Martin

Scott Alexander tar bort sin blogg Slate Star Codex från nätet efter att New York Times hotar avslöja hans efternamn i artikeln. Hem visar till att hans yrkesliv som psykiatriker och även hans fysiska säkerhet i privatlivet skulle äventyras om hans identitet blev känd. Scott Alexander är en pseudonym som som är känd för sin blogg nu på senare år är förfallt känd för sin blogg som heter Slate Star Codex Slate Star Codex låter som ett någonsins ord.

Det är någonsins ord. Det är ett ett anagram av Scott Alexander. Han har bara kastat om bokstäverna i det namnet och fått ett Slate Star Codex. Skott Alexander heter egentligen någonting annat när man har bestämt sig. Han heter Skott Alexander, det är hans två förnamn, men han har ett annat efternamn. Så att han heter Skott A. Någonting annat. Och han har skrivit under den pseudonymen under väldigt lång tid.

Och innan vi går in på vad som händer med New York Times och sånt där så kan det vara värt att säga någonting då om vem Scott Alexander är, vilken slags blogg han har. Och det är svårt, det är väldigt svårt att så här på rak arm förklara vad det handlar om, men till att börja med då, den här bloggen är en av, enligt min mening, en av samtidens absolut viktigaste intellektuella institutioner.

Scott Alexander är en oerhört intelligent, oerhört beläst person. och också en klok, mycket klok person. Jag tror han publicerar två långa essäer varje vecka. Jag tror det är hans normala utgivningstakt i alla fall, med två essäer i veckan. Och det är väldigt, väldigt långa artiklar. Mycket längre än nästan någonting som man kan hitta i en vanlig tidskrift eller sånt där. Och det är uppenbart att han lägger ner häplandsväckande mycket tid på att göra research för de här artiklarna.

Och han skriver om nästan alla upptänkliga ämnen och han har en... väldigt speciell förmåga att Man kan säga att han var en sorts neutral, objektiv och observatör till viss del. Att ta sig an åsikter som han själv inte sympatiserar med. Och som ett exempel som man kan ge på hans storhet i det här avseendet är att han skrev en lång essä om det som kallas för neoreaktion.

Den här typen av nytändningen för reaktionära, politiska, högerextrema idéer som var i ropet för ett antal år sedan. Och Scott Alexander är mig veteligen den enda person i hela världen som har lyckats skriva en lång text som är korrekt och rättvisande om den här rörelsen utan att själv vara en del av den. Han sympatiserar absolut inte med de här idéerna.

Men han har ändå lyckats skriva en nästintill felfri, väldigt lång, väldigt djupplodande, väldigt rättvis text om det här fenomenet. Han har skrivit delvis om politiska fenomen men också vetenskapliga, psykologiska, andliga. Mycket, mycket mångsidig och ett absolut briljant intellekt. Om man ser till bakgrunden till hans blogg, var den kommer ifrån, så kan man säga att den kommer från det man ibland kallar för rationaliströrelsen.

Som är en sorts, hur ska man säga, man kan säga att det är en sorts Silicon Valley-baserad rörelse av människor. Grundarna i den kretsen träffades tror jag ursprungligen via transhumanistiska kretsar på slutet av 90-talet. Och sen bildades det. olika kretsar, då fanns på olika eposlistor, en av eposlistorna, herregud det här är verkligen antik historia, men en av eposlistorna hette Extropians, Extropianerna.

Och så fanns det också en eposlistor som hette SL4. Jag tror att ingen av dem här finns kvar. Det skulle förvåna mig att de finns kvar. Själv fick jag min introduktion till de här kretsarna via den här e-postlistan SL4. För ungefär 20 år sedan var vi millennieskiftet antar jag. Och en av de geniala personerna i de här kretsarna heter Eliezer Yudkowsky. Han är en kretskärmare. Autodidakt AI-forskare som numera driver, det var han inte på den tiden, han var autodidakt AI-forskare då också, men sen dess har han skaffat sig ett eget forskningsinstitut som är ganska välfinansierat, han har ett team runt sig, han har folk som Peter Thiel och Elon Musk och andra som finansiärer och sitter i styrelsen och så vidare.

På den tiden var han bara en liksom en vild 16-åring med galna idéer som skrev liksom artiklar och böcker om AI och hade egna teorier och sånt där. Så Eliezer Kutkowski, han är en person som har som mål att förhindra att ett destruktivt artificiellt generell intelligens tar över världen och orsakar en gigantisk katastrof.

Det är hans livsprojekt och han har ett väldigt intrikat omfattande projekt som löper över årtionden för att åstadkomma det här. Och som ett av leden för att förhindra det här. i det här så insåg han att han behöver bättre människor. Han behöver liksom större pool av människor som har en viss typ av intellektuell träning så att han kan han kan liksom handplocka vissa av dem i arbetet i det här AI-projektet.

Och det var så som den här rationaliströrelsen skapades. Så Elias Ylkovski, gud vilken lång konsthistoria det här blir nu. Jag hade inte ens tänkt prata om det här, men Elias Ylkovski, han började blogga tillsammans med Robin Hansson som är en forskare på. George Mason University på en blogg som heter Overcoming Bias. Numera så är det Robin Hansons egen soloblogg men under en tid så var det då Robin Hanson och Eliezer Joudkoski.

Sen flyttade man ut Eliezers inlägg från Overcoming Bias och skapade en egen sajt som heter LessWrong. LessWrong.com som är en sajt som fortfarande finns. Jag tror den existerar i all välmåga men den hade sin storhetssida en gång kanske 2000-2000. 10, 2011 och sånt där skulle jag tro. Och där då supersmarta människor, många i Silicon Valley och många av den typen av människor samlades och skrev jättelånga artiklar, långa essäer, utredningar av allt möjligt, väldigt ingående diskussioner på den här hemsidan LessWrong.

Och Elies Rutkowski själv publicerade en lång, lång, lång serie SR där han räddade ut olika typer av frågor som man gör med rationalitet, beslutsteori, psykologi de här sakerna som han ansåg att folk inte hade tillräcklig träning i men han behövde mer kompetenta människor. Han skrev också en gigantisk fanfiction-version baserad på Harry Potter.

Harry Potter and the Methods of Rationality som alltså är en lång, lång som... Jag tror som ganska många böcker som handlar om ett alternativt universum där Harry Potter, jag vet inte, han använder vetenskap istället för magi och det har blivit enormt populärt. Alltså väldigt, väldigt många människor. Det är nog hans mest lästa verk, hans Harry Potter fanfiction. Men också de här långa essäerna som kallas för serierna, series, som nu tror jag finns i utgivningen av sådana bokar också.

Men hörni, jag känner till alla de här sakerna för att jag har följt Elisa Utkowski i 20 års tid. för att jag snabbt kommer i kontakt med och identifierar hon direkt. Det här är ett tvättäkta geni. Han är som ett historiskt geni, någonting kvarleva från 1800-talet, freak of nature. Den här killen ska jag följa bara för att han är väldigt fascinerande. Men i den här kretsen då så framkom det ett antal andra briljanta, genialiska unga personer.

Och en av dem var Scott Alexander. På Les Rongs skrev han under pseudonymen Yvain, jag är lite osäker på hur det uttalas. Och sen så småningom då så gjorde han en spin-off. Istället för bara skriva långa inlägg på Les Wrong så startade han den här bloggens Slate Star Codex. Hoppas jag inte fick några av detaljerna fel men jag tror att det är så som är den intellektuella och organisatoriska historiken bakom hans blogg.

Jag själv har inte så mycket att löver så mycket av värderingarna som jag gängser i de här kretsarna. Jag är rätt mycket av en filosofisk avvikare och mitt eget. aktiva deltagande i diskussionerna på restauranger, bara ganska begränsad av den orsaken för att jag har många meningsskalaktigheter. Men jag har fortsatt att bevaka den här sfären bara för att människorna som håller på med det här är väldigt intelligenta och briljanta.

Scott Alexander, han är jämte Eliezer Rudkowski, så den som står huvudet högre än de andra. Jag har inte läst alla hans livsägar, för det är väldigt mycket material. De flesta som jag läst har varit väldigt fascinerade, lärt mig väldigt mycket och jag vet att det är motor för väldigt mycket bra samtal. Vi har en tråd på BBS där vi diskuterar hans essäer och de är en väldigt viktig del av den, vad ska man säga, den samtida, den verkliga intelligensien.

Inte liksom fejk-intelligensien i akademin eller i medierna eller något sånt där, utan den riktiga intelligensien som existerar helt oberoende av vad man gör. officiella titlar och regelverk och certifieringar och så vidare som bara samlas på internet och diskuterar i kraft av sin egna idéer och sin egen begåvning. Scott Alexander är en av de verkligt starkt lysande stjärnorna där. Okej, det var ett spontant försök att förklara vem han är. Ja. Var det noggrundarbegripligt, Boris?

Boris

Jag tror även jag förstod. Alltså, kanske en sån där personlig sak jag undrar. Det är nog mest för att jag är beredd. Inte så smart. Om jag förstår dig rätt så finner du Scott Alexander och de omkring honom som högerligen intelligenta och lärorika. Men du gillar dem ändå inte riktigt. Det fick jag inte fatt på. Jag förstår att det är svårt att beskriva varför, men några nyckelord orda nog hjälpte mig.

Martin

Det finns ju olika... Aspekter av intellektuell prestation eller när saker som jag kan jag kan konsumera och det finns många människor i världen som jag uppfattar som mycket intelligenta och mycket kunniga men inte särskilt kloka. De har inte så mycket visdom om det är någorlunda begripligt.

De är väldigt skarpa, väldigt hög beräkningshastighet i sina hjärnceller och de har väldigt mycket information, väldigt beläst och så vidare som de kan applicera sin intelligens på. Men de saknar... visdomen som gör att man kan sätta saker och ting i rätt perspektiv. Och det kanske är subjektivt. Jag tror inte att visdom är någonting subjektivt. Jag tror att det är någonting objektivt. Det är någonting som man antingen har eller inte har. Det finns inte någonting som är visdom för dig, inte samma sak som visdom är för mig.

Det är bara min personliga världsutskådning. Men som jag ser det så är människorna superintelligenta, ofta superbelästa. Men de är inte de mest visa personerna. Och det gör att det de gör är ofta superintressant men det är ofta ganska smalt. Och det är väldigt bra inom de ramar som de har satt upp. Men jag tycker att överlag så fokuserar de på fel sorts frågor. De missar ofta viktigare frågor och ibland så är de helt blinda för någon viss aspekt av situationen.

Det finns någon dimension som de bara inte kan se. Och då kan det bli som att de trampar vatten och bara dividerar evighet av någonting och att de bara har en sorts indoktrineringsspärr. för att se en annan lösning. Och ett exempel på en sådan, jag kan ge ett par exempel på sådana liksom spärrar eller värderingar de har. En sådan är att de har en absolut 100% progressiv världsuppfattning.

Det vill säga, allting blir bättre hela tiden. Världen har under de senaste 100 åren, säg, genomgått en massiv och nästan otvetydig moralisk positiv utveckling. Kultur och filosofi och moral och allting. har blivit bättre. Vi är mycket mer civiliserade och välordnade och kloka än vi var för 100 år sedan eller 150 år sedan. Så de är blinda för degenrering och samhälleligt förfall. Och det är ett stort problem med harshmöte. Jag tycker att ibland blir deras resonemang nästan infantila för att de är så blinda för det.

Boris

Men är de inte också ganska IQ-fixerade? Och i så fall, hur får de det där att gå ihop?

Martin

Det tror jag inte faktiskt. De är inte så, visst det finns många som har ett sådant intresse kanske, men många av dem är kritiska mot Ickes begrepp och de är ganska raffinerade när det kommer till sådana saker. Det kommer till att tänka kring kognition och sådana saker. Sen vet jag inte, jag vet inte, de allra senaste dödena har jag faktiskt inte sett, jag har inte så mycket inre längre på, less wrong och sånt där. Så jag har inte sett exakt hur de resonerar kring, till exempel den här relativt nya studien om, där man använt reaktionstidsmätningar från viktorianska England för att avgöra att att de viktorianska engelsmännen hade en IQ som var en standardavvikelse eller mer högre än dagens engelsmän. Och det är en ganska... Tung solid studio. Den har jag faktiskt inte sett kommenterad på det läst rång. Det skulle vara ganska kul att se. Men så skulle jag säga i alla fall att de har inte intelligens och kunskap men inte visdom.

Boris

Då förstår jag faktiskt precis.

Martin

Nu visar det sig att New York Times har bestämt sig för att skriva en artikel om, det är lite oklart om vad, det framgår inte riktigt, men på något sätt så ska Scott Alexander vara en central del av artikeln. Och han har pratat då med reportern som säger att, förresten, jag har... Luskat fram vad du egentligen heter. Jag tänker skriva det i artikeln. Och då säger han Vad säger du människa? Kan du inte göra det?

Det har ju jättedåliga konsekvenser för mig. Jag vill vara pseudonym och han jobbar som psykiatriker. Så han säger att om hans patienter kan kolla upp honom på Google och hitta honom på New York Times så kommer det vara väldigt, väldigt dåligt för hans patientrelationer. Och han kommer förmodligen få sparken från kliniken när han jobbar för tillfället. Och han tror också att det kan innebära fysisk risk för honom själv och de människor som han bor med.

Han bor i någon sorts märklig, jag vet inte vad man ska kalla det, storfamilj eller kollektiv eller något sånt där. Så han påpekar då att det finns ett antal vuxna och barn som kan påverkas väldigt negativt. Så eventuellt så måste han då dels säga upp sig från sitt jobb och flytta från sitt nuvarande hem om den här artikeln publiceras och han då avanonymiseras eller doxas.

Som det heter med modern internet, internet lingo. Och som reaktion på det här, ganska drastisk reaktion, så har han då tagit bort hela sin blogg. Som alltså är en enormt omfattande blogg, jag vet inte hur länge han har hållit på med det men säkert någonting i stil med tio år. Och med enormt många, tänk dig tio år av långa essäer varje vecka. Det är en skatt verkligen den här bloggen, ett av hans stora livsverk. Men han tog bort den bara ett spep och sa att han kanske lägger upp den igen senare. Bara om New York Times lovar att inte... att inte doxa mig.

Boris

Men på överstått så är det inte så svårt att få fatt på vad han heter.

Martin

Jag var nyfiken, jag ville veta för, det var ju 100 år sedan liksom. Alltså det var, jag menar inte 100 år sedan, det menar jag kanske var 6, 7, 8 år sedan och sånt där. Som jag blev nyfiken på vad den där Scott Alexander var. Och det tog mig, alltså det tog mig mindre än 5 minuter att googla fram hans namn, hans efternamn. För jag hittade hemsidor där han... Jag visste att han var psykiatrik, han hade berättat många andra saker. Han var psykiatrik, jag visste vilken del av USA han bodde och så vidare.

Det var jättelätt att hitta en profil på en psykiatrikers hemsida med en bild som matchade bilden som man hade sett av honom. En bild från ett rationalist-event i Kalifornien eller något sånt där. Det var jättelätt för mig i alla fall att hitta hans identitet. Det är inte det att det är en sån här vattentät, välbevarad hemlighet. patienter googlar och det är ju liksom det är någonting som verkligen förändras kvalitativt om New York Times har skrivit ut hans namn.

Om de googlar på Scott A. efternamn psychiatrist så kommer de säkert hitta den. Och den andra är att han blir mer av en högprofilerad måltavla för att förmodligen kommer de vilja hänga ut honom för någon politiskt inkorrekt grej. Och han är ju verkligen inte politiskt inkorrekt för fem öre han är ju någon sorts. Någon sorts libertarian, alltså politiskt kanske någon sorts vänsterlibertarian eller sånt där.

Han har liksom den generella rationalistprofilen i det avseendet. Men har väldigt, väldigt progressiva värderingar. Och det är det. Han är liksom den mest intelligenta, rimliga, progressiva människa man kan tänka sig. Mycket det som är behållningen. Men givetvis kommer New York Times hitta något att hänga ut honom för. Och det innebär att han kan bli en måltavla för denna typen av häxprocesser och förföljelser som vi ser överallt just nu.

Särskilt just nu i juni 2020 så är det ju nästintill en dödsdom att bli uttänkt som någon typ av politisk, eventuellt högeranstrukande dissident i New York Times.

Boris

Det är det definitivt. Jag blir bara så paff att han verkar vara rätt, ur deras synpunkt sett, ofarlig person. Det är bättre att låta honom vara och låta folk klustra sig omkring honom.

Martin

Men det är psykosen. Fäll så många du kan.

Har man rätt till anonymitet, reservanonymitet, är det självklart att man ska få insistera på det? Eller är det kanske så att om man har den typen av inflytande, då har andra människor också rätt att ta reda på vem man är och diskutera kring den saken?

Boris

Jag tycker det är en knivig fråga. Alltså... Jag tycker ju alltid att man måste och ska stå för det man tycker. Eller så får man tika i församlingen. Sen är det ju jäkligt svårt att sätta sig vid doms över folk som... Det finns ju uppenbara fall där folk ska... Jag är grävande journalist i Mexiko och skriver om kartellerna förstår jag, om du inte skyltar med namn och adress.

Men i västerlandet, jag har lite svårt för de som kör den grejen. Det är sådär, rent känslomässigt, nej så gör man inte.

Martin

Jag känner precis som du. Och jag menar, jag har alltid gjort alla mina politiska verksamheter någonsin under mitt eget namn. Martin Eriksson, det är mitt riktiga namn, det enda namnet jag någonsin haft. Och Boris Bennerich är ditt riktiga namn. Och alla som är verksamma kring Bubblakretsen, utomför Nordspotting, deltar med sina riktiga namn. Och det är en generell policy som vi har, utåt, utåt, inåt, att vi inte kör med pseudonymitet eller anonymitet.

Och för mig är det väldigt viktigt, och jag har definitivt... Alltså jag gillar ju Skotta Alexander och sånt där, men jag har mycket mer respekt för människor som är öppna med vad de är och verkligen står fullt ut. Och inte försöker skapa separata sfärer i sina liv. Det stör mig ganska mycket när man, ibland när jag följer kanske utländska alternativmedier och sånt där, känner jag att det verkligen, eller kanske svenska också för den delen, att det verkligen försvagar vissa människors case.

Att de gömmer sig bakom pseudonymer och anonymitet. Och dessutom så skapar det svaghet också. Om någon håller på anstränger sig för att för att gömma sin anonymitet så blir det väldigt attraktivt för människor att att avslöja dem att doxa dem och då får man ett ett problem som påverkar hur de uttrycker sig och ett potentiellt utpressning problem.

Kanske som som New York Times med Alexander här att. Att okej, vi kanske inte publicerar ditt namn då, men då vill vi att du slutar skriva om det ena eller andra. Och nu säger inte jag att, alltså, Scott Alexander han skulle aldrig falla för det. Och det skulle nog inte till exempel en aj blastad talar göra heller. Men det finns några såna här människor som jag kan tänka att det försvagar deras position.

Att de inte säger vad de heter, att de har... Det är nog många som har trott att Scott Alexander heter Scott Alexander. Och det är på sätt och vis kanske ett snäpp bättre att ha en pseudonym som låter mer trovärdig. Jag tycker det är en svår fråga. Jag gillar definitivt inte anonymitet. Jag tycker det är mycket bättre att agera mot ett riktigt namn. Men istället anpassa resten av sitt liv så att man inte har någon typ av fundamental inkompatibilitet mellan den stor professionell, aktivistisk eller intellektuell sak som man håller på med och ens övriga liv. Man bäddar för väldigt mycket problem genom att göra upp det sättet.

Boris

Ja, exakt. Och användandet av pseudonymer innebär ju också att man skrämmer flocken i mitten. Då kommer de att tänka, oj det är farligt att tala om vad man tycker. Och så blir de ännu mer passiva. Jag tycker det är en viktig signal att stå för vad man säger med sitt namn. Och återigen, det du har tagit upp, se till istället att man inte kommer åt det. Det är ju det som är det viktiga.

Martin

Och det måste man göra oavsett. Därför att någon, den som vill, kan alltid hitta ditt riktiga namn. Det finns ju ingen, det var ju bara ett, nu skäms jag att jag inte har detaljerna i huvudet, men det var en väldigt viktig, en av de största brittiska alternativmedia-dissidentkanalerna. Det är ju det som är det viktigaste. Som blev doxad bara häromdagen. En av de brittiska tidningarna skrev ut hans namn. Vet du Boris vilken jag tänker på? Nej. Jag skäms jättemycket nu. Kanalen när han börjar på i.

Jag har lite hjärnsläpp nu bara. Han blev doxad i alla fall. En annan exempel från samma del av världen var en som heter Millennial Woes. Som är en sån här, kan man säga alt-right-figur. Som blev doxad, det var någon MeToo-anklagelse och jag tror att han försvann. Jag vet inte om han har kommit tillbaka men jag tror att han har försvunnit nu från internet. Och jag tror att det är det som som händer. Kanske kanske det är så att de aldrig startat sina kanaler och de inte har haft möjlighet till anonymitet.

Det finns också en annan sak som knyter an till det du säger, Boris, om vilka signaler man skickar. Och en sak är att man bara vill ha en sorts intellektuella diskussioner. Och fairnuff, det kanske man kan ha, man kanske bara kan låta orden stå för sig själva. Jag tänkte ofta på det till exempel på Social Matter, den där gamla sajten som fanns för några år sedan, som vi pratade mycket om i det bubbla, och tog upp det texten så här.

Där var ju hundra procent av texterna skrivna av pseudonymer. Men i vetligen var det ingen som skrev under riktigt namn där. De hade det som policy. Och jag, under årens lopp har jag kommit i kontakt med en handfull personer som skrev på den sajten. Och förvånansvärt många av dem har som en väldigt välordnad tillvaro. Jobbar på väldigt etablerade tjänster. Till exempel en person som jag lärde känna pratade ganska mycket med, jag höll kontakten med.

Jobbade som högjurist inom amerikanska staten på en federal myndighet. Och var liksom, det var absolut inkompatibelt med att skriva på social matter, vilket han gjorde i hemlighet på fritiden. Och fine om du bara vill ha ett intellektuellt utbyte, men det vi behöver mer än någonting annat är ledarskap. Framförallt behöver vi en ledare med stort L. En person som kan gå i frontlinjen och leda hela rörelsen, hela kampen, hela kriget. Vi behöver också ledare på andra nivåer och man kan inte vara en ledare om man är anonym. Det är någonting som jag tror är helt omöjligt. Om man är anonym kan man bara vara en intellektuell, man kan inte vara en ledare.

Boris

Amen.