Martin

Richard Storey, Alternativhögerns antikristna tendenser bygger på okunskap om grundläggande historiska fakta, ignorerar kristets försvar för maskulinitet, frivilliga och naturlig lag, romantiserar hedniska religioner som i jämförelse var fatalistiska, hyperindividualistiska och mångkulturvänliga.

Ännu en essä från vår vän Rick Story. Jag tror vi pratade i bubblan om två eller tre av hans artiklar tidigare. Mm. Och han fortsätter lite grann på samma tema. De tidigare artiklarna har alltså handlat om... om kristendomen och katolicismens roll som civilisationsbärande struktur i Europa och hur oskyljbara de koncepten är.

Till exempel hur politiskt, senaste gången tror jag vi pratade om hans artikel om hur politisk decentralisering i Europa under medeltiden i hög justeräkning var någonting som drevs på av den katoliska kyrkan och som kyrkan själva var ett exempel på. De gick i brästen för att fler entiteter skulle ha samma typ av autonomi som de skapade för sig själva.

Nu fortsätter Richard Story och han tar sig an nu, alternativ högen kan man säga, men mer specifikt så tar han sin utgångspunkt i den franska nya högen. Alain de Benoit och Charles Champetier som har likhet med många inom den sfären. En sorts kristofobisk bias skulle man kunna säga.

De förknippar hög och lägre. Kristendomen med många av de problem som de attackerar. Du ser de säger att moderniteten och de problematiska aspekterna av moderniteten är någonting som i hög utsträckning har växt fram ur kristendomen. Kristendomen representerar en slavmoral som är negativ och som inte är i linje med det traditionella europeiska andan.

Ibland finns det också en sån här konspirationsteori som säger att judar introducerade kristendomen, den abrahamitiska religionen i Europa, för att underminera Rom och försvaga Rom genom att upphöja mildhet och vekhet som ideal. Jag kan väl personligen tänka att det jobbet gjorde Väst alldeles utmärkt själva.

Våra egna underklasser och kvinnor lyckades alldeles utmärkt med det jobbet. Judisk konspiration eller inte. Ett argument som framförs är att Europa skulle ha varit mer fredligt utan kristendomen. Att det har blivit mer krig och sånt där. Och det finns idéer om att kristendomen står i konflikt med en europeisk identitet eller en vit identitet.

Så det här är den typen av idéer som Richard Storey försöker ta sig an i den här artikeln. Och bara kort då, kort om vad han säger. Till att börja med så påpekar han apropå det här med modernitetens problem. Han bryter ner det till, eller ja egentligen, de Benoit antar jag, bryter ner det till individualism, egalitarism och progressivism.

Och här påpekar Richard Story att kristendomen har samma sorts individualistiska begrepp som den tidigare europeiska kulturen. För det är någonting som har gått i arv via kristendomen, den kristna personalismen. har växt fram, inte minst ur den äldre grekiska kulturen, som är utpräglat individualistiska. För att kristendomen, som vi pratade om tidigare på en annan Richard Storrie-artikel, så växte kristendomen fram ur en distinkt hellenistisk historisk kontext, där de här idéerna var integrerade.

Och man har fört det vidare genom kristendomen. Så där finns det medanhand då ingen särskild konflikt. Han menar att den moderna egalitarismen kommer inte från kristendomen, utan den uppstod senare som en konsekvens av upplysningen. Då man övergav idéer om naturlig ordning och istället började tänka i hobbesianska termer.

Man såg att samhället var i grunden en slags allas krig mot alla och människor var primitiva och brutala. Därför sökte man sig till egalitära och auktoritära idéer för att betygla människor. Det var ett resultat av upplysningens nedbrytning av den äldre synen på människan.

Det här är Richard Storrs argument, men jag försöker referera lite kort. Det är också en intressant del av artikeln, apropå den progressiva. en progressiv tendens etypisk kristen, att man har en sån en sorts syn på historien som att den går i en viss riktning, den blir bättre hela tiden i en sorts ödesbestämd utveckling.

Men han påpekar då att de hedniska religionerna som fanns innan kristendomen de var mycket mer fatalistiska än kristendomen, medans kristendomen betonade istället den fria viljan. som drivkraft och var på det sättet mindre fatalistisk. Han säger också att den gamla heliska religionen var väldigt, väldigt individualistisk.

Den var hyper-individualistisk därför att hur man tillbad de gamla gudarna det var ofta en en personlig fråga eller en fråga för varje enskild familj. Det fanns inte så mycket sammanhållande... religion där och det kunde vara lite hip som happ. Man kunde göra lite som man ville. Och han påpekar också, det här tycker jag är jätteintressant faktiskt, att de före-kristna hederska religionerna, de var mångkulturalistiska.

De praktiserade mångkultur i det att de var väldigt öppna för influenser utifrån och när det kom andra människor, främmande människor med främmande gudar, så var det inte ovanligt att hedningarna till exempel byggde altare till främlingarnas gudar bredvid sina egna altare. För att de hade en politistisk idé och tyckte att jaha, men här kommer någon svartmusketyp och har den här guden Allah.

Jaja, men det är väl en gud som alla andra och då bygger vi ett altare till Allah också. Så att han menar på att hedningarna var mer toleranta mot främlingar och just de här mångkulturivrare. som ville bjuda in och leva sida vid sida med främmande kulturer. Och här menar han då att kristendomen innebar ett skifte mot större kulturell integritet. Kanske man kan säga. Det här är en liten paus där kanske, men det var ett spännande argument tycker jag.

Boris

Ja, om man tar dem för kontanta. För mig var den här storartikeln, eller sen, ganska svårsmält alltså. För den rör sig på en... Jag påminns om en del gamla marxistiska, kommunistiska strider mellan olika fraktioner där man förtvivlat letar efter någon tänkare, eller helst något land där åtminstone för någon period de egna idealen och filosofierna har förverkligats.

Ehh... Den här texten är för mig så intellektuellt stängd. Rent personligt i synpunkt så kan man säga att jag betraktar mig givetvis som kristen och tråden. Det är för mig så extremt naturligt och självklart. Ändå har jag svårt för det som förestår, det monumentala försvarstalet för kristendomens fördelar.

Alltså mitt hjärta är kvar. och klappar ju också, mylt ut lite grann för det är han liksom han klumpar bara ihop en ohärrans mängd liksom förkristna strömningar, nationella grupperingar stammar, vandringsfolk och liksom kör en slags minsta gemensam nämnaregrej för att definiera dem och så gör han samma sak med Det där funkar inte.

Vi måste fortfarande ha en vida... Man får inte bedriva historiska resonemang på det här sättet. Man måste ha extremt öppen inställning och prövande. Han är ute efter att skapa en historia för att kunna finna en grund för det. politiska ståndpunkter idag. Och jag tror jag har en viktig poäng här.

Det är ingenting man behöver göra. Jag kan vara sanslös motståndare till tanken på mångkulturalism av praktiska politiska ställningstaganden till exempel i Sverige här och nu. Den är skadlig. Det är en mycket ond ideologi och tankegång och filosofi. Ehh... Sen finns det vissa stammar och folkslag, speciellt de som befann sig under vandring.

Mångkulturella inslag, en öppenhet mot den man mötte. Ibland av praktiska skäl, men också av filosofiska skäl. Därför att man såg det som fullt naturligt. Att ovanför sig hade man en helt egen värld av gudar och halvgudar. Och man fann det inte orimligt att de som var vandrande och var alldeles ifrån hade också existerande gudar.

Det är alltså en helt annan värld vi talar om, ett helt annat tänkesätt och helt andra praktiska, politiska, filosofiska, religiösa övervägande. Och... Nej. Man får inte göra som han gör på det här sättet. Det är liksom att göra... Jag tycker att det är faktiskt ett intellektuellt fusk, man snidar till en historia som ska berättiga ens politiska ståndpunkter idag. Och jag kan hålla med den franska nyhögern om att ska man gå mot den minsta en medansamma nämnare, definitionen av kristendom och olika hedniska riktningar i förkristentid, så innebär generellt sett kristendomen faktiskt ett förvekligande och är därmed skadlig.

Men... Om jag säger så så tänker jag nästan skunna säga att det är att göra bilden alldeles för enkel. Alldeles, alldeles för enkel. Så att, jag har en extrem motvilja mot det här. Att man inte har de historiska och filosofiska resonemangen öppna, vilket är faktiskt vetenskapligt nödvändigt. Jag har misstro mot människor som säger att så här var det i år 927 och detta innebar år 927.

Den filosofiska distriktionen och den historiska kan man återigen påpeka ha helt öppen, utan att för den skull minsta svaja på. Till exempel sin kristna tro eller sitt motstånd mot mångkulturalism. Jag tror jag gillar inte den här texten.

Martin

Jätteintressanta kommentarer Boris. Tänkvärt, tänkvärt verkligen. Jag tycker det är spännande att se den här debatten mellan de här två... Jag har två sidor. Min egen position ligger utanför båda positionerna. Jag vill vara sig dra en lans för kristendomen i det här sammanhanget och se katolicismen som bas för hela vårt projekt.

Jag ser heller ingen skäl att attackera kristendomen och underminera den så det måste bytas ut mot något annat. Jag har en tredje position. Precis som du i förhållande till den här debatten. Så det tycker jag är ganska kul att titta på den utifrån. Men dels så tycker jag att det finns vissa, kan man säga, nästan självmotsägelser i texten.

Saker som är väldigt problematiska. Och det kanske är det som du säger, att man måste ha en större öppenhet. Och jag tycker man ser det ibland till exempel när Rick Storey säger att kristendomen står inte i motsats till privata. till patriotism, att man sätter sitt eget folk framför andra folk. Det har tvärtom varit katolsk doktrin, säger han. Och att man ska enligt kyrkan göra uppoffringar för sitt eget folk, till exempel i krig, även om man krigar mot ett annat kristet folk.

Samtidigt är det ju ontvikligt att en gemensam religion skapar ett sorts dubbla lojaliteter. Och det är någonting som Storj själv också påpekar i avdelningen innan, där han lyfte fram just den gemensamma religionen som en fredsskapande faktor. Han säger att det bidrog till att länderna kunde hålla sams i Europa. Det är mer komplicerat va, än vad han vill kondensera ner det till i den här artikeln.

Men samtidigt så känner jag så här, det gäller för en sån som mig, som jag har annan utgångspunkt än vad du har Boris, från det här personliga perspektivet. Det gäller för mig att hålla tungan rätt i mun. Därför att jag har någonting gemensamt tror jag med de här alternativ högermänniskorna, de här franska nyhögerna och så vidare. Och det är att jag är inte kristen. Och därför måste jag hålla tungan rätt i mun och inte göra ett misstag och säga att bara för att jag inte är kristen, bara för att jag upplever kristendomen som någonting främmande, då betyder inte det att kristendomen för den sakens skull är främmande för min civilisation.

Eller att kristendomen är ett problem. För det kan mycket väl vara så att det är mig det är fel på. Det kan vara så att jag har gått miste om en del av mitt arv som europev. Jag kanske är ett exempel på en farlig utveckling där vår civilisation har gjort sig av med sin religion. För det är något som jag kan tänka på som något farligt och destruktivt.

Jag själv är en del av det, att människor som växer upp i den cirkulära samhället kan bli rotlösa. Och istället för att bära sitt kristna arv vidare till nästa generation så graviterar man mot en kristna religion. slummiga, nyhedniska New Age-idéer. Vilket om sanningen ska fram en ganska bra beskrivning av min egen andelighet. Men det här är ett problem, va? Det är som Stefan Molinöv brukar säga att innan man börjar underminera religionen och kristendomen så ska man se till att man har ett alternativ att erbjuda.

För annars kan det vara så att man rycker undan fundamentet för etik och hela kulturen. Och om man inte har någonting att stoppa där istället, här är hans kritik mot konventionella artister, om man inte har någonting att erbjuda istället så riskerar man att det leder till nihilism. Molinieu han är ganska optimistisk för han säger att vi behöver inte religion för vi har filosofi istället.

Jag är inte alls lika optimistisk som han är vad det gäller filosofins möjlighet att ersätta religionen. Men, så att jag tycker att det är komplicerat av den orsaken att det kanske även om kristendomen är väldigt problematisk, även om jag kanske personligen inte alls tror på kristendomens trosteser, så kanske jag ändå måste försöka alliera mig med kristendomen, eller med de spillor av kristendom som eventuellt finns kvar, för att det handlar om någonting annat.

Och det är ju så som jag tänker på. Jag ser till exempel Richard Storrie som är en person som jag har korresponderat lite med. Jag gillar hans artiklar så jag har hört av mig och pratat lite med honom. Jag ser honom som en allierade för att vi har en annan uppgift som vi har gemensam. Jag tror inte att det är en bra idé för Europa att bedriva ett religiöst inbördeskrig samtidigt som vi är under attack utifrån.

Så att fin, det kan vara intressant att ha någon sorts uppgörelse mellan kristendomen å ena sidan och å andra sidan och mer sådana ursprungliga förkristne europeisk tradition. Men, låt oss skjuta på den saken till något tillfälle i framtiden. Då vi inte står inför ett existentiellt hot i form av en pågående islamisk invasion. När vi har ett katastrofalt, dysfunktionellt kulturellt immunförsvar, urusla demografiska trender, vi har politiska ledningar i nästan alla länder, som agerar som de är direkt fientliga till de folk som de är satta att ledda.

Och så vidare. Låt oss försöka enas kring att vi vill överleva. Och att vi inte vill att vår civilisation ska utplånas. Och om vi lyckas med de sakerna så kan vi sedan ha oändliga diskussioner om teologiska spörsmål eller hur vi bäst manifesterar traditionell europeisk kultur och så vidare. Det är inte läge för det just nu. kan jag känna. Om man lyfter blicken till det perspektivet så känner jag bara att attackera kristendomen som trots allt har varit en kulturell ryggrad för Europa i 2000 år.

Att attackera kristendomen som iscensatte korstågen. Korstågen som man får ha en nyanserad syn på dem också. Men flera av korstågen var väldigt viktiga och räddade räddade Europa från en islamisering som kunde ha skett. För Europa kunde ha varit en islamisk kontinent i tusen års tid vid det här laget om det inte vore för saker som kristna människor och kristna länder gjorde.

Och den poängen försöker jag göra är att jag säger det här som en person som inte tilltalas av kristendomen som religion. Män. Det är inte bara det det handlar om, utan det finns också en mer pragmatisk aspekt här.

Boris

Där har du en väldigt viktig poäng därför att du pekar på risken för att Västerlandet utsätts för en tvåfransattack. När det gäller, faktiskt om man trots allt kan betecknas som västerlandets ideologi, alltså det kristna kulturarvet och den kristna stodlandet. Det ena kommer utifrån, framförallt från islam då.

Och det andra skulle då komma inifrån, från olika människor som anser att kristendomen är inget värnt, den har liksom avmaskuliniserat. männen och så vidare och så vidare. Så därför måste vi tillbaka till förkristna traditioner och religioner. Det innebär ju att... Då utsätts Bröttsligt Europa för ett ideologiskt tvåfrånsamtakt från helt olika håll.

Och sånt är väldigt svårt att hantera. Så jag kan ha stor förståelse för din, om du tycker tillåtts, taktiska, inställning där att låta oss sluta upp. Problemet man då ställde sig för tycker jag, det är att liksom, för jag håller med om att vi kan aldrig komma ifrån alltså kristendomens roll som faktiskt motor i skapandet av Europa och det som ändå gått och de framsteg som gjordes.

Men, var ser vi, alltså om vi tittar på västeropan. Var ser vi några institutionella bärare av detta kristna arv? Jag kan inte se det i katolska kyrkan annat än i vissa sekt eller alldeles för starkt uttryck, men i vissa minoritetsströmningar. Man kan definitivt inte se det i den protestantiska riktningen.

Till och med veckor så rör sig kyrkorna mer och mer snabbt åt en mångkulturell och allomfamnande inställning. Så att...

Martin

Det är dels de mest konservativa katolikerna men framförallt i ortodoxin antar jag.

Boris

Men om man ska lyfta blicken då är det just ortodoxa kyrkorna. Och därför jag sa västra Europa. Därför att ortodoxin har ju trots allt en annan historia, prägel och funktion i samhället och historia. Men jag ser fram emot när jag kliver fram och vid intressanta debatter där du kommer att hävda att ortodoxin är det vi ska samlas kring, alltså då Du kan ju bara tänka dig Putin-anklagelserna.

Martin

Ja, men det är ju så diplomatiskt. Jag tycker att katolicismen är jättebra på ett sätt i teorin. Och ibland tänker jag så här, det kanske bara ska konvertera. Och göra sådan här Jordan Peterson-variant och agera som om jag var kristen. Fast jag inte är det. Och det är väl så man blir kristen antar jag. Men jag tycker att det är jättebra. Det skulle passa perfekt på jättemånga sätt.

Det skulle harmoniera med min livsstil, mina värderingar. Det skulle förmodligen höja min sociala status. Det skulle förmodligen vara en fördel här på Malta att vara katolik. Det låter perfekt för det övergripande kulturkriget, försvara civilisationen och så vidare. Men i slutändan är det främmande för mig. Jag vill absolut inte göra det.

Boris

Det måste vara främmande för dig. Alltså, gå av med den där igen.

Martin

Nej, och jag rullerar lite grann nu va, men det jag vill komma fram till är att det är katolicismen. Men om vi går till ortodoxin, den är ju tio gånger mer främmande. Jag tycker att ortodox kristendom har en väldigt traditionell teologi. De har väldigt bra idéer, och det tycker jag ser ut som en mer ursprunglig, mer sund typ av religion.

Den är ju väldigt svårtillgänglig och väldigt etnisk framförallt. Det finns ingen svensk ortodoxkyrka till exempel. Det finns bara rysk-ortodox och grekisk-ortodox och armenisk-ortodox. Serbisk-ortodox. Serbisk-ortodox. Det går inte. Europa kan inte enas kring det här myllret av etniska, ortodoxa kyrkor. Det är liksom inte meningen. Det är ju den katolska kyrkan, eller ingenting. Det är ju bara katolicismen. som är tillräckligt universell för att fylla en sån roll?

Boris

Det är en väldigt intressant tanke, Tråd, du tar upp det. Jag har själv grubblat på det här som om-grejen, för att 19-talet visar, pekar på att intellektuella faktiskt inför egna livsval och inför samhällets utveckling och inför yttre hot. Rätt många väljer som om vägen.

De ser det som att det skapar fastighet, inte bara i den egna, utan i den nationella tillvaron. Den nation som är i fara på olika sätt, från inre och yttre fiender. Men jag tror att det där är en väldigt farlig väg. En stark rörelse kan aldrig byggas på individer som i sig går en väg som innebär att de skapar en stark inre spänning.

Om man går in i en kyrka utan ett i verklig mening tro, utan gör det av praktiska skäl, då bygger man in en motsättning i sitt inre mellan det absoluta och det absoluta. Och ett mer vardagligt, just taktiskt ställningstagande. Jag tror inte det är bra för individen att ägna sig åt riter och saker.

Och saker, lätt som han värdet vänner, men att ägna sig åt det kyrkan påbjuder, eller lever det och ceremoni. Och samtidigt ge en del av sin självet att, nej men jag tror inte på det här på riktigt, jag gör det för att det är nödvändigt. Det är det. Det funkar inte i längden. Det är bra att vi diskuterar detta. Tar man det här med att kristendomen är en bastion mot främmande invasioner, då måste man också praktiskt diskutera vad det innebär rent konkret. För att det ska få någon verkan och för att individerna också ska stärkas. Oj, oj, det är en av de här frågorna jag är trevlig efter faktiskt, för den är inte alldeles enkel.