Martin

Matthew Crawford När vetenskap upphöjs till samhällsbärande auktoritet förvrängs den till scientistisk religion. Storskalig manipulation blir nödvändig för att forcera allmänna uppfattningar att konformera med påbjudna tolkningar av vetenskapliga rön. Resultatet en instabil regim som provocerar fram allt starkare och mer rabiata motreaktioner.

Vetenskap är givetvis då ett av de sakerna. Ett av vår tids allra mest centrala begrepp. Det finns en sorts allmän uppfattning om att hela den moderna tillvaron vilar på vetenskapen som ett fundament. Och det finns nästan ingenting som har en hög status och som anses vara så moraliskt högstående och oantastligt som den fantastiska vetenskapen med stort V.

Och det är såklart sant, det ska sägas, att vetenskapen är grunden för hela vår tillvaro. På gott och ont kan man ju tänka, men när det kommer till kritan så man kan inte tänka sig den moderna tillvaron eller ens någonting liknande utan vetenskap. Och givet att man inte är någon total primitivist som bara vill riva hela skiten utan på något plan så uppskattar man att leva i en civilisation.

Så det är rimligt att tillmäta vetenskapen ett mycket stort problem. värde. Men det finns en djup och komplicerad förvirring kring vad vetenskap egentligen är för någonting. Och den förvirringen är någonting som exploateras stenhårt för att i vetenskapens namn göra en mängd saker.

som egentligen inte har någonting med vetenskap att göra. Därför att som den här artikeln beskriver är en ganska lång säga från Unheard skriven av Matthew Crawford Så upphöjs vetenskapen i vårt samhälle till en sorts moralisk och politisk auktoritet. Förr i tiden så hade vi kanske religioner för att hjälpa oss att avgöra vad som är rätt och fel.

Nu har vi istället vetenskap som inte alls är en religion utan motsats. till religion. Men fan ta dig om du inte tror på vetenskapen. Ja, motsättningar är väldigt många. På ett sätt är de uppenbara och ligger hela tiden nära ytan. Men det finns en väldigt stark lockelse, även hos intelligenta personer som tänker sig att ja, men kan vi inte bara lägga alla tröttsamma filosofiska diskussioner åt sidan och istället bara hålla oss till vad som är vetenskapligt?

En evidensbaserad politisk ordning som transcenderar alla. gammaldags sunkiga moraliska teorier. Vetenskapen som vägvisare på en resa bortom gott och ont. Jag tror att inte bara så tänker många på det sättet, jag tror att det är en rimlig sammanfattning av en sorts förhärskande över ideologi.

Det finns ju klickpersoner som pratar väldigt ivrigt om evidensbaserad politik. Jag tror att många av dem helt missförstår situationen. De verkar ofta tro att de argumenterar för en ny och smart idé. Men i själva verket skulle jag säga att de artikulerar och reproducerar en hegemoni som varit på plats i flera generationer.

Det är lite som radikala aktivister som kämpar för antirasism och feminism och räddar klimatet. Rebeller som bara råkar ha exakt samma uppfattningar som världens alla storföretag, stater och myndigheter. universitet och mediehus. All politik gör anspråk på att vara evidensbaserad. Om du vill ändra på något och menar att din approach är annorlunda för den är evidensbaserad, det betyder bara att du vill att vi ska fokusera på en annan evidens, ska fokusera på den här evidensen och blunda för den andra evidensen.

Det vill säga, drivör är inte en evidensbaserad manöver utan du gör ett politiskt ställningstagande, precis som alla andra. Men vi måste backa bandet, då stannar stället. Det finns de här djupförvirrade idéerna. Och ett av de centrala problemen som diskuteras initialt i den här artikeln är att ordet vetenskap kan betyda ett antal helt olika saker. Och de här betydelserna blandar sig ofta ihop, ofta medvetet, eller åtminstone uppenbart ändamålsenligt.

Så å ena sidan, för att sammanfatta, alla kanske inte helt förstår vad det handlar om, men för att sammanfatta enkelt då bara, å ena sidan så finns idén om vetenskapen som ett idealiserat, objektivt sanningssökande. Och det man pratar om då, det är ju, kan man säga, den vetenskapliga metoden som man brukar säga. Vilket kanske inte är en metod, men det är en samling av metoder för att undersöka och informera sig om fenomen.

Så det handlar om saker som systematisk observation, att göra kontrollerade experiment, att formulera hypoteser, att resonera genom deduktion, induktion, falsifiering och så kanske saker som... sannolikhetslära, statistik, andra relaterade discipliner som är centrala för nästan alla sorters forskning.

Men det man pratar om då, det är ju nästan en sorts uppsättning av filosofiska idéer, väldigt abstrakta saker. Och det är ingenting som man egentligen kan använda sig av förutom om man är forskare. Och även om man är forskare så är det bara en väldigt liten del av ens arbete som är direkt föremål för vetenskapliga metoder. Det mesta man gör som forskare är helt andra saker som att administrera saker som inte är vetenskapliga experiment eller att kommunicera om sin forskning med folk som inte forskar på samma område och så vidare.

Så det man normalt sett menar med vetenskap det är något helt annat än det här abstrakta. metodologiska, filosofiska. Det man normalt menar är någonting i stil med att vetenskapen, det är de personer och de institutioner som förväntas applicera den vetenskapliga metoden och uttolka resultaten av den processen.

Så det implicit antagandet är som att de här människorna och institutionerna är neutrala, i princip utbytbara. Vem som helst som applicerar den vetenskapliga metoden på ett korrekt sätt. kommer komma de samma slutsatser. Och att applicera den vetenskapliga metoden, det är vad forskare gör. Därför ska vi lyssna på forskare. Det är någonstans den idealiserade bilden som finns av vetenskapen med stort V.

Och jag kan vara på lägen och tänka att det är ungefär lika klyftigt som att anta att politiker är en grupp människor som alltid tar hänsyn till det allmänna bästa när de fattar beslut. Det är en väldigt idealiserad, naiv bild. Och som enbegripen är väldigt komplexa maktrelationer med politiker och andra grupper i samhället. Boris, vad tycker du om den här artikeln från Matthew Crawford?

Boris

Jag gillar den väldigt mycket. Den framför tankar som påverkar. På ett ganska elegant sätt som egentligen är svårt att framföra till vardags tror jag de flesta har märkt utan att folk ska tycka att man drar lite åt det galna hållet. Det har verkligen satt sig i huvudet på folk hemma att man ska lyssna på vetenskapen.

Jag tycker att han reder ut det rätt bra. Men för mig är vetenskapen en sån som man kan använda. Det som är vardagligt tal som man menar när folk skriker åt en att lyssna på vetenskapsmännen din obscenata jävel. Med den vetenskapen där ska det definieras som de tankar som är tillåtna i samhället.

Man brukar håna renaissancen och perioden då katholiska kyrkan som har levt i galerier och galerier och galerier. Men det är inte så jäkla mycket annorlunda idag. Alltså, titta bara på den medicinska forskningen, vad som är tillåtet och inte tillåtet att säga, och så vidare, och så vidare. Och forskning idag är, alltså, varje enskild...

Problemet är ju också att vi, vi har varit inne på det här förut, att vi saknar de stora vetenskapsmännen. All forskning idag sker, eller i alla fall de flesta forskningar sker på det sätt som du beskrev. Och det är administrationer i grupper, man ska ha anslag och ramarna är satta. Det finns väldigt få forskare som kan ägna sig och verkligen tänka och forska.

Och att fler inte gör det finns märkligt eftersom mycket forskning inte kräver gigantiska laboratorier. Jag brukar ofta tjata om det här att man brukar ofta i populära vetenskapliga program i tv tala om den otroligt snabba utvecklingen som vi har haft under 1900-talet och datorer och allting sådant.

Men tittar man på de genier som genom historien har fört oss dit vi är, så är det ju en stor del av det som vi har haft under 1900-talet. Så tror jag nog att eftervärlden kommer att se den här perioden, om vi har någon eftervärld, så kommer den att se den period vi lever i nu inte som den här intellektuella och vetenskapliga guldåldern utan som en period då ganska mycket bara lunkade framåt och inga stora tankar tänktes och det mesta hade gått i stå.

Alltså jämför de vetenskapsmän vi ser idag som från Nobelpris och så vidare. med 15, 16 och 17 och även 18-talets vetenskapsmän. Det är bleka skuggor alltså. Vi har inte rört oss språngartat framåt på det området. Och det är just därför att vetenskapen, det som kallas vetenskap, är ett system som låser väldigt många människors tankar. Och även intelligenta människor tenderar, vad jag kan se, Du blir mindre intelligent när du går in i de systemen, tyvärr.

Martin

Ja, just det här med systemperspektivet, det är ju väldigt viktigt. Därför att när man pratar då om vetenskapen, man måste lyssna på vetenskapen, man får inte ignorera vetenskapen och så vidare. Det är ju aldrig individuella forskare egentligen som man lyssnar på, utan man lyssnar på de institutioner till vilka forskarna är knutna. Vissa enskilda forskare kan ha inflytande, men man kan bara ha inflytande som forskare om man har en fin titel på ett fint universitet.

Det spelar ingen som helst roll hur bra forskning du bedriver om du inte har rätt titel. Så ytterst är det universiteten och olika krafter som har avgörande inflytande över universiteten som avgör vad som är godkända forskningsresultat. Och en misshaglig forskare kan enkelt kastas ut och för alltid stämplas som en oseriös knäppskalle som aldrig kommer kunna få ett jobb på ett universitet igen och så vidare.

utan bara kommer vara en crackbot, en konspirationsteoretiker och så vidare. Och det är någonting som händer hela tiden. Varje vecka så ser vi högprofilerade exempel på att precis det händer. Så redan där så har vi totalt lämnat den här grundläggande och mer abstrakta idén om vetenskap är för någonting.

Det är enkelt att säga att det handlar om en sorts... en sorts politisk process och att universiteten är helt kontrollerad av, kontrollerad av eller i en sorts symbios som Matthew Crawford skulle säga med politiska maktcentrum. Sen sen. Jag vet inte, jag tycker kan värt att säga någonting också om att det finns. Det finns andra lager också mellan universitetsinstitutionerna och den vetenskapliga metoden som skapar problem för den här bilden om den upphöjda rena objektiva vetenskapen.

En sådan sak är att det finns en stor övertro på enskilda forskares rationalitet och objektivitet. Det kanske inte är fullt lika illa som föreställningen att politiker är objektiva, rationella och välvilliga och så vidare. Men det är någonting åt det hållet. Det är faktiskt inte så att alla forskare tränar sig i och behärskar vetenskaplig metodologi.

Det är en forskarens grepp om epistemologi. kan jämföras med kanske politikers skräp om nationalekonomi eller sånt där. Det finns en del politiker som förstås är på ekonomisk samband, men de flesta har stora kunskapsluckor för att tycka det är milt. Skrämmande många är totala ekonomiska analfabeter. Och lite på det sättet är det med forskare också. Alla forskare som jag någonsin har pratat med om den här saken bekräftar den bilden.

Det vill säga att vetenskaplig metodologi, Det är inte någonting som alla forskare har en djup förståelse för, utan det är snarare ett specialintresse som vissa forskare har och som övriga forskare har ganska relativt vaga uppfattningar om. Man lär sig om lite om de behöver för ett visst projekt, en viss experiment eller något sånt där. Men det finns också forskare som varken har koll på eller intresse för.

för den typen av frågor och ser det mer som en sån här filosofisk verksamhet vid sidan av mig och sånt där. Och ett enkelt sätt att bekräfta den bilden också det är att bara se på alla konflikter forskare mellan om vad som är korrekt vetenskaplig metod i miljontals olika fall. Hur man ska tolka olika observationer i experiment och så vidare. I varje sån given konflikt så måste minst en sida ha fel när de totalt säger emot varandra.

Vilket visar att det finns hundratusentals, kanske miljontals forskare med felaktiga uppfattningar om vetenskapliga metodfrågor. Så det är inte heller så enkelt att om man bara blev av med de här institutionerna och bara hade fria forskare som gjorde sin grej så skulle man på något sätt komma närmare den här bilden av den idealiserade vetenskapen som kan vägleda oss.

Boris

Vi kan ju se hur... Hur både anslag, pengar i olika former och från olika håll styr väldigt mycket av tänkandet i alla vetenskapsgrena discipliner. Men också politiska föreställningar. Det är, vi har ju nu fått liksom, det senaste året har det ju proklamerats väldigt högtidligt från både, från två institutioner där man tänker sig att Där skulle man bara ägna sig åt rena, kalla, klara, härliga siffror.

Chalmers och KTH. De har liksom gått full fart framåt på feminism och inkludering och mångfald. Och det måste in i alla utbildningskrenar och linjer ska liksom ha moment av detta. Och det visar liksom att det är inte fråga om.

Man längtar efter en del. Den tokiga, galna vetenskapsmannen som bara bryr sig om en enda sak. Och skiter i allting annat. En riktig misantrop. Kom tillbaka. Istället har vi det här, både av pengar och av värdegrunden. Tjudrade forskarna. Att de alls låter sig tjudras ut. Det gör att de aldrig kommer få ut någonting av vikt, av värde,

Martin

tyvärr. Den politiskt vetenskapliga symbiosen som beskrivs i den här artikeln. Vi har bilden av forskare som är kuggar i gigantiska maskinerier, institutionaliserad vetenskap som sedan länge är finansierad av den politiska sfären och lever i ett symbiotiskt förhållande.

Institutionerna måste hålla sig väl med. Den politiska makten. Man måste alltid se till att inte komma på kant med förhärskande uppfattningar. Det allra mest gynnsamma det är såklart om man kan hitta ett sätt att lägga sig i linje med politiska agendor, underbygga dem med forskning och så vidare. Då rasar forskningsslangslagen in. Men det viktigaste är givetvis att man absolut inte går emot några...

några centrala påbud. Och det ger som exempel i den här artikeln på hur det går till då, om man har, hur en institution blir ett måltavla och sätts under press. Om man till exempel då har en forskare som avviker från de påbjudna linjer, då attackerar man institutionen. Så att diverse politiska aktivister på olika delar av samhället attackerar institutionen.

Och de utsätts för en sorts blokad, Eller som han skriver i artikeln här, att det står moraliskt förvaltarskap. Omyndigförklarat och ta sig ifrån, sätts under moraliskt förvaltarskap. Tills den här hädaren i institutionen har straffats. Och det här fungerar gång på gång på gång, att de här institutionerna viker sig och kickar ut missagliga forskare.

Så vetenskapsinstitutionerna är beroende av politiken. Samtidigt är politiken beroende av vetenskapen för att bygga legitimitet. För det är nu den primära källan till legitimitet. Men det Matthew Crawford beskriver, han pratar om att det finns två källor till politisk legitimitet, säger han.

Så här förstår hans idé i alla fall. Dels finns vetenskapen och dels finns den allmänna opinionen. Och det här är då krafter som makthavare måste bolla och balansera mot varandra. Och han menar på att det pågår en scientistisk demagogisk process där man vill jämka ihop de här.

Så att vetenskapen måste anpassa sig efter allmänt spridda politiska uppfattningar. Och i andra änden av spelet så måste allmänheten indoktrineras att acceptera de förment vetenskapliga rön, framförallt de som bekräftar de påbjudna politiska uppfattningarna. Men det finns givetvis flera potentiella problem då.

Ett problem som tas upp i artikeln är det, vad händer om... om den allmänna uppfattningen om någon viss fråga rör sig bort från den påbjudna förment vetenskapliga konsensusbilden. Och tanken är här att det kanske är genom populistiska rörelser och sånt där som behöver skeptiska till vetenskap, utveckla egna idéer, kanske ha en mer konspirationsteoretisk perspektiv till den officiella sanningen och så vidare.

Och då får man då får man en så sammanbrott i den här processen i den här symbiosen och det här jämt kan det av vetenskap med allmän opinion. En sak som man inte nämner men som jag tycker är en intressant fråga kanske ett ännu större potentiellt problem. Vad händer om vetenskapen, om det går åt andra hållet, vad händer om vetenskapen ignorerar politiskt korrekthet?

Att börja med förutsättningslöst sanningssökande istället utan att ta politiska hänsyn eller bry sig om. Den allmänna uppfattningen. Jag förstår att det är en väldigt orealistisk idé att det kan inte hända i vår typ av samhälle men jag undrar om det inte är det på sätt och vis som de är mer ängsliga för.

Boris

Jo, och det är liksom den enda haken tycker jag med den här texten. Att han rör sig inte utanför de givna ramarna. Han pekar på problem i förhållande till politik och vetenskap på flerfaldigt sätt. Men det finns ju en lösning på det hela. En väldigt enkel lösning. Jag nuddade vid den när jag var inne på de stora vetenskapsgenierna genom historien.

De har ju alltid stått i någons såld. Alltså politiken behöver, politiken i modern mening, är ju definitivt en hemsko för verkligt fritt och vetenskapligt tänkande. Men tittar man på det historiskt så är det ju inte så. Riktigt maktfullkomliga män och kvinnor genom historien, alltså som Napoleon, Fredrik den Store, Bismarck och hans underställda kejsare, Stalin, Hitler, Mussolini.

Alltså män och kvinnor, och Katarina den Stora. Män och kvinnor som vill ha absolut makt. De kommer också slippa löst vetenskapen och beroende av den här. Beskydda, låta folk tänka fritt. Det är för att den som verkligen vill ha makt vill också komma åt sanningen och de stora vetenskapliga upptäckterna. De kommer liksom alltid att skydda. Människor som vill ha makt och är expansiva är den bästa förutsättningen för fritt och vetenskapligt tänkande. Det är så enkelt, tror jag.

Martin

Ja, jag vet inte om jag skulle säga att det är så enkelt för det är även ganska avancerad insikte som du just gav uttryck för, Boris. Jag skulle försöka närma mig den frågan från ett lite annat perspektiv. Jag vill knyta an till det, du har sagt det flera gånger redan. Du har absolut rätt, som vi också har berört tidigare, tiddiskussioner och det bubblat. Alltså det här problemet med institutionaliserade, institutionella kontroll av vetenskap och så vidare, på sätt och vis är det ett problem som kanske alltid har funnits.

Galileo tas upp som exempel i den här texten och det finns definitivt liknande, man kan gå tillbaka ända till antiken och hitta liknande problem. Det har alltid funnits historiskt konflikter mellan institutionell vetenskap och fritänkande forskare. Och den stora skillnaden nu, jag är inte säker på att det handlar nöntvis om politisering och jag tror att det är det som du också är ute efter, Delvis Borges.

Utan den största skillnaden är först och främst att förr i tiden så fanns det många fler oberoende forskare. Det fanns bara folk som stod fria och som inte var en del och var ensamma, som han kallar för ett epistemiskt monopol eller en epistemisk kartell, som han kallar för i den här artikeln. Det vill säga, man kunde vara en. Under en fantastisk epok på 1800-talet och 1700-talet i England så kunde man vara en gentleman scientist med en egen forskningsverksamhet, egen finansiering, antingen för att man hade någon finansiär som hjälpte en eller bara för att man hade Kanske en egen affärsverksamhet, någonting som kom från ens forskning till exempel, som man kunde använda till att forska vidare.

Och man kunde ha en helt egen forskningsagenda, och man behöver inte bry sig ett smack om vad någon tyckte om det. Sådana personer kunde arbeta mycket mer fritt och komma fram till mer intressanta resultat. Och ibland så var de politiskt korrekta, kanske ibland var de politiskt neutrala, ibland var de extremt upprörande. Men de kunde göra det ändå, för de var inte beroende av de här. de här institutionerna. Och tittar man på, precis som du säger Boris, alltså de stora vetenskapsmännen och de stora upptäckterna, så var de i många fall helt fria från sådana här institutioner.

Ett intressant exempel kan vara Charles Darwin, det är få vetenskapsmän, tänkare som har förändrat, som har orsakat ett sådant paradigmskifte. Han hade ju i stort sett någon filering med något vetenskapligt sällskap, men han satt där och satt och sa att inte på en universitetsinstitution och ansökte om anslag och förhandlade med komiteen om man skulle forska på ditt namn.

Han åkte på upptäcksresor och gjorde observationer och sen skrev han böcker. Men under den här perioden, inte minst i England, så fanns det många fler som kanske inte var lika kända som Darwin, men viktiga som... Till exempel Oliver Heaviside fanns det en som hette som bland annat gav oss, tror man kan säga att han gav oss de nuvarande grundläggande ekvationerna för elektromagnetismen, Maxwells ekvationer som vi nu använder i Oliver Heavisides versioner, kanske är det han är mest känd för.

Han gjorde massor med upptäckter, matematik, fysik, jag tror han gjorde också fysiska uppfinningar och han var alltid, det är ständig konflikt. medvetenskapligt etablissemanget. Man kunde aldrig stänga ner honom för att han gjorde bara sin grej. Jag tror han sålde några produkter, uppfinningen hade gjort, förhållelse vid liv och så vidare och investerade tillbaka de pengarna i sin forskning. Någon annan som Henry Cavendish, en annan sån här britt som upptäckte grunden mot väte, det var ett par generationer tidigare, och innan Darwin också.

Väldigt känd. Albert Einstein är också ett exempel. Han är en väldigt politiskt korrekt vetenskapsman som man får refrera till, men det kan man värt att tänka på att när Albert Einstein utvecklade sin relativitetsteori så jobbade han som handläggare på Patentverket. i Bern tror jag och satt som en ensam galning och hittade på sina teorier och sen fick han de publicerade och kom in i vetenskapligt etablissemanget.

Senare i sitt liv såklart. Eller kanske Nikola Tesla, ständigt fascinerande person, är kanske en av 1900-talets största vetenskapliga genier. Också på totalt på kant med alla massor med kontroversiella idéer. Än idag så finns den här ambivalensen att Tesla hade också massa galna idéer. och så vidare liksom som som folk inte tror på. Men det finns fortfarande stora delar av hans tänkande som är liksom att det är undanjömt för att han var en en en outsider.

Men men var var har vi? Var har vi de människorna idag? De finns inte. Finns inga sådana här forskare alls i stort sett. Man kan nästan räkna på en hand personer som är genuint oberoende och har någorlunda ambitiösa forsknings agendor. Jag ska inte säga att de inte finns. Jag känner själv till några stycken som jag tycker är intressanta och som jag följer. göra sånt där. Men det är någonting som har förändrats i samhället generellt.

Det finns, det beror på flera olika skäl. Du tar upp sådana som Napoleon och Katarina den Stora och det kan vara en lösning. Men en annan sak är att förr i tiden så fanns det bara rika människor, kapitalister eller aristokrater som hade pengar och valde att ge generösa anslag till kapitalister.

genier för att låta dem göra sin grej. Så de behövde inte hålla på förklara sin forskning, ansöka till en kommitté och så vidare. Därför att de hade den här pensionen från den här rika personen vem det nu var. Och för den personen så var det liksom en, framförallt en prestige sak när det kom till kritan. Att jag var den som finansierade den och den personen. Men idag, rika människor gör inte så längre.

Om du idag liksom skulle försöka finansiera, ge en livstidsförsörjning åt nästa Nikola Tesla då då skulle folk bara tycka att du var en otrolig kuf och du skulle inte bli inbjuden till nästa Davos möte. Om du är liksom Bill Gates eller någon idag så skulle aldrig göra så att du gör den typen av relativt förutsättningslösa investeringar i enskilda geniala personer.

Därför att nu för tiden så vill vi inte kännas vid att det ens finns någonting sådant som genier. Nu är det nu det enda som betyder nånting nu är institutionerna och miljön och sätter du vem som helst i rätt rätt förutsättningar så har samma förutsättningar som alla andra att göra briljanta upptäckter på något något universitet någonstans.

Men det är inte så alla upptäckter av betydelse görs av en enda person som är radikalt oberoende från alla andra personer och i 99,99 av fallen så hamnar de i akut konflikt med omgivningen på grund av sina upptäckter. Och det är absolut omöjligt för sådana personer att bedriva sitt arbete inom ramarna för sådana här institutioner.

Och det är någonting fundamentalt i vår kultur, för att förr i tiden hade vi både som du påverkar, politiska ledare som kunde stimulera den typen av verksamheter. Vi hade också kapitalister, aristokrater, alla möjliga slags överklasser. Och nu har vi ingenting sånt. Och jag antar att det har ett antal olika komplexa orsaker, men en sak som jag gärna skulle peka på är bara synen på genialitet och det tabu som vår kultur har utvecklat mot geniet som fenomen.

Boris

Ja, det är... Egentligen tror jag du pekar på det mest grundläggande där. Och det är oerhört viktigt just det här med de privata finansiärerna av geniers verksamhet. Jag tror inte folk fattar hur vittomfattande detta var på 15, 16, 17 och även 18-talet.

Man talar ofta om de franska upprättsningsfilosoferna och alla naturvetenskapsmän och matematiker som ingick i den kretsen på sen 1600- och 1700-tal. Men alla de... Det är inte så att de satt i dragiga vindskammare och frös och svettade som vartannat.

De levde väldigt gott. Fransk adel tävlade om att ha sin egen lilla matematiker eller filosof. Man gärna kunde visa uppgivlande också över sig, men det fick man väl ta. Och vi ser ju samma sak på sätt och vis faktiskt. Jag borrar ner mig i svensk stånds- cirkulation ett tag nu. Och tittar man på många av de här svenska...

De stora svenska ingenjörerna kan man närmast kalla dem. Så plockas de ju upp, alltså ute på bruken. Det är patronscenen med att Larssons pojke, skomakarnas pojke, han har läshuvud. Och så betalar man liksom ända upp till universitetet för dem. Alltså man, svensk överhet på olika nivåer och ut i andra europeiska länder hade blick för detta.

Att det är till nytta för mig, det är till nytta för samhället om jag bekostar de här människornas utbildning eller verksamhet. Och som ni säger, det är ju helt borta nu. På sin höjd så kan liksom någon person som har givit rik donera pengar till en professur på handels eller på Göteborgs universitet. Det är någonstans där ett aptrist alltså. Och de har inte ens några synpunkter på vem som ska ha professuren. Det är bara för att de själva ska få verka lite smarta bildade, vilket de inte gör.

Martin

Och istället för att lyfta upp den där grabben som är läshuvud och hjälpa dem att få en skolgång så får du mycket mer status om du istället skickar pengarna till Viva alla skolan. Sprid ut dem istället över tusen kaosbabbieungar. Det är så man är fin och kan skryta. Ja, nu för dina. Så det är en djup kulturell röta, men också en sorts skräck som finns för en viss typ av personer.

Därför att de flesta människor är rädda och känner en djup skräck inför autonoma individer. Och där tror jag att det finns en intressant sak att tänka på med, som du nämnde, Napoleon och Katarina den Stora och några till. Nu vet inte jag så jättemycket om deras specifika personligheter, men det finns någonting med att vara en, till exempel då, en självutnämnd kejsare som gör att du behöver inte känna dig lika hotad av att det finns ett geni någonstans som eventuellt kan göra sin grej.

Medan en, en, det ser väldigt annorlunda ut om du är en självutnämnd kejsare. Stefan Löfven, en sån konventionell ledare idag. Då den personen kommer framstå som en riktigt fasansfull vampyr. Det är ett fascinerande problem som går väldigt djupt, väldigt komplexa faktorer. Vi kan tyvärr inte lösa hela problemet idag.

Men det var kul att få tänka lite på det i alla fall. Så vi får tacka Matthew Crawford och Unheard. En bättre och bättre sajt. De går från Clary till Clary tycker jag. Den brittiska sajten Unheard. Många bra artiklar, vi har fått många länkade bubblor också. Jag tittade runt på deras sajt och de var mycket intressant. Och givetvis så har de ju sin Youtube-kanal med Freddy Sayers som är världens näst bästa intervjuare. Tack för mig! och gör superbra intervjuer på löpande band. Så Hatten av för anhörd är ett av de absolut mest intressanta medieprojekten som finns just nu.