Martin

Läkare utan gränser avslutar sin räddningsverksamhet på Medelhavet, uppger att libyska kustbevakningens hotfulla uppträdande sätter organisationens medarbetare i fara. Vi följer med stort intresse utvecklingen på södra Medelhavet. Ständigt förändrade betoder och omständigheter för flyktingar som försöker ta sig från Afrika till Europa.

Flyktingar, vad man nu ska kalla dem för, migranter som vill pröva lyckan norröver. Läkare utan gränser, en av planetens mest firade och respekterade organisationer av sin typ. De har ju oerhört högt anseende och de betraktas ju som en liljevit och oklandelig organisation.

Nu försöker de backa ur den här situationen på Medelhavet som skulle kunna bli en rejäl törn på deras anseende. De har alltså varit en del en av många. så kallade NGO, icke-statliga organisationer. Varför man nu säger så är eftersom de 100% av dem är finansierade av staten. De hanterar inte en viss stat, utan de flyter runt som lite sådana här överstatliga specialentiteter och ägnar sig exempelvis då att underminera EU-ländernas gränskontroller genom att plocka upp båtflyktingar på Libys territorialvatten och sedan skjutsa upp dem, boxera upp dem eller ta dem på sin båt till Lampedusa i Sverige.

eller Sicilien eller, ja inte Malta men Spanien och andra såna länder. Och vi pratade då för två sändningar sedan om att Italien håller på att tuffa upp sina regler och nu säger Läkare utan gränser att på grund av det som Italien har gjort under de senaste veckorna så känner inte de längre att det är säkert att bedriva sin flyktingsmugglingsverksamhet.

De måste avbryta den nu. Järnsläppåret, vad heter det? Kustbevakningen, Libiska kustbevakningen. De har blivit väldigt fientliga, vilket i sin tur beror på att Italien har börjat utöva påtryckningar på Libiska kustbevakningen, Libiska staten. Vad är det för någonting? Det finns ett antal olika protostater där nu. Hur som helst så har de gjort en deal med Italien som gör att de inte låter de här NGO-smugglarna komma och hämta dem.

och hjälpa folk obegränsat på Libys territorialvatten. Då blir det ännu svårare för människosmugglarna. Tidigare behövde de ta sig från Afrika till europeiska fastlandet. Till Grekland, Kreta, Lesbos, Lampedusa, Italien och sånt där. Men nu behöver de sätta gummibåten i vatten och få ut den på ett djup som är tillräckligt för läkare utan gräns för båten att nå den.

Sedan fixar Läkare utan gränsen 95% av sträckan fram till det faktiska Europa. Läkare utan gränsen drar sig ur det samarbetet nu med anvisning till det som Italien har gjort. Jag skulle tro att fler sådana här organisationer kommer att följa deras exempel. Precis som vi har förutspått flera gånger i radiobubblan så gick det undan när det här väntade. Hur ska man då själv börja få uppmärksamhet i allmänheten?

Boris

Jag tänker också så här, vi pratade lite grann förra gången om förfallet hos Läkare utan gränser, att det var en av mina gamla favoritorganisationer. Och det finns ju ett antal sådana här organisationer som verkar internationellt som del ganska anerika som har ju faktiskt välförtjänt haft ett gott rykte och som vi har sett förfalla.

De senaste tio åren. Först tänker jag på Amnesty som från början var en väldigt sund organisation som utan någon politiska hänsyn bekämpade, tog upp frågan om politiska fångar. En väldigt folkbildande organisation också i alla länder. Man ansåg inte att man skulle sätta folk i fängelse för deras åsikter. Och sen efterhand har de börjat ägna sig åt allting annat.

Alltså nu är huvudfrågan, nu är det ju som de som för alla andra fattigdom och flyktingar. De har gått ut i det stora allmänna fina värdegrundande och de politiska fångarna har oavsett chatering förpassats åt sidan. Och nu har vi läkare utan gränser som går samma väg. Från att liksom det hjältemodiga insatserna man gjort med att upprätta sjukhus i krigszoner dit knappt om striden nu vill gå, där man vårdar alla parter och tar hand om civilbefolkningen, så ägnar man sig åt det här istället.

Och nu senast såg jag hur reportrar utan gränser, som är den färskaste av de här fina organisationerna, såg jag hur reportrar utan gränser, som är den färskaste av de här fina organisationerna. har gått in i kokostadiet och har startat en samarbetsorganisation för att belysa den negativa utvecklingen för pressfrihet i USA. Och plattformen för den här samarbetsorganisationen är att det har blivit så mycket sämre under Trump.

Och man låsar sig inte om alla övergrepp mot journalister och tidningsredaktioner från Obama och försöker inskränka. informationsfriheten som han var extremt skicklig på att ha i någon annans organisation. Trump är ju klumpig jämfört med Obama på det området. Så den här politiseringen av de här organisationerna gör ju dem, det är en sorglig utveckling. Men de är rätt värdelösa numera allihopa.

Martin

Konkretiske idéer En sorts socialpolitisk entropiprincip.

Och det applicerar då till exempel på Läkarheten gränser och Amnesty och sådana organisationer. Därför att om man bara börjar med... Allmänt ställda goda avsikter, kanske en ganska avgränsad syfte. Om man inte uttryckligen slår fast och kämpar för med näbbar och klor, att inte syssla med andra saker och hålla väldigt hårt på sina principer, så kommer man över tid att debitera.

mot att bli en politiskt korrekt och i slutändan vänsteraktivistisk organisation. Så vi har sett då gradvis hur till exempel Amnesty har dragits med i allt fler sådana här kampanjer och syften som till slut går helt på tvärs med deras ursprungliga målsättningar.

Och då även Läkare utan gränser som går från att vara tillhandahålla sjukvård i krigszoner till att vara människospugglare. Så det här är någonting som man måste vara medveten om och tänka på. Att det är väldigt svårt att stå emot de här tendenserna. Naturligtvis vill jag inte på något sätt ursäkta de människor som driver Läkare utan gränser och de andra organisationerna. Men det finns en sån här stark tendens som man hela tiden måste vara på vakt mot. Och man ska inte vara förvånad.

Boris

Ja, det ser jag också i till exempel i olika kristna kyrkor. Det är samma sak där. Bör de inte kyrkor hålla sig med partibok eller en politisk linje? Dags för de där tycker jag faktiskt. Gud, jag har ingen partibok. Men det är väl den här driften bort mot kyrkor. Det som betraktas som det allmänt och självklara goda och det som säger sig vara vänster men inte är det.

Alltså det är väldigt svårt för alla att stå emot det. Men just därför har jag lite svårt att betrakta det här som en lagbunden nödvändighet. Det är för att om det är en lagbunden nödvändighet, då ligger nog mänskligheten ganska illa till. För om vi inte kan samla oss kring konkreta saker som är viktiga för oss. en egen och andras överlevnad och bortse från värdegrunder och annat och ägna oss av massa andra saker. Då ser det svart ut, ja.

Martin

Jag är pessimistisk kring saker och ting i det stora perspektivet just av den här orsaken. Jag tror ju att mänskligheten delvis av biologiska skäl graviterar mot vissa dåliga former av kollektivism. Socialism och politisk korrekthet är delvis en del av vår natur som vi måste kämpa mot.

Men det är det som är nyckelinsikten för mig. Vi måste vara medvetna om de mörka sidorna av vår egen natur som personer och som art. Vi kan inte låtsas som att de inte finns, för då kommer de att få fritt spelrum. Ett annat sätt att uttrycka det här, som jag brukar påpeka ibland, är att det går inte att vara opolitisk. Det går inte att vara neutral.

Jag påpekar det varje gång som någon startar en nyhetskanal och säger att vi ska vara en nyhetskanal som är fri från politisk vinkling. Vi ska bara hoppa över allt det där. Strunt dig och vinkla åt vänster, strunt led och vinkla åt höger. Ingen vinkling, ingen bias, bara neutrala nyheter. Rakt upp och ner. Och här kan man applicera samma insikt för att visa på att det går inte.

Det är en illusion att man kan vara opolitisk. Man tar oundvikligen ställning och det som händer om man inte uttryckligen tar ställning, om man inte är genomtänkt och principiell och håller på med principer, det som händer då är att man graviterar mot genomsnittet eller mot den minsta gemensamma nämnaren.

Boris

Klokt.