Martin

Daniel Thilén, debattörer som Martin Borgs, skulle göra mer nytta om de uttryckte de mer radikalt liberala uppfattningar som de förmodligen har innerst inne, samt ledde sina stora följarskaror bort från det partipolitiska träsket. Daniel Thilén har skrivit det här inlägget på vår sajt frihetligt.se för att uttrycka en tankegång som Definitivt har föresvävat mig, och som jag tror är väldigt vanligt återkommande, bland oss som är libertarianer, lite mer radikala, kan man säga, på det allmänna politiska samtalets utkant.

Vi är inte fullständigt isolerade. Vi har en del personer som är mer mainstream som är inne i värmen, som är relativt närstående till oss, åsiktsmässigt. Någon som ser våra förhållanden. Våra vänner och ett exempel på det är till exempel Martin Boris. Som förstås som huvudsakligt exempel i den här artikeln. Han nämner också Rebecka Weidmoer-Well och Hanif Bali.

Man skulle kunna göra en lista längre på folk som befinner sig i mainstream och som har... Hanif till exempel, han var ju gäst i Radio Bubbla en gång i uttiden. Han är nog libertarian han också. Han skulle vilja ha ett skatteuttryck på 5-10% egentligen men just nu jobbar han i Moderatpartiet. Martin Borgs är samma sak. Jag har alltid uppfattat honom som väldigt libertariansk i sina uppfattningar. Men som Daniel påpekar, när Martin Borgs verkar som opinionsbildare så tar han sällan eller aldrig ställning för någonting som egentligen är radikalt.

Han rör sig alltid inom... väl inom ramarna för en sorts åsiktskorridor. Så att till exempel nu då så, det är det som Daniel har gått igång lite på när han skrev artikeln, att Martin Borgs har dragit igång en ny kampanj som handlar om ett nytt skattekontrakt, som han uttrycker det. Som är en idé om att sätta upp någon sorts ramidéer för hur beskattning ska ske, hur skattetaget ska göras.

Men det finns ingen principiell kritik. mot skatteuttag som sådan, eller skattefinansiering. Det är en väldigt marginalistisk, partiell kritik. Det här tycker Daniel är frustrerande, för han känner på sig att Martin Borgs är egentligen libertarian. Precis som vi är. Men han är försiktig, feg, eller för pragmatisk.

Om man är i den rollen så tänker man säkert att det är strategiskt smart, för på det sättet får jag vara kvar i finrummen, jag får vara kolumnist i de stora tidningarna, de kommer recensera mina filmer som jag gör och så vidare. Jag kommer inte bli helt osynliggjord i debatten, så på det sättet kommer jag fortfarande ha inflytande. Men Daniel menar på att det är förmodligen inte så. Utan de här människorna...

har förmodligen nått sin peak follower, som han säger. De har så många följare och läsare som de kommer få. Det bästa de kan göra nu är att leda de här följare ut ur som han uttrycker, det sunkiga träsk som heter partipolitik.

Boris

Ja, analysen gör det ju rätt, men jag tror Daniels förhoppningar är nog ganska fåfäng. Har man inte haktingat med sin övertygelse och ideologi så länge som han har gjort det så många av de här människorna vi pratar om har gjort alltså så kommer man inte att leda folk någonstans utan då har man ju växt samman med offentligheten som nu finns alltså man kan inte kalla sig liberal eller frihetlig marxist eller någonting åt det hållet om man inte har det rätt Man tänker sig att jag ska verka inom ramen för den givna offentligheten om man inte bygger en ny.

Det är för mig ett tecken, inte så mycket på personlig feghet, det skulle jag nästan ha lättare att förstå hos folk. Som på en följd av att, jag tror mekanismer ser ut så här, de här människorna är inte i verklig mening övertygade om att libertarianska idéer är rätt. Det. Att de en gång har intagit dem, det beror på att det var fullt möjligt att skaffa sig en position med libertarianska idéer och vara en kul krumlur på Timber, hörde jag få säga.

Och sen håller man ju fast i det där när man ändå lyckas sätta sig in i offentligheten och skaffa sig en plattform och position. Men man tror inte på det, kanske heller aldrig riktigt har trott på det. Anders Borg är det bästa exempel på detta. Sen har vi lite lite varianter av Anders Borg. Jag tror att hans förhoppningar är väldigt få.

Martin

Jag tror det också. Det är osannolikt att de här personerna skulle byta fot. Jag tror också att det skulle inte göra särskilt stor nytta om de gjorde det. Delvis för att de omedelbart skulle förlora sina nuvarande positioner. Men helt beroende av att de gör det de gör och inte gör någonting helt annat. Jag ska säga också som en parentes att... Men jag tror att Martin Borgs får mycket uppmärksamhet för att han är väldigt duktig.

Han är duktig på att skriva, han är duktig på att formulera saker slagkraftigt. Och orsaken att jag själv till exempel, att mina texter inte sprids och att jag inte har den typen av roll som opinionsbildare i en slag som Martin Borgs har, Det beror inte alls på att jag har för extrema åsikter. Det beror på att jag inte skriver de här artiklarna. Just nu försöker jag inte vara den typen av opinionsbildare, så jag är ett dåligt exempel.

Men jag tror att jag skulle också kunna bli krönikör, kolumnist på ledarsidor och sådana här saker. Och jag tror inte nödvändigtvis att åsikter skulle vara ett jättestort problem, utan jag tror att det har mer att göra med ett intresse för att anpassa ett budskap till en mainstream-publik. Men det innebär naturligtvis också att... Det är inte relevant för en mainstream-publik att prata om hur vi kan privatisera domstolsväsendet eller någon annans obskur libertariansk fråga, som jag tycker är väldigt viktigt.

Jag tycker det är jätteviktigt. Men samtidigt är det inte relevant när man pratar till en publik för vilka det är ren science fiction. Det finns mycket mer basala saker man måste ta sig an för att kunna kommunicera. Man måste vara någorlunda på samma nivå och prata om samma saker och det ska handla om faktiskt kommunikation och inte bara... Skrika ut i mörkret. Men jag tänkte säga att det är skillnad på de här människorna.

Rebecka Weidmojväl till exempel, hon är ju en fantastiskt duktig skribent och researcher. Och riktigt sådana här, vi älskar hennes attacker på sossarna och facket och så vidare. Men jag har aldrig uppfattat henne som libertarian. Jag ber om ursäkt till Rebecka om jag missat någonting. Men jag har aldrig uppfattat henne som att hon är en av oss åsiktsmässigt. Hon är väl sådana här svensk näringsliv, moderat typ liksom. Hon har ganska rimliga uppfattningar för att vara en mainstream-person.

Hon är ganska liberal, hon är säkert lite konservativ. Hon hatar såsarna och facket, det är jättebra såklart. Men jag har aldrig uppfattat att hon i hemlighet har vår typ av åsikter, att hon har några mer radikala uppfattningar.

Boris

Men du, kan du förklara för mig en sak som slår mig nu? Jag håller med dig om att Rebecka Widmore och ett antal andra människor i den här kretsarna hatar Socialdemokratin och fackföreningsrörelsen. Men kan du förklara för mig varför de gör det? De stödjer partier, de stödjer de borgerliga partierna. Och det som skiljer de borgerliga partierna från den så kallade arbetarrörelsen vänstern.

Vad fan är det? 2% skattetryck, de tycker likadant i alla frågor. Alla feminister, alla i våra stortagstat, alla vill ta hand om oss, och så vidare, och så vidare. De har ju fan inte ens några riktiga uttryckspolitiska skiljelinjer. Så hur kan man hata någon som står en sån här politiskt?

Martin

Jo men jag kan ge dig faktiskt den tekniska förklaringen till varför det är så. Ja. Det beror på att de som står nära en själv politiskt är de enda man kan hata. Man kan av grundläggande psykologiska skäl inte hata folk som tycker fullständigt annorlunda än en själv, som är ortogonalt. Orelaterade till ens egen ståndpunkt. Och det här är ett drag som går igenom i alla typer av av psykologiska situationer.

Att när ett grupp till exempel som känner en intensiv fiendskap mot varandra, de är alltid relativt närstående sett från ett större perspektiv. De rör sig inom samma sfär, de konkurrerar om samma resurser för en verkligt utomstående person så är de till förväxling lika varandra. Det är en del av det känslomässiga mekanismet.

Det är därför de är så arga på varandra. För att de ser sig själva i den andra gruppen. Det är det som gör dem så oerhört arga och hatiska. Om man har att göra med en grupp som är genuint annorlunda än en själv, verkligen tycker helt andra saker, då tar man en steg tillbaka naturligt, lutar sig tillbaks och har ett mer resoligt förhållningssätt.

Så förklaringen till att vissa hatar LO med den här glöden så intensivt, det har att göra väldigt mycket med de associationer med svensk näringsliv som på pappret är en sorts motpål till LO, men som från vårt perspektiv bara är två komponenter av ett och samma system, det man kallar för den svenska modellen ibland. Så det beror på att de hatar dem för att de är sig lika. Ja,

Boris

och ett nytt grundtilldel i din utmärkta genomgång är att de tillhör olika grupper eller olika fraktioner. Ja, och det är ju också en del av det här att de har haft en sån här sammanhang med de här grupperna. Ja, och det är ju också en del av det här att de har haft en sådan här sammanhang med de här grupperna. Det går utmärkt, det blir ju en grupp och en fraktionskonkurrens och därför måste man hata varandra. Man slåss av samma utrymme, eller delar av samma utrymme. För det går ju utmärkt att hata sådana som befinner sig på den andra skalan, långt bort alltså.

Jag gör det. Det fattar man inte till i någon grupp utan utgår från att jag är jag själv och jag tycker vad jag tycker och tänker. Då går det utmärkt att hata allt och alla som jag gör. Det är grupptillhörigheten som är farlig.

Martin

Den som vill läsa mer om den här mekanismen med grupptillhörigheter och så vidare vill jag rekommendera en modern klassiker i den här genren. Det är en text som heter I can tolerate anything except the outgroup skriven av Scott Alexander. Jag lägger över den länken till producenten så kan vi lägga in den i avsnittet.

Den är riktigt bra. Den förklarar precis det här fenomenet. Hur är vanen med Rebecka Weidman-Well och Hanif Bali? Hanif är oerhört pragmatisk. Han ger ingen hemlighet av att han gör karriär i Moderatpartiet, han är riksdagsledamot, han sysslar inte med ideologiskt positionerande, han var glasklar i Rödie Bubbla. Han har varit med i Rödie Bubbla, han har föreläst sig på Frihetsfronten, kommer bra överens om libertarianer.

Definitivt bor det en liten libertarian i Hanifs hjärta, men det är väldigt långt från hans fokus. Vad gäller Hanif undrar jag att... Han skulle göra mer nytta om han ledde folk ut ur partipolitikens träsk. Nja. Han sitter i Moderaternas partistyrelse och har en hyfsad chans att kanske till och med bli partiledare för Moderaterna, kanske bli statsminister.

Han är för bali kanske Sveriges statsminister om tio år. För vissa människor så verkar det ändå rimligt att de fortsätter vara aktiva politiskt. Till exempel om de har en sån där stålande... Då ligger Sveriges kaniner pyt till när man blir statsminister.

som han vill vara innerst inne. Men jag tror att en anslutning till det här kan vara att vi ska inte sätta vårt hopp till de här politiska mediekändisarna. Det är inte de här människorna som kommer att ha impact och förändra saker och ting. De kan på sin höjd bara ha små små marginella, göra marginella förändringar inom ramarna för systemet.

Det är inte dömdvis fel att hålla på med det här, men i den mån som man drömmer om ett mer radikalt uppbrott från politik och ideologi som det ser ut idag på ledarsidorna som sådana här människor skriver på, mainstream-politiken och så vidare, då är det helt andra personer man ska sätta sitt hopp till. Det man behöver då, det är någon som ställer sig långt utanför mainstream och får, som jag pratade om i andra av de bubblade, lite abstrakt kanske, men den här hävstångseffekten.

Det kallas för hävstångsprincipat för att få ett bra moment för att få mycket kraft att vrida någonting. Om du inte har så mycket kraft så kan du istället använda en längre hävarm och på så sätt få bättre utväxling på kraften. På samma sätt är det i till exempel opinionsbildning att om man som vi inte är så många och inte har så mycket pengar så finns det en kraft i att ställa sig långt bort från mainstream.

Själva den radikaliteten kommer att locka många människor och kommer att ge en viss kraft till idéerna för att folk ser att det här är någonting som verkligen är helt annorlunda. Men det är en helt annan verksamhet och en helt annan talang. Jag skulle aldrig förvänta mig att Martin Borgs är den personen som gör det. Jag tycker han är ganska genialisk och han är extremt duktig på det han gör.

För att hitta något verkligt radikalt, någonting som vågar ställa sig verkligen utanför mainstream på riktigt och pröva där den där have-arms-momentet för att verkligen påverka samtalet i en radikal riktning. Då ser jag till exempel en Nicodemus Ung. Där har vi någon som verkligen har potential och kraft i sin opinionsbildning.

Men kommer också naturliga skäl till en början vara läst av många färre. Men de personerna som läser honom, de kommer att vara viktigare och ha större inflytande på längre sikt. Och framförallt så kommer de ha inflytande i en riktning som faktiskt kan ha någon betydelse och förändra någonting. Martin Borgs kampadefinition inte förändrar någonting på ett substantiellt sätt för att han försöker det inte ens.

När han kampanjar mot för ett nytt skattekontrakt så är det en premiss för honom, åtminstone i retoriken. att staten ska fortfarande ta in massor med skatt och ska sköta, som han uttrycker det, brandkår, polisförsvar, domstolar, vård, skola, omsorg, socialt skyddsnät. Så per definition så syftar inte han till någon mer radikal förändring.

Boris

Nej, och det brukar ofta sägas att det är så förtvivlatsvårt att hävda en libertariansk ståndpunkt om nedmontering av staten och avskaffande av skatterna. Och det är det inte. Jag har aldrig kommit in i ett samtal med människor där någon tycker att det är tokigt när man säger att man ska minska skatten eller ta bort den helt och sen får du behålla alla pengar du tjänade och kan du köpa dina tjänster och skolor och vård och allting du behöver.

De flesta människor tycker att de ställs inför den frågan konkret, rätt och rakt upp och ner. Nej men det är väl ganska förnuftigt. Och vi lever i en tid just nu. Det är inte en förnuftig tänkande människa som inte tycker att det vore rationellt om de fick behålla hela sin lön och köpa det de behövde. Det är också ett tecken på monumental feghet att inte våga hävda statens nedmontering när staten har upphört att fungera dessutom.

Martin

Den som törslar efter den här radikalismen och det djupblodande som Daniel Thelen uppenbarligen borde ha, lös paradoxen genom att inse att det inte är meningen att Martin Borgs ska stå för det här. Läs istället Nicodemus Ung. Läs Joakim Andersen på bloggan Oscar Ey. Läs Boris Bendelish på frihet1.se, sajten där texten är publicerad.

Där får man saker som verkligen går utanför gränserna. För de tappra få som läser de här texterna har de en mycket större betydelse. Nånting som Martin Borgs, Rebecka Well eller Hanif Bali sysslar med.

Boris

Jag var så nervös när jag sa Joakim. Jag trodde att det skulle säga Joakim Israel.

Martin

Läs Nicodemus Ull om Joakim Isner. Precis. Läs Joakim Isner också, men med stor försiktighet.