Transkribering
André Iskra Jönsson: Ernst Jüngers beskrivning av anarken visar hur samtidens nycker kan motverkas
Martin
Andrea Iskra Jönsson, Ernst Jüngers beskrivning av anarken, visar hur samtidens nyckelr kan motverkas. Genom ett intellektuellt och identitetsmässigt oberoende från omgivningen skapas möjlighet att avvisa statens massmobilisering. Ja, det här är ett text på Motpol.nu. Jag vet inte vem André Iskra Jönsson är. På rakan, jag blandar ihop det med författarna, för på rakan så vet jag inte vem det är.
Boris
Det är ett nytt namn för mig också faktiskt. Jag har ändå lite koll på de här på Motpol.
Martin
Jag känner att jag kanske gör bort mig, det är kanske någon som har skrivit motpående i massor med år och sen får jag skämmas nu för att jag inte känner igen namnet. Jag är så välbevannad egentligen motpående, jag läser mest Oscar Egers. Hur som helst, här har vi en artikel. Alltid roligt va att läsa en artikel om Ernst Jünger och idén om... Anarken. Och jag får börja faktiskt, Boris, med att tacka dig för att du för en tid sedan gav mig en impuls, välbehövlig impuls för att faktiskt börja läsa Ernst Jünger.
Och jag började då med att läsa Ojmers vill, som den här artikeln handlar om. Det tyckte jag var en fantastisk bok. Jag läste den långsamt. Jag sög på den som en karamell i... flera månader. Jag kände att det här är ingenting som jag vill klara av på en sittning, utan jag läste snuttar här och där under ganska lång tid. Jag tyckte det var väldigt stämningsfullt och intressant.
Det är lite tråkig bok på ett sätt. Det är inte mycket till action eller karaktärutveckling för den delen. Det är lite didaktiska monologer. Det var lite vanvördigt, det kändes lite som att läsa Ayn Rand bitvis, med sådana här långa tal som förklarar filosofiska principer. Men jag tyckte det var väldigt stämningsfullt och intressant bok och huvudpersonen var väl intressant, tycker jag, alltså själva anarken.
Dessutom tilltar de mig förstås att huvudberoendens namn är Martin. Jag förstår det. Idén som Martin Wenator, huvudpersonen för Kroppsliga, i Ormeswil är just Anarken, som är en sorts arketyp, som Ernst Jünger målar upp, som i sin tur är väldigt starkt influerad av den tyska 1800-talsfilosofen Max Stirner, som oftast omnämns som en sorts förelöpare till Martin Wenator.
till individualanarkismen men också till existentiellt tänkande postmodern analys och flera andra sådana här moderna teorier. Han hade ett stort bråk med Marx, eller Marx och Engels hade ett stort bråk med Stirner, skrev en lång, lång bok. för att kritisera Stirners bok. Och han har haft en sån indirekt inverkan på många andra tänkare.
Det är framförallt så som Stirner har haft. Det är inte att folk har läst Stirner och pratat om honom utan det är med att Marx Marx gick från att vara den unge Marx till att bli den gamle Marx, äldre Marx genom att ha en uppgörelse med Stirner. Alltid på att Nietzsche läste Stirner och att Nietzsches mogna produktion också kan ses som en sorts våldsam reaktion på Stirner.
Man kan säga liknande saker om Freud, Wilhelm Reisch och andra i den psykoanalytiska traditionen. Han var viktig för postmodernister som sagt. Men Ernst Jünger var faktiskt en tänkare som läste Stiner och tog honom på allvar. Stiner nämns till och med, han nämns uttryckligen i romanen Ojmers vid. Idén om anarkin är mer nyanserad än vad man ofta utmålar den som.
med bilder av en anarkist. Och det här tycker jag kan vara intressant att ta upp apropå det förra inslaget, när vi pratar om den svenska nationalisternas nya projekt, Det fria Sverige. Där de vill satsa på sina egna platser, sina egna territorier. Inte marschera med höga afflar mot Stockholm och ta över staten. Utan bygga egna lokalsamhällen i sina svenskarnas hus.
Och det här är en av grundtankarna som jag förstår det med idén om anarken. Anarken är inte en anarkist, utan en anarkist är en aktivist. Det är någon som vill förändra och omvälva, en revolutionär eller åtminstone en person som vill förändra och omstöpa saker. Men anarken jobbar inte med idéer om frihet och en kamp för befrielse.
Anarken är en revolutionär. Fri. Anarken är både fysiskt men framförallt invändigt. Oavhängig. Hittar en sorts inre frihet genom ett mer genomtänkt och djupblodande upphöjt sätt att betrakta saker och ting. Det handlar mer om att justera relationen.
mellan sig själv och sitt väsen och omgivningen. Det handlar väldigt lite om att omstöpa omgivningen utifrån sina egna idéer. De två sakerna är ju såklart, om man tänker på det, som polära motsatser egentligen. Du kan jobba lite på en och lite på andra fronten, men det är vitt skilda perspektiv.
Och anarken i Ojmers vill, huvudpersonen, han är i en väldigt speciell situation för att Han jobbar som historiker, men han jobbar som en sorts sekreterare. åt kungen, kan man säga, åt monarken i stadsstaten där han lever. Så om jag förstår hans jobb rätt så är han som en bartender, kanske vi skulle säga, och en nedtecknare av de berättelser som han får höra när kungen och andra mäktiga män träffas i den här salongen som han är värd för.
Så det här är ju en... Det är intressant då, för Ernst Jünger är en person som nationellt synade personer ibland pratar om och knyter an till. Motpol är en sån sajt, vi läser den här artikeln. Samtidigt som samma arv, inte minst linjen från Max Stirner, är någonting som direkt influerar den libertarianska rörelsen. Under alla omständigheter, den gren eller den typ av libertarianism som jag själv är intresserad av... som jag själv ser mitt engagemang som ett uttryck för.
Boris
Alltså den där boken av Jöngris säger fascinerande att jag tycker det här är en bra... Han har en skribenten här som är döpt efter det. Han smällde honom från det gamla bolshevikiska partiorganet Iskra. Han kanske hade vänsterföräldrar. Det här är jättefascinerande, men jag är fortfarande inte överens, eller inte icke-överens heller. Jag brottas ju med...
Hur ser det där ut i praktiken? Vår vän Iskra här formulerar väldigt precis vad jag brottas med. Han definierar Jüngers tankegång som, citat, En anark kan delta i religiösa riter utan att erkänna Gud, konsumera varor utan att erkänna kapitalismen eller hylla monarken utan att erkänna monarkin.
Och det där är liksom alltid... Jag knyter sig hos mig för, med den tankegången förflyttar man sig för mig in i en slags gråsond där man ungefär kan förhålla sig till omvärlden som en slags... Det här gränsar till ironi på något sätt. Jag genomskådar allt och jag förstår allt och jag är en fri själ.
Och det jag gör nu har ingen egentlig betydelse. Därför att jag inser att det inte i ett givet perspektiv har någon egentlig betydelse. Jag är något mer av en... Nu tvingas man ju alltid till kompromisser i sin vardag och sitt liv. Det är svårt tills man kommer fram till en punkt där man slipper kompromisserna. Men just den här positionen har jag lite problem med.
Martin
Men i relation till Jüngers idéer, Ja, jag uppfattar inte det här uttalandet, det som du fäster i vidden i artikeln. Jag uppfattar inte det som är en korrekt återgivning av Jüngers position. Utifrån A.M.S. Wiels som är utgångspunkten här och även utifrån annat som jag har läst av Jünger. Det vill säga att anarken inte erkänner monarkin. Hyllar monarken utan att erkänna monarkin?
Det är i alla fall inte det intryck som jag får av andemeningen hos Jünger. Utan... Jag uppfattar snarare att Anaharkan definitivt erkänner monarkin, inordnar sig i den. Det finns en väldigt intressant passage som också... som också citeras i den här artikeln där huvudpersonen säger jag är en anark inte för att jag förraktar auktoritet utan för att jag behöver den Men jag tror man ska läsa det på CD här som jag
Boris
alltid säger flerskiktat det ena är ju att Som du säger, du hittar passager hos Jünger där han erkänner definitivt en monark eller behovet av en monark. Men parallellt med detta så finns tanken på att ibland finns det för anarken ingen riktig monark att tillgå.
Och då kan man ungefär vifta lite med rökelsekaret, man vet att det inte är på riktigt. Han är inte faktiskt på båda positionerna som jag ser det. Men sen ska man också, tror jag, och det är... Det är väldigt viktigt. Jag tror väldigt många missar den hierarkiska läsningen av Jünger. Den ser ut så här. Du kan vara anark.
Jag tror det finns en fara i läsningen av Jünger. Han talar bara om människor som är storsagna av ursprung. Storslagna fria andar och hur de ska förhålla sig till världen. Jag läser honom som att han talar till alla. Att oavsett position i tillvaron, det här är lite läskig mark jag tassar ut i, att oavsett position i tillvaron, oavsett begåvning och färdigheter och så vidare, kan du vara en anarkt.
Du behöver inte vara extremt beläst eller sådär. Framstående skalbacksamlare får vara nark. Alla kan vara narker. Men då är det en fråga om att inse sina färdigheter, sina förutsättningar här och nu. Och också att ibland ta valet. Jag kommer bara att bli världens bästa skomakare. Det är inte så jävla bara förresten.
Jag tror det enda sättet att förstå Jüngre är att han tänker sig ett hierarkiskt samhälle, ett mångavsatsat samhälle med många avsatser. Där alla människor faktiskt inser sin roll och funktion på frivillig väg och därmed blir enarker. Och en del av människorna kommer att behöva Och det innebär att...
Och där ligger liksom läsningen av att en del människor behöver monarken. Och andra kommer att kunna se i samma system att nämen, monarken är inte en för mig tillräcklig monark, men det är en monark som får hierarkin och samhället att fungera.
Martin
Ja, det är en intressant reflektion och det är definitivt så jag uppfattar Jünger också från min lilla läsning och bara en exempel på det. I Ojmers Vill så är ju Martin Winatour, han är ju uttrycklig, han är väldigt uttrycklig i boken, så är ju inte han liksom den mest storslagna anden som du uttryckte det.
Nej, precis. Han är ju inte den mest resliga och framgångsrika. av högstatus-personen. Verkligen inte. Han ser sig själv möjligen som den kanske som den friaste personen eller något sånt i hållet. Men det är inte för att han är han är liksom uniktalangfull eller för att han är ett geni. Tvärtom så illustreras det i hela delen av boken att han interagerar med människor som är som är bättre än honom, som han beundrar för att de till exempel är skickligare historiker än vad han själv är.
Utan det som anarken har och det som stakas ut som vägen till frihet är ju snarare självinsikt eller integritet. Att hitta sin plats och att inte drömma sig bort och slösa energi på att bli någonting som man inte är.
Så det är väldigt mycket ett motsatt budskap skulle jag säga. Och definitivt i linje med den här hierarkiska idén. Det är också något som man ser om man går tillbaka till Stirner, som är den filosofiska inspirationen för de här idéerna. Han säger väldigt uttryckligen att det centrala termen i Stirners system är egenhet, eigenheit.
Det är det varje människa måste ta tillvara på. Det är inte några specifika värderingar som är universella, till exempel, eller en statusrelation till andra människor eller någonting annat som är externt, utan det är den egna människans subjektivitet och egenhet, unicitet. Det förstår ni säger så här att vad du än har som är din egenhet, som är unikt för dig och som är din egen person.
Det är det som du måste ta tillvara på, det är det som du måste fokusera på och bygga på. Även säger Stirner, även om det är väldigt lite, även om du nästan inte hittar någonting som är din egenhet. Så det är det som du måste hålla fast vid för att glatta livet och bygga allting på, bygga din sak på. Så det där är ju en väldigt... jag tror att det är en viktig reflektion. Och sen tror jag också att...
För att säga något kritiskt om Stirner så tror jag att den här med ironiska hållningen som man kan skönja ibland, inte tycker jag hos Jünger, men den här idén till exempel att man kan delta i riter utan att erkänna Gud eller hylla monarken utan att erkänna monarkin, det där skulle jag ändå säga är lite av en typisk stirneriansk position.
Där finns det mer ett tillbakalutade ironiskt. Det är också en sorts dubbelhet, där det viktiga är nästan enbart dina interna processer. Den styrnerianska egoisten kan vara ganska flyktig och kanske... Flyktig tror jag är ett bra ord.
För att Esterner tänker sig att gemenskaper är tillfälliga. Han pratar om egoisternas union, som inte är ett samhälle. Det är inte en sammanhållning som är permanent eller långsiktig i en grupp människor. Utan det är tillfälliga, delvis överlappande unioner. När människors intressen sammanfaller så samarbetar de. När de inte gör det så går de skilda vägar.
Okej. Där om den idén kombineras med kanske en mer, jag vet inte, en mer traditionalistiskt sätt att tänka, möjligen. Kanske inte fullt lika ultra-existentialistiskt perspektiv. Eller ett kanske mer evolverat existentiellt perspektiv. Så tror jag att man lämnar lite grann den här ungdomliga, nihilistiska, ironiska inställningen. Och jag tror definitivt att Jünger hade evolverat. bortom den punkten. Han var definitivt inte en sån här gymnasial styrnerist.
Boris
Nej, han är avlutad och färdig på något sätt, Jünger, jämfört med Stierner.
Martin
Det är inte så många människor som man känner till i vår epok som har den typen av livserfarenhet som Jünger hade. Det kan man gott säga. Det finns ingen i vår epok som har genomlevt så mycket. Alla stora kriser och förändringar under 1900-talet har varit en aktiv del av alla de här processerna.
Så åtminstone när han dog under hans sista år så måste han ju ha varit den mest livserfaren personen som levt på många generationer.
Boris
Jag som liksom levt varje år. skede under detta. under det föregående vidriga seklet konstant reflekterande. Och alltså jag skulle vilja ha en slags... Man skulle vilja ha några timmar sittande med honom i brasan vid Alpstugan och liksom pumpa honom på en del grejer. Inte vad som har hänt i historien, men just det här under slutet av hans liv.
Alltså när han höll på så här obehagligt nog, blir även dyrkad av denna världens mäktiga medar. Franska presidenter sa att han var det viktigaste. De hade läst och mycket av det påverkade dem. Han träffade dem också och tog emot medaljer. Man skulle vilja sitta där och säga, Ernst hur tänkte du nu och varför då? Det där är ju fienden. Det är mycket man skulle vilja prata med honom om.
Martin
I kommentarsfältet till den här artikeln så finns det en kommentar som jag tycker är väldigt upplysande. En konfunderad fråga som jag tycker sätter fingret på poängen väldigt bra. För att en kommentator som kallar sig Maximus skriver När är anarken nöjd då? När vill han leva? Medeltiden? Antiken, renässansen, eller är han enkommen skrivbordsrevolutionär som medvetet går in för att vara och verka för sofistikerad bara för sakens skull?
Och sen olika omformuleringar av samma idé. När har narken kommit till en punkt då han inte behöver vara en anark längre? Vad får det här för praktiska konsekvenser? Det är en rolig fråga. Den uttrycker så perfekt inversen till anarkens perspektiv. Det är exakt så här anarken inte tänker.
När är anarken nöjd? Anarken är alltid nöjd. Exakt. När vill han leva? Han vill alltid leva. Medeltiden? Ja. Antiken? Ja. Renässansen? Ja. Rymdimperiet i framtiden? Ja. Det som är kännetecknande.
Boris
Ja, och det är just det här perspektivskiftet. Det är bra att du säger det, för att de som når det här anarchiskt tillstånd, de är ju konstant till fred, även om de ibland kliar sig över huvudet, över omvärlden. Men man kan placera dem var som helst i historien. Men det är just det här, vi är alla som fångar just det här. med tanke på att det ska finnas ett perfekt samhällstillstånd och att det här med demokrati, parlamentarism, saker ska vara mätbara och så vidare.
Och då reducerar man sig själv som människa. Att gå in i någon slags anarkeiskt tillstånd innebär ju att det blir ganska komplett som människa, även om man aldrig blir det. Men Jünger ställer ju helt andra frågor än någon slags förnöjdhet.
Martin
Det är också en bra poäng. Det är inte nöjdhet eller njutning eller ens nytta. Det är inte alls det som är målet. Och om man går tillbaka till de filosofiska rötterna så är det inte heller det som Stirner säger till exempel. Stirner pratar om egoism. Han sätter upp egoisten som ett ideal. Men det är inte en sorts hedonistisk eller materialistisk...
Egoism, utan centrum är hela tiden den här idén om egenheten, om uniciteten. Men också kan ses som en idé om integritet, om individens integritet. Och det är någonting annat. Idén är inte nödvändigtvis att det här leder till att man är lycklig, utan det är mer att man... Man gör, det kanske är någonting i stil, man gör saker som är naturliga eller som är passande.
Men det är en mer komplex filosofisk idé ungefär som, ja, säg, det finns egentligen en klassisk idé från antiken som man ibland associerar med en sort aristotelisk idé om den gyllene medelvägen som handlar mer om en sorts balans. Eller en annan idé som ligger mig varmt i hjärtat. som kommer från de antika skeptikerna, den skeptiska filosofiska skolan, där målet inte heller var hedonisk lycka, utan ett tillstånd som de kallade för ataraxi, som man förenklat kanske kan beskriva som en sorts sinnesfrid.
En sinnesfrid som kommer av en frihet från... överflödiga trosföreställningar och andra intellektuella problem. Vilket är också väldigt likt det som Stine pratar om. Han pratar om att den viktigaste friheten är frihet från idéer, att vara styrd av föreställningar. Spöken kallar han dem för ibland.
Och andra människors värderingar som maskerar sig, ens egna idéer, ens egna värderingar. I modern terminologi skulle man kalla det här för memer. Steiner gav en väldigt detaljerad beskrivning av memer och memetik och hur idéer planterar sig i människor. Istället för att det är människor som har och använder idéer så är det idéerna som har och använder människor.
En av Steiners centrala idéer är att man måste bemäktiga sig själv. Man måste ta ägarskap över sig själv. översiktligt mentala innehåll, de idéer, måste använda idéer för sin egen egenhet, sin egensinniga syften. Och inte låta sig själv vara ett redskap för idéer, för det är andra människors idéer att undvika om man inte har någon typ av...
av integritet. Så att det man siktar på är inte nöjdhet, utan en sorts harmoni eller en balans eller ett tillstånd, ett välordnat tillstånd som man bara kan förstå också genom att reflektera över vad till exempel vad en människa är och hur en människas psykologi fungerar och på det sättet.
I vår tid, om man pratar om memetik för 2000 år sedan, så var det många människor som faktiskt kunde relatera till ett begrepp som ataraxi. Man får hitta rätt avvägning mellan samtida och arkaiskt. Men jag försöker komma till det här lite grann. Jag tror att det finns många formuleringar av en snar och lik idé genom historien. Och den här idén om förnöjsamhet. Det är en väldigt modern idé, det är någonting som uppstod i förgår nästan, och som man inte hittar i de här djupare filosofiska tankarna. Ja.