Martin

Curtis Jarvin, moderna västerländska samhällssystem lika orwellianska som sina totalitära arvfiender, upprätthåller kontroll genom att ha flera godkända berättelser istället för bara en. När externa berättelser får fotfäste smälter officiella berättelser samman och förvandlar systemet till en ordning som bygger på endast en berättelse, vilket ökar behovet av hård repression.

Det vi har framför oss här ikväll är ingenting mindre än en sprillans nyskriven text från Curtis Jarwin, kanske mer känd i många kräftor som Manchus Moldbug, den pseudonym han skrev under en tid och blev väldigt känd. Känns som. Och det här är ju en... Man får börja med att säga det, det är lite som en fest. För sådana som oss, sådana som mig och Niklas.

Man får en ny text från själva människors moldbug. Men vem är han då? Vem är den här moldbug? Vem är Curtis Jarvan? Han är ju till yrket en ingenjör. Han bor i San Francisco, jobbat i Silicon Valley sedan 90-talet. Han är en sån där nörd, en ganska typisk... Intrycket när man ser videoframträdaren och sånt där att han är en typiska introvert autistisk nörd.

Super smart men socialt konstig och så vidare. Han har haft en ganska framgångsrik karriär i IT-branschen. Han var med och byggde upp ett företag som blev ganska framgångsrikt som sen såldes. Så han blev, som jag förstått det då, så blev han någorlunda förmögen så att han inte behövde jobba mer. Lite kuriosa bara med företaget som han jobbade på under det här tiden.

Det var ett företag som sysslade med Vapp. Kanske våra yngre lyssnare inte kommer ihåg Vapp, men det var en sorts teknik som man hade innan det fanns browser på telefonen. Så man kunde gå in på vanliga internetsidor. Så fanns det någonting som hette Vapp, som var en sån fränklad sorts internetapplikation.

På den tiden gjorde man Vapp-versioner av sina sajter så att man kunde komma åt dem med en viss teknik. Om man har använt VAP någon gång i sitt liv finns det en bra sannolikhet att man använt mjukvara som Curtis Jarvin har utvecklat. Han är mest känd i våra kretsar för sina politiska skriverier under namnet Manchester Mold Bug. Han hade en blogg som startade 2007 där de flesta av inläggen skrevs mellan 2007 och 2008-2009.

Den heter Unqualified Reservations och är lätt att hitta på internet. Och numedelsen är den omgjord så det är lite lättare att överblicka alla inläggen. Det finns snygga index. De finns också sammanställda som e-böcker. De har satt ihop inläggen till åtta stycken e-böcker som man kan ladda ner och läsa. Som ett mer lättillgängligt sätt att ta del av materialet.

Men om man ska säga någonting då som introduktion om Manchester Mold Bugs idéer. Så är det till att börja med att det inte är lätt att ge en kondenserad bild. överblick. Men jag tänkte att jag ska göra ett försök faktiskt. Ta ett djupt andetag här och se om det går. Så Curtis Jarwin började sin politiska bana, valde att döma, som en ganska konventionell austro-libertarian.

Alltså lite grann som folk i våra kretsar. Han gillade Ludwig von Mises och Marie Rothbard och tyckte Hans Hermann Hoppe var intressant och lite skittlande och så vidare. Men han började tänka vidare och efter att han blev politiker ekonomiskt oberoende när hans företag såldes, så verkar det som att han ägnat väldigt mycket tid åt att läsa tonvis med historisk högerlitteratur.

Mycket av de klassiska kontrarevolutionärerna som skrev till exempel om franska revolutionen på 1800-talet och såna saker. Han började se fler och fler problem med sin ungdomslibertarianism. så beskriver han det som att problemet med libertarianismen är att den sysselsätter sig med en dikotomi mellan frihet och ofrihet, eller mellan frihet och tyrani.

Man ser det som den centrala dynamiken. Men i själva verket så är det inte den mest väsentliga polariteten. Därför att alla andra, alla andra ideologier och historien och verkligheten har en annan polaritet som är central, nämligen kan bli. Det är kampen mellan höger och vänster. Att ens definiera på ett tydligt sätt vad höger och vänster är för någonting är någonting som ställer till problem för libertarianismen.

Libertarianismen kan inte riktigt ens hantera de här kategorierna. Därför att höger och vänster handlar inte om frihet respektive ofrihet. Den höger och vänster handlar om ordning respektive kaos. Och på ett sätt är det som att den libertarianska idén om frihet och ofrihet, den är inte fel, men den är bara ett specialfall av den övergripande frågan om ordning och kaos som vi pratar om som höger och vänster.

Det vill säga att frihet är någonting bra, det är någonting som är av godo. Men det är av godo därför att frihet befrämjar ordning. Och på motsvarande sätt så är tyrani är någonting som är av ondo. Det är av ondo därför att tyranni befrämjar oordning. Och sen så kommer man också fram till att libertarianismen kanske var intressant teoretiskt på vissa sätt men den verkar inte ha några större utsikter att nå framgång och åstadkomma någon förändring.

Åtminstone inte på de gängse libertarianska premisserna. Och åtminstone är det ju så att alla de officiella, alla de högprofilerade libertarianska strategierna som man testat har varit absolut, totalt verkningslösa. Någonting som vi har pratat om ofta. En av de idéer som han introducerar med Oldenburg är att vi behöver en djupare analys av vänstern, eller progressivismen, en progressiva rörelse inom historien.

Vad är den egentligen? Hans berömda formulering då är att vänstern är i grund och botten en sorts kristenheresi, eller en puritansk kristensekt. En kristensekt. Han går in ganska noga på hur den här historiska rörelsen har sett ut, alltså exakt vilken gren av kristendomen det kommer ifrån, hur det går till och så vidare, och hur den då har blivit så dominerande att vi inte längre uppfattar den som en religion, utan istället så ser vi den här progressiva sektens trotsatser som självklara premisser för allt anständigt tänkande och samhällsliv.

Men vi kan spåret. till en religiöst ursprung. En relaterad nyckel i det är att det finns många olika varianter av progressivism, men de är egentligen alla samma sak. Alltså liberalism, socialism, kommunism är alla olika sidor av samma mynt, kan man säga. I grunden samma kommunistiska idé i olika skepnader. Och det kan man ju säga blir särskilt provocerande, eller bland annat provocerande, för en libertariansk läsare.

Eftersom det implicerar klassisk liberalism som är en grundläggande... för libertarianismen är en sorts vänsterism. Den klassiska liberalismen är i själva verket nära besläktad med kommunismen, men den är väsenskild från genuina högeridéer. Så en annan sådan här idé som är genomgående som Moldbaug är en kritik av den förhärskande historieskrivningen, det kallade Whig-historie, eller Whig-historiografi.

Det vill säga den moderna, liberala historiesynen där man ser det som att den västerländska civilisationen hittar... och att det går från klarhet till klarhet. Vi lever i bästa möjliga världar och för varje årtionde som går så blir vi mer upplysta och allting blir bättre, framförallt i moraliskt hänseende. Det är inte direkt en innovation från Moldbags sida att formulera den här kritiken.

Det är snarare en väldigt gammal konflikt mellan ett progressivt och ett traditionellt synsätt. Men Människans Moldbag har varit ansvarig för att öppna många människors ögon för den här problematiken, inklusive mina. Ytterligare en typisk Moldbog-idé är idén om katedralen, något man kan kalla för katedralen, som är den egentliga förhärskande strukturen i samhället.

Han flyttar fokus i högre utsträckning från staten, från politiken och statsförvaltningen och så vidare. I stället menar han att den verkliga makten finns hos ett sorts indoktrinerings-industriellt komplex som består av massmedier, undervisningar och så vidare. Universitet, skolor, Hollywood, resten av underhållningsindustrin, alla sådana delar av samhället som producerar propaganda och järntvättar människor.

Det är där den egentliga makten finns. Allting som händer i politiken är ett resultat av vad som först händer i katedralen. Samtidigt finns det ingen central ledning eller koordinering, utan katedralen är decentraliserad och på ett sätt en sorts spontan ordning. Det som i andra system kräver att man har ett härskande system. en forskande parti och en propaganda-myndighet och en brutal, hemlig polis som letar rätt på oliktänkande och så vidare.

Det behövs inte. För om man har katedralen så kan katedralen leverera samma resultat på ett mycket mer subtilt sätt och utan att använda direkt våld. Det finns många andra liknande idéer, relaterade idéer som Moldbog har i termet att analysera samtiden. Till exempel spännande idéer om samhällskaster. Han analyserar moderna USA i termer av ett kastsystem.

Väldigt intressanta utlägg kring hur målklikheten fungerar. fungerar och interagerar. Han spelar en resonemang om USAs roll i historien, amerikansk utrikespolitik. Han påpekar att den här progressiva idén, progressivismen och vänstern, det är någonting som ofta associeras med Europa. Men han menar på att det är ett distinkt amerikanskt fenomen. Och dessutom, den enda politiska tradition som finns i USA är den här progressiva tendensen.

Vilket i sin tur leder till en väldigt annorlunda förståelse av 1900-talet och inte minst världs... Man ska nämna någon till sådana här typiska Moldbach-idéer. Det finns mycket ösor, men en viktig idé är hans idé om ett alternativt system. Vad skulle man kunna ha istället för förra eländet med progressivismen och katedralen och så vidare? Han skisserar ett alternativ som han kallar för formalism.

Formalism eller neokameralism i olika termer han använder. Det är en idé som enkelt utgår ut på att erkänna och formalisera. faktiska maktförhållanden. Man kanske kan säga att det är en sorts utlitaristisk omformulering av den urgamla principen att makt är rätt.

Så en sån här påpekande som man gör till exempel är att många av de värsta sakerna som stater gör har att göra med att de manövrerar för att behålla makten. Det innebär att en stat som är mer stabil, som har bättre självförtroende och som har mer rätt till sig. och inte har lika mycket interna konflikter och så vidare, har mindre orsak att vara förtryckande än en stat där det ständigt pågår konflikter om vem som ska styra staten, till exempel i ett demokratiskt system.

Men i praktiken innebär en idé om att, lite förenklat, att stater borde vara mer som företag, suveräna korporationer, är ett begrepp som återkommer. Stater borde inte vara politiska och demokratiska, utan de borde hantera sina anelägenheter på ett. ett mer rationellt och ingenjörsmässigt sätt. Till exempel genom att korporationens ägare via bolagsstyrelsen rekryterar en vd snarare än att väljare via ett parlament utser en premiärminister.

Och det här är ett annat uttryck som används ibland för att beskriva det. Att det approximerar ett neofeodalt ideal, det har blivit lite mem som. som har associerats med Målbög. Det här är ett försök att bara sammanfatta några av punkterna. Den som vill läsa mer rekommenderas att titta på Unqualified Reservations. Men man kan också fråga varför hans idéer är så intressanta för många av oss.

Jag satt och funderade lite bred tidigare idag. Jag skulle gärna höra dina idéer om det här Niklas. Jag tänker att Målbög ger ett hardcore högerperspektiv. Det vill säga ett perspektiv som är... Så fundamentalt och totalt antidemokratiskt och antiegalitärt. Samtidigt som man inte baserade på religion eller rastänkande eller någon typ av ludism.

För om man tittar på de klassiska reaktionära idéerna så var ju de alltid baserade på kristendomen. Men med Moldbug så kan man rekonstruera ett starkt case för reaktion utan de här religiösa premisserna. Det är såklart väldigt attraktivt för många moderna högerskinade människor som lever i vår tid där Gud är död.

Och sen finns det också att alla olika varianter av fascistiska idéer har ett starkt fokus på ras och nation och så vidare. Vilket kan uppfattas som problematiskt av olika skäl. Maulbagg, han var ju inte precis en antirasist eller något sånt där, men han lägger väldigt lite fokus på de frågorna. Så han visar en väg in i de högerextremism som inte bygger på diverse ideologier.

rashäresier. Och sen är det här att hans vision är kompatibel med en teknikoptimistisk syn. Som är typisk för folk i Silicon Valley, som Målborg själv som är en Silicon Valley-ingenjör. Men det tror jag gör idéerna mycket mer attraktiva för nördar. Jag kan själv tycka att det snarare är en svaghet hos de här idéerna, men samtidigt så konstaterar jag att jag själv är en tekniknörd, och jag har dragits till hans idéer, och jag misstänker att det finns en koppling där.

Ett annat sätt att uttrycka det kanske är att det finns en koppling. Det är en sorts stimulerande konvergens mellan det klassiskt, reaktionärt, fördemokratiskt eller förprogressivt tänkande å ena sidan och å andra sidan en nykter samhällsanalys utifrån mer moderna, sekulära förutsättningar. Ja, vi ska sluta babbla nu, Niklas. Tycker du att det är en någorlunda rättvisande sammanfattning av Målbög?

[Speaker 4]

Ja, det tycker jag. Det speglar ungefär det intryck jag fick när jag började lära mig Målbög. Så. som har sedan dess nyanserats, men som består av att han är någon form av anarcho-royalistisk, ultrakorporativist-stater. Ja, lite mer som företag. På många sätt verkar han ju förespråka stater bokstavligt talat som aktiebolag, vilket är en av de...

vad ska jag säga, den elegantaste delen av hans... hans tänkande. Just för att han har det här formalistiska perspektivet med att de som har makt ska erkänna att de har makt. Till exempel om maffian behärskar ett visst territorium så ska man säga att, ja men här, grattis, nu har ni er stat, ni är nu en suverän entitet, nu får ni hantera det här så slipper ni skjuta på poliser hit och dit.

Det som gör den här idén så elegant är hur ska du omfolka det här? en stat till ett aktiebolag. Det handlar inte om att ge en aktie till varje person. Han tror inte på jämlikhet. Det problem de flesta människor skulle ha är att oavsett vilken mekanism du väljer så kommer den mekanismen alltid vara utsatt för potentiell korruption.

De mäktigaste institutionerna med stora tidningar, stora mediahus, stora politiska apparater, olika partier, olika lobbyorganisationer. storföretag, vissa människor som bara är jäkligt rika, de kommer alltid kunna utöva påtryckningar och korrumpera processen för att tillskansa sig i fler aktier. Men i formalismen så är det lite det som är poängen.

Korruptionen är poängen, låt dem korrumpera den processen och sen aktieinnehavet så som det faller ut efteråt, det kommer då vara en naturlig spegling av de faktiska maktförhållandena i ett land. Så det finns något lite fint, man måste inte hålla med om det, men det är rent moraliskt, men det är väldigt elegant och vackert på ett rent intellektuellt plan.

Foramalismen tillämpar han ju också i sina analyser. Alltså han, som du säger, han är inte direkt någon antirasist. Han är ju fullt medveten om att det finns mänsklig biologisk mångfald, men han lägger inte så mycket moral i det. En analys av USA som ett kasssystem så är det ju för att han tittar på gamla kassystem i Indien då till exempel och så tar han det som inspiration för att göra en analys av det amerikanska samhället, inte för att lägga moraliska betyg på det.

värderingar i det utan då för att i rent formalistisk anda bara säga att det här, jag säger inte hur ett kassystem borde vara, jag beskriver bara det som faktiskt existerar och det finns värde i att titta på kassystem just som det är. en förklaringsmodell för samhällen även utanför Indien.

Martin

–Jag kan samtidigt tycka att just den här idén om formalism så finns ju en av paradoxerna av Smallback, för som du nämnde, han kallar sig själv för royalist och han gillar liksom envälde, han pratar om den så kallade jakobitiska idén om att återupprätta Stuart I på den brittiska tronen och såna saker.

Den formalistiska idén, det är svårt att se hur den formalistiska neokamerala idén, hur den egentligen går ihop med det realistiska. Därför att det finns ju ingen kungafamilj som de facto äger några stater eller några territorier. Och i praktiken så blir ju den typen av gammaldags monarki blir bara en av väldigt många godtyckliga sätt på vilket man skulle kunna styra en korporation.

Samtidigt som några bilder med ett aktiebolag passar ju inte. inte alls in med modellen med monarki. För det finns ju ingen monark som regerar i kraft av att han äger ett aktiebolag.

[Speaker 4]

Ja, men däremot så speglar det väl en viss gammal monarkistisk tendens där man såg landet som kungens egendom. Ungefär som att människor kan bo på länsherrens egendom och jobba på hans mark och sådär. Att England är den engelska kungens mark.

Martin

Men varför skulle just Stuart Etten äga en sådan här korporation? På vilket sätt är det formalistiskt?

[Speaker 4]

Ja, nej, det är det ju inte alls faktiskt. Men det får väl tjäna som viss inspiration för hur modellen skulle kunna, åt vilken riktning den skulle kunna utvecklas. Framförallt är det väl ett sätt att kanske också förekomma, eller okej, det är ju ett sätt att förekomma framförallt är det såklart gammalmonarkistisk romanticism som Jarwin själv ägnar sig åt.

Men dessutom så är det ett sätt att förekomma kritik, därför att kritiker kommer såklart säga att ja, men det här kan väl leda till gamla jakovitiska tider med oj, oj, oj, vill du ha det som på Stuart Ettens tid? Och då kan det vara smart att förekomma kritiken och säga ja.

Martin

Jag kan annars känna att det finns en sorts motsättning mellan Mellan nörden Curtis Jarwin som gillar de här nördiga, tekniska, moderna, sekulära lösningarna och romantikern Jarwin som tycker det är spännande det med monarki och såna saker. Men det går inte egentligen ihop och det är en kritik som förs framåt med Oldenburg ibland, att det är en sorts ytligt, modernt, nördigt, sekulärt perspektiv som är ganska frikopplat från genuina jämställdheter.

Genuina, traditionella, högre idéer. Vi ska inte fastna för mycket i de här bitarna. Människens målbagganskrivning gav upphov till enormt mycket responser och vidareutvecklingar. Nu pratar vi ibland om nånting som kallas för neoreaktion, neo-reaction, eller NRX, som är en politisk scen som man kan säga uppstod för att diskutera, analysera och vidareutveckla målbaggsidéer.

Populärs... Den publicerades först av bland annat Nickland som skrev isär om den och då fick den också namnet The Dark Enlightenment. Sen fördjupades den av framförallt kretsen kring Hestia Society och deras flaggskepps-sajt var Social Matter. En sajt var ett artiklar vi ofta pratade om i Radio Bubbla under flera års tid. Den är numera nedlagd och såvitt jag vet så är hela Hestia Society-projektet nedlagd.

Hela den neoreaktionära sfären har såvitt jag vet somnat in. De verkar ha upphört och ställt in all verksamhet. Jarwin själv var helt frånvarande i den här scenen. Han deltog inte alls i nereaktionprojekter. Han sysslade under den tiden med ett annat projekt som hette Urbit. Det är ett IT-projekt som han påbörjade innan han började skriva om politiska ämnen.

Som enkelt uttryckt är att tidigare hade det bubblat. Det finns klipp för den som vill gå tillbaka och lesa. men när Urbit är förenklat är det ett försök att ersätta internet med ett nytt internet som är konstruerat på ett totalt annorlunda sätt. Väldigt spännande projekt, jag kan rekommendera alla datanördar att ta en titt på det. Om du inte är datanörd, om du inte är programmerare och är intresserad av sådana här saker som operativ system och programspråk osv.

Kommer du förmodligen inte vara sådär och förstå särskilt mycket, jag tycker att det är spännande. Men jag skulle också säga att människans målbagg finns ju en stor del. en koppling till bubbla och radiobubbla. Min läsning av Moldbug var en väldigt viktig formativ upplevelse för mig. Det största som hänt i min personliga politiska utveckling sen jag blev libertarian.

Jag blev libertarian för 20 år sedan nu, 1999. Under åren som följde brottade det sig ganska mycket med problem som jag såg med libertarianska idéer. Jag kände mig inte riktigt bekväm med standardlibertarianismen. Och ungefär tio år senare, 2009 eller så, 2009-2010, så upptäckte jag av någon slump Unqualified Reservation, Manchester Moldbugs blogg.

Jag tyckte det var väldigt stimulerande. Det fanns svar på många frågor som jag hade funderat på, uppslag för att tänka vidare och så vidare. Jag fortsätter väl att söka efter en syntes mellan libertarianismen och det här med repressivt. traditionella reaktionära tankegodset. Det är som en resa som fortfarande pågår. Jag tror att en ganska stor del av den libertarianska intelligensien egentligen håller på med ett liknande projekt.

Förr eller senare kommer det förmodligen leda till en ganska stor splittring, gissar jag. Men just nu är vi i en väldigt spännande fas där det finns många öppna frågor. Det finns inte riktigt någon ny teori eller tänkare som artikulerar och organiserar den här nya reaktionära libertarianska reaktion. strömningen. Visst är det så att austro-libertarianismens nästor Hans Hermann Hoppe, han uppmuntrar oss aktivt att utforska i den här riktningen.

Vem vet, det kanske blir Hoppe själv som än en gång, jag vet inte för vilken gång i ordningen, revolutionerar libertarianismen och sätter en ny kurs för rörelsen. Men det återstår att se, och det är det som är spännande med de här sakerna, att de är i flux. Och jag kan också säga en annan sak, det är lite så här. Det är b och ett röd i bubblat. Orsaken till att jag såg dig, Niklas, som den bästa personen att hoppa in som min alternativa parhäst i Radio Bubbla Det var ju att du och jag hade haft ett antal diskussioner om just människors modebug Jag fick känslan av att du hade lite sådär samma sorts infallsvinkel som jag hade Jag tyckte att du gjorde många bra analyser i de samtalen Där kände jag att du och jag hade en intressant, gemensam grund som vi kunde bygga vidare på Håll kärleken! i backspegeln så tycker jag också att det har funkat ganska bra med det konceptet.

[Speaker 4]

Mm. Ja just det, det var då du sa att vi borde podda någon gång.

Martin

Ja, så kan det gå. Det tog ett tag, det tog flera år, men jag hade det där i bakhuvudet när det blev aktuellt sen. Den här föreliggande texten då, det är ju anmärkningsvärt. All den här långa bakgrunden, det är ju för att förklara hur speciellt det är för oss att Curtis Jarwin skriver igen. Han var ju som sagt helt frånvarande inom den här texten. inom NRX-sfären. Det tror jag var väldigt klokt, för det hade förmodligen varit ganska mycket en våt filt över de diskussionerna, som var väldigt livaktiga, spretiga och ambitiösa.

Om Jarwin själv hade varit där, och kommenterat och tyckt till om saker, och kanske nästan fungerat som ett sort facit, som det förmodligen skulle ha blivit, givet hur viktiga hans essäer var för den här scenen. Så det var klokt om honom var frånvarande, och nu kommer han alltså tillbaks. Tekniskt sätts det ju i. Jag tror att den sista texten på Unqualified Reservation publicerades 2016.

Men senast han publicerade en text av betydelse var kanske 2011 eller något sånt där. Lejonparten av de viktiga texterna publicerades 2007-2009. Det är tio år sedan han skrev någonting sist. En av frågorna som vi måste ställa oss här är hur kommer det här påverka Manchester Moldbugs legacy?

Hur kommer det påverka? bilden av hans idéer och arbetet efter honom. Vill han revidera sina idéer nu? Hur vidareutvecklas de? Vad kommer hända här? Den här artikeln heter The Clear Pill och det är del ett av fem i en serie av fem essäer som ska publiceras på The American Mind. Det är en publikation från Claremont Institute.

ärvärdig amerikansk konservativ institution. Och i den här texten återvänder Jarwin till en av sina välkända idéer som är att jämföra olika system som av moderna människor uppfattas som diametralt motsatta, som arketyper av godhet och ondska, och sen visa att de i själva verket är väldigt lika varandra, de är i samma sorts ondska.

Specifikt pratar han här om de totalitära system som kallas för nazism och kommunism. Och sen visar han på att den liberala demokratiska modellen som sätts upp som motpol till nazism och kommunism i själva verket är snarlik på många sätt. Det här är en idé som återkommer från hans tidigare skrivningar.

Så att tesen är att de samhällen vi lever i i västvärlden idag, de är lika påverkliga. orwellianska som systemet i Sovjetunionen till exempel var. Det fungerar bara på ett lite annorlunda sätt. Han beskriver det här som att det finns två sorters system. Dels så finns enberättelsesystemet. Ett samhälle som har en enda berättelse, en enda officiell mytologi.

Och en egenskap som sådana system har är att de har svårt att få folk att faktiskt tro på berättelsen. Så därför så måste de använda en hel del som han beskriver hård representation. för att hålla folk på rätt kurs. Och sen så finns det två berättelsesystem, fler berättelsesystem. Och där finns det istället flera olika tillåtna berättelser inom ramen för en overtone-bubbla, kallar man det för.

Till vardags så kanske vi skulle kalla det för till exempel idéernas marknadsplats, eller någon annan liknande eufemism. Så om man inte gillar den ena officiella berättelsen så behöver man inte bli en samhällsfarlig person. Man ska inte vara en kollegidissident, utan i stället kan man ansluta sig till den andra officiella berättelsen och ändå vara rebellisk och oppositionell och så vidare.

Men man är fortfarande inom ramen för overtone-bubblan. Och på det sättet så minskar man behovet av hård repression. Istället kan man använda sig mer av det man kallar för mjuka illusioner. Man slåss mindre och istället så ljuger man mer, enkelt uttryckt. Det finns också ett lite hårigt bevis. resonemang här som jag tycker är svårt.

Jag har svårt, jag tror inte jag har förstått det riktigt ärligt talat. Men jag ska försöka säga någonting om det i alla fall. Det finns en idé om att tvåberättelsesystemen kretsar kring två stycken maktkärnor. Man pratar om en civil kärna och en politisk kärna som är två olika källor eller nav av makt i samhället.

Den civila kärnan är pressen, akademin, civilsamhället, även som det verkar då, statsförvaltningen, den djupa staten som jag förstår han skriver i det här, begrepp som liknar katedralen från klassiska målplaner. Och sen finns det den politiska kärnan, som är om jag förstår sak och rätt då, den politiska ledningen, staten den mer explicita staten och regeringen.

Och de här två kärnorna interagerar i en sorts det finns en sorts central illusion i systemet, att den politiska kärnan. måste alltid framställas som att den är överordnad den civila. Men i själva verket så är det tvärtom. Det är den civila kärnan som styr allmänhetens uppfattningar och fyller den funktion som repressionen gör i ett enbrettelsesystem.

Och mellan de här kärnorna i den amerikanska kontexten så finns kongressen som fungerar som en ventil som reverserar det konstitutionella flödet. av makt. Genom att kongressen ger makt till folket som i sin tur kontrolleras av den civila kärnan. Ja, jag är inte säker på att jag har förstått det här resonemanget.

Jag kan göra det rättvisa. Jag vet inte vad du får för intryck, Niklas, men jag får lite grann känsla av att det är ganska specifikt för USA och kanske inte fullt allmängiltigt det här resonemanget. Jag har åtminstone lite svårt att se hur det... Jag kan se några diskrepanser, att det inte riktat applicerar sig.

[Speaker 4]

på till exempel svenska frågor? Ja, framförallt när han pratar om kongressen och skärningspunkten eller interaktionspunkten mellan kärnorna är kongressen. Det är väldigt specifikt amerikanskt och det är väl kanske inte riktigt en analys jag delar.

Vi kanske återkommer sen till hans, vad heter det, the pressure valve tror jag han kallar det för. Ja, den är USA-centrerad. Det sticker lite extra i ögonen därför att han talar i... Hade han bara sagt att det här var en amerikansk analys så hade det varit en sak. Men han säger ju att det här är allmän giltiga principer och det måste alltid vara så här. Han har tidigare andra texter och på andra ställen i den här texten kan han ta upp andra exempel.

Dels är det ju... Alla känner ju till trederiket så det kan man använda som ett exempel. exempel, men de brukar även ta upp Sovjetunionen eller Kina som andra system som är lite speciella. Men här så är det, det är bara allmängiltid att det finns de här två kärnorna och de ska ha en interaktionspunkt som följer vissa regler från bägge.

Men vi får aldrig några andra exempel. Vi får inga andra historiska exempel och inga andra nutida exempel. Vi kunde väl ha fått ett eller två åtminstone kan jag tycka för att belysa lite. lite extra allmängiltigheten i de här idéerna.

Martin

En annan lite, kanske intressant sak som dyker upp i den här texten är ytterligare en klassanalys. Vi pratade lite grann tidigare om gamla Moldbugs idéer om ett modernt kastsamhälle och vilka är de moderna kasterna. Här får vi en annorlunda formulering när han pratar om Gentry, Commoners och The Client.

Vilket man då, om man ska översätta det i svenska så är det gentry, det betyder ungefär adel, commoners, menigheten, vanligt folk och klienter. En liten idé här om man ska översätta det till det svenska är att man kanske skulle kunna säga adeln, allmogen och användarna. Användarna? Det är en liten idé bara för att få till en alliteration på adeln och allmogen. Jag vet inte, det kanske faller platt.

Adeln är i alla fall en liten idé. Det är urbana människor som är kultiverade och ambitiösa. Och de har ett närmast religiöst förhållningssätt till staten. Staten är en kraft som gör goda saker och en källa till mening. Och de har ett andligt förhållningssätt till makten och det politiska.

Allmågen är snarare suburbana människor, folk som bor i utländska städer. Men som är välutbildade. oberoende, produktiva människor. De tenderar att se staten snarare som en tjänsteorganisation. Någonting som kanske verkar för sina delägare bästa. Eller något sånt där.

[Speaker 4]

Sociala kontraktet liksom.

Martin

Precis, sociala kontraktet. Och sen har vi då användarna, klienterna. Som är arbetarklassen, men också trasproletariatet. Outbildade människor, folk som är på väg. på olika sätt i beroendeställning. Det kan även vara arbetslösa människor, få som går på bidrag, invandrare, vad det kan vara för någonting. Och klienterna är, han beskriver dem som att, det är tydligen ett begrepp inom indisk statsvetenskap, man pratar om votebank, röstbanker.

Och det kan man göra därför att klienterna följer alltid adeln politiskt. Därför att adeln styr politiken. åsiktsbildningen i samhället och klienterna är som memetiskt försvarslösa och kommer alltid vara indoktrinerade av adeln. Så det man i praktiken har är en sorts allians mellan adeln och användarna mot allmogen.

[Speaker 4]

Det är lite av en förenkling av hans, en liten strömlinjeformning av hans tidigare kastanalys. Kastanalysen delar han upp USA i fem kaster. men där det då är två olika allianser. Men här så har han förenklat det lite för att man inte ska behöva hålla reda så mycket på alla grupper.

Martin

Han skriver för en helt annorlunda typ av publikare också kan man säga. Mer mainstream, konservativa människor och så vidare. Hur som helst då, resonemanget går vidare till att en svaghet som finns hos ett sånt här flerberättelsesystem eller ett tvåberättelsesystem är att ett sånt system är känsligt. för motnarrativ som faktiskt får fäste. De flesta försök till motnarrativ kan accepteras och inlämnas i overtone-bubblan för att de i praktiken är harmlösa.

Till exempel för att de inte har några praktiska möjligheter att lyckas. Men när ett motnarrativ som faktiskt är effektivt får fotfäste så blir det farligt därför att om det finns en till berättelse utanför overtone-bubblan så leder det till en ny dikotomi. Där å ena sidan så har man den nya berättelsen. Å andra sidan så har man alla de officiella berättelserna.

Och på så sätt så blir de officiella berättelserna funktionellt en enda berättelse. Och det gör att systemet förvandlas till ett enberättelsesystem. Vilket i sin tur innebär att man inte längre kommer lika långt med lögner och illusioner. Och då måste man falla tillbaka på att istället öka graden av repression. Ett exempel som ger spärr i texten då, det är att fråga om...

Det pratas mer och mer om att yttrandefriheten begränsas på olika sätt. Jag vill mena på att vi har egentligen aldrig haft någon yttrandefrihet att tala om, åtminstone inte på ett antal generationer. Ingen nu levande person i USA har någonsin haft yttrandefrihet något åt det hållet. Skillnaden nu är inte att yttrandefriheten monteras ner, utan det som förändras är att begränsningar av hur man pratar.

får uttrycka sig måste nu genomdrivas på andra sätt, mer kraftfullt. Man kan inte längre göra det med subtilitet och illusionism, utan man måste bli mer handgriplig för att overton-bubblan har kollapsat. Vilket i sin tur beror på en sorts naturlig process. Att tvåbränslesystemet är relativt stabilt och stabilitet leder till liknöjdhet och inkompromiss.

kompetens hos Aden, vilket i sin tur gör att deras berättelser slutar vara övertygande och får de här konsekvenserna. Då kollapsar tvåberättelsesystemet tillbaka, eller det blir ett enberättelsesystem istället som funktionellt mer liknar ett totalitärt system i stil med sovjetsystemet. Vad tror du om den här delen av resonemanget, Niklas?

[Speaker 4]

Det påminner lite om det här laget, klassiskt. med men om starka män skapar goda tider, goda tider skapar svaga män, svaga män skapar hårda tider, hårda tider skapar starka män. Att vi är någonstans i någon av de fyra faserna när de goda tiderna har skapat, om vi nu ser det från perspektivet av den härskande adeln, att de goda tiderna för adeln har skapat svaga män. adelsmän som nu måste skapa leder till att tiderna blir hårdare och de måste anstränga sig mer och öka repressionen.

Martin

Ja, jag har läst den här texten två gånger nu men jag känner fortfarande att jag inte riktigt smält den. Jag kan ha missat några intressanta saker. Vad är något som du tänkte på, Niklas, som vi inte har nämnt än?

[Speaker 4]

Ja, om texten som helhet. Jag kan väl för det första säga att jag tror... Jag tror inte att den här texten ska betraktas som kronan på verket som man läser efter man har konsumerat allt annat. Alla andra Moldbug-texter. Jag tror tvärtom att det här verkar bli en, äntligen, en riktig introduktionsserie. Det har ju varit ganska omtvistat vilken följetong på bloggen som har varit bäst att börja med för att introducera någon till hans verk.

Det fanns ju en bloggserie som hette A Gentle Input. Introduction to Unqualified Reservations. Den är inte så gentil som den påstår sig vara. Den är ganska lång, det är flera artiklar och vid flera tillfällen så stannar texten och säger nu borde du läsa den här boken från slutet av 1700-talet innan du fortsätter läsa bloggserien.

Den var lite av en svårgenomtränglig introduktion. introduktion till Moldbagg som helhet. Det är dessutom 300-400 sidor lång. Ja, precis. Utöver böckerna man ska läsa. Jag tror inte jag har tagit mig igenom den faktiskt, även om jag läst mycket annat av den. Så det här verkar bli den nya startpunkten, tror jag. Det är en mjukare text. Du måste inte acceptera fullt så mycket politiskt inkorrekta begrepp.

Han säger i slutet att den här... fem stycken delar ska han skriva av The Clear Pill. Det här är introduktionen och så ska han ha en riktad till progressiva, en riktad till konservativa och en riktad till fascister eller tredjepositionister. Och förklara för var och en av dem vilka problem de har med sina narrativ utifrån deras egna utgångspunkter. Så jag tror att den kan vara bra på så sätt och då får man också förlåta att den är lite mer... lite förenklande och lite strömlinjeformad.

Martin

Det är en spännande tanke tycker jag, att Moldbug försöker introducera sina idéer på ett mer välordnat sätt, eventuellt på ett mer officiellt och definitivt introduktion. Tidigare har det funnits flera olika ingångar för att ta till sig den här informationen, men hans språk i originalescena är extremt udda och konstigt och det är ökänt.

svårt att få ett grepp av många av de här texterna, utan det man får göra är att kanske identifiera några av de olika begrepp som han pratar om som återkommer, lite som jag försökte göra i början av regnslaget.

[Speaker 4]

Jag tycker att det är extremt uppfriskande med politisk teori som är lite språkligt avancerad samtidigt som man är ganska skicklig. Det är inte så att det finns texter i knastertorra. Det är mest att man får hålla sig på fötterna.

Martin

De är snarare väldigt humoristiska och nästan lite för lustiga och smarta. Det är en väldigt kul läsning. Det handlar mycket om att hålla folk på tårna, provocera, få folk att vrida och vända. Det kan verkligen vara en intellektuell berg- och dalbana att läsa hans ursprungliga isär. Riktigt så omtumlande känns det ju inte att läsa den här texten. Nej. inte vara lika vilda.

[Speaker 4]

Precis. Men jag tror att för de som är nyfikna och inte har börjat läsa Moldbagg börja med den här serien kanske, tror jag kan bli bra.

Martin

Ja, det ska bli oerhört spännande att läsa de här tre nästa i scenen som riktas till tre olika specifika politiska grupper. Tyvärr, det är väl alltid så att man blir lite förfördelad som libertarian. Man hade ju önskat att man skulle skriva en sån riktad till libertarianer. Men det blir inte riktigt så. Men det ska bli spännande att läsa dem. Sen blir det en femte avrundande essä.

Jag har inte sett något om något tidsplan för när de ska publiceras. Så vi får se om det blir en vecka eller en månad eller vad det kan vara mellan varje avsnitt. Vi väntar med spänning i alla fall.

[Speaker 4]

Jag har lite mer anteckningar här Martin. Ska vi prata lite om ansyn på kongressen och gå in lite mer?

Martin

Jäv Jättegärna det, för att jag känner mig lite... Det finns mycket som man skulle kunna dra i. Gärna om du har några ingångspunkter där.

[Speaker 4]

Absolut. Det som gör den här texten lite av en besvikelse jämfört med tidigare är att han har oftast ett väldigt bra bildspråk, väldigt bra metaforer. Här är hans bildspråk inte fullt lika tydligt. Det är en overtongue-bubbla som är ellipsformad. Det är oklart varför den är ellipsformad. Det är även ett... Det kanske bara är jag som har...

noll koll på ingenjörskonst och tummen mitt i handen. Jag är inte ens säker på vad en pressure valve är eller hur den fungerar. Jag vet inte ens vad det heter på svenska. Men han säger i alla fall att det är kongressen som är det. Den amerikanska kongressen är då interaktionspunkten mellan den politiska kärnan och den civila kärnan.

Alltså mellan den djupa staten och den ytliga staten, om vi uttrycker det på så sätt. Okej. Han säger då att den ytliga staten är demokratisk, den djupa staten är unaccountable. Jag vet inte vad vi har för ord på det på svenska. Det finns inget ansvarsutkrävande för den djupa staten. Interaktionspunkten mellan dessa två anser han måste alltid...

Det är här vi kommer in på hans generaliseringar när han säger att en princip i all omkringgången... Han säger att det måste alltid vara interaktionspunkter, måste alltid ha egenskaper från båda kärnor. Och då menar han att kongressen är både demokratisk och helt och hållet unaccountable. Och att det inte finns någon ansvarsutkrävande där, ja det är inte så svårt att se.

Han tar själv upp hur deras opinionsstöd för kongressen som helhet är kanske 20% eller lägre. Medan varje val återstår. tionde efter årtionde så är det 80 procent av kongressledamöterna som blir omvalda, vilket då är ett tydligt tecken på att den är, den både saknar ansvarsutkrävande men ändå är demokratisk.

Han menar att det här är ett tecken på det han kallar för distribuerad repression eller decentraliserad orvandelning. att det inte är en person, det är ingen central kommitté, det är ingen enskild diktator som sitter och genomför ett totalitärt styr, utan det är en slags distribuerad totalitarism som är utspridd på, inte enligt någons plan utan rent organiskt så har det växt fram en apparat där olika lobbygrupper och aktivistorganisationer och framförallt myndigheter och byråkrater sitter på en massa makt, även såklart mediehus.

akademiska institutioner. Min kritik här är väl att han säger att det är kongressen som har den riktiga makten, hela den amerikanska politiska apparaten hade fungerat utan presidentämbetet. Hade du vakantsatt presidentposten så hade tjänstemännen inte reagerat så mycket alls förutom att, som han uttrycker det, en källa till kaos har eliminerats.

att de enda som kan behöva honom är militären som måste ha någon i toppen som kan göra definitiva uttalanden men han tycker att man kan ersätta det med en sån här magic 8-ball i ovala rummet så har det ersatt överbefälhavarposten ganska effektivt och det är väl sant, de flesta länder, alla länder kanske klarar sig utan, eller i alla fall alla utvecklande länder klarar sig utan en magic 8-ball en regering.

Det tydligaste exemplet är ju Belgien som vassluntar i att ha regering i över ett år. Det är ganska bra. Byråkratin flöt på ändå. Intressant nog är att han aldrig samma tankar experiment med kongressen. Det är klart att USA hade klarats utan kongressen i flera år också. Landet hade inte stannat för det. När han säger att den riktiga makten ligger hos kongressen, om vi åtminstone, både vi och han och alla som lyssnar håller med om att det är bland byråkraterna i den djupa staten som...

den mesta makten finns. Men i den ytliga staten, var finns den största maktkoncentrationen där? Och jag kan inte alls hålla med om hans bild av att det är kongressen snarare än presidenten som har makten. Min bild är snarare att kongressen har ingen makt alls, nästan. Deras lagstiftningsmakt är idag irrelevant. Obama hade, eller förlåt, Bush var det som började med, tror jag, att ha kopiösa mängder exekutiva dekret där han som i egenskap av chef för den verkställande statsmakten av USAs tre statsmakter, att presidenten i egenskap av chef för den exekutiva bara utfärdde.

för hur staten ska bete sig så kunde han strunta i vad kongressen stiftade för lagar. Han behövde inte driva igenom någon lagstiftning där. Det var mest en formalitet ibland som man ofta kunde strunta i. Det här förfarandet eskalerade under Obama. Obama gjorde det ännu mer än vad Börsten Yngre gjorde.

Vad jag vet så har det inte avtagit alls i och med Trump. Nu är bara att kongressen inte behövs längre för att stifta lagar. Allting kan göras från Vita huset. Då har vi två andra punkter kvar. Den ena är budgeten. Jag tror att Bush inte försökte freebase alltför mycket med budgeten. Obama däremot kunde ju bara strunta i att ha en federal budget. Det var ju flera år där det bara inte fanns en federal budget.

Men staten rullade på ändå. Man hade något sådär government shutdowns eller furloughs eller fiscal cliffs och allt var i kalorier. Det enda som hände är att de stängde några parker. Det är inte som att man la försvaret i malpåse. Han kunde köra på utan att kongressen godkände några budgeter.

Kom ihåg att det var under Obama som Tea Party-rörelsen hade sin storhetstid. De satt ju och blockerade saker för glattalivet i representanthuset. Men det spelar ingen roll för det. Staten lunkar på ändå. presidenten kunde fortsätta göra som han ville. Den enda makt kongressen idag har är att de kan blockera vissa utnämnanden.

Vissa utnämnanden tror jag presidenten får göra helt på eget bevåg, men många måste godkännas av kongressen. Det mest kända är Högsta romstolen, där du måste ha senatens godkännande. Men även andra typer av utnämningar till olika regeringsposter. Där har kongressen fortfarande en del makt, men jag tror att det finns olika kryphål och så vidare. Man kan använda så att det egentligen bara är en fråga om tid innan den också försvinner.

Jag tror att den långsiktiga trenden är att kongressen allt mer börjar se ut som den romerska senaten när republiken övergick till kejsarike. Den romerska senaten upplöste sig inte, eller försvann, eller något sånt där. Den satt kvar. Den var bara fullkomligt irrelevant för det mesta. Ibland kunde man som en formalitet skicka dit frågor för att få någon gummistempel.

Det påminner lite om... För att dra en orimlig liknelse, när jag gick på Uppsala universitet då hade rektorn infört en institution som man kallade för Akademiska senaten som hade absolut ingen makt alls, den hade ingen formell beslutande process eller någonting sånt, den bestod av folk från studentkåren och lite professorer och sådär, folk från studentnationerna också.

Poängen med den var att om rektorn ville göra något och han inte kunde få med sig... Nu kan jag inte internpolitiken på universiteten, men någon av de institutioner en rektor kan få problem med. Då kunde han gå och bolla idéer med den akademiska senaten och om han kände att han fick stöd där så kunde han säga det. Han kunde ta upp det som argument att kolla här, jag har ju fått stöd bland de här människorna. Nu är det här förankrat på universitetet och det är väl den rollen kongressen börjar spela.

Jag tror att det är en slags politisk kosmetika för makthavet. och säga att ja, men okej, nu fick vi med oss kongressen och får man inte med sig kongressen så kan man bara strunta i det. Så att min bild är att det är inte alls hos kongressen som den faktiska makten vilar i den ytliga staten. Det är garanterat hos presidenten. Det är ju faktiskt, vad är det, 70 år sedan presidenten behövde kongressens godkännande för att starta krig också, det glömde jag nämna.

Så att det är hos presidenten makten ligger och jag gissar att Moldbach missar det därför att... Som vi var inne på tidigare så är han en monarkist och royalistromantiker. Samtidigt så är han motsatsen till en romantiker för USAs styrelsesätt idag.

Han gillar inte hur det styrs idag, men han gillar idén på monarkier. Då skapar det förstås en viss kognitiv dissonans om det är så att USA börjar likna det romerska principatet. Då är det så. Det är Det vill man inte, de idéerna går inte riktigt ihop. Så för att fortsätta ogilla styrelseskicket och förklara varför det är dåligt så får man helt enkelt lägga skulden på den totalt urvattnade och på vissa sätt decentraliserade kongressen i bemärkelse att det inte är en enskild person som har all makt.

Martin

En mycket relevant kritik av de här texterna, att han... som väldigt mycket negligerar presidentenbetet. Han skriver ju också, han har någon formulering om att hela, alltså en stor del av staten rapporterar till kongressen, bokstavligt talat. Så rapporterar de till kongressen. Men, och han skriver någon sån här retorik på av vem rapporterar till Vita Huset?

Nästan ingen liksom. Men i praktiken så är det förstås som du säger och bara för att bygga vidare lite grann på det du säger, den här diskussionen som finns kring så kallade executive orders, att presidenter regerar kring dekret. Som jag har förstått det så är det ännu värre, beroende på vilket perspektiv man vill se det ifrån. Som jag har förstått det så är det inte någonting som egentligen började med George Bush den yngre.

Utan det är någonting som har pågått väldigt länge och om man jämför antalet executive orders och också om vad de har utfärdats. Så åtminstone sedan Reagan. så har man haft en stadig ökning. Varje president har gjort några fler än föregående presidenten. Det är någonting som har pågått ännu längre tillbaka, även den aspekten av presidentämbetets mer och mer maktfullkomliga roll i den amerikanska statsapparaten.

Det är en gammal tendens som bara rullar på. Och som du säger, Donald Trump fortsätter på en välintrampad väg. Även Obama, även börsinspektionerna... honom, fortsatte bara göra det som Clinton redan hade gjort, det som Reagan redan hade gjort och så vidare. Så det är ju, man skulle behöva då, dels så måste man ställa frågan som du gör, varför Jarvin inte, varför han inte skriver mer om det här problematiserade. Eventuellt skulle man kanske kunna försöka passa in presidentenbetet i hans analys.

Men om man ska spekulera nu då, kanske om presidentenbetet är en rimlig del av den politiska... kärnan och kongressen är, kongressen är ju inte den politiska kärnan, den kongressen är säkerhetsventilen mellan den politiska kärnan och den civila kärnan som säkerställer att den politiska kärnan, till exempel presidenten, inte får för mycket makt över den civila kärnan.

Så att presidenten kan inte komma åt, vare sig civilsamhället eller den djupa staten. för däremellan finns kongressen och blockerar. Det skulle eventuellt fortfarande kunna ligga någonting i, men jag instämmer i din analys. Det stämmer inte heller med min bild av hur den amerikanska federalstaten fungerar.

[Speaker 4]

Ska vi vänta, säkerhetsventil? Ja, just det, så heter det såklart. Då förstår jag ännu mindre ingenjörsmetaforen, för jag ser absolut inte kongressen som ett säkerhetsventil för någonting.

Martin

Ja. En något bitvis ganska förvirrande artikel. Jag hoppas på att det blir lite debatt. Jag håller tummarna i alla fall för att det blir lite responser. Jag tänkte på det en stund sen. Undrar vad de skriver på social matter om den här artikeln. Social matter finns ju inte längre. Ingenting. Jag har faktiskt inte bytt mig om att kolla upp inför den här sändningen vad de kvarvarande spillrorna av NRX, Svern och så vidare har.

Jag ser fram emot att göra det. Men kanske även att man får responser från mainstream med tanke på att det här är publicerat via Claremont Institute. Ja, det hade varit roligt. Ja, den som lever får se. Ett som är säkert är att vi kommer att diskutera del två i den här isärserien i Radiobubbla i det avsnitt som följer närmast på dess publikation när det nu blir.