Martin

Joakim Andersen Oavsett åsikt om marxism erbjuder Borowczow intressant och nyktert inställd analys av nationen från vänster, lärdomar om proletärt invandringsmotstånd, nationella konflikter och spelet mellan klassernas egenmedvetande och nationalism, viktigt vapen i att kunna kritisera vänsterliberala överdrifter och försvara sin egen nation.

Natt, journalism och det nationella. perspektivet, nationella värden. Det är någonting som har gjort en otrolig comeback på senare år. Det är en stor utveckling i tiden givetvis som många personer påpekar. med gnint under ögat eller på dödligt allvar så är vi... Nu är vi tillbaka i glada 20-talet och snart går vi in återigen i det spännande 30-talet och det var ju väldigt stimulerande sist så vi får se hur det går den här gången.

Det finns liknande tendenser i tiden och efter en lång tid under efterkrigstiden framförallt där nationalism har stått lågt i kurs så verkar pendelrörelsen vara på väg åt andra hållet igen. Jag är själv inte helt säker på vad i den sista analysen som det här beror på. Men så som jag tänker på vad som är den centrala dynamiken i den här utvecklingen.

Du får gärna rätta mig Boris om du har någon annan teori. Men jag tänker så här att en av de centrala mekanismerna är att antinationalisterna, de som blir kallade för globalisterna, de har flyttat fram sina positioner. så otroligt långt och gjort så totalt vansinniga saker. Framförallt i form av massinvandringen till väst.

Att det har skapat en motreaktion. Och eftersom det är en sorts universellt galen idé, det är inte bundet i någon viss ideologi, utan det är någonting som alla förnuftiga människor måste inse är en suicidal politik, en nationell suicidal politik. så skapar en motreaktion och motreaktionen kommer från vår höger och vänster och folk som inte bryr sig om politik och alla inser att det här är helt galet.

För att det har gått så långt för att de har blivit så extrema. Så att nu är vi många, vi är många som försöker hitta ett nytt fotfäste i det här landskapet. Och där handlar det om vänster då och jag har väl ett jätteöga på vänster, inte superintresserad men det verkar bli mer och mer mainstream och tidigare kanske man haft Men de pratar om sådant här nationalbolschevism till exempel.

Som nästan är en sådan här ironisk mem. Som man pratar om till både vänster och höger. Och man kanske har, jag vet inte, bröderna Strasser eller som i den här artikeln då, Berrborosov. Man greppar liksom efter de här rötterna. Man greppar efter en nationell vänster. För att nu måste man bli nationell igen. Och från ett perspektiv som jag har bättre koll på.

bättre bekantskap med det libertarianska så har ju definitivt det här varit en jättestor utmaning Det har ju lett till en stor, minst en stor splittring av hela den libertarianska rörelsen och även om man tittar på de kvarvarande falangerna så har ju de förändrats väldigt mycket av att antingen gå i en sort nationell riktning eller eller att gå väldigt hårt åt andra hållet då att man istället förstärker den globalistiska kosmopolitiska inriktningen Men en stor del av den libertarianiska sfären har utvecklats i en uttalad antiglobalistisk riktning.

Jag vet inte om man ska tala om nationalistisk libertarianism. För det är ganska få libertarianer som faktiskt använder N-ordet för att beskriva sig själva. Samtidigt kan jag känna för varje år som går att jag orkar inte vara så petig med etiketterna. Det är inte alltid upp till en själv att bestämma vad man har för politisk etikett. Vi är kritiska till nationalstaten, vi har kanske inte en typisk syn på vad en nation är för någonting.

Vi har en negativ syn på nationen som centraliserande kraft. Men det är också som Hans Hermann Hoppe sa under föreläsningen förra året att egentligen är det inte så komplicerat. Nationalismen på 1800-talet var en centraliserande kraft och hade väldigt mycket negativt, mycket destruktivt när man skapade ganska artificiella europeiska nationalstater som Italien och Tyskland och så vidare som i själva verket borde ha fortsatt vara småstater istället.

Då var nationalismen någonting dåligt för att det var en centraliserande kraft. Men idag så är nationalismen en god kraft därför att det är en decentraliserande kraft som verkar i opposition mot de övernationella, transnationella strukturer som till exempel EU och FN och kanske länder som är för stora som borde ha lite självständighetshälsor.

Så att... Oavsett hur det ser ut. Ibland får man bita ihop och inte vara så här. etikettkokett och då kan jag konstatera att ja men vi är väl liksom någon sorts nationella nationalistiska libertarianer de facto. Därför att de facto står vi nu på samma sida som nationalister, identitärer, vänsterorienterade självständighetsrörelser och nu tydligen även liksom berberåsjav vänsteristerna.

Vi har aldrig talat som förut men det var välkommen in i matchen. Och det är även liksom, de sunda libertarianernas nationella ledning, den finns ju på Mises-institutet i Alabama. Så att vår rörelseres ledare Jeff Deist på Mises-institutet, han är inte någon extremist, han är inte någon galning och han är inte heller någon filosof som Hans-Hermann Hoppe.

Han är ju, han är inte den som liksom, vad säger man, tänger gränserna för libertarianismen, det är ju inte hans jobb. Men han går och håller tal om. om blod och jord, blod och jord-libertarianismen som myntades av Jeff Dice. Vi har kommit ganska långt i den utvecklingen också. Så om det här håller på att hända för oss libertarianer, då känner jag att det är inte alls, inte det minsta konstigt att det även händer till vänster.

Att de är föremål för precis samma tryck från resten av världen. Och att de också kanske famlar och staplar lite grann i början för att Det inte riktigt passar in i deras nuvarande sätt att tänka. Precis som för oss klibbetrianer är det lite ovant. På samma sätt är det lite ovant för vänster. Och då försöker man hitta den här kontinuiteten till en äldre vänstertradition. Som givetvis finns där.

Boris

Bra genomgång där. Och jag har liksom, genom att jag tillbringade rätt många år av min organiserade vänstertid hos de svenska maoisterna. Så jag har liksom... Vi har egentligen aldrig haft något problem med nationen som ett begrepp. Vi var ju väldigt nationalistiska och det är väl värt att komma ihåg nu när... En del säger att det finns enstaka röster som har blivit uppmärksamma av nationen.

Vi höll ju på i rätt många år och grävde i den svenska kulturens rötter, politik och historia och var väldigt nationellt sinnade. Men det kom man in på det intressanta. Varför alla rör sig mot, varför så många krafter rör sig mot nationen och någon form av nationalism?

Och du sätter fingret på svaret, du säger ju att det är globalisterna rycker framåt. Nationen bidrar ju sen alla tider alltid en, man söker allierade och så blir det minsta gemensamma nämnare. Ja okej, vi är alla finnare eller svenskar och så vidare. Vi har ett gemensamt intresse mot globalisterna, eller mot Sovjetunionen, eller mot vad det nu varar måndag, det beror på var man bor i världen.

Så att gå in i en nationalistisk strömning från höger, vänster, mitten, liberalismen, är alltid en defensiv åtgärd. Och det tycker jag är... man måste ta ett språng till. Jag måste först säga att jag är så glad. Oscar Rea är så bra på att plocka fram mycket.

Men jag blir ju alltid extra glad när han plockar fram någon gammal marxist som har gått under min radar. Borage var en mycket intressant bekantskap. Men han har just det defensiva perspektivet. Som det ser ut nu så måste vi Vi måste tänka nationellt, det är rimligt att vi håller utländska arbetskraft ut och så vidare.

Det är just den defensiva hållningen, från vänster har man alldeles kunnat, fel, väldigt sällan kunnat ta det här språnget från att se nationen som en defensiv nödfallsåtgärd och se nationen som någonting faktiskt. Det kan bygga på alltid att nationen är centrum. Och jag vill varna de som inte är vänster, det har också varit en medvetentaktik.

Under stor del av 1900-talet var den nationella frågan väldigt viktig i tredje världen. Kommunisterna sa så här att nationen är centrum, nu ska vi ha nationell enhetsfront. Och en massa liksom, i och med att de var, vi är alltid organisatoriskt drivna, starka och härliga och kan jobba mycket. Så lyckades man ju bygga nationella enhetsfronter och alla flockades ju mot oss.

Utom utländska angripare eller kolliderarier och så vidare. Och så vann man. Och sen efteråt så utan några större överdrivelser slog man ner alla de andra i den nationella enhetsfronten. Men det finns ju alltså marxister och kommunister som har tagit språnget ut ur den här defensiva positionen som egentligen ibland bara är argan list för att vinna ett tillfälligt slag och sen kunna ta makten helt och hållet.

och tänka i termer av att nej men det är varje klass och grupp och skikt har förvisso sina intressen men alla dem måste jämkas och jämkas med det nationella intresset som grundval. Och nationen kommer faktiskt alltid att vara hotad. Det är också en fel syn hos väldigt många politiska grupper att För tillfället kanske vi måste sluta oss samman.

Men ge mig ett exempel på de senaste hundratals åren när... när det inte är något krig eller hot om krig eller ekonomisk erövring av länder. Man måste alltid i en nation skapa en form av naturlig samverkan mellan klasserna och skikten där allting hamnar på...

där allting kan samverka trots de skilda intressena. Och som jag brukar tjata om, i Sverige har vi haft det där i det gamla ståndsamhället och vi hade det i de första årtiondena på 1900-talet som egentligen var ett ståndsamhälle men med en parlamentarisk kapprock. Så att det där språnget man måste ta slut att tänka nation som defensiv åtgärd. Tänka nation som naturligt tillstånd som man ska skapa en stabil politisk struktur för.

Martin

Eller som man brukar säga i... uppdaterad libertariansk diskurs så är nationen en gemenskap mellan, eller att ha en gemenskap inom en kulturellt och på andra sätt homogen grupp människor är en nödvändig förutsättning för att i praktiken förverka de ideal som libertarianismen är fokuserade på.

I praktiken om man kollar på alla historiska samhällen där man åtminstone har programmerat. en frihetlig ordning i linje med vad libertarianer tänker sig är idealet. Så har det alltid utan ett enda undantag varit homogena samhällen. Dessutom inte homogena på vilken etnisk grund som helst, utan det är en väldigt liten delmängd av alla typer av samhällen och typer av etniciteter och så vidare som har kunnat göra det.

Men det är med stor sannolikhet så att det är helt omöjligt att ha ett frihetligt samhälle. utan en hög grad av homogenitet och en känsla av sammanhållning. Faktor som går utanför de här mer snäva marknadsövervägandena som vi är vana vid från libertariansk teori som är väldigt inriktad på ekonomi och så vidare. Men det finns de här faktorerna bortom ekonomin som gör att man i en kultur kan skapa till exempel tillit och ha ett högtillitssamhälle.

Vilket är en förutsättning för att de kapitalistiska mekanismerna ska fungera så att det kapitalistiska maskinen ska vara väl oljad och fungera. Om man vill se det från det sättet, om man vill se det från ett ekonomistiskt perspektiv så kan man se det på det sättet. Man kan givetvis också ta ett, det är väl bättre att ta ett större perspektiv och konstatera att det är givetvis många fler aspekter än ekonomin som kräver det här för att fungera bra.

Men det är någonting som libertarianer måste lägga till, vi måste utvidga vår analys från den strikt ekonomistiska individualistiska perspektivet och förstå att alla de här, det är nödvändiga komponenter i ett bra samhälle och ännu mer specifikt, det är nödvändiga förutsättningar för det specifikt som vi libertarianer önskar oss.

Libertarianism kan inte existera i ett kulturellt eller etniskt vakuum. Det finns alltid den här underbyggnaden och därför är det någonting som vi också måste delta i att försvara om vi vill ha ett samhälle som... någorlunda liknar våra ideal. Hör här!