Martin

Anton Stigermark. Inget skrämmer vänstern mer än gestaltning av symboler och styrka och skönhet i popkultur. Högerns tvåfaldiga uppgift är att lyfta fram en djupare, reaktionär mening i moderna verk samt skapa en parallell modern kultur, inte stå vid sidan av processen. Det var en ganska spännande text, tycker jag. Det är ganska lång och dels spretig och gör flera poänger.

Bakgrunden är en diskussion om moderniteten. Moderniteten som epok, som kulturellt paradigm. Och hur man ska se på den från ett kritiskt perspektiv. Och några olika tänkbara infallsvinklar. exemplifieras i den här artikeln. En tänkbar infallsvinkel är att helt och hållet avvisa moderniteten.

Att helt och hållet stå för ett avståndstagande och en tillbakagång till någonting annat. Och säga att allting som kommer ur det moderna paradigmet är fördärvat. Och istället måste vi bara söka oss tillbaka till våra kulturella rötter. Å andra sidan så finns ett perspektiv som säger att man måste återerövra moderniteten och att även viktiga högerperspektiv har en sorts bas i det moderna paradigmet.

Det görs en ganska intressant referens till Henrik Arnstad i den här texten. Jag har höjt lite på ögonbrynen, men det är ganska välfunnet. Skribenten påpekar att Henrik Arnstad i sin bok som heter, jag vet inte om den heter Älskade fascismen eller något sånt där på svenska, Beloved fascism, översätts till den här artikeln som är skriven på engelska. Den påpekar att Arnstad kritiserar inte egentligen framförallt de negativa sidorna av fascism, utan de positiva.

Tack för mig för att du tittade på den här videon! Han problematiserar att fascismen... underminerar moderniteten och omformar den till någonting som sådana som han inte kan relatera till eller acceptera. Så åtminstone det som vår skribent här ser som styrkor, till exempel förmågan att skapa symboler för styrka och skönhet inuti ett modernt samhälle.

Vad det enligt Arnstad är problemet, snarare än till exempel våldsdyrkan, amoralitet, krigshets och vad det nu kan vara för någonting?