Martin

Boris Benelish panegyriskt tal om att vi lever i en guldålder innebär bejakande av att svåger kapitalismen styr utvecklingen. En sann radikal är alltid konservativ och historiskt bevandrad för att kunna utmana överhetens panglosser Janska mantra. Det här bor i del två av tre om jag förstått det rätt i din serie om pessimismen.

Boris

Den stora politiska serien.

Martin

Jag tycker som sagt att det här är en av de mest välkomna artikel serierna på ett tag. Det var ett stort kulturbråk har jag sett mellan Johan Norberg och Margit Richard har replikerat på bland några vänner i Svenska Dagbladet och sånt där. Men de tycker ganska lika egentligen. Det är svårt att se skillnad på dem faktiskt. Men här har vi en annan en annan perspektiv. Jag tänkte börja med ställa en oerhört orbildad fråga. Vem är Towns vansamt.

Boris

Ådär. Det är precis det jag skriver, en väldigt bra countrymusiker, både textförfattare och musiker. Han är nog en av de som förnyade countryn och gjorde en så här lite mer lurtig och utanförstående ljud. Bort från glitterkostymer och annat. Det jag berättade är att han blev jättedäppig vid tio års åldern.

När läraren berättade att en dag kommer solen att slockna. Han var förtydlig och började gråta under lektionen. Läraren sa att han inte skulle ha flera miljoner i år. Lille Towns förklarade senare i livet att han inte förstod vad det spelade för roll. Klart att man blir deprimerad när man tänker sig detta. Det är lite det perspektivet jag saknar när folk pratar om politik och skuttar ut i debatten.

Det har varit självklart förr i tiden när folk diskuterar politik att en del av det är det som sker. En dag ska vi alla dö. Vad gör man med sitt liv och vad jag uppnått nu. Det finns inget allvar i politiken och det skapar grunden för den här otroligt optimistiska hållningen som slår igenom hela tiden. Vi har aldrig haft det bättre till att man ska gå på om Fridolin eller Löfven säger att nu är vi så här istället.