Button-svg Transkribering

En förelöpare till DOGE i den svenska statsapparaten 15 år innan DOGE, en berättelse från en av operatörerna

Martin

Jag har pratat i den här sändningen redan och i flera tidigare sändningar om min ivriga önskan att det ska bli spridningseffekter från USA till Europa. Nu när USA genomgår en sorts revolution under ledning av Donald Trump. I bästa fall såklart att revolutionen i USA leder till en revolution i Europa.

Helst en ännu mer radikal revolution. Vilket faktiskt inte är helt otänkbart givet de politiska och demografiska förutsättningarna. Jag ska försöka komma tillbaka till det lite senare. Men minsta lilla spridning skulle vara väldigt välkommen. Och som jag pratade om, jag tror att det var i förra sändningen, så tror jag att vi måste jobba aktivt med att dra specifika paralleller mellan saker som Trump och Musk gör i USA.

Skulle kunna vara motsvarande ingrepp i till exempel den svenska statsapparaten. Därför att staterna ser väldigt olika ut och bortangripas på olika sätt. Så när USAID är på tapeten så tänkte jag prata lite om den svenska motsvarigheten, det vill säga SIDA. Och det råkar vara så att jag har haft en ovanlig grad av insyn i SIDA. Och mer generellt det svenska biståndsväsendet.

Det är en rätt rolig historia tycker jag själv och jag har sagt att jag ska berätta den här i radion. Många som känner mig har hört olika delar av den här berättelsen men jag tror inte att jag någonsin har försökt berätta den från början till slut. För drygt 15 år sedan så startade jag ett företag, en så kallad IT-startup kan man säga i Stockholm. Jag och en god vän visade upp oss från vår jobb och startade eget för att vi trodde att vi kunde göra en del saker mycket bättre än hur vi såg att de gjordes på våra dåvarande arbetsplatser.

Och framförallt handlar det om saker som hade att göra med datahantering. Samla in data, strukturera, semistrukturera data, analysera data, tillgängliggöra data så att den kunde komma till praktisk användning och så vidare. Vi kallar oss ibland för datasopgubbar för att vi gjorde en massa oglamoröst arbete i botten av diverse system för att de tjusiga grejerna längst upp i stacken skulle bli möjliga.

Och det här var lite innan då big data blev en stor sak i branschen. Det begreppet fanns men det var några år senare som det blev mainstream och väldigt hajpat. Vår specialitet var att gå in i organisationer och lösa datarelaterade... problem. Och längs vägen tog vi fram diverse verktyg för att jobba med data som vi sen försökte göra produkter av.

Det var vår plan. Jag kände i efterhand att det var väldigt bra idéer förutom att vi var för tidigt ute. Fem år senare så blev den här typen av saker väldigt heta. Alla pratade om big data. Jag minns att Economist under den här tiden gjorde ett temanummer om att data... Data var den nya nyckelresursen i världsekonomin. Data är den nya oljan. Och nu finns det dussintals, kanske hundratals miljardföretag som gör liknande saker.

Men vi var för tidigt ute och inte tillräckligt uthålliga för att fånga vågen när den väl växte sig riktigt stark. Och vid det laget hade jag blivit ganska utbränd och jag hade hoppat av. För att ägna mig åt libertariansk aktivism istället. Så att jag blev högerextrem radiopratare istället för IT-miljardär. Och sanningen är att jag frågar mig själv ibland fortfarande om jag ska vara tacksam för att det blev som det blev.

Eller om jag ska ångra någonting som hände längs vägen. Hur som helst var det så att tidigt i företagshistorien så fick vi ett speciellt uppdrag. Och vi fick det på ett speciellt sätt som... har en viss relevans givet det som händer just nu när Elon Musks militariserade autister löper amok i den amerikanska statsförvaltningen. Jag hade en idé på den tiden som hade att göra med data som staten samlade på sig.

Jag satt och hämtade hem sådana data, allt som jag kunde hitta och försökte göra intressanta saker med dem. Och samtidigt så visste jag att det fanns så mycket mer. Och det fanns en del diskussioner om öppna data, öppna API och så vidare. Men även det var i sin linda. Det blev mycket större. flera år senare. Men jag hakar på den där trenden och jag försökte bedriva lite opinionsbildning.

Jag startade ett aktivistiskt projekt där jag försökte belysa de här frågorna och ge exempel på vad man kunde göra och vad som blockerades av att staten inte släppte tillräckligt mycket data. Och jag hade en slogan som var att om inte staten ger oss de data som rätteligen tillhör oss. Som medborgare och skattebetalare.

Då kom vi själva att ta den. Vi gör vad vi behöver göra för att få tillgång till data. Och staten kan knappast stoppa oss. Om vi väl bestämmer oss för att göra det. Och jag kallar det här för hackamakten. Jag hade en hemsida som heter hackamakten.se tror jag. Och jag fick rätt mycket spridning på mina blogginlägg där. Så att folk började höra av sig. Och då när jag träffade i Stockholm. Dit jag bjöd in folk som... Som hade hört av sig.

Och jag postade om det på bloggen och sådär. Vi träffades på en restaurang i Stockholm. En japansk restaurang som låg på Sveavägen och hette Kokyo. Jag vet inte om den finns kvar men på den tiden var det en jättebra japansk restaurang där jag åt så ofta jag kunde. Och någon som kom till den här träffen, det var en märklig samling. personer så framförallt så var det viktigare och mer namnkunniga personer än jag tänkt.

Jag hade liksom tänkt att det skulle komma en bunt datanördar, hackertyper kanske nu aktivister. Men det var flera entreprenörer som jag kände till namnet några journalister en riksdagsledamot dök plötsligt upp där vid bordet och så var det en dam där som var Helt okänt för mig, men hon berättade att hon jobbade på Utrikesdepartementet.

Hon var statssekreterare, högsta hönset under en minister. Och hon jobbade åt Gunilla Karlsson som var biståndsminister. Så det här var såklart regeringen Reinfeldt, Gunilla Karlsson var moderat. Och Moderaterna var skeptiska till hela biståndssvängen. Så Gunilla Karlsson försökte ta reda på vad som hände där. pengar tog vägen. Och tydligen hade hon blivit flyförbannad någon gång när hon ställde en enkel fråga.

Jag tror att det var något i stil med hur mycket bistånd ger Sverige sammanlagt till Zambia? Eller vilket land det nu var. Och ingen kunde svara. Tjänstemännen sa att för att svara på den frågan måste vi lägga ut det här på remiss. Vi måste kolla med Sida, och vi måste kolla med våra kollegor på UD, och vi måste kolla med... Folke, bärna, dotter, akademin och så vidare. Alla myndigheterna som är involverade i biståndsverksamhet.

Och sen kan vi räkna ihop det. Men det finns inget enkelt sätt att göra det. Så då bestämde sig ministern och kanske inte minst hennes högre hand, statssekreteraren. För att det här är helt ohållbart. Om vi inte ens kan få raka svar på sådana enkla frågor som hur mycket bistånd vet ett land. Då måste vi ta en mer... radikal approach. Vi måste bygga upp en egen kapacitet för att skärskåda biståndsväsendet.

Jag tror att det som hände var helt enkelt att när hon såg mitt lilla projekt Hacka makten så bestämde hon sig för att hon kom till den här träffen för att höra sig för om jag kunde hjälpa till. Och jag hade alltså rätt nyligen startat ett... datahanteringsföretag. Så det var en fantastiskt lyckosam händelse för mig och mina kamrater.

Och sen gick det snabbt. Det var ingen krångel med offentlig upphandling eller väntetider. För det var en faktor i spel här som vi pratar ibland om i Radio Bubbla, nämligen politisk vilja. Det som jag och Boris ofta säger är att om det finns politisk vilja så finns det inga byråkratiska hinder som inte lätt kan övervinnas. Och så var det i det här fallet. De hittade snabbt sett ordna ett avtal, grönt ljus för oss att fakturera.

Och sen skickade de helt enkelt in oss, rakt in i vargens kula. Och det här var första månaderna 2010. Och bara några veckor senare så satte vi igång. Det var under våren 2010. Det var kanske inte exakt som dågoperatörerna som stormar in på myndigheter och tar kontroll över deras datorer och så vidare.

Men det fanns en hel del liknande inslag. För vi var ett gäng uppkäftiga datanördar som satt i möte efter möte med tjänstemän på olika myndigheter. Och krävde att de skulle ge oss data. Om någon krånglade så hänvisade vi till att vi jobbade på direkt uppdrag från ministern. Det vill säga deras högsta chef. Och många av dem blev märkbart förbannade.

Men de kunde inte göra så mycket. Många av dem blev också generade för att våra frågor avslöjade hur illa det var ställt med deras data. Vi fick lägga ett ganska hårigt pussel med olika databaser, verksamhetssystem, Sharepoint-kataloger, Excel-filer. Det fanns några hemsidor där ingen verkade ha kompetens att ge oss tillgång till databasen bakom.

Då satte vi upp scraping. Vi tog hem alla data genom en emulerad webbläsare. Ungefär som Google gör när de läser av sidor som de ska indexera. Det var en riktig röra. Men vi fick ganska snart ihop en ganska komplett bild. Och så började vi jämka ihop alltihop. Alla hade sina egna dataformat. Bland annat därför som det var svårt att sammanställa information. Så vi fick ta fram ett gemensamt. Det var baserat på någon internationell standard som höll på att utvecklas under den här tiden av någon transparensgrupp, någon antikorruptionsgrupp.

Vi tog kontakt med utvecklarna. Jag tror att de satt i USA och vi fick en föranspiration av deras format och började trycka in alla svenska data i det. Till slut hade vi en riktig databas med rubbet. Alla svenska biståndsprojekt, eller insatser som det kallas i deras värld, biståndsinsatser. Och så byggde vi en hemsida där allt presenterades. Så att vem som helst kunde gå in och söka och bläddra och se sammanställningar av kostnader per land, per typ av projekt och så vidare.

Och den heter openaid.se. Och den finns fortfarande kvar. Men den ser helt annorlunda ut nu så jag misstänker att ingenting finns kvar av den första versionen som vi byggde. Men man kan fortfarande titta på den på Internet Archive givetvis, Wayback Machine. Jag tänkte berätta om några exempel på saker som vi lärde oss längs vägen.

En sak som vi fick antydningar om från början och som folk så småningom sa till oss mellan skål och vägg. Det här var en sån sak som stack i ögonen på folk som hade... Jag hade varit i kontakt med biståndssvängen och som de liksom ville få lite visselblåsare att berätta för oss. Det var att biståndspengar som går till urländer ofta används för ett som de tyckte var osmaklig konsumtion för svenska biståndsarbetare och biståndsbyråkrater.

En person som hade varit på sida uppdrag i Afrika beskrev det som att svenskarna där lever som kungar. Eller som gammaldags kolonialherrar. omgivna av fattiga afrikaner som passar upp på dem. Det låter inte så hemskt egentligen tycker jag. Europeer på uppdrag i Afrika ska såklart inte krälla runt i sanden med afrikanerna.

Men det är inte precis den bild man ville ha utåt. Och det stack i ögonen även på de här idealisterna som hade åkt ner för att de ville hjälpa afrikaner. Hur som helst så var det tydligen rätt behagligt att vara sidaarbetare i utlandstjänst. Och det är ett sätt på vilket svenska politiska aktivister belönas för sitt arbete. Det är generellt sett politiska aktivister av olika slag som då och då tar en session i något exotiskt land på något sideuppdrag.

Och det här är en mer generell sak som man måste prata om då. Att en hel del av så kallad biståndsverksamhet genomförs av politiska organisationer. Sida slussar skattepengar vidare till diverse aktivistorganisationer som på pappret är en sorts partnerorganisationer som helt enkelt genomför biståndsinsatser i samarbete med staten.

Men i praktiken så är det förstås ett mer generellt pengarflöde. Även till politiska partier. För de flesta partier, kanske alla partier, är osäkra, har den här typen av strukturer för... internationellt arbete som det kallas. SOS-arna de har Olof Palme-centret som är väldigt välkänd. Moderaterna har något som heter Jarl Hjalmarssonstiftelsen. De sysslar ofta med så kallat demokratibistånd.

Som man också kan beskriva på ett mindre smickrande sätt. Jag ska komma till det om en stund. Och så är det en fantastisk liten sinekur som diverse partipampar får som belöning. Att sitta på Olof Palme-centret en kortare eller längre tid. Att få en bra lön, resa jorden runt och så vidare. De här organisationerna är generellt sett ett stort stöd för partierna i allmänhet, ekonomiskt och på andra sätt.

Det är ett av många sätt som man använder för att slussa pengar från staten till politiska partier och andra aktivistorganisationer. En annan sak, jag har redan varit inne på det men det är värt att betona, är att biståndsverksamheten i sig själv är vänstervriden. Att överhuvudtaget bedriva utlandsbistånd är till hundra procent en vänsteridé.

Så därför finns det per definition ingen politiskt neutral biståndsverksamhet. Och även om man tar en lite mindre extensiv definition av vad som är vänsterism så handlar bistånd i väldigt hög utsträckning om att verka för diverse progressiva värderingar. Vilket såklart görs bäst genom att kanalisera pengar till progressiva...

organisationer. Det finns liksom en tydlig logik där, systemets egen logik. Det man måste förstå är såklart att för dem som sysslar med det här så är det inte en politisk sak. För dem är allt det här självklarheten, det är bara som luften, de andas. Att man vill sprida progressiva, liberala, demokratiska värderingar är lika självklart som att man vill Ge mat till folk som svälter.

Eller förhindra att afrikaner dör i diverse sjukdomar. Så det är inte alls en politisk verksamhet från deras perspektiv. Vilket förklarar deras reaktion när de här verksamheterna angrips. Så i deras värld kan de här angreppen egentligen bara förklaras med pur ondska. Den värsta sortens girighet och hänsynslöshet. Att man vill förvägra de mest skyddsvärda människorna.

Helt basala saker som bara ett komplett monster skulle kunna motsätta sig. Och därför kommer det aldrig finnas någon konsensus om att det har gått för långt, att man har spenderat för mycket pengar på allt för politiska saker och så vidare. Men med ett lite mer objektivt perspektiv så är alltihop såklart extremt politiskt, vänsterpolitiskt. En annan sak var att vi fick lära oss om enstaka fall av...

Riktig korruption, riktig rå korruption på hög nivå. Inte så många fall, men en handfull. Ett av de mest flagranta var en historia som hade rullats upp precis innan vi kom in. Kring en svensk diplomat som tydligen hade en utomäktenskaplig affär med en diplomat från ett annat land.

Och de använde biståndsbudgeten för små kärleksresor. till Genève eller Cairo eller Rom, vart hon åkte. Och så småningom så ordnade de det så fint att Sida pyntade för en lägenhet i New York. En fin adress på Manhattans, säkert nära FN-skrapan. Alla som var där visste att det var helt onödigt för yrket men det var deras lilla kärleksnäste som de gärna ville ha.

Och Sida eller vilken myndighet det nu var, de vill gärna tillhandahålla det här. Jag har en lite komplicerad situation. För att å ena sidan så vill jag gärna säga namnet på den här diplomaten. För att det är en person vars karriär fortsatt att blomstra även efter det här. Lägenheten på Manhattan försvann. Men senare så blev det en väldigt viktig position i regeringskretsarna.

när Stefan Löfven blev statsminister. Men jag är i en speciell situation för att jag hade kontakt med en tjänsteman som var involverad i det här avslöjandet, som blev beordrad att mörka alltihop. Men gav informationen till mig. Så man kan säga att det är en fråga om källskydd eller något åt det hållet. Jag är orolig för att det skulle kunna bli tråkiga konsekvenser för uppgiftslämnaren eftersom de som var med i den här härvan vet precis vilka som hade den här informationen.

tystades ner. Det hölls en liten krets och tystades ner. Och jag tror... Jag är inte säker, men jag tror att jag vid något tillfälle svors till tystnad av den här personen som under processen blev en vän till mig. Så jag vill inte svika det förtroendet. Därför säger jag inte namnet offentligt på den här personen. Ett till exempel som knyter an till historierna om USAID är en del av biståndsverksamheten som inte fick öppnas upp.

Och det var inte bara Sida som drog i bromsen utan det var regeringen. Så att man hade den här ambitionen att skapa transparens som man sa. Man införde något som kallas för transparensgarantin i biståndsväsendet. Som den politiska motivationen eller den politiska murbräckan för det här projektet. Det var den officiella grunden för det här som vi höll på med.

Men det fanns gränser även för den här... förment radikala ministern. Så vi hade som uppdrag att rota fram data och publicera data. Men vi hade också uppdrag att mörklägga en viss typ av verksamhet. Alltså en del av mitt jobb, och det råkade bli så att det var jag personligen som faktiskt gjorde de här bitarna. En del av mitt jobb var att sitta i möten med UDs jurister och förklara hur våra datasystem fungerade.

Och tillsammans med dem jobbar fram en sorts censurmekanismer. Och det hade att göra med sekretessprövning. Som fungerar lite annorlunda än de flesta utanför staten tror. För det är inte så att man kan tro att all information i staten antingen är hemlig eller inte hemlig. Utan huruvida något är hemligt är en fråga som man i många sammanhang tar ställning till.

Först när en viss bit information begärs ut när ett visst ärende... begärs ut. Så sekretessprövningar görs löpande på ad hoc basis. Så det ställde till det såklart när vi skulle börja lägga ut allt på internet utan att någon hade begärt ut någonting. Så jag fick lära mig väldigt mycket om offentlighetsprincipen och sekretessregler och så vidare. För att jag var tvungen att implementera en del av de här sakerna i kod.

Hur som helst så hade vi den här delen av... biståndet som var väldigt hemlig. Och den handlade framförallt om en handfull länder där det officiellt inte pågick någon svensk biståndsverksamhet, eller åtminstone en väldigt begränsad verksamhet. Men i verkligheten så höll man på med en hel massa saker som man inte ville prata om. Och byråkrater, socialdemokrater, moderater, alla var lika rörande överens om att det här måste hållas hemligt.

Och det handlade om vissa typer av bistånd. Men vi hade också en spärr mot att publicera någonting överhuvudtaget som rörde vissa länder. Jag tror att det var fyra eller fem länder som var undantagna från transparensen. Det var Ryssland, Vitryssland, Syrien, Nordkorea och kanske något till. Det handlar alltså om det som man i amerikansk kontext i den aktuella debatten kanske kallar för regime change.

Det vill säga hemliga operationer i till exempel Ryssland som syftade till att underminera den rådande regimen. Finansierat genom den svenska biståndsbudgeten. Rubrikerna var ofta såklart insatser för demokrati, demokratibestånd. Mottagarna var organisationer som jobbar med oppositionsgrupper. Och till exempel utbildar dem för att de ska kunna vara mer effektiva i sitt arbete.

Och primärt så handlar det om Ryssland och Vitryssland. Jag tror att det var dit det gick mest pengar i alla fall. Och jag pratade också under den här tiden med en av operatörerna som reste fram och tillbaka till de här länderna och jobbade med oppositionsgrupperna. Jag minns att den personen sa något i stil med att ja, jag vet inte fan om de här typerna som jag träffar där borta, om de är bättre än Putin och Lukashenko.

Inte fan bryr de sig om demokrati i alla fall. Men han tyckte det var roligt och intressant arbete. Han fick resa, han fick jobba på sin ryska så att den inte blev för rostig. De här sakerna skulle man hemlighålla till varje pris. Officiellt såklart, för om dokumenten publicerades så skulle det utsätta människor för livsfara. Primärt av de oppositionsaktivisterna som han jobbade med och som fanns direkt eller indirekt utpekade.

Kanske i dokumenten, men också kanske av de svenska operatörerna. Men sen fanns det såklart också aspekten att alla svenska politiker, oavsett parti, tyckte att det var rätt och riktigt att finansiera oppositionella krafter i de här länderna. Man var stolt över de här sakerna. Och man märkte på folk också att de tyckte det var häftigt. Det var lite James Bond liksom. Alltså man ville absolut inte att det skulle stängas ner. Det jag tyckte var allra mest intressant var...

Nordkorea. Det här har inte specifikt att göra med missbruk av medel och sånt där. Det är bara en grej som jag tycker är ganska rolig och intressant. Jag har hintat lite om det här i Radio Bubbla tidigare. Och jag har sagt bland annat att när muren faller i Nordkorea och den slutgiltiga historien om det landet skrivs så kommer Göran Persson framstå som en mycket stor man.

En hjälte som gjorde mer än folk hittills anat för att underminera regimen där. Jag har skojat en del om det där, men saken är den att jag läste en massa hemliga dokument. Därför att när jag fick order om att gömma undan saker så gjorde jag det till punkt och pricka. Men jag såg också till att själv lusläsa många av de här dokumenten. För att jag hade faktiskt rätt att läsa dem och jag var väldigt nyfiken.

Och Nordkoreadokumenten var otroligt märkliga. En mystisk sak som jag fortfarande inte förstår är att de som jobbade med de här projekten... hade väldigt konstiga namn. Det var svenska namn. Jag kände igen de enskilda ordleden, så det var tydligt svenska namn. Men jag hade aldrig sett namnen förut. Alltså efternamnen. Folk brukar ju heta Karlsson, eller Lindberg, eller kanske von Essen, eller något sånt där.

Men de här människorna, minst hälften av dem, hade namn som lät som typiska borgerliga namn. Men som jag aldrig hade hört talas om förut. Vilket för mig kändes enormt märkligt. Alltså statistiskt extremt osannolikt på något sätt. För att jag har aldrig, vare sig innan dess eller därefter, stött på något liknande. Alltså en radda svenska namn som jag inte känner igen. Så jag funderade på om det kunde handla om pseudonymer.

Men jag tror inte att det var det. Jag kollade upp en del av dem och flera av dem hade ganska normala spår på internet. De stod listade som... affilierade med DLD-institutet och så vidare. De hade väldigt begränsat med spår såklart, men jag kunde liksom verifiera några av namnen. Så intrycket jag fick var att det här var, det här är min tolkning, att det här var hemliga människor från hemliga familjer som jobbade med hemliga saker.

Jag vet inte vad man kan lära sig av det där, men jag tyckte att det var en intressant detalj. Och jag vill säga också att om det finns någon som lyssnar på det här... Och kan förklara det här fenomenet. Och kan berätta för mig varför det finns hemliga människor med namn. Som jag inte känner igen när jag ser dem. Så jag skulle vara jätteintresserad av att få en förklaring. Hur som helst. Det här Nordkoreaprojektet. Jag känner inte att jag behöver sitta och hålla på med den här informationen.

Så jag kan berätta lite om det. Det är rätt gammal information. Jag ska inte nämna några namn. Förutom Göran Persson givetvis. Jag har inte sparat några av de här dokumenten så jag kan inte dela dem ens om jag vill. Men det handlar i alla fall om något som började som ett rent industriellt projekt. Ett tekniskt utbyte mellan svenska industriföretag och nordkoreanska industrier.

Vad det nu kallas i Nordkorea. Sverige skickade dit ingenjörer och jag tror att de hade nordkoreaner på studiebesök i Sverige. Och det här är någonting som har pågått i olika former, även officiellt, med Sverige och Nordkorea sedan 60-talet länge. De svenska företagen, det var helt enkelt de stora svenska industrikoncernerna, företagsnamn som precis alla i Sverige känner till. Och i flera års tid så var det tydligen bara diskussioner om industriprocesser.

Kanske om hur man smälter stål. Bygger kul lager eller sådana saker. Men så i ett av dokumenten så står det att vid ett tillfälle så har nordkoreanerna börjat ställa en annan typ av frågor. De hade sagt, det är okej det här med teknisk produktion, det är en sak. Men en annan sak som ni har i väst är ju marknadsmekanismer. Prismekanismer som ger signaler som styr produktionen.

Vi vill lära oss mer om det. Och se om vi på något sätt kan integrera det i vår produktion för att göra den mer effektiv. Och sen står det i den här svenska rapporten. Någonting i stil med. Från och med den här tidpunkten antog arbetet genom projektet en distinkt annorlunda karaktär. För tiden nappade svenskarna på det här och de tänkte, aha, här har vi en chans att göra något som kan bli stort. Så man började mata nordkoreanerna med information om marknadsprocesser och hjälpa dem med saker som att...

kanske prissätta produkter för att skapa bättre koordination mellan olika fabriker och så vidare. Tyvärr fick jag aldrig läsa särskilt mycket om hur det gick med allt det där därför att dokumentationen tog slut något år. Eller så kom jag aldrig i kontakt med den senare dokumentationen. Men det här hände på 00-talet, början av första halvåren av 00-talet tror jag.

Så det var i samma veva som Göran Persson gjorde i den här charmoffensiven mot Nordkorea. och hjälpte till med att öppna upp kontakterna. Och det nämns också i de här rapporterna att det där var någon sorts samspel mellan de här. Att kanske Göran Persson var införstådd och hjälpte till att breda väg för det här. Så det finns ju en officiell berättelse om det här industrisamarbetet mellan Sverige och Nordkorea och de här företagen som Atlas Copco, ABB och Volvo såklart.

försökte göra affärer med Nordkorea och det slutade med att Nordkorea blev skyldiga svenskarna en massa pengar. Det där är en känd historia, en anekdot. De fick en massa maskiner, bilar som de aldrig betalade för. Men det där såg jag ingenting om i dokumenten som jag läste. Jag misstänker nästan lite att de här skulderna som Nordkorea sägs ha, delvis har använts som täckmantel för annan typ av verksamhet. För att de här sakerna som jag pratar om, de utspelar sig långt senare.

Men det var samma företag som gladeligen skickade sina ingenjörer till Pyongyang. Så det fanns inte så mycket ontblod där. Det här var mest en liten lustig historia, det här med Nordkorea. Jag tycker bara det är en kul anekdot i alltihop med en massa hemliga typer i Sverige som försöker lära nordkoreaner om hur man tillverkar bättre stål. Men nordkoreanerna vill veta hur man sätter upp en marknadsekonomi.

Gud vet vad som hände sen med alla de här sakerna. Det här var några nedslag i saker som jag såg. Jag kan säga något kort också om vad som hände sen. Vi publicerade den här sajten openaid.se när det nu var. Jag tror att vi fick uppdraget våren 2010 och vi lanserade OpenAid någon gång 2011. Sen blev alltihop betydligt tråkigare för oss för att de flyttade över den här sajten till Sida.

Så att Sida ägde den. För de tyckte inte att det rymdes inom UDs ram att förvalta ett webbprojekt. Och de hade sparkat, jag tror att vid det här laget hade de sparkat två Sida-chefer. Och jag tror att de tänkte att de började få pli på Sida. Till den utsträckning som de var intresserade av. Så vårt uppdrag flyttades till Sida också. Så vi fick Sida som kund. Vilket var mycket tråkigare och själva upp.

Uppdraget var då mest för förvaltning av det som vi redan hade byggt. Så vi fasade ut oss kan man säga. Vi gjorde en liten avknoppning där en person i vår team satte upp en egen firma och drev Sida-uppdraget vidare i några år. Medan vi andra gick vidare till nya projekt. Jag vet inte vad konsekvenserna egentligen blev. Jag vet att en del projekt stoppades, en del personer blev av med sina jobb och så vidare.

Eller flyttades från en myndighet till en annan antar jag. Jag tror inte det var någon som blev vanryktad eller straffad på något kännbart sätt. Så jag tror att vi gjorde en viss nytta samtidigt som det inte var något dramatiskt. Men en del av orsaken till det var också det här att det fanns inte några enorma saker att avslöja. Det mest känsliga var det här demokratiarbetet i Ryssland.

och projekten i Syrien och så vidare. Jag kan ju tycka att det är ganska allvarligt från perspektivet nationell säkerhet. Bashar al-Assad, han kunde väl inte göra så mycket för att hämnas på Sverige. Men är det så kunnande? Jag vet inte. Men det är vansinnigt att muka grejer med Putin. Vilket svenska politiker borde ha förstått och de borde blivit mycket mer medvetna om det nu.

Men i själva verket så går de ju i motsatt riktning som alla vet. och vräker pengar, inte minst från biståndsbudgeten såklart, över Ukraina. Sen kriget började 2022 så har Sverige officiellt skickat ungefär 10 miljarder i bistånd till Ukraina. Och innan kriget så var det 200-300 miljoner om året. Men samtidigt så är det inte någon stor skandal eller något stort fusk från svenskt perspektiv.

Därför att alla i Sverige tycker att det d��r är jättebra. Precis som att alla tycker att det är jättebra att skicka mat till svältande människor. Bota sjukdomar som afrikaner dör av och så vidare. Så vad är då poängen med den här berättelsen? Förutom att det roar mig att berätta om lustiga saker som jag höll på med i mitt förra liv. Jo, jag tror att det är viktigt att faktiskt förstå vad staten håller på med på en ganska detaljerad nivå.

Och förstå hur olika stater skiljer sig åt. Det verkar som att USAID i USA faktiskt används som en gigantisk slush-fund. Sida i Sverige används inte riktigt på samma sätt. Biståndsbudgeten i Sverige slussas via de politiska partierna och så vidare. All biståndsverksamhet är såklart vänster i grunden. Det finns en hel del skit att gräva i där för den som vill.

Man kan hitta slöseri, korruption och en rimlig svensk regering. borde såklart stänga ner alltihop rubbet. Inte en enda skattekrona ska såklart gå till så kallad bistånd i en rimlig ordning. Men om man lade ner sida imorgon så skulle det inte ha några jättestora effekter på det politiska livet i Sverige.

Och knappast heller på det politiska livet i Ryssland eller Vitryssland. Det skulle bli lite mindre attraktivt att vara politiker. politisk aktivist i Sverige. Men makten och pengarna i Sverige finns någon annanstans.