Transkribering
George Friedman: Östeuropeiska länder ser Turkiet snarare än Ryssland som växande hot
Martin
George Friedman. Östeuropeska länder ser Turkiet snarare än Ryssland som växande hot. Alliansen som sträcker sig från Baltikum till Balkan kan söka hindra migrantströmmar och motverka turkiska försök att expandera västerut. George Friedman har varit i Europa i några veckor. Blivit inspirerad att prata med människor.
Han har varit i Varsava och Budapest och haft känslospröten ute. Hans veckobrev som handlar om skiftande inställningar till geopolitik i Östeuropa. Grundtesen är att historiskt sett har Ryssland alltid varit det stora hotet för alla länder i Östeuropa.
Det är välkänt vilket ryskt ok de har varit under långa tider. Men det här är inte lika aktuellt som förr i tiden, för nu finns andra hot, andra strategiska konfliktlinjer. För det är i form av att Turkiet håller på att träda fram i en ny roll.
Man kan säga att Turkiets geopolitiska slummer som har pågått sedan 2000-talet, som början av 1900-talet, som första världskriget kan man säga. Den håller på att gå mot sitt slut. Under Erdogan så är det tydligt att Turkiet nu vill återupprätta det som en gång fanns. Det fanns ett imperium där, det kallas för det ottomanska.
Nu kommer det kallas för något annat, men det är i grund och botten samma fenomen. Som Georg Fridman påpekar, har påpekats många gånger tidigare. så gäller precis samma geopolitiska förutsättningar. Det vill säga att det finns bara fyra länder i Mellanöstern som har tillräcklig styrka och inflytande för att både konsolidera sig själva och projicera makt utanför sina egna gränser.
De fyra länderna är Turkiet, Israel, Saudiarabien och Iran. Av olika skäl kan tre av de här i praktiken inte göra så mycket. Israel är väldigt små. De har inte så stor möjlighet att producera makt utanför sin egen sfär. Iran har väldigt mycket geografiska handikapp, inte minst i form av stora bergskedjor som klipper av dem fysiskt från att expandera västerut.
Saudi-Arabien har väldigt mycket ekonomiska problem. En militär som inte funkar så bra i praktiken. Det finns bara en maktfaktor i Mellanöstern som kan fungera som en sorts... enande kraft och så småningom kanske ett imperium, en hegemon, och det är Turkiet. Det är på sätt och vis enligt George Friedman Turkiets ödesbestämda roll i världen. Att ena den muslimska världen och vara ett imperium och så småningom även expandera i nordvästlig riktning mot Balkan-Hallwön.
Och inte minst efter... Vi står beredda. Inte minst efter kuppförsöket som kanske egentligen var en kupp genomförd av Erdogan. Oavsett vad som egentligen hände så har det också stärkt Erdogans positioner väldigt mycket. Därför har han gjort de här enorma utrensningarna. Så nu, paradoxalt nog, efter en statskupp så förenar han olika krafter i Turkiet och renodlar sin maktbas.
Därför börjar Turkiet nu för första gången på hundra år. blir ett stort geopolitiskt hot för länderna i närområdet. Tidigare har man haft en strategi som man kallar för intermarium, det vill säga mellanhaven. Haven i det här fallet är Östersjön och Svarta havet. Tanken där är att ingen av de här länderna, som ligger där, Baltisterna, Polen, Ungern, Rumänien, Bulgarien osv.
Ingen av de här länderna kan ensamma stå emot rysk aggression. Därför måste de samarbeta och ha en sorts pakt. De kan inte ensamma värna sig mot Ryssland, de kan inte lita så mycket på resten av Europa, eventuellt kan de få lite hjälp från USA. Men de måste ha en sån här intermarium-pakt för att klara det här. Men i och med att...
att Ryssland inte längre ses som det största hotet, snarare Turkiet. Så övergår man nu till att tänka, enligt George Friedman, i termer av en trehavsstrategi, three seas strategy, där haven alltså är Östersjönt, Svarta Havet och Adriatiska Havet. Tanken här då är att man utöver de länder som jag nämnde nyss, så kan man också inkludera Balkan-Halvön.
Balkan-Halvön, länderna där har i hög utsträckning ett gemensamt intresse att stå emot turkisk aggression. Det finns en väldigt lång historia. Det finns också två muslimska länder på Balkan-Halvön, Albanien och Bosnien. Där Turkiet eventuellt kan få extra mycket fotfäste. Som George Friedman påpekar så är det Så vet vi lite grann från historien vad som kan hända när det blir livat i Balkan.
Den här gruppen av östeuropeska länder, det territorium de omfattar idag motsvarar, inte exakt men i hög utsträckning, motsvarar gamla Habsburg-imperiet, Österrike-ungen. Ungefär samma territorium. när Habsburg, Ottomanerna och Ryssarna går loss i balkan så blir det ibland inte så bra.
Boris
Vilket härligt understatement. Det intressanta tycker jag här, och det berör han inte så mycket, Fridman, det är att vad han skriver upp, det tror jag det ligger mycket i. Men det är ingen nytt alltså. Det fascinerande tycker jag är att så få talar om att det som påvisar egentligen vikten av att... Jag ska försöka anlägga ett geopolitiskt perspektiv.
Det vi ser nu är hur det växer fram precis samma allianser och konstellationer som kring skiftet 1800-1900-tal. Och då det han inte berör som en viktig faktor i sammanhanget är ju faktiskt Frankrike. Frankrike, om Le Pen vinner presidentvalet och nationella fronten stärker sin ställning, så kommer de faktiskt att återupprätta den gamla, alltså Nationalkonservativt parti, som återupprättar den gamla franska utrikespolitiken.
De har ju månghundraåriga band med... med Polen, Ungern, Rumänien och framförallt Serbien. Vi har alltid gillat varandra. Och Frankrike har också över åren, århundrarna också, periodvis haft starka intressen att ha en allians med Ryssland. Och detta har ju varit för att motverka just den turkiska risken för en turkisk expansion upp i Europa.
Och också för att hålla Tyskland i schack som har varit den centraleuropeiska marknad som vi har expanderat utåt. Och Tyskland har i stor del sett väldigt ofta haft olika former av allianser och samarbeten med Turkiet. Och de gamla allianserna byggde alltså på sunda, eller sunda, sunda, men geopolitiska överväganden. Och de kommer inte ifrån, och därför ser vi de här allianserna återupprättas igen.
Jag tror vi kommer att se att det vi har redan sett i de här årtiondena sedan 60-talet är att Tyskland orkar inte stå emot Turkiet riktigt utan ser det som en allierad. Hur kommer man att se slaviska länder alliera sig starkare med Frankrike?
Martin
Jag tror att du får rätt i den spaningen. Och det är ju ett sorts återvändande till de klassiska geopolitiska linjerna, precis som du säger. Och det som är poängen, och det är så intressant med det geopolitiska perspektivet, att man tar ett mycket längre perspektiv. Man ser till faktorer som inte förändras på grund av att ett val går hit eller dit i något land eller andra sådana här små utvecklingar som...
som inte spelar så stor roll på hundraårssikt. Dock så finns det ju en ny faktor i ekvationen, faktiskt geopolitiskt, som inte riktigt fanns på samma sätt för 150 år sedan. För hundra år sedan så började den ta form och den hade väldigt stor impact under första världskriget, nämligen USA. USA är ju från europeiskt perspektiv en ny faktor och de har ett speciellt intresse vad det gäller hundraårssikt.
Vad det gäller Europa. Under första världskriget så gjorde USA en ganska aggressiv intervention i Europa för att styra hur den politiska ordningen skulle se ut i Europa efter kriget. Och det var inte minst på grund av amerikanernas intressen och det de gjorde som politiker. Så gott som alla monarkiska system i Europa föll i samband med första världskriget, jag tror att det fanns ett eller två riktiga monarkier kvar, förutom konstitutionella monarkier som Sverige, Holland och Danmark och så vidare.
Så att amerikanerna har börjat lägga sig i en hel del, och då som nu så har de vissa övergripande intressen. Amerikanerna vill av geopolitiska skäl inte att Europa ska vara en stark enad kraft. De vill gärna så split och splittring mellan de europeiska länderna. Och framförallt vill de undvika att Västeuropa och Ryssland ingår i någon typ av allians och samarbete med varandra.
De vill gärna ha en konflikt mellan öst och väst inom Europa för att distrahera europeerna. Och. Vi ser också en tendens apropå Turkiet. USA är på ett behagligt avstånd på andra sidan planeten från oroshärden i Mellanöstern. För Europa är det en daglig verklighet. Vi måste leva med konsekvenserna av de konflikter som USA initierar och underblåser i Mellanöstern.
När flyktingströmmarna kommer från krigen som USA ligger bakom i Mellanöstern, så är det en daglig verklighet. Modulerade av Turkiet som fungerar som gatekeeper och bestämmer från månad till månad hur många flyktingar som ska tryckas in i Europa. Det är också någonting som USA kan använda för att kontrollera Europa och flytta in flyktingar.
hålla Europa på knä, upptagna med de problemen, istället för att bygga en global geopolitisk motpol till det amerikanska imperiet. Så det är en komplicerande faktor ändå jämfört med den här historiska analysen, även om det finns likheter.
Boris
Ja, alltså det är en jättekomplicerande faktor, men jag tror man ska väga in den också med tanke på... Dels så ser vi de gamla allianserna återupprättas, och... Man kan säga vad man vill om dem, men de bygger ju på rationella överväganden. Och de faktiska förhållanden som råder, alltså geopolitik. USA har ju, som jag säger, inte på samma sätt ingår inte i den europeiska gemenskapen.
För de är ju Europa och de europeiska staterna bara spelbrickor. Det betyder ju inget att USA skickar... 150 man och två helikopter och ett flygplan till Polen. De markerar närvaro, det betyder ju ingenting jämfört med Polens verkliga läge och historia. Befolkning, ekonomi, struktur, naturmiljö och allting sånt.
Det är därför jag tror också att vi ser den här nationalkonservativa strömningen växa sig starkare i länder som Polen, Ungern och snart också Rumänien. Man kan ju inte tänka sig att vara med i NATO, men de vet ju också i storhet sett att USA är inget att lita på. De levde i rätt många årtionden under Josef Stalins stövel.
Där hade de hamnat därför att USA i Jalta hade gått med på att de skulle hamna där. De har långt mindre de här folken. Så att det är väldigt traditionellt att de söker sig närmare varandra och ser sig om i Europa efter vilka gamla allianser som kan återupprättas. Och det kanske är bra om Sverige också gjorde det och funderade på vilka allianser, vilken försvarspolitik som är rätt utifrån Sveriges faktiska läge.
Martin
Vad gäller Sverige så kanske man inte ska hoppas på det. Jag hoppas enbart på en återgång till den historiska hållningen i så fall. Sverige som har varit i krig med Ryssland åtminstone tio gånger de senaste tusen åren. Men åtminstone i vissa avseenden har haft närmare relationer med Turkiet, delvis i kombination med fientlighet till Ryssland.
Boris
Jag ser längre tillbaka innan allt börjar gå åt helvete. Alltså vi är ju båda varma förespråkare av att danska kungahuset tar över i Sverige. Ja tack. Så vi ser framför oss tycker jag, vi ska se framför oss tillbaka till åtminstone 13-talet, alltså en nordisk union under en dansk krona.
Martin
En nordisk union av stadsstater och små frihandelszoner under drottning Margrethe.