och hon visar sig vara så här normal. Hon gör inga konstiga saker. Och alla i media och politiken älskar Kristina Stenbäck.

Hon gör ju inte så mycket. Vilket är väldigt synd. Hon skulle kunna skapat samma utrymme som jag. som sin far för kreativa människor. Vilket hon inte har en tanke på. Hon är nöjd med att sälja skor på nätet. En skohandlardotter. Och vi ska inte glömma bort att ett stort utrymme åt fritänkare och genier får ju, alltså medicinerna var ju väldigt absoluta i sin maktutövning.

Och tittar vi framåt i historien så tittar man ju på, kan man ju titta på Katrinans stora och Peterns stora och Fredriksens stora. Alla personer som har det stora efter sitt häskarna har ju ett utrymme åt fritänkare. åt frittänkande människor. De har liksom pryglat sitt eget folk ibland, men de har sugit till sig och understött frittänkande människor.

Så att, det är också någonting dåligt med dagens auktoritära statschef för att de inte har den förmågan. Det är ju inte så att Orban eller Putin har dragit till sig så här jättemånga snillor från Europa. Kanske inte finns det.

Martin

Den sista, första som gav ett helhjärtat stöd till ett geni. Det var kanske... Ludvig II av Bayern, tror jag han hette, som blev mecenat till Richard Wagner. Ludvig är numera känd som Ludvig den Galne. Det är så vi minns honom. Oerhört trist eftermäle fick han, och jag tror att det är bror, i inte så liten utsträckning, på hans vurm för genialitet och specifikt hans vurm för Wagner.

Boris

Men jag tror att eftervärlden, alltså den som kommer... efter oss och som inte är så här demokratisjuka. De kommer att titta på italiensk... eller formgivning, konst och kultur. Så kommer man titta på vissa tekniska franska. Det ska man titta på tyskt, italienskt och sovjetiskt 1920, 30 och 40-tal. Och säga att, ja, det där är min låda. Vad de gjorde vackra och funktionella saker.

Martin

Jag har ett perspektiv som är värt att lägga till. Så jag gillar alltid att ta dem här lite mer. biologiska och evolutionära perspektiven. Jag ser det som den mest fundamentala nivån av analys som man alltid måste göra. Det kan vara värt att fundera över här. Vad hände på stenåldern? Till exempel, man säger stenålder, det är slavet, men vad hände i människans evolutionshistoria när det föddes ett geni i en stamm? Jag tror att från ett evolutionärt perspektiv så har det nog ofta varit rationellt att slå ihjäl sina genier.

För vad händer när någon föds in i stammen som har mycket högre intelligens än alla de andra, som är väldigt kreativa, har massa idéer, kan få väldigt mycket gjort på kort tid när han väl sätter igång med någonting? En sån person kommer ju ha... Väldigt ofta, oftare än inte, en instabiliserande effekt. Ibland så kanske han reser sig och blir en fantastisk hövding eller en schaman eller sånt där. Men i många fall så tror jag bara att folk är skrämda och folk har goda skäl att göra sig av med sådana just instabiliserande faktorer i istammen.

Så jag tror att det finns förmodligen en evolverad instinkt hos människor att att aktivt och om det så behövs med våld göra sig av med. Folk som är för intelligenta, folk som är för kreativa. Det är bra om folk är lite mer intelligenta än snittet. Men de ska inte vara mycket mer dramatiskt mer intelligenta än snittet. För att, ja, inte bara så upplever man avundsjuka i stunden och sånt där, utan jag tror också det finns en djupt nedärvd, en biologisk drift att hålla stammen homogen.

Som har gjort att man historiskt har slagit i eld de allra flesta potentiella genier som har födts. Och det är en viktig sak att förstå att Även om människor har blivit mer intelligent över tid och fått större intellektuell kapacitet på olika sätt, och blivit mer intelligent och mer kreativa, så är det ju absolut inte så att vi har haft en evolutionsprocess som har optimerat för hög intelligens.

Utan det är någonting som har hänt genom tillfälligheter och vi har evolverat till att ha precis så hög intelligens som vi behöver. Allra underuttryckt, vi har evolverat till att ha så låg IQ som vi kan komma undan med. Men ändå överleva. För om vi hade haft ett evolutionstryck som hade selekterat för intelligens, då skulle vi vara mycket, mycket, mycket mer intelligenta som art idag än vad vi faktiskt är.

Så det är en del av vår natur, tragiskt nog, att försöka att som grupp så ska vi inte vara för begåvade. Men vägen ut ur det här, i hög utsträckning, så handlar ju om att vi ska civilisationsprocessen som vi ägnat oss åt i några tusen år nu på den här planeten handlar om att transcendera de här begränsningarna och vissa aspekter av vår biologiska natur som vi vill som vi vill utvecklas vidareifrån.

Och på ett sätt kan man säga att den centrala mekanismen för att göra det är ju familjen och att få en familj med vissa inriktningar, vissa värderingar att överleva över tid. Exakt det som du pratar om Boris, alltså att bygga en en dynasti. Och det finns ju det som är. Vi pratar ofta om att det är väldigt tråkigt att man inte ser fler dynastier, men den positiva sidan av det är att det finns väldigt många exempel i historien på familjer som har lyckats.

Familjen Medici är ett väldigt intressant exempel. Och apropå de saker som du tar upp Boris, det är ju precis då som du säger att arvtagarna i familjen Medici, de var ju inte... De var ju inte passiva förvaltare av förmögenheten, utan de delvis för att det var, fast familjen tryckte ut dem på de här olika uppdragen som de fick, olika positioner och så vidare, så var de tvungna att vara mer liknande första generationens entreprenörer, även i andra generationen, tredje generationen och så vidare.

Så det är ju, och man kan hoppas på, på ett mer dynastiskt agerande i framtiden från. från familjer. Vi hade ju ett helt poddavsnitt som bara pratade om just dynastier och dynastibildning och sådana saker på en av våra interna poddar. Så för den som är, den som vill höra mer så kan man gå tillbaks och lyssna lite där. Men jag tycker också det är intressant att tänka på, vad kan man göra i en mindre skala, men om man inte är liksom elad mask och har den materiella möjligheten att erövra världen och bygga en gigantisk förmögenhet och så vidare.

eller om man inte har ganska förmögenheten. För det finns en annan aspekt av det här också, och det är, du nämnde nyss Boris, att det kanske inte finns så många genier att investera i. Det tror jag är en väldigt stor faktor. Det där var någonting som vi hade en intressant diskussion om på BBS förra året, tvåhundra år sedan, apropå liknande diskussion som vi hade i radion. Det var apropå vad vi pratade om Gustav Jung, tror jag, Karl Gustav Jung, och att de inte tillverkar den typen av geniala personer längre.

Så pratade vi en lång stund på BBS om varför. Och en sak vi konstaterade då var att även om det föds människor som har rätt sorts mentala förutsättningar idag, de har väldigt hög intelligens, de har stor kreativitet, samtidigt som de är, de är inte överdrivet sociala. Genier ska snarare vara lite antisociala, de ska vara ganska likgiltiga inför vad andra människor tycker. För att återigen, om du hela tiden bryr dig om vad andra människor tycker och tänker om saker, så kommer du aldrig göra någonting som är radikalt eller banbrytande.

De alltid håller dig inom dem. de konventionella fallorna. Så du måste vara väldigt intelligent och du måste vara väldigt antikonformistisk för att bli ett geni. Och vad händer med sådana människor idag? En sak man kan konstatera det är att om du sätter en sån person i en modern skola, säg en normal svensk skola och sånt där, det är ju en absolut katastrof för den personen. De personerna får ju ofta väldigt illa. De ofta blir de i väldigt dåligt behandlade skolan och de får absolut ingen möjlighet att utveckla det.

sin genialiska potential, utan tvärtom är det snarare så att när man kommer ut ur skolsystemet. tolv år senare, sen var man så mörbultad att man kanske har totalt tappat intresset för allt vad intellektuellt arbete och skapande heter. I bästa fall så har man blivit som ett nermal till en kugge i systemet. Det finns nästan ingen som kommer ut ur svensk skola och har en transcendent drift till att skapa och omdana och revolutionera saker.

För det är den exakta motsatsen till vad det systemet är anpassat för. En sak som jag tycker är, vi pratar om det hela tiden, chatar om det, det är det viktigaste som finns, nästan det viktigaste som finns, det är att om man är intresserad av de här sakerna, en sak som man kan göra, är att man kan skapa en bättre miljö för barn i sitt eget liv. Det är ju sannolikheten att man själv får barn som har den typen av exceptionell begåvning är givetvis väldigt liten.

Den är liksom en på tusen, en på tiotusen eller vad det är för någonting. Men vissa människor kommer ha exceptionellt begåvade barn i sina familjer. Och det är väldigt intressant att tänka på tycker jag. Vad kan man göra för att skapa en annan sorts miljö där ungdomlig briljans kan uppmuntras och premieras och få grogrund?

Snarare än att banka sönder. av den moderna sortens skolsystem. Det är ett stort ämne, men där finns det väldigt mycket man kan göra. Och bara genom att inte tvinga människor, tvinga barn att gå i konventionella skolor. Bara det steget som är konceptuellt enkelt, givetvis är det inte det enklaste rent praktiskt. Men redan där så. kan man göra väldigt mycket för att förbättra den grundläggande produktionen av genier.

Och sen får vi jobba vidare långsiktigt också med mottagandet av de här begåvade människorna, deras relationer till samhället i övrigt. Det är väldigt mycket att göra och det är en väldigt inspirerande uppgift, anser jag.

Boris

Där har man ju brottats med det här grundläggande biologiska problemet till att folk inte slår ihjäl genierna. Men det kan vi prata mycket om framöver. Men just det här med dynastiska tänkandet, alltså, det är där man skulle vilja se en slags transformering och en propagering av det till människor i gemen.

För jag tror det skulle vara väldigt hoppingivande och uppgivande. Man behöver inte heta DiMedici eller Romanov eller någonting annat, och Brenovic, för att liksom börja bygga en dynasti, eller Sforza. Det kan du göra liksom vem du än är, alltså i ditt eget livsrum faktiskt. Och man behöver inte liksom ha kontroll över stora territorier, man kan ta kontroll över sitt liv och ställa till att barnen kan ta ännu mer kontroll över sina liv och territorier i sin tid.

Och visst, det medicinerna faktiskt ägnar sig åt är extremt avancerad hemskolan. Man ropar dit Galileo Galilei och Francesco Redi. Men modellen... Alla kan inte få sin tidsgalilei och bidra till hemskådningen. Men man får ta det som stått i bud. Alltså, dynastitänkandet tror jag vi måste sno från medicinerna. Eller inte sno, men lära av vem man än är faktiskt.

Martin

Visst är det så att det finns ett generellt problem med generationsväxlingar? Där vi har hamnat i ett väldigt tråkigt mönster. Men i stort sett varenda medelklassfamilj... har goda förutsättningar att bygga en liten mini-dynasti. Alla som har ett företag till exempel kan åtminstone i Turin försöka bygga en dynasti, försöka få barnen intresserade av företaget och sånt där.

Problemet med det knyter an lite grann till det jag var inne på nyss. Även där kommer det väldigt mycket problem från allra första början med samhället. Jag känner personligen till jättemånga... Jag är till och med själv delvis ett exempel på en liknande problematik. Även om det finns ett familjeföretag eller familjeverksamhet, för det är inte alltid det som blir en företagsform. Det kan också vara någon typ av expertis, någon typ av yrkesroll som i äldre tider naturligtvis hade gått i arv.

Men som numera så ser man inte på det, dels för att det är stigmatiserat att yrkesmässiga positioner går i arv. För att man tänker på det i termer av nepotism och så vidare. Dels är det givetvis att föräldrar inte tänker framåt på det sättet och att man har en väldigt... Man har en väldigt modern och liberal inställning. Ja, men jag ska inte lägga mig i vad mina barn håller på med.

De ska hitta sin egen väg och så vidare. De ska inte vara fastlåsta i det som jag håller på med. Vilket är ju inte orimliga saker på något sätt. Även om för många så tror jag problemet är att man har inte fått de möjligheterna som hade varit naturliga att åtminstone få presentera det för sig. Men jag ser också att barnens uppmärksamhet är väldigt splittrad. Istället för att växa upp i familjeföretaget, i familjens verksamhet, så går man i skolan med sin bästa tid under många, många år, nästan hela barndomen.

De läggs på ett helt annat fokus. Så att om du har en dröm om att dina barn ska kunna ta över familjeföretaget så småningom så är det nog en väldigt bra idé. Jag vill alltid förespråka samma universal lösning på alla problem. Men det är nog en väldigt bra idé i sådana fall att inte sätta dina barn i en konventionell skola. Ta ut dina barn i skolan, hemskola dem istället och låt den här verksamheten som du hoppas att de ska få ett intresse för blir en naturlig integrerad del av deras liv från början.

som plötsligt kommer in när de är 15-18 år. Då ska de överväga familjeföretaget som ett av många alternativ. Då har de alla olika utbildningar och karriärvägar. Och sen har de också alternativet att gå in i farsans verksamhet och hålla på med den grejen. Och vid det laget så har moderna familjer ofta väldigt dåliga relationer.

Så man kanske inte är på bästa tänkbara fot med sina föräldrar. Så kanske man har lite problem där som gör att... Ja, men man har inte kommit över helt och hållet sitt tonårsuppror än, vilket gör att det blir svårt att närma sig familjeföretaget fullt ut i den fas av livet där det skulle vara naturligt och så vidare. Där är också en sån här sak som att vi måste börja bygga bättre familjer på ett mycket mer fundamentalt plan. Och tänka på sådana saker som hemskolning, också bara bättre relationer med genomtänkt och genomarbetade relationer, så att man faktiskt gillar varandra och är bra på att samarbeta mellan generationerna i familjerna.

Då och då kan många fler börja bygga små dynastier, skapa projekt som spänner över två generationer, tre generationer, fyra generationer. Och då börjar vi verkligen bygga någonting kraftfullt och vi kan åstadkomma sådana saker.