Martin

Vince McMahon går i pension från ledande roll i fribrottningsföretaget WWE. 77 år gammal med en förmögenhet på 3,4 miljarder dollar. Beslutet kommer efter anklagelser om sexuella övergrepp och att han ska ha använt företagets medel för att betala 15 miljoner dollar för att tysta ner händelserna.

Efterträds av dottern Stephanie som är gift med brottaren Paul Levesque. Det är en mycket stor händelse i wrestlingvärlden när Vince McMahon går i pension. Omständigheterna med sexanklagelserna och så vidare är inte så väldigt intressanta enligt min mening. Men McMahon och hans företags imperium är fascinerande.

Vince McMahon och familjen McMahon, de är ju mer eller mindre synonyma. Vinst MacMahon är tredje generationens wrestling promotor. Hans farfar Jess MacMahon startade familjeföretaget 1915.

Vinst MacMahons far Vincent J. MacMahon, senior, Han fortsatte den och han skapade organisationen som numera är som centrum för wrestling-världen. Vinst McMahon Jr. tog över företaget 1982 och sedan dess har han varit centralgestalten för hela den här sporten.

Ett av hans första genidrag var att han centraliserade eller nationaliserade sporten i USA. Tidigare hade man regionala brottningsligor. Men Winsberg skapade en nationell organisation som snabbt konkurrerade ut de gamla regionala nätverken. På så sätt skapade han i praktiken ett monopol som var enormt framgångsrikt ekonomiskt.

Än idag är hans organisation någonting i stil med ett monopol. Åtminstone en enormt dominerande aktör som också har behållit den ställningen genom att köpa upp. konkurrenter, uppstickare som kommer så köper man upp dem för man är så stor att man kan fortsätta dominera den här scenen. Och då förutom då att han äger och leder Wrestling-Federationen så är han en väldigt synlig person och en stor del av dramatiken i wrestling- världen.

Han började som kommentator till matcherna i sin pappas wrestling-organisation och när han själv tog över så blev han Jag är inte säker på vad man kallar det, men ringmästare, kanske, programledare. Det är det som presenterar och leder tävlingarna på plats vid ringen. Och han är en central del av dramatiken. Han är själv en part i diverse fejder som vi sen sett, för att skapa intressanta händelser förlopp och så vidare.

Och som många andra av de här karaktärerna så har han en god persona och en ond persona. Och han har också deltagit som brottare vid... vid några tillfällen och han har också vunnit Wrestlemania, som jag tror att den stora tävlingen heter, och blivit världsmästare i egenskap av brotten i sig själv. Så han är verkligen i alla dimensioner central gestalt i wrestling-världen.

Jag tycker att Vince McMayon och wrestling är spännande av flera skäl. Dels är det en intressant entreprenörshistoria och det ska bli intressant att se om det blir så. Där familjeföretaget kan leva vidare under vinsmakt med hans dotter Stephanie och hennes man Paul Triple H Levesque som båda är före detta brottare och viktiga framträdande profiler i organisationen men som också har bakom sig varsin karriär i ringen.

Men jag tycker också, det var det egentligen jag tänkte att jag kunde prata lite grann om. Wrestling generellt känns som ett fascinerande fenomen. Det är på något sätt... Jag vet inte riktigt hur man ska uttrycka det, så jag funderade på hur han Daniels såg den här länken. Att det är på något sätt så uppfriskande att det finns en stor och framgångsrik verksamhet som som är totalt likgiltig inför den senmoderna fixeringen vid autenticitet och alla pretensioner som kringgärdar både underhållning och atleticism i alla andra sverige.

En av de minst pretentiösa saker man kan tänka sig. Och den har den här intressanta egenskapen att den är öppet och skamlöst oautentisk. De som deltar i ringen, de är ju riktiga atleter som gör svåra och farliga saker på imponerande bedrifter. Men samtidigt så är det ingen hemlighet att matcherna är koreograferade och det är uppgjort på förhand vem som ska vinna och så vidare.

Det är inte så att man kan säga att det är en hemmighet att matcherna är koreograferade. Det är inte så att man kan säga att det är en hemlighet att matcherna är koreograferade. Om man har ett intrikatsystem för att upprätthålla illusionen Man har till och med en egen terminologi, det kallas för K-fabe, den här dubbelheten man har. Och man har ett miljontal människor som engagerar sig i de här matcherna trots den här märkliga fake-aspekten som finns.

Det är en intressant form av teater, om man kan säga så. Dessutom en sorts teater som är orienterad kring strid och konflikter och kampen mellan gott och ont. Jag säger inte nödvändigtvis att det är en sofistikerad eller historiskt värdefull verksamhet eller för den delen någonting som jag själv aktivt följer. Men det är ett fascinerande fenomen tycker jag och det är på något sätt så tilltalande otidsenligt.

Det finns någonting suggestivt arkaiskt med det här överdrivet teatraliska krigarna. Jag påminner oss glatt lite grann om. De storslagna gladiatorspelen i Rom, men också tänker jag om de dionysiska skådespelen i Aten. De klassiska tragedierna om storslagna gestalter och deras hög mod och fall.

Hybris och Nemesis. Det där är dramatiska element som är absolut centrala för wrestlingen och som är väldigt levande där. Så man kan, jag vet inte om Boris om du håller med mig om det här, men kanske skulle man kunna säga att Vince McMayhem var Västerlandets sista stora tragöd.

Boris

Ja, och han gjorde faktiskt en historisk insats där, tycker jag. Därför att när han börjar, Jag minns när jag var barn och man var intresserad av kraftsport och då gick man och köpte amerikanska boxningstidningar och så fanns det också wrestling tidningar. Då köpte man dem. Men wrestling tidningar, det kunde man inte gå igång på för det var inte...

Det var dålig teater där man såg det. Det var tredje klassens kampsportare som gönsade sig. När man såg det på gerörliga bilder sen så var det bara ännu sorgligare. Men under sin tid så omvandlade Mäkemejan det här till storteater utförd av och framförd av Mäkemejans kompisar.

extremt genomtränade atleter. Alltså han gjorde det till riktig show. Alltså inte bara med hjälp av dramaturgin utan att Det blev mycket mer akrobatiskt, kraftfullt och muskulöst. Man kan ju bara nämna att den stora wrestlingstjärnan Brock Lesnar, stor idol, gick ju sedan över till UFC och fightades på riktigt och var extremt framgångsrik.

Tills de opererade bort halva tarmarna på honom för att han hade druckit för mycket mjölk. Det är en stor insats att ha tagit en slags bakgårdsunderhållning och gjort till jävligt bra dramatik helt enkelt. Det är vackra shower idag.

Jag hade inte en aning om att du förekommer och har dykt upp i Sverige. Jag har helt missat, dåligt av mig. Det finns Stockholm Wrestling. Jag har tittat på bilder så det är jätte nyfiken på om de har lyckats gå i utvecklare på samma sätt. Det vore ju stor stila tycker jag.

Martin

Jag tyckte det var så otroligt festligt. Jag nämnde det för dig, Arne Damborgs, att jag upptäckte det över en slump. Förbannade. Såvitt jag vet så var det helt orelaterat till att Vince McMahon går i pension och allt det där. Så man kan säga att det var en liten synkronicitet. Men jag snubblade i alla fall över en organisation som heter Svensk Wrestling. Som tydligen sedan många år tillbaka arrangerar wrestling-turneringar i Sverige.

Där brottarna har svenska namn, dramatiska... Personer som är distinkt svenska och som inte känns kopierade från den amerikanska röstringvärlden. De är inte heller lika muskulösa och atletiska som de amerikanska. Jag har kollat på deras Facebook-sida.

Det var det jag såg. Om jag bodde i Sverige så skulle jag åtminstone vara lite nyfiken på att gå på någon av deras tillställningar. Jag har framför mig här, det är av en dryg vecka den 12 augusti i Stockholm. De beskriver så här...

Och så såg jag att de ska ha en wrestling cruise på Silja Line Galaxy i slutet av november. Det här verkar vara en väldigt seriös verksamhet faktiskt. Väldigt kul.

Boris

Just det du sa om att knöta tillbaka till antikens dramer och så vidare. Det är ju verkligen så. Tittar man på andra varianter av wrestling som vi har... I Mexiko och andra latinska spansktalande länder så har du Lucha Libre och där är det verkligen dramaturgi.

Där är matcherna också uppgjorda men man rör sig inom ett ram av dels katolsk mytologi, om jag får säga så. Katolska helgonlegender och annat som spelas upp och dramatiseras i ringen. Och sen är det också Gamla indianska myter, en del av brottarna kan föreställa djur eller gudar och så vidare.

Så det är gamla folkliga och religiösa skådespel som har flyttat in i Kampsportringen. Det är rätt häftigt, dock inte lika atletiskt som den amerikanska wrestlingen. Det kan se ganska sorgligt ut ibland.

Martin

Det var läckert då man kunde ha svensk wrestling som kanske kunde vara... Ja, att man liksom... man hade sen satt......Lokes kamp mot hejt och sånt där. De här gamla, fina berättelser. Det är dock inte de vibbar jag får av svensk wrestling alls. Där får jag mer av en... mer av en sorts hipster-vib på något sätt.

Boris

Det är väldigt mycket hipster-vib, alltså... Man ser det på bilderna, en del av de kvinnliga brottarna. Det drar liksom åt. Det är hipster och lite burlesk och sådär. Det är lite synd. Det vore roligare att säga. Loke går upp i ringen eller Nils Stracki mot Gustav Vasas och sådana saker. Det kunde bli jättehäftigt. Karl XII mot Peter den Stora.

Martin

Men här är det Cliff Pettersson, Connie Meisel, Tank Andersson, så vet jag fan vad hans änsamhet är, Daniel Stek. Så de är, jag vet inte, de har väl lite... Det är andra kulturella influenser i alla fall. Men jag är väldigt glad och väldigt positiv till att de finns. Och det är tips till er som bor i Stockholm. Det är kul om. Kul om någon gick dit och kan rapportera BBSN. Kanske Morgonposten kan börja rapportera. Morgonposten har ju bevakning av fotboll, cykel, sport och sumo givetvis. Kanske man kan utvägga även till wrestling?

Boris

Ja, det kan man definitivt. Vi gillar kampsport. Imorgon toppar vi med UFC och MMA och folk som fått mycket skrik. Så det ligger lite i linje, men absolut.