Martin

Det stora, mest berömda temat i juni månad är naturligtvis Brexit. I Storbritannien så hade man under väldigt lång tid haft en diskussion om hur man skulle gå ur EU. Ända sedan Storbritannien gick med i EU kan man säga, så har det varit en levande diskussion. Det har aldrig varit okontroversiellt utan tvärtom impopulärt i Storbritannien.

Storbritannien är ju ett... Stort och starkt, rikt och självständigt land som passar sämre in i en sådan här union än många andra länder. Även jämfört med till exempel Frankrike eller Tyskland som har en sorts kontinental orientering, medan Storbritannien alltid har varit lite apart. De är på sin egen lilla ö, de har haft ett eget imperium, de har nära band med USA och så vidare.

Det är ledande Nato-land och de har en mer internationellt position. Det är ganska självklart egentligen.

Boris

Det har aldrig varit så där självklart att Storbritannien skulle gå med i EU heller. Det fanns ju ett starkt motstånd och det har ju lett kvar. Tidigare så fanns det ett starkt motstånd mot EU i båda partierna, alltså de stora partierna, konservativa och Labour, vilket är ganska bra. Det har gradvis minskat ganska drastiskt. Däremot har det folkliga motståndet mot EU inte på något sätt minskat, utan uppenbarligen som vi såg i Brexit växt till sig.

Martin

premiärminister fram till dagen efter folkomröstningen utlyste en folkomröstning. Det var ett vallöfte som han hade givit. Han hade kampanjat ganska hårt för att man skulle ha den här folkomröstningen. Och det var väl inte alla som förväntade sig att han skulle avgå om on the way with ja till Brexit. Men många hade väl trott det.

I praktiken så satte han sin karriär på spel Det fanns säkert flera skäl till det, men pressen var ju väldigt stor på Cameron. Bland annat för att UKIP, ett EU-frihetligt parti, hade växt sig starka och har en sån profil att de överlappar mycket med Tories, men de är mer populistiska, mer centraliseringskritiska, mer frihetliga.

På det här sättet så skulle Cameron hantera situationen. Du får man väl säga förebegående att det var ganska egentligen manamässigt av David Cameron, hur han skötte alltihopa?

Boris

Ja, samtidigt har man en tradition, faktiskt parlamentariskt i Storbritannien som faktiskt bara har gått tycker jag, att folk är beredda att avgå från ministerposter eller premiärministerposter till och med. Om de förlorar, det tycker jag är ett väldigt sympatiskt lagre. Jag tycker om politik, att folk är beredda att stå upp för någonting och försvinna från sin post om de förlorar.

Sen fanns det andra skäl för Cameron att göra så här. Det var ett elegant och listigt drag för att klä av Brexit för det språkande i parlamentet. Framförallt i det egna partiet som inte varit så speciellt kvar. Det är något som vi är sugna på ordentligt, som Boris Johnson till exempel. Han var ju mer ute efter att säkra sin egen ställning och ta över partiet.

Han har ju varit under de senaste tio åren sällsynt vacklande, alltså velat fram och tillbaka och bestämde sig först i sista minuten för att bli en Brexit-förespråkare. Det visar styrkan och det är väldigt intressant att kunna se efter. Och även innan omröstningen hur den brittiska, den sida som ville vara kvar i EU, liksom har dömt ut alla som vill lämna EU i Storbritannien som efterblivna och okunniga och så vidare. Men det här visar den folkliga styrkan hos de som bor på de brittiska öarna.

Martin

Jag håller med om att det är positivt drag i det brittiska politiska systemet och hos brittiska politiker, skulle jag säga, kulturen, att man avgår. Och det är värt att nämna att David Cameron var en oerhört framgångsrik statsminister. Det var inte som att han satt löst, förutom Brexit. Mm. I det senaste valet till brittiska parlamentet så ledde ju han torgpartiet till en enorm triumf när de fick egen majoritet i parlamentet.

Det var ju ganska fascinerande och ändå så finns den här stora folklevreden som kommer till uttryck när man har till exempel en folkomröstning.

Boris

Och då ska vi komma ihåg att det enda partiet som i verklig mening var samlat och stod på brexitsidan det var EUKIP. Labour gjorde ett synnerligen blekt framträdande där. De var nästan osynliga som parti och de konservativa var djupt splittrade. Det visar styrkan hos de som vågade rösta för ett utträde.

Martin

UKIP skulle vara mycket större i det brittiska parlamentet och Tory skulle knappast egen majoritet om det inte vore för systemet med enmans valkretsar som gör att UKIP inte skulle vara större. och har väldigt, väldigt lång uppförsbacke för att ta sig in i parlamentet. De blev ju nästan helt utraderade i senaste valet. De har väl en ledarbot kvar eller något sånt där.

Men det var ett spännande spektakel att följa kampanjen inför Brexit. En sak som var fascinerande var att EU... Som normalt sett är det någonting som alla på alla sidor, alla som inte jobbar som byråkrater, brukar betrakta EU som ett nödvändigt ont. Det är ingen fantastisk mirakel eller medicin att ha en union, men den är nödvändig om inte annat för att vi behöver frihandel inom unionen och lite andra sådana här saker.

Men nu var EU plötsligt något som var absolut existentiellt nödvändigt. Att gå ur EU var en katastrof av ofattbara proportioner. Det skulle vara slut för Storbritannien. Alla marknader skulle kollapsa. Inget förtroende skulle geras till Storbritannien. Ingen skulle handla med Storbritannien. Det skulle bli en katastrof helt enkelt. Och EU var en av de största problemen. var en underbar och perfekt och absolut nödvändig union. Var det inte en intressant omvändning, Boris?

Boris

Jätteintressant och fascinerande att se den brittiska så kallade vänstern. Det var jävligt avställande. Det fanns starka, kraftiga Labour som ville att man skulle vara kvar i EU. Och så kallade radikal medelklassvänster, de körde ju stenar. Innan valkampanjerna så hatade de ju industriell verksamhet, banker, finansinstitut och så vidare.

Och ville lagstifta mot dem och härja med dem, de var utsända av satan. Men plötsligt så vart det även på den sidan ett argument för att stanna kvar i EU. För annars skulle alla dessa djävulens utsända lämna Storbritannien. Vad fascinerande! omsvängning i hållning. Plötsligt var banker liksom väldigt viktiga och bra att behålla i landet.

Martin

Även efter omröstningen så var det många intressanta omsvängningar. Vi kommer komma till lite liknande analys när vi pratar om valet i USA. Men redan vid Brexit såg vi hur vänstern och etablerade krafter plötsligt började prata om att omvärdera sitt demokratiska system. De började prata till exempel om att inskränka rösträtten. Det var en del av den här avsnittet. Tack så mycket för att ni har tittat på den här videon.

Ett argument som framfördes ofta i Storbritannien, som jag tycker är väldigt intressant och signifikativt för vår tid, är att man sa att det var gamla människor som röstade för utträde för Brexit. Unga människor röstade för att stanna i EU. På det här sättet så sa gamla människor som snart ska dö och förstör det för unga människor som är de som ska leva med besluten och förvalta det här i framtiden. Och eventuellt då, som många, kanske inte gamla människor borde få rösta.

Boris

Det var skrämmande att se och höra, fast ganska väntat eftersom man i sociala sammanhang i hela Europa tränger undan de äldre på alla sätt. I just den argumenteringen så kom det fram det här som gjorde mig så glad för att rätt sida vann. Det är ju att man talade ofta om unga som de har europeiserat, som har tagit del av kontinentens kultur och så vidare.

Men de gamla i Storbritannien, de hänger kvar vid gamla seder och traditioner. De är efterblivna och dricker te istället för espresso och så vidare. Det är så oerhört glädjande att den här boken har kommit. Det är en del av den brittiska surigheten och fasthållandet vid traditionen på alla sätt lever kvar. Alltså att man inte gått ner på knä och allt från kontinenten Europa jättebra, vi vet ingenting och vi kan ingenting och vi förstår ingenting.

Oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj och att vi får flytta in i grotter igen och leva på rått kött. Och det där är jäkligt utmanande. Det är den stora glädjande grejen för mig, att det här var också en proteströst för värnandet av den egna kulturen och traditionen faktiskt. Att vi har vårt, vi står fast i det, och vi behöver liksom inte europeisk kultur, den kan vi ta del av ändå utan att vara med i EU.

Martin

Ja, och det verkar inte som att det blev någon katastrof, åtminstone inte... direkt efter omröstningen. Londonbörsen gick upp. Det var ett kort kursfall, men sen gick börsen upp och fortsatte gå bra. Hela EU verkar vara väldigt intresserade av att upprätthålla goda relationer med Storbritannien. Inte så otippat kan man tänka, men kanske att några Bremein-entusiaster är chockade nu när länderna står i kö för att upprätta särskilda handelsavtal med Storbritannien för att inte gå miste om de viktiga relationerna.

Jag rådde mig också åt andra saker som händer i kölvatten. Det är väl ett problem i EU. EU tappar väldigt mycket legitimitet om det nu blir så att Storbritannien går ur och får även en del praktiska problem. Det är kanske en pettitess i sammanhanget, men bara en ögonblicksbild som rådde mig väldigt mycket och som jag tycker säger någonting om EU och vilket perverst ställer det.

Efter att Storbritannien går ur EU så kommer det inte finnas... Något medlemsland i EU som har engelska som sitt officiella språk i EU. Varje land som går med har rätt att nominera ett språk. De säger, det här är vårt språk och det är det vi vill göra översättningar till, debatter och dokument.

Även om det finns några engelskspråkiga länder i Europa så är det ingen av dem som har utnämnt engelska till sitt officiella språk. Malta till exempel, som är ett engelskspråkigt land, har istället nominerat maltesiska, den här märkliga blandningen mellan arabiska och italienska som pratas här nere. Och kräver att alla e-dokument ska översättas till maltesiska och så vidare.

Irland är också ett engelskspråkigt land, men de har nominerat gäliska som sitt språk, för att få översättningar till gäliska. Vilket alltså innebär att det finns, efter att Storbritannien går ur... Om inte Malta eller Irland byter språk och säger att vi nominerar engelska istället, vilket skulle innebära att de måste åsidosätta sina omhulldade ursprungsspråk, så kommer EU varken ha skyldighet eller möjlighet att översätta dokument till engelska.

För de måste ju ha dålig... Engelska måste ju finnas på listan, men det kommer inte att finnas. Vilket innebär att du kan få EU-dokumenten på tyska, franska, italienska, maltesiska och galliska. och på estniska och så vidare. Men du kan inte få dem på engelska.

Boris

Härligt mycket grus i maskineriet. Jättebra.

Martin

Samtidigt så meddelar ju chefsförhandlaren för Brexit-förhandlingarna. De ska diskutera med EU och Storbritannien hur det här ska gå till. Meddelar att alla förhandlingar kommer att förhöras på franska. Inga förhandlingar och dokumenter kommer att göras på engelska i Brexit-förhandlingarna.

Boris

Det är lugnt, jag såg att 14 svenska riksdagsmän hade varit på kurs i franska nu i veckan. Sverige kommer att klaras i alla fall.

Martin

Sammanfattningsvis så är det en fin illustration av en poäng som vi gör väldigt ofta i Råd i Bubbla. Med sådana vänner som EU har så behöver de inga fiender. Vårt jobb är ganska enkelt, vi behöver inte göra så mycket förutom att visa på vad de håller på med. Vi är oerhört skickliga. i att lägga krokben för sig själva och att skapa sin egen undergång.

Boris

Och när jag läste om de här texterna så tänkte jag på vår sessionsdiskussion igår som vi ofta haft. Alltså det är något så oerhört fattigt, det är en sån fattigdom, en andlig fattigdom hos EU för det språket, om hur viktigt det är och så vidare. Att bevara EU starkt och stort. EU börjar falla sönder, det är då man inte bara kan se en massa småstater, det är då man kan se de intressanta allianserna upprättas i Europa.

Vi pratade igår om vikten av en multipolär värld och det är viktigt att ha en multipolärt Europa också, där gamla kulturella band upprättas. EU hindrar ju faktiskt, lägger en byråkratisk, Om man går till tvångströja över de gamla kulturella och ekonomiska band som har funnits till exempel mellan Frankrike och Polen. Går Frankrike ur, då tror jag banden mellan Frankrike och Polen kommer att stärkas, vilket är väldigt bra.

Jag skulle jättegärna se starka, nyupprättade band mellan Storbritannien som vi pratar om nu och Serbien. Där det finns starka historiska band på alla nivåer, till och med upp till Sverige. Det är kungahuset. Och Tyskland upprättar nya, bra, återigen gamla, goda relationer som de redan har på den ekonomiska planen.

Med till exempel Tjeckien och Slovaken. Så vi kan se, när EU spricker kommer vi se nya, mer naturliga allianser byggda på historia, tradition och kultur. Vilket Europa kommer att må bra av.