Martin

Snortspotting, dags att inse att striden är över och överger liberalismen som meningsfullt begrepp. Trots dess viktiga historiska roll är ideologin idag alltför förknippad med oärligt, navelskådande förmynderi. Snortspotting har... Jag har under lång tid varit emot att använda ordet liberal som självstår.

Det är någonting som jag till exempel har gjort mig skyldig till i Radio Bubbla. Jag har gjort det till en grej, att inte acceptera det gängs användandet av det ordet utan snarare använda det i en typisk anglosaxisk bemärkelse. Så som man gör i USA till exempel, där de som är till vänster kallas för liberals och de som är till höger kallas för conservatives.

Och som jag har argumenterat för flera gånger i Radio Bubbla så kan man säga att det språkbruket är mer historiskt korrekt. Det är mer historiskt och teoretiskt korrekt. Och till skillnad från vad många i Europa tror så är det det europeiska språkbruket där man placerar... både liberaler och konservativa till höger och mitten, om man säger.

Och sen säger man att vänstern består av socialister enbart. Det är egentligen nymodigheten och förvanskningen. Snortspottning har varit skeptisk till det här, men han har börjat ändra sig. Han känner att striden är förlorad. Hur mycket vi än skulle vilja hävda att den klassiska liberalismen och att libertarianska idéer går tillbaka till den klassiska liberalismen så är Olik Liberal ändå fördärvad.

Det har nu enbart förknippats med sociopolitik, förbud, paternalism. Vår skribent beskriver särskilt Jag ser ut det som Folkpartiet, olika saker som de gör. De kallar sig för liberaler numera. Han pratar bland annat om deras förflutna där man till exempel döpt om liberaldebatt, som jag tror i alla fall är en folkpartistisk tidning, till frihetlig socialistisk tidskrift.

Det har vi pratat tidigare om, folkpartiets flört med socialismen. Folkpartiets period som ett öppet, explicitt socialistiskt parti. på 70-talet, där man hade ett eget löntagarfondförslag och Liberala Ungdomsbundet var uttryckt mer en frihetlig, socialistisk organisation. Så att Fnord och Motting känner att det är dags att ge upp det här begreppet.

Folkpartiet får vinna den här striden och ta sin egentligen fake-liberalism. Men de får ta det ordet och istället för att piska upp massa förvirring som det blir om sådana som vi kallar oss liberaler så ska vi istället gå vidare. Och det är inte helt klart från den texten varför Nålsbotten tycker att det ska göra. Libertarian är ett ord som man använder inledningsvis.

Men han säger då att det är ofta bland de debattörer som ser sig som konservativa som man hittar ett försvar för den klassiska liberalismens principer. Jag gissar att han tänker att vi snarare ska kalla oss libertarianer, helt enkelt.

Boris

Ja.

Martin

Jag tycker det är en intressant fråga. Jag tycker det är lustigt för mig personligen att Snortbotting skriver det här inlägget precis just nu. Därför att jag har faktiskt, hör och häpna, skjut mig inte nu, men jag har faktiskt gått i nästan lite omvända tankar de senaste månaderna.

Boris

Ja, nu måste du berätta.

Martin

Jag, som många andra människor antar jag, påverkar sig ganska mycket av vad jag läser för tillfället. Senaste halvåret har jag gått tillbaka till en del av idehistorien som jag ser som har lett fram till den typen av libertarianska idéer som jag omfattar idag. Till att börja med, om man ser till Mises Rothbard-traditionen, så har man ju där åtminstone Det är inte som det är terminologiskt kallat sig för liberaler.

Ludvig von Mises till exempel, som skriver om liberalism och kallar sig för liberal och så vidare och ser en väldigt tydlig koppling mellan klassisk liberalism och liberalism. modern libertarianism. Man kan ju säga att Mises är, att han är liknande felande länken, han är kopplingen mellan klassisk liberalism och modern libertarianism. Och jag har ju argumenterat i flera sammanhang för att han hade fel, alltså från ett historiskt perspektiv när han skrev så.

Men i längden så blir det lite knepigt för mig när jag läser om de här, mina ideologiska läromästare, att jag ska slå dem på fingrarna och säga att Mises har fel, Rothbard har fel, Hans Hermann Hoppe har fel. Det här har jag läst om Erik von Kuhnelt-Ledin, som är en reaktionär libertarian. Han var en katolsk adelsman från Österrike.

Han är en sån person som bland annat har inspirerat de här tänkarna. Inte minst Hans-Alman Hoppe hänvisar till honom. Jag tycker att han är en jätteintressant, superintressant tänkare. Han ser sig också, han är ju ärkekonservativ reaktionärt. Han pratar mycket om liberalism och liberala principer och så vidare. För honom är ju...

Liberala principer är en sorts aristokratisk idé. Det är en del av en konsekvens av ett aristokratiskt tänkesätt som vill göra mycket plats för individer. Individuellt ansvar, individuell storhet. Jag har i alla fall lekt med idén. Jag har börjat leka med idén. om att det här begreppet liberalism trots allt behövs.

Dels på grund av den klassiska liberalismen som tradition, men också för att det finns en koppling tillbaka till ett mer aristokratiskt tänkande som intresserar mig. Och något jäkla ord måste man ha för att förnomera. Liberal i den här bemärkelsen kan man ju säga är synonym till frihetlig eller något sånt där. Men det är ju inte så att det är så.

Om man till exempel försöker jobba enbart med begrepp som konservatism eller traditionalism eller något sånt där, så fattas det en komponent som fångas av ordet liberal.

Boris

Utan all ironi, alltså. Utveckla lite mer varför du tycker att det är viktigt att man måste ha ett ord att förhålla sig till. Och kan du tänka dig det faktiska problemet för mig, tror jag. och därför jag inte lägger någon energi på det är ju att varje god beteckning som betecknar en god tradition en god ideologi, eller som är användbar i alla fall för relativt många människor den kommer ju alltid att shanghaias av idioter och kretiner och så tvingas man gå in i ett nytt jävla krig och säga att de är inte äkta, de är falska och jag står för det lätta. Det blir ett stärre... Alltså, ja, berätta.

Martin

Ja, men det där är intressant, det där du tar upp nu, för jag känner att det är ett argument som slår lite grann åt båda hållen faktiskt. Därför att om vi ska acceptera det här nu, att ordet liberal är fördärvet av folkpartiet i ett enkelt uttryck. Alltså, mitt problem med att kalla mig liberal, det är egentligen att jag vill markera avstånd från... från liberalismens rötter i ett sorts politiskt upplysningstänkande som jag inte gillar, som jag vill ta avstånd från.

De här samtida associationerna, det är inte lika stor problem för mig, för det finns ingen orsak att ta Folkpartiet på allvar på något enda sätt. Så det spelar väl ingen roll vad de säger, vad de kallar sig. Men om man tänker på vad det skulle innebära praktiskt om vi då ska backa från begreppet liberal, bara för att Folkpartiet associerar det med dåliga saker, Då var jag i nästa steg när de började kalla sig för libertarianer. Det här är ett problem som vi har.

Det är intressant att prata lite om. Nu finns det ju massor av människor som kallar sig libertarianer som jag personligen är ganska oöverens med. Jag brukar kalla dem för vänsterlibertarianer ibland. Libertarianer som enbart obråpar sig på det här liberala arvet och tar avstånd från det konservativa arvet som jag tycker är essentiellt för en demokratisk regering.

än en rimlig politisk position. Då pratar vi ibland om vänsterlibertarianer och högerlibertarianer. Men en tendens som vi ser är att många smarta libertarianer säger att jag orkar inte längre, jag vill inte vara libertarian. Jag är inte libertarian, jag har gått vidare. Nu är jag någonting annat. Och sen så är det ju olika vilka vägar de tar. Jag är reaktionär, eller konservativ, eller traditionalist. Det finns olika sådana här.

Jag känner att det är en mycket svagare position om man ska säga att jag är en del av neoreaktionen. Det finns en intressant teoretisk stödning som kallas för neoreaktion. Jag tycker att de har jätteintressanta idéer, men det finns något löjligt med att knyta an till ett begrepp som är fyra år gammalt.

När det man egentligen sysslar med är att man försöker knyta an till en... till en väldigt djup historisk tradition. Jag vet inte, det känns postmodernt och konstigt. Och vad händer i nästa steg? Det är intressant, vi har en artikel just nu i opinionsavdelningen. Jag ska se om jag kan bara hitta den. Den är från Thermidor-magasin. Där pratar man om att traditionalist-signalering är allt vanligare bland liberaler.

Varning för falska profeter som enbart vill utnyttja en växande marknad. Så det här är en varning då för att begreppet traditionalism som jag också har lekt lite med och använt för jag tycker det är väldigt anbart. Begreppet traditionalism håller eventuellt på att infiltreras och ta sig över av sådana här, återigen det är en massa terminologier med sådana här alt-light-typer och sånt där. Då ska vi då överge begreppet, först begreppet liberal och sen begreppet libertarian och sen begreppet traditionalism. Det blir hela havet stormar på något sätt.

Boris

Men du kan inte leka med tanken att man ska överge begreppen överhuvudtaget. Alltså inte att man inte kallar sig själv för någonting, det är alltid praktiskt att göra. Men överge striden om begreppen, därför att det är ju ändå alltid en fråga. För precis som det var det jag tänkte på förut, den senaste länken du tog upp, att det blir ju alltid så att i sådana skiftande politiska slagfält där olika idéer har olika framgångar så kommer alltid de goda idéerna och kommer man försöka kidnappa dem till helt andra syften.

Du ser det, det hela det politiska fältet. Och ja, det var det. Är inte det några konsekvenser av att du ibland säger, eller ganska ofta säger att när man vill lämna politiken och göra saker på riktigt är inte det här med vikten av vad man kallar sig en rest av att du inte riktigt har lämnat det gamla sättet att tänka politiskt bakom dig?

Jag har ju aldrig haft problem med, som du och ni förstår mig här med, liberalismer som aldrig varit inne i den sfären. Och jag skulle kunna brottas med samma grej när det gäller det här med marxism. Jag får ju alltid definiera mig och så vidare, men det rör mig inte så jäkla mycket ryggen. Det viktiga är att man som individ inte har så jävla tydliga och klara ståndpunkter. Oavsett vad andra hävdar att man är, att det är väldigt tydligt vad man är och står för. Jag ser inte riktigt problemet där.

Martin

Det är en intressant parallell förstås till din märkliga användning av ordet marxist och socialist och vänster och så vidare. Du har nog rätt i att jag fortfarande har en sån här virus av politiskt tänkande som spökar inom mig som gör att jag fortfarande är intresserad av ideologier och etiketter och sånt där. Men det går tillbaka till den här praktiska aspekten som du säger att det ändå kan vara bra för att det är också så här.

Sitter och pratar i Radio Bubbla, Bubbla har en politisk etikett och sådär, men ibland så blir man ombedd att förklara lite mer. Och det känns inget bra då att man... Att man... Sammanblandas med folkpartiet. Nej, det bryr jag mig inte om faktiskt. Det bryr mig inte så mycket om det. Att man vill kunna förklara på ett enkelt och tydligt sätt och också ha ett sammanfattande begrepp. Jag är lite som du i frågan om liberalitet. Jag har aldrig tänkt på mig själv som liberal.

Jag gick från att tänka på mig själv som anarchist och någon sorts vänster till att tänka på mig själv som anarchist och någon sorts höger. Ungefär så såg det ut för mig när jag blev libertär. Den här idén om att kanske börja laborera med begreppet liberalism som en beskrivning på mig själv och saker som jag sysslar med, det är någonting som jag börjat tänka på först under de senaste månaderna faktiskt. Det var lite som en tankespår.

Boris

Jag kan förstå locket i ditt fall, men om jag satt på din stol så skulle jag tycka att det är en jävla uppförsbacka. Jag kan förstå hur du tänker med den här etiketten att det kan finnas en poäng med att du kallar det liberal. Men du har ju nästan värre uppförsback än jag som kallar mig en marxist alltså. Mycket av slagsväder.

Martin

Jag känner att det kan bli lite vekt och intressant ibland att säga saker som jag tycker är ganska beskrivande. Till exempel om jag skulle kalla mig för decentralist eller lokalist eller något sånt där. Det finns viktiga aspekter som inte fångas in av det begreppet. Till exempel den centrala position som äganderätt och äganderättsinstitutioner har i mitt tänkande. Där behöver man någon sorts propertariansk komponent som jag skulle vilja in i begreppet.

Boris

Ja, jag vet inget begrepp som inte... Besmittat, man måste försvara, man vill förklara vad man själv tycker. Tar det decentralism eller lokalism, folk kommer oändligt bort att tänka Birgerslaug och Måns Johansson ungefär.

Martin

Det låter som nästan fänsterhippie-flummet. Ja,

Boris

ja men precis. Nej, det är lättare att skia allt det där helt enkelt. Och bara som Karl Marx ryckade på axlarna och sa att jag är bara säker på en sak och det är att jag är marxist. Det är lätt för honom att säga.

Martin

Så kanske vi landar ändå i att Fnord Spotting har precis rätt. Ge upp kampen om ordet, ordet liberal och istället... som förnås på att det inte säger, men som vederbörande gör sätter ingen ny etikett. Ta bort etiketten och sätter ingen ny etikett. Precis. Jag får fortsätta kämpa med att hålla ett öppet sinne trots den här äckliga politiska impulsen jag har av att lägga saker i fack och sätta etiketter på dem. Det där är ju en sjuka som jag får försöka bota.

Boris

Ja, jag tror det. Det kan ju sluta med att det går att rösta till och med en dag. Av misstag, givetvis. Nej, fyra.

Martin

Nu ska det gå till överdrift.