Martin

Richard Greenhorn, Patrick Denin's uppmärksammade tes om liberalismens misslyckande förfelad, undgår definiera ideologin och missförstår dess natur som politisk snarare än teologisk. Dagens konservatism kan ej kritisera den progressiva fienden utan är en del av den. Det här är en kommentar i Termidor Magazine.

om Patrick Denins bok Why Liberalism Failed. Med en relativt nyutkommen och omdiskuterad bok. Patrick Denin är på pappret en konservativ professor vid ett katolskt universitet. Som forskare skriver om politisk teori, kanske vi skulle säga statsvetenskapen och sånt där i Sverige, politisk filosofi.

Tack till elever och personal vid Liberalism Failed. Han har skrivit en bok om liberalismens natur och problem. En idé som Patrick Denin har och som han har gemensam med sin kritiker Richard Greenhorn i Thermidor Magazine. Det kan man uttrycka som att... Liberalismens problem är inte snesteg eller perversioner eller avvikelser från planen, utan problemet med liberalismen är logiska konsekvenser av dess centrala teser.

Patrick Denin ser det här som en inbyggd av motsägelse, inbyggd av paradoxer i liberalismen. Till exempel att liberalismen är väldigt fokuserad på lika rättigheter. Människor har en politisk likhet, men samtidigt som möjliggör en liberal ordning en väldigt stor materiell ojämlikhet.

Och det menar han på är en paradox. Och på samma sätt så har liberalismen en strävan efter individuella autonomi. Men den rådande liberala ordningen har gett oss de största och mest makthungriga staterna i mänsklighetens historia. Så det finns den här typen av paradoxer inbyggda i liberalismen menar Patrick Denin.

Men Richard Greenham menar på att det här är en för enkel analys. Det jag uppfattar som den centrala kritiken som han riktar mot Patrick Denin är någonting som jag tycker är spännande. Han säger i princip att även när Patrick Denin kritiserar liberalismen så gör han det utifrån liberala premisser.

Till exempel har de en idé om att... Det är ett problem, enligt Patrick Denin och eventuellt enligt Richard Greenhalder också, att den liberala ordningen sägs vara väldigt demokratisk. Men i slutändan så måste den påföra samhället av en liten härskande klick som förraktar och motarbetar demokratin.

Vilket vi ser massor med exempel på idag. Att nu är de liberala eliten livrädda för folkomröstning till exempel och gör sitt bästa för att underminera den typen av institutioner och hellre vill de föra bort makten från folket till den anonyma EU-byråkrater. eller något sånt här va? Och föra över mer makt till den djupa staten, snarare än folkvalda parlament och så vidare.

Men problemet när man kritiserar liberalismen då för att den är odemokratisk, det är att man kritiserar den utifrån dess egna premisser, dess liberala premisser. Därför att den moderna idén om demokrati är någonting som är ouplösligt förbundet med liberalismen. Liberalismen är ingenting om den inte är... demokratisk. Så att, frågan är då liksom om den här kritiken överhuvudtaget håller, eller om det bara blir liksom en, ett, ett, ett märkligt gnällande in i en liten, liten ekokammare.

Det kan vara så att, att kritiken underminerar sig själv. innan det ens har kommit över kritikerns läppar. Om man fortfarande inte lyckats hitta en position utanför liberalismen, och det är det som är Richard Greenawards misstanke, att även då en nominellt konservativ tänkare som Patrick Tenin ser inte, alltså skriver en hel bok om liberalismen, och det är inte det första han skriver heller om det här ämnet, även han har så svårt att Han ser liberalismen som en faktisk ideologi.

Att han istället ser det som... Ja, han ser det som... Den... Den självklara och naturgivna slutpunkten för en oundviklig historisk process. Så att liberalismen är inte en ideologi, inte ett dekomplex som kan kritiseras på några andra premisser än sin egna, utan det är det är historiens självklara slutmål, dit vi nu lyckligtvis anlänt. Möjligen så kan vi vilja putsa lite på det vi har uppnått.

Boris

Ja, det som är bra med den här... Det är det jag tycker också, att han hela tiden lämnar frågor om ideologier och diskuterar hur ser verkligheten egentligen ut och vad tog olika liberala in på det? och vad innebär det om vi talar om folkmakt idag? Hur ser folket ut? Alltså han är ju benhård där.

Han struntar i de här frumma förhoppningarna och talet om demokrati och vad som ska återställas och inte återställas. Så han ställde den grundläggande frågan. Okej, folkmakt, hur ser det ut? med olika etiketter då, hur ser folket ut och vad har den sociala, tekniska, politiska utvecklingen lett till att vi har för folk?

Det är ju en grundläggande fråga. Titta på hur verkligheten ser ut. Så jag måste säga att jag har varit nästan förälskad i den här skribenten. Jag har liksom, vad jag vet, stått på honom tidigare. För det var en sällsynt energi i den här attacken. Jag låg halva natten och läste hans gamla texter också. Det var en väldigt uppiggande bekantskap måste jag säga.

Martin

Jag tittar precis nu och ser att han har skrivit tre artiklar tidigare på Terminator Magazine. Bland annat en om Christopher Hitchens och hans karriär. Så intressant.

Boris

Den är väldigt, väldigt bra. Den bör man läsa. Det var klok.

Martin

Spännande, för Christopher Hitchens är en sån här person som jag har oerhört blandade känslor för.

Boris

Samma här va? Och jag tror du kommer att landa i samma uppskattning som jag av. Greenhalls genomgång av Hitchens, han har liksom samma blandade känsla men kommer till en tämligen negativ slutsats om den samlade gärningen så att säga. Bra.

Martin

Ja, jag tycker också att det var en välskriven och väl genomtänkt idé här och han... Det som är Richard Greenhorns idé som han driver här, hans alternativa tes, för vi har ju då Patrick Denin som han kritiserar som enligt Richard Greenhorn har en förvirrad idé.

Han definierar aldrig det han kritiserar, det vill säga liberalismen, vilket gör att han i slutändan är fast i den. Men vad är då Richard Greenhorns analys av liberalismen? Och det är då som det antyds, som det diskiseras i bubblarubriken, att liberalismen ska inte förstås, förstås inte bäst som en politisk idé, utan som en teologisk idé. Det är utväxten av en viss protestantisk, puritansk ideologi.

Så att man spårar liberalismen mer egentligt till... till reformationen till Luther, olika lutheranska sektor. Och det här är en, som jag tycker, väldigt viktig idé. Jag kom i kontakt med den första gången när jag läste Erik von Konelt-Ledin, hans bok om vänsterismens ideihistoria.

Men det på lätt tiden trillar inte riktigt ner, för när jag sen läste Manches Moldbug som skriver väldigt mycket om det här. Han plockar upp den här idén och det är ju egentligen en idé som har funnits, som måste ha formuleras redan på 1800-talet åtminstone, av diverse kontrarevolutionära, konservativa tänkare. Jag tycker det är väldigt spännande att den här idén plockas upp igen.

Men jag tycker också att det är problematiskt, den här diskursen som jag känner Richard Greenhorn är inne på, att att man ställer liberalismen mot fascismen och kommunismen. Narrativet är nånting i stil med att liberalismen har segrat. Det fanns tre konkurrerande ideologier. Liberalism, fascism och kommunism. Och nu är fascismen och kommunismen döda.

Och istället så har vi gått in i det liberala lyckoriket. Men jag tycker att det är problematiskt, därför att så som jag, jag har inte liksom absolut bestämt tänkande kring det här, men som jag tenderar att tänka så är vare sig fascismen eller kommunismen döda. Utan snarare så lever vi idag i samhällen som enligt de klassiska definitionerna är höggradigt fascistiska samtidigt som de är höggradigt kommunistiska. Och samtidigt så är de väldigt liberala.

Boris

Mm. Jag kanske tolkar honom fel, jag tolkar honom just som att han faktiskt ser liberalism, kommunism, fascism som reflexer på samhällets utveckling. Det är ideologier som växer fram och får genomslag därför att de är anpassade till överhetens behov av att ta sig själv.

och försöka kontrollera utvecklingen. Och det är klart då, det säger jag inte utryckligt, men det är klart så, att även i ett samhälle där, liberalismen har segrat så kommer det att finnas starka, så ingenting dör ju ut helt. Det kommer ju alltid att finnas mer eller mindre starka moment av kommunism och fascism kvar. I en liten mix, och det kan vi se i varje upptäckt, tänkligt läge helt enkelt.

Martin

Jag tycker det här blir förvirrande. När vi börjar prata om begreppen liberalism, fascism och kommunism på det här sättet så tycker jag det blir uppenbart att de här begreppen överhuvudtaget inte är välformade och vi måste söka ett annat språk för vi kan ju inte gå till botten med saker när vi pratar om eventuellt som jag känner, det här är min magkänsla, att vi pratar egentligen om samma sak och som jag tenderar att tänka på det då så är det lite provokativt formulerat, kanske vissa tycker jag brukar tänka då att...

Både fascismen och kommunismen är två sidogrenar eller varianter av liberalism. Liberalismen är den grundläggande tendensen och sedan så förleds via tro att det finns massa andra grejer som är... Vi kallar det för någonting annat, vi kallar det för fascism eller kommunism. Det alla de här så kallat olika strömningarna har gemensamt är att de är antitraditionalistiska, rationalistiska.

egalitära, demokratiska eller demotistiska. De vill ersätta den hävdvunna ordningen, ersätta religionen, med nya sociala teknologier som ska befria människor från varandra och göra dem lyckliga. Alla de här sakerna är ju med i en och samma ideologi, tänker jag. Jaja. Men uppenbarligen så är de här begreppen otillräckliga.

Boris

Ja alltså, då har vi helt enkelt, det var ungefär där jag lite vagt menade med att alla tre reflexer av samhällsutvecklingen helt enkelt och ideologier och politiska riktningar som är till för att övrigheten ska kontrollera dem. Det här reflexartade innebär att du kommer få mängder av riktningar inom alla de här tre tankesystemen om man ska kalla dem.

som är olika beroende på historisk period, nationellt sammanhang, geopolitiskt sammanhang och så vidare. Det finns liksom ingen större idé med att diskutera vad som är vad det är egentligen liberalismen tjänar. Då kommer man i slutet hamna i frågan om Jan Björklund är liberal och det är ganska ointressant. Utan det viktiga tycker jag du var inne på i början där, det du sa nyss, att oavsett hur man definierar förhållandet mellan dem, eller oavsett hur man definierar dem, vilka tycker man ska börja?

så är det att jag konstaterar att de alla tre är fientliga tankesystem och strömningar av de grunder du angav, att man måste gå tillbaka och bortom och bakom dem och börja om. Allt annat är på något sätt socialt och mentalt kontraproduktivt, att försöka hitta den sanna konservatismen, liberalismen eller...

eller kommunismen. Det är som sagt bara reflexer, försök att hitta något svar på tidens frågor istället för att komma fram till att tiden är fel.

Martin

Det är inte lätt och jag tror inte att det finns... Jag har åtminstone aldrig träffat någon tänkare eller författare som jag tycker uttrycker det här på ett glasklart, ovilligsägligt sätt. Det är lite grann forskningsfronten som en del skarpa intellekt jobbar på. Men vi har inte riktigt knäckt. den här nöten än, vilket förstås gör det oerhört spännande att tänka på.

Boris

Ja, men jag tror att... Jag kanske övertolkar Greenhorn här för att jag ska passa mig i mina egna böjelser, men som jag återigen tolkar honom så finns det ingen nöt att knäcka. Det är ett döttprojekt att hitta den sanna liberalismen, den sanna konservatismen. och den sanna kommunismen. Det är liksom som att man hittade den, som att man var medicinsk forskare och letade efter den ofarliga formen av bullpest ungefär.

Martin

Ja, det skulle jag ju vara enig med men frågan som jag ställde och följde frågan det är ju vad kan vi sätta i deras ställe om vi avvisar den här märkliga liberal-fascistiska-kommunistiska-hybriden? Vad kan vi ty oss till istället? När vi är klara med den kritiken så behöver vi också ett positivt innehåll.

Boris

Det är det som är frågan alltså och det är då jag tror man... Mentalt måste stålsätta sig, undvika en del av de här nu ska vi städa liberalismen eller kommunismen-debatterna och verkligen gå tillbaka i historien och börja om. Alltså på något sätt innan syndafallet. Inte gå tillbaka så långt som du vill till liksom... Vi börjar i grovt stadiet men lite senare är vi tvungna att börja och se vart det gick fel.

Man kommer hitta olika svar i olika delar av världen, vart det gick fel och var man ska gå tillbaka till och börja omifrån. Sen tror jag alltid att man kommer upptäcka att i vissa delar av världen i vissa länder så är det för sent att börja om. Om allt är i verklig mening förstört det finns. Det är väl liksom hittepå att säga att vi går tillbaka till 1092 och börjar om.

Men jag tror man måste placera... Vi står fortfarande inför att söka svaret. Och det är gott nog att inse tycker jag att man måste gå bakom och innan de här ideologierna som diskuteras idag. Där finns det oerhört mycket att göra.

Martin

Ja, det är det. Jag måste säga att det vattnas i munnen när jag tänker på den här utmaningen som vi står inför. Vi står verkligen på titaners axlar och blickar ut när vi till exempel kan luta oss mot Hans Hermann Hoppes fantastiska verk för att börja analysera saker och ting.

Men det blir nästan samtidigt som jag kan känna en uppgivenhet. inför samhällsutvecklingen på många sätt och tillståndet för civilisationen. Jag kan känna en viss exaltering över hur mycket intressant arbete det finns att göra i intellektuella termer vad gäller filosofi och historia. Hur mycket spännande arbete vi har att göra på den fronten.

Boris

Precis, bara man löser sig från samtidens fåniga diskussioner och debatter.