Martin

Anton Stigermark. Inget skrämmer vänstern mer än gestaltning av symboler och styrka och skönhet i popkultur. Högerns tvåfaldiga uppgift är att lyfta fram en djupare, reaktionär mening i moderna verk samt skapa en parallell modern kultur, inte stå vid sidan av processen. Det var en ganska spännande text, tycker jag. Det är ganska lång och dels spretig och gör flera poänger.

Bakgrunden är en diskussion om moderniteten. Moderniteten som epok, som kulturellt paradigm. Och hur man ska se på den från ett kritiskt perspektiv. Och några olika tänkbara infallsvinklar. exemplifieras i den här artikeln. En tänkbar infallsvinkel är att helt och hållet avvisa moderniteten.

Att helt och hållet stå för ett avståndstagande och en tillbakagång till någonting annat. Och säga att allting som kommer ur det moderna paradigmet är fördärvat. Och istället måste vi bara söka oss tillbaka till våra kulturella rötter. Å andra sidan så finns ett perspektiv som säger att man måste återerövra moderniteten och att även viktiga högerperspektiv har en sorts bas i det moderna paradigmet.

Det görs en ganska intressant referens till Henrik Arnstad i den här texten. Jag har höjt lite på ögonbrynen, men det är ganska välfunnet. Skribenten påpekar att Henrik Arnstad i sin bok som heter, jag vet inte om den heter Älskade fascismen eller något sånt där på svenska, Beloved fascism, översätts till den här artikeln som är skriven på engelska. Den påpekar att Arnstad kritiserar inte egentligen framförallt de negativa sidorna av fascism, utan de positiva.

Tack för mig för att du tittade på den här videon! Han problematiserar att fascismen... underminerar moderniteten och omformar den till någonting som sådana som han inte kan relatera till eller acceptera. Så åtminstone det som vår skribent här ser som styrkor, till exempel förmågan att skapa symboler för styrka och skönhet inuti ett modernt samhälle.

Vad det enligt Arnstad är problemet, snarare än till exempel våldsdyrkan, amoralitet, krigshets och vad det nu kan vara för någonting?

Boris

Ja, alltså den här är ju fylld med intressanta tankegångar som jag egentligen inte är riktigt enig med, men det är en intressant text att diskutera. Men just det. Det är förvisso sant att fascism eller nazism i sin klassiska form är... De är ju delar av modernismen. De dyrkar ju maskinkultur.

Industrialism, storskalighet, tänk bara autoban och så vidare. Och sen låtsas man, så att säga Anknu, försöker skapa en slags historia med germaner och Mussolini med kopplingar till Romariket och så vidare. Men det är ju hittepå historia hela tiden. Man är ju bara en funktion av, man är en funktion av modernismen helt enkelt.

Precis som vissa former av modernism. Vissa kommunistiska rörelser var en funktion av det moderna industrisamhället. Jag får lite obaktjänster också när jag tolkar den här skribenten. Som att han säger att det gäller att skapa symboler för skönhet, för att styrka och så vidare. Det är alltid för mig lite grann, jag kommer alltid tänka på nazisternas kulturpolitiker liksom halta, lyfta som gubbel, så puckedrygge och fula som fan men som skapar den här propagandabilden av stora, starka män och högbystade amazoner som vandrar omkring och är allmänt ariska.

Jag vill istället dra en lans för den här gamla William Morris, 1800-tals-kulturpolitiken. Socialismen som liksom hyllar hantverk, jordbruk och sköna ting helt enkelt. Man behöver inte skapa människor som är symboler för någonting utan om människor får arbeta med hantverk och skapa vackra saker så blir även människorna till slut vackra. Jag har en viss avruktion mot det här med... skapa människor som är en slags symboler, vilka jag tycker att skribenterna är ute efter.

Martin

Det känns onekligen lite grann. Som att man här fortfarande är fast i ett sorts modernistiskt, konstruktivistiskt paradigm. Och ett av problemen, det är det som du nämnde Bård, som vi har pratat om tidigare, att fascism, hitlerism och så vidare är moderna, modernistiska fenomen.

Det är väldigt mycket gemensamt med den progressiva rörelsen och näppeligen med den moderna rörelsen. kan betraktas som genuint konservativa och verkligen inte som genuint reaktionära eller traditionalistiska strömningar. Utan det är snarare en sorts, möjligen en sorts hybrid. Ja. Att man har en partiell högre agenda som man försöker genomdriva nästan uteslutande med vänsterns typ av verktyg.

Så man kan säga att det är Det är lite grann det sämsta från båda världar i vissa avseenden. Ja, exakt. Så det är ju ett problem. Jag skulle inte tänka på det som att, som jag uppfattar det i den här skribenten, att en fördel med fascismen är att den lyckas göra någonting bra av modernismen. Utan tvärtom så är det det grundläggande problemet. med fascism, att det är en del av precis samma destruktiva historiska tendens som resten av den progressiva rörelsen.

Men sen också den här frågan som du också berör Boris kring hur kan vi komma framåt, hur kan vi skapa en alternativ, en parallell kultur, hur kan vi gå tillbaka eller skapa någonting nytt. Och där känner jag också att det är väldigt intressanta tankar som läggs fram och det är därför vi pratar om det för att det är stimulerande. Samtidigt sätter jag lite i halsen när jag ser sådana saker som att...

Det behöver inte nödvändigtvis vara så, skriver Anton Stigermark, att film måste förmedla sentiment från de som förespråkar anti-vita idéer, som man kallar det. Det kan lika gärna vara Christopher Nolan och hans Batman-trilogi. Jag kliar mig lite i huvudet, jag gillar Christopher Nolan och hans Batman, jag såg om trilogin faktiskt nyligen.

Och tycker att det är riktigt kompetenta filmer. Men, ärligt talat så har jag kanske missat någonting. Jag kanske får skämmas här. Men jag vet inte ens hur den typen av film ska vara. Ett litet steg i rätt riktning. Eller hur det ska symbolisera någonting. Vare sig styrka eller skönhet. Eller ett framåtskridande eller bakåtskridande. Hur man nu vill se det. Ett skridande i en önskvärd riktning. Ja. Hårdrock ger sig också som exempel metal, metalmusik, för det är mer höger än vänster.

Boris

Ja, nej, jag förstår inte det. Jag tappar bort mig när han liksom ska exemplifiera vad som skulle vara bra på något sätt.

Martin

Jag är väl personligen lite kluven till den här frågan. Å ena sidan så tenderar jag ofta att vara väldigt pessimistisk. Jag tänker så här att den här typen av texter och liknande sätt att tänka underskattar vilken problematisk situation vi befinner oss i nu. Man får lite grann känslan av att om vi bara har rätt idéer så kan vi lycka upp och sätta oss på rätt spår.

och skapa en parallellkultur, en bättre värdering och så vidare. Men jag tenderar att tänka att det där är väldigt mycket svårare än folk tror. Det är lite grann som man skulle säga så här att, ja men, folk som leder på bronsåldern, om de bara liksom rycker sig i kragen så skulle de kunna bygga en jumbojett. Och det kanske är sant, det kanske är så teoretiskt så att Archimedes hade kunnat slänga ihop en jumbojett.

Men i praktiken så kräver det många generationer. För att han ska kunna göra de här väldigt finmekaniska, avancerade delarna i Jumbojet så måste han först göra väldigt avancerade verktyg för att tillverka de komponenterna. Och för att göra de verktygen så måste han ha i sin tur av avancerade verktyg. Så det är som en lång kedja av verktyg för att bygga verktyg för att bygga verktyg för att bygga verktyg som måste byggas upp av nödvändighet under väldigt många generationer.

Möjligen med undantag för om du har en person som är ett geni av världshistoriska proportioner och hamnar i situationen att han kan allokera oerhört mycket resurser till att förverkliga sin egen vision på ett rent och ostört sätt. Så det finns enstaka exempel. Man kan göra väldigt stort framskridande på en generation för att du har en unik person som har väldigt bra...

förutsättningar. Men normalt sett så kan man inte göra det, utan det är en väldigt lång historisk process. Och det var inte den förra generationen, innan min generation, som var på rätt spår. Utan vi kanske måste gå tillbaka till den förr, förr, förr, förr, förra generationen och sånt där. För att det inte var totalt på väg. i fel riktning. Och det känns som att om vi börjar prata om Christopher Nolands Batman-filmer, då har vi knappt börjat skrava på ytan.

Boris

Men där sätter du fingret på, där tryckte du till med fingret på det öppnavariga såret i den här texten. Alltså, därför att problemet med den är att, tror jag man hittar, om man går till skribentens kritik av Scrutton. som är väldigt platt. Alltså man säger att, ja men, den gode, Roger har vissa poänger när han tar upp det med viknad och tradition, Gud, och så vidare.

och de gamla borgerliga dygdena och värdena. Men, Skruton har ingenting säger skribenten att lära oss om. Han håller inte på, han vet ingenting om dataspel eller internetkultur och så vidare eller modern musik. Och då faller Skruton helt enkelt. Man ska värdera dem på sina egna grunder. Men det är oklart vad grunderna är för den här skribenten.

Skrutons poäng är att... utvecklingen har spårat fel för ett bra tag sedan. Och det är det man måste utgå ifrån. Man måste backa tillbaka och se var kan vi få fast mark under fötterna igen? Det är ingen idé som att det låtsas som att utvecklingen har spårat rejält fel eller att vi har trillat av vägbanan eller rullat av rälsen. Bortanför traditioner i historia, bara att diskutera Batman-filmer eller Star Wars-serier. Det går inte. Och det är det den här skribenten försöker göra.

Martin

För att ändå försöka ge några mer konstruktiva, framåtsyftande tankar kring det här ämnet. Så som sagt, jag är lite kluven. Jag är mer pessimistisk än vad den här skribenten verkar vara. Samtidigt så är jag också optimistisk på ett sätt, åtminstone på en abstrakt nivå. Därför att jag ser ingen principiell konflikt som är absolut nödvändig mellan, å ena sidan till exempel vetenskap och teknologisk utveckling, och å andra sidan sunda, traditionalistiska värderingar.

De här sakerna skulle kunna samexistera. Det är bara det att det har blivit omöjligt nu på grund av hur saker har utvecklats. Till exempel hur teknologisk utveckling har förvaltats. Så man skulle kunna tänka sig en korrekt riktning. Det svåra är bara att tänka sig vägen dit. Och då tror jag man ska ha ett lite annat fokus. Men en sak som man kan göra, som jag tycker är väldigt viktig och som jag är väldigt glad och stolt över att vi håller på med väldigt mycket, det är att ägna sig åt kritik.

Att analysera saker som händer i samtiden, även om man inte alltid kan ställa upp ett alternativ. Även om vi inte just idag kan producera till exempel en alternativ film om ett visst ämne. När vi ser att Oliver Stone har gjort en riktig skräp-vänstervriden film om någon ny grej. Vi kan inte göra en alternativ film.

som har ett bättre perspektiv. Vi har inte de resurserna. Vi har kanske inte heller intresse av att göra på alla punkter. Men det vi kan göra är att vi kan kritisera. Vi kan förklara vad problemen är. Och på det sättet så bidrar vi åtminstone till att underminera det konsensus som finns och skapa små öppningar för att folk åtminstone kan börja tänka annorlunda i sin tur bli mer kritiska, kritisera andra fenomen Vi är så djupt nere i träsket nu att vi kan inte börja bygga ett nytt palats mitt här i suntmarken.

Först måste vi dränera träsket och det börjar med att en liten skopa i taget eller vad nu liknelsen kan vara. Och det är inte allting vi måste göra, men det är i alla fall en sak som man kan fokusera på, som jag tycker är ganska bra. Snarare ändå, jämfört med att försöka hitta saker som ändå är ganska bra.

Ja, men Christopher Nolan är en marginellt mindre degenererad filmskapare, kanske, än andra filmskapare. Jag vet inte, jag gillar hans filmer men jag vet inte om det är kopplat till det här. Men säg att du kan hitta det. Jag skulle inte tycka att det är lika uppbyggligt och det riskerar att leda tanken fel. Vi riskerar att känna oss lite välnöjda och att istället skapa fetischer av marginellt mindre dåliga alternativ som inte desto mindre är usla och bunden till en degenererad kontext.

Boris

Han har ju just till det här... I den här diskussionen har han kulturvänster sätt att se på kultur. Det är sånt som får dig att må bra och som appellerar på något sätt till dina känslor. Uppenbarligen så är det i Skribentens fall att det är så. Norrlands Batman filmer, metal music och lite annat, får honom att må bra. Det är oerhört oklart på vilket sätt man skulle få en känsla av någon annan form av samhällsformation eller samhälllig och sociala struktur av de filmerna. Och då är man inne på att det uppbarmar de rätta känslorna och det är nästan ett dagens nyheter kultursätt att se på kultur.

Martin

Min andra tanke. som jag gärna skulle tillägga på hur man kan göra någonting framåtsiftande. Om situationen nu är ganska mörk och det tar många generationer att bygga upp nya saker. Så finns ändå den här faktorn som jag också nämnde tidigare, att de stora avgörandeframstegen görs av enskilda individer, av genier, som har en helt annan kapacitet än alla andra människor att ta sju mila kliv framåt, bara i kraft av sin egen unika kapacitet och vision.

Och ett väldigt stort problem är att det är en del som inte kan ta sig framåt. Idag har vi ett samhälle som gör allt det kan för att förstöra sådana människor och stoppa dem från att använda sin kapacitet. Därför är det en sak som intresserar mig, att hålla utkik efter de frön som ändå finns. Enstaka människor som har den här brillansen och eventuellt kan bli den här typen av skapare.

Att uppmuntra sådana människor att inte... Att inte bedöva sig själva och gömma sina talanger, utan faktiskt kunna göra någonting åt det. Och om man ser någonting som försöker göra någonting ambitiöst konstnärligt, till exempel, vetenskapligt, på egna premisser, att göra vad man kan för att hjälpa dem och skydda dem från de attacker som ondvikligen kommer från resterna av samhället.

Vi tillverkar ju inte längre den typen av genier som vi hade en gång i tiden. Det är nästan omöjligt att tänka sig. i vår tid att en Da Vinci eller en Wagner eller vem du nu jämför med ska uppstå ur den usla, degenererade kontext som vi har nu. Men samtidigt är det här någonting som är i viss utsträckning inneboende i vissa individer.

Och jag tror att vi kan identifiera det i vissa fall och eventuellt göra någonting för att bana väg för de personerna. Det tycker jag personligen också är en väldigt motiverande idé. Att jag kan tänka på mig själv som att... Alltså, det är uppenbarligen inte jag som ska göra den här typen av stordåd. För jag har bara inte den kapaciteten. Nej,

Boris

men kom igen. Nej,

Martin

men så är det. Jag kommer aldrig göra några världshistoriskt avgörande konstnärliga eller vetenskapliga bidrag. Det är inte alls den typen av person jag är. Men... Det jag möjligen skulle kunna göra, det är att jag skulle kunna kanalisera vissa sådana personer, hjälpa dem att nå ut och kanske skydda, försvara vissa sådana personer. Kanske hjälpa dem med resurser.

Kanske vid något skede uppmuntra en sån person att inte kasta bort sin talang, utan istället hitta en fristad där de kan utveckla den. Men det är en helt annan sak. än att försöka påverka kulturen eller försöka gynna en viss genre. Eller den här typen av... Där man nästan, som du säger, Boris, är lite DN-kulturstyrt. Man vet på förväg vad det ska vara.

Hiphop är dåligt, metal är bra. Men min lilla idé här, jag vet inte om jag lyckas uttrycka den... Det kanske är ganska dunkelt, men min idé här är att det hänger på enskilda individer. Så det bästa vi kan göra är att om vi hittar en ung person, för för allt en ung person, som verkar ha en särskild gnista, som skulle kunna göra någonting verkligt unikt och kraftfullt, så kan vi åtminstone försöka att försvara den personen, försöka ge den personen resurser, villkorslöst stöd och bana väg för att den personen kan göra någonting.

Boris

Ja, alltså det där, nej det är väldigt tydligt och det är otroligt viktigt att påpeka alltså. Att det gäller att vårda de unga flammorna så att säga, så att de inte går under. För det är väldigt lätt hänt, alltså inte bara genom att de inte får något utrymme, utan jag ser nästan en större fara i att unga genier av renaissancemått kramas ihjäl av staten och överheten.

Det finns ju en väldigt uppsugningsförmåga där. Risken är större idag för att de kan få foron som gör att de väldigt snabbt försoffas och blir dåliga människor faktiskt och låter sin genialitet förfalla än att de svälter i allihet vindsrum. Så det är därför det är viktigt att skapa arenor och organisationer och så vidare som gör att de här människorna kan blomma ut och ge mera på alla områden.

Martin

Förr i tiden så fanns det ett helt annat system för mecenatsverksamhet som numera är ersatt av Vinnova, Peter Noh och Allan Larsson. Geniet Allan Larsson får 15,4 miljoner som vi pratade om i det förra inslaget. Men man kan nog säga några mer specifika saker om hur ett sådant system behöver fungera för att vara effektivt.

Och till att börja med så tror jag att sådant stöd måste alltid ges till en viss person. en specifik person för att stödja just den personens privata forskning eller privata konstnärliga verksamhet. Vad än den personen är intresserad av att göra. Stödet får inte vara villkorat till ett visst projekt eller att uppnå vissa mål. Det är inte så som geniala människor jobbar.

Det kommer garanterat att dela in folk på fel spår. Det tredje saken som jag skulle baka in om jag själv skulle designa ett sånt här system, om jag någon gång fick möjligheten att påverka hur stora mängder pengar skulle spenderas, till exempel om jag viskade i örat på en miljardär som funderade på att bli en sån här mecenat, då skulle jag säga att ge ett personligt...

Ovilkåligt och mycket stort stöd. En livstidspension. En garanterad försörjning för en sån här person. Som inte är villkorat på att mecenatskomiteen ska utvärdera och dra tillbaks. Om det finns en person som har en verklig unik kapacitet, då kommer man kunna identifiera det. Även om de är 15 bast, då kommer man kunna identifiera det.

Och vara ganska säker på att... Det kommer att vara väldigt intressant och värdefullt att den här personen får mycket friare speletrymme för sina idéer. Och då kan folk bli verkligt oberoende. Jag tycker att ett prima exempel i samtiden är Peter Thiels initiativ som kallades för 20 under 20. Som numera bytt namn till Thiel Fellowship.

Där idén var att ge väldigt begåvade unga människor. en stor klump summa pengar i utbyte mot att de hoppade av sina universitetsstudier och istället ägnade sig åt vad det nu var som de var passionerade för. Så att man betalar människor för att inte gå på universitetet, för att istället ägna sig åt sin specialitet.

Riktiga studier. Och inte slösa tid på statligt certifierad så kallad utbildning. Utan istället bara här i en klump summa pengar i utbyte mot det. Kör nu, gasa ner i botten, gör precis det du vill. Det tror jag skulle vara en ganska intressant modell. Därför att det som vi måste söka efter är så väldigt annorlunda än det som finns idag.

Det som behövs är ett mycket större brott med det nuvarande paradigmet. Så att om en regissör redan gör filmer i Hollywood, då är det redan kört. Då är han så grundligt indoktrinerad och kommer inte kunna göra någonting som är så helt värdefullt. Då kan man inte göra något som är så värdefullt. Jag tror detsamma gäller hårdrock eller vad det överhör. Vi behöver folk som börjar om som är absolut oberoende.

De måste förhålla sig till historien och det kommer de helt säkert att göra och bygga på giganters axlar och så vidare. Men de måste ha ett absolut oberoende. Det kommer aldrig gå om de är en del av en kommersiell masskultur.