Martin

Nicodemus Ung Postmodern nihilism genomsyrar dagens samhälle. Frihetskamp enda sättet att övervinna tyraniet. Det här är ett inlägg från Nicodemus Ungs blogg Fidelitas et Libertas som är ett oerhört intressant blogg tycker jag. Nicodemus är en av, jag skulle säga en av våra allra främsta offentliga intellektuella i Sverige och jag läser allting han skriver med stort intresse.

Men det här inlägget som har rubriken Postapokalyptisk frihetskamp tyckte jag var särskilt intressant för att det formulerar någonting som jag ofta har tänkt på. Men det kristalliserades lite grann i mitt tänkande när jag läste det här inlägget. Nämligen tanken att... Man pratar om katastrofer som är analkande.

Det kommer stora kriser. En sak som det pratas om ibland är katastrofernas konvergens. Att det inte är en, utan att det är ett stort antal olika kriser eller katastrofer som nu rör sig mot sina upplösningar eller sina toppar vid ungefär samma tillfälle. Så man har ekonomiska kriser, miljökriser, statliga kriser, kulturella kriser och det ser ut som att beröra sig eventuellt mot ett oerhört dystert crescendo av kriser och katastrofer.

Men det finns ett annat perspektiv som intresserar mig och som formuleras på ett bra sätt här, nämligen att det kanske är så att den största katastrofen, den viktigaste katastrofen, kanske redan har inträffat. Det kanske inte är så att vi står inför en apokalyps utan att vi befinner oss i ett postapokalyptiskt tillstånd.

Det Nicodemus skriver om här är att, åtminstone i en kulturell bemärkelse, så befinner vi oss i ett postapokalyptiskt tillstånd. Därför att kulturen har redan tagits över, skrivits om och överskridits av kulturen. av en ny typ av kultur, eller en antikultur. Han spårar det här till den franska revolutionen, inte minst.

Efterdyningarna av den franska revolutionen, och det han beskriver som ett ontologiskt undantagstillstånd, där den sekulära världsbild som föddes under renaissance-humanismen, som fick politiska definitioner hos upplysningsfilosoferna, konfronterades av nihilismens seder i de moderna byråkratierna. och i den moderna kulturen. Jag tycker det här är en väldigt intressant och tilltalande idé.

Jag har personligen ofta tänkt på det här och försökt spåra var började det egentligen gå allvarligt fel? När började de här tendenserna och när passerade vi någon sorts point of no return? Och när kan man definitivt säga att saker och ting blev märkbart sämre, att vi gick in i någon ny typ av fas av civilisationens utveckling?

eller undergång. Jag har ofta tänkt på den franska revolutionen som den kanske mest centrala händelsen som har satt saker i rörelse. Samtidigt så måste man i sådana fall fundera på varför inträffade den franska revolutionen? Det måste i sådana fall ha berott på historiska orsaker som påbörjades långt tidigare. Jag ska inte gå in så mycket på det nu, men jag har alluderat till det tidigare och det har bubblat i mina egna funderingar kring det här och vi får säkert skäla och återkomma till det.

Men sen efter franska revolutionen så spred sig de här revolutionära inställningarna, inte minst den kulturella revolutionära attityden över världen. Och under 1800-talet så började de här idéerna få väldigt mycket kraft, särskilt under sista halvan av 1800-talet. Och då såg vi att flera nya rörelser som hade bestämt sig för att omstöpa samhället på ett radikalt sätt gjorde stora framsteg.

Men... Samtidigt är det bara som att de här krafterna bröt inte igenom hela tiden. Det gamla systemet levde i hög utsträckning kvar. De gamla aristokratiska elitskikten i samhället styrde fortfarande. Vi hade fortfarande Österrikisk-ungerska imperiet i Europa som var på många sätt en kulturbärande entitet. Men sen kom första världskriget. Jag är datanöd och brukar tänka på det med en sån här datorliknelse.

Ibland när man ska installera ett nytt program i sin dator. så säger datorn så här att de här ändringarna tar kraft nästa gång du startar om din dator. Och lite så tror jag det var med första världskriget. Att man hade installerat massor med nya program, massor med kulturell mjukvara, massor med sekulära idéer, humanistiska idéer, socialistiska idéer, men de hade fortfarande inte tagit effekt.

Därför att samhället var ändå övergripande kontrollerat fortfarande. av en gammal sorts kultur och därför behövde man ett riktigt ordentligt allomfattande krig. Och första världskriget blev den reboot av maskineriet som gjorde att de nya programmen kunde ta kraft och ersätta de gamla.

Då gick man all in på en massiv krigsekonomi, som inte minst innebar att ett starkt fokus på staten, ekonomisk centralisering och ekonomisk planering implementerades på ett sätt som man känner igen från historien, men man hade aldrig sett det med den intensiteten och den skalan som under första världskriget.

Men sen så blev krigsekonomin permanent. Och andra världskriget var en till sån här omstart, då man befäster de här idéerna ännu starkare. Men det är i alla fall den idé som jag har haft intuitivt länge. Det byggdes upp mot första världskriget och sen där så gjorde man en reboot och sen dess har vi kört på det nya programmet. Och jag tycker det är så välfunnet, den här formuleringen, att kanske var det det som var apokalypsen. Och sen dess, sen 1914, så lever vi i en postapokalyptisk värld.

Boris

Det var en sån vacker och lång utläggning, så den bör följas av lite tystnad från min sida tycker jag. Så att jag inte säger något direkt. Jo men alltså det kan ligga mycket i en sån tankefigur. Och... Samtidigt så vill jag nog haka fast lite grann vid en viktig sak du sa där. Varför just Frankrike och var inte det här en längre process? Jag vet inte om, alltså risken för mig befinner sig i en period av totalt kulturellt politiskt förfall.

Jag har lite svårt att se just den där punkten där det är en lång tid kvar. Allt gick åt helvete och nu lever vi i en slags kulturell Mad Max-värld. För mig är det där en extremt lång och pågående process. Jag tycker att det är ungefär lika det Nicodemus säger. Han har en jättebra resonemang där. Många har sagt att en del av dem skulle vilja träta med honom som synen på renaissancen och upplysningen.

Jag tror inte man ska se det här som ett... Allt händer vid en given tidpunkt. Det är en lång jävla nedförsbacke mot helvetet helt enkelt. Människan blir genom historien mindre och mindre fri. Det är en kontinuerligt pågående process som ibland får en uppsida.

Det blir ett extra dipp i den nedåtgående kurvan. Första världskriget är ett utmärkt exempel. Franska revolutionen är ett utmärkt exempel. Det det faktiskt är med inte sekulära krafter som genomför franska revolutionen det är avgudadyrkare, bör man komma ihåg, för de vill ju installera en egen guddom. Och kampen om kontroll över Frankrike och den franska staten den kan man dra tillbaka till 900-talet.

Det är en ständigt pågående kamp. Det är två nedåtgående rörelser som gör att vi sitter i skiten idag. Det ena är den politiska ofriheten om all starkare statsapparaterna och sedermera de överstatliga. Och sedan är det människans totala isolering från sig själv helt enkelt och från det hon kan.

Den ekodemen så här väldigt elegant beskriver byråkratin, hur den fungerar och även att den skaffar sig makt genom att vara slumpbart, oberäklig och ineffektiv. Därför att... Det starka byråkratiska greppet över ett samhälle, det här dödsgreppet, det kopplar i byråkratin genom att inte vara ineffektiv, som i Sverige idag till exempel.

Men det bygger också på att människor har övergöt kontrollen över sin egna liv, alltså över familjeliv, över arbetsliv. Man kommer inte undan tror jag Marxismens alienationsteori här helt enkelt. Att vi, människan har steg för steg lämnat hantverkskunskaper och sedan sina kunskaper i arbetslivet och frivilligt gått med på att bli en kugg i maskineriet.

Och sådana människor kommer i slutet inte ens att fråga efter frihet, utan de kommer bara att säga att jag vill det bästa jag kan tänka mig, det är att vara en kugg i maskineriet. Så det är väldigt många processer som, jag ser det här som början på en väldigt bra decision helt enkelt. Men jag är inte beredd att apokalipsdatumsätta det hela till första världskriget. Riktigt.

Martin

Nej, det är en väldigt intressant fråga och jag har definitivt inga tydliga svar. Vi får nysta i de här... i den här härvan tråd för tråd. En sak som du säger som jag tror är viktig det är att du säger att i franska revolutionen de som tog över, de var egentligen inte sekulära utan de var avgudadyrkare. Det tror jag är någonting som är väldigt viktigt och det är också sant för egentligen hela den här rörelsen, eller den här cancersfulsten med alla metastaser som har utvecklats över århundradena, som Nicodemus uttrycker det.

Tack. Därför att det man har gjort hela tiden är att man har ersatt den gamla religionen, den traditionella religionen, med en ny sorts religion. Där framförallt människan, och senare även människans samhällen, har satts i Guds plats. En teori som jag tycker är intressant som vi har läst om är att det här kan härledas ytterst till protestantismens genombrott. Och framförallt vissa radikala protestantiska sektor.

som blev ganska framträdande bland annat i England på 1600-talet och hade en radikal jämlikhetsidé. Väldigt starka jämlikhetsideal och även väldigt starka sociocentriska uppfattningar att gruppen var det som kom först. Så man hade en kollektivistisk syn kan man säga. Men just det som du är inne på Boris, när man marginaliserade den individuella människan och man marginaliserade också den kvinnan.

Alla tankar på någonting högre, att det fanns någonting större, någonting bortom människor och människors gemenskap. Och att det var det som banade iväg för de här utvecklingarna. Och en intressant reflektion som jag själv inte kan verifiera, för jag är inte tillräckligt historiskt beläst, men jag har sett det påpekas att dagens progressiva ideologi, det vi ibland kallar för PK-manualen, är faktiskt snarlik De här idéerna som de här protestantiska sektorna hade redan på 1600-talet.

Det har inte skett så vansinnigt mycket i idéutveckling, utan det är samma typ av ultraegalitära kollektivistiska ideologi. Sen håller jag förstås med dig Boris om att alienation är ett nyckelbegrepp. Definitivt så tror jag att vi behöver någon typ av alienationsteori. Jag kanske inte skulle tänka på det som Karl Marx' alienationsteori, även om jag håller med om att en unge... Marks, som man brukar prata om ibland, innan han gick all in på historiematerialism och skrev Das Kapital och allt sånt där, skrev han väldigt intressanta saker om alliation som jag definitivt tycker är mycket mer intressanta än det som den äldre Marks skrev och hans ekonomiska teorier, som jag inte tycker har åldrats lika väl.

Så definitivt finns det väldigt mycket att nysta i. Jag vill som vanligt rekommendera dig som lyssnar att läsa inlägget av Niklas. Hans blogg har lite tekniska problem just nu men vi kommer lägga upp länken till Internet Archive. Där den finns så läs hans inlägg och reflektera.

Boris

Det är jätteviktigt att föra en analysation. Vi har ju vidrört den tidigare genom åren. Tack för mig. Alltså att fler skriver i ämnet och att den här diskussionen hålls levande är för att det är ett väldigt viktigt perspektivskifte mot det här att vi lever i en ständigt allt bättre värld. Mot detta måste man vågas ställa det som Nicodemus säger att, nej men för helvete, det gick åt pipan för bra länge sedan alltså.

Och att man förliner med ett helt annat sätt att se på världen. Och jag tror att vi har en bra bit kvar att diskutera vad som är fel och varför och när det gick fel. Och vad man gör åt det för att åtminstone som individ hantera allt det här. Det ser ut som det gör. Så vi ska upp en helt nytt diskussionsfält här tror jag.

Martin

Ja, för där gör Nicodemus en annan intressant poäng som är att den postmoderna nihilismen som vi i hög utsträckning lever i idag. Man säger nihilism och det ger upphov till märkliga associationer ibland. För att nihilism är ett delvis missförstått begrepp. Nihilismen handlar inte om kaos. Det handlar inte bara om att bryta ner allting till ett hav av kaos, utan den moderna nihilismen är systematisk.

Den är välordnad, systematisk, byråkratisk. Det centrala är meningslösheten, riktningslösheten. Och det här är också en oerhört viktig fråga för arbetet för frihet, för den individuella och den kollektiva frihetskampen. Som Nicodemus säger i sitt avslutande stycke så innebär det här tillståndet att frihetskampen är en kamp för själva friheten.

Men det är också en fråga om vad friheten ska användas till. Därför att i ett nihilistiskt tillstånd som vi måste utgå från idag så har vi inga svar på den frågan. Så vi måste kämpa för frihet. Vi måste kämpa för friheten i sig. Annars kommer vi inte vidare. Annars har vi inte friheten att se vidare och bygga något nytt. Men frihetskampen bemöter inte roten till problemet.

Roten till problemet är något annat. Vi måste gräva djupare än frågan om frihet och ofrihet för att komma till botten med vad som egentligen är fel med världen och hur vi kan lösa problemet på lång sikt.