Martin

Filippinernas president Duterte deklarerar i sitt femte årliga tal till nationen att Kinas krav på kontroll över områden i Sydkinesiska sjön de två länderna tvistar om, är omöjliga att stå emot och att det skulle krävas ett krig för det hävdar sig mot Kina och att han står maktlös eftersom det egna landet saknar de resurser och vapen som behövs.

Filippinernas skiftande geopolitiska relationer är någonting som vi återkommer till då och då i Råd i bubbla, senaste gången vi pratade om det så var det, jag försöker minnas nu när det var, antar jag det var någon gång i tidigare det här året vi pratade om att man. Man sa upp ett avtal med USA, ett sorts militärt samarbeteavtal som ger USA rätt att ha militäraktiviteter i och kring Filippinerna.

Man sa upp det från Filippinernas sida efter en incident där en filippinsk senator hade fått sitt USA-visumindraget till följd av att han var involverad i Rodrigo Dutertes kontroversiella krig mot droger. Och då blev det en slags kedjeffekt när man såg upp det avtalet och då pratade vi lite grann om hur filipinerna skiftar från USA som är en traditionell filipinska alliera till Kina som är den mäktiga grannen som är betydligt närmare.

Och man har ju då de här territorialkonflikterna i Sydkinesiska sjön där Kina är ganska expansiva och de små grannländerna som är väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, very EU i mångårstid har gjort sitt bästa för att värja sig och det är en massa turer fram och tillbaka.

Och USA finns med i bilden, men USA är ganska långt borta. De är mäktiga, men de är också ganska långt borta. Det är lite olika från månad till månad hur pass intresserade amerikanerna är av vad som händer i sydkinesiska sjön. Och Filippinernas ledare Duterte återspeglar de här idéerna kan man säga i talet som man hör lär om dem. När han säger att vi har den här konflikten, men...

Jag kan inte göra någonting. Ni vill att jag ska gå till storm mot Kina och försvara vårt territorium och så vidare. Men jag kan inte det. Kina är miljoner gånger mäktigare än vi. Om vi ska försvara måste vi gå i krig mot Kina. Men lilla filipinerna kan inte gå i krig mot stora Kina. Vi kan inte vinna kriget. Vi har bara inte de resurserna, vi har inte de vapnen.

Det går inte. Ni kräver någonting. som är omöjligt. Kanske att någon annan vill försöka sig på ett sånt där militärt äventyr och starta krig mot Kina. Men jag tänker inte göra det. Min bedömning är att jag kan inte, jag har inte den. Jag har inte den makten. Han säger också att Kina är i praktiken i besittning av de här områdena. Och det är väldigt svårt att argumentera mot. Han refererar till en sån här idé man brukar säga ibland på Åtminstone på engelska brukar man säga att besittning är 9-10 delar av lagen.

Det vill säga utgångspunkten i en diskussion om vem som äger någonting, vem som har det rättmätiga ägandet av någonting, är vem som har besittning, den som har faktiskt besittning av det. I utgångsläget så är det absolut mest sannolikhet att den som är i besittning av någonting också kommer att tilldummas det legitima ägandet så att säga. Om jag stannar där, vad ska man säga om Dutertes utspelning? Är det en sund pragmatisk realism eller är det en sorts fejkad lömsk uppgivenhet?

Boris

Det är en fejkad lömsk uppgivenhet. Jag tycker nog att det här bekräftar vad vi antydde för ohärans många år sedan när vi pratade om Duterte för första gången. Det kan ju faktiskt mycket väl vara så att han är kryptomaoist och så vidare. står i kinesisk såld. Och att alltså det finns tittar man på svenska medietransmedia så är det ju oftast så här att man säger högerpopulist och mord i skalning och så vidare.

Men skalar man bort liksom det där så Nu ligger det här faktiskt i linje med hela Duterte's karriär och politiska utveckling. Vi nämnde då för många år sedan att han, det kan man verta på mina lyssnare, att Duterte är ju föds ju in i en ganska välmående gubernörsfamilj, stark nationalistisk sinnad, är studentaktivist.

Och med organiserar frontorganisationer mot USA, imperialismen, Vietnamkriget och så vidare. Han upprättar då också nära band med sina lärare som sedan kommer att bli den som grundar Filippinernas organisation. som en utbrytning av kommunistpartiet.

Och när han är klar med sina juridikstudier så är det ju så att han kommer inte att officiellt vara medlem av kommunistpartiet eller någon frontorganisation alltså det kinesiskt vänliga kommunistpartiet. Men är det så att man vill ha kontakt med ledningen som är undergjordes då så är det till Lutheret där man går och så ordnar han möten.

Så det är det. Jag vet ganska mycket om hans ställning då. I den här historien, till rätt, så glömmer man bort hans förhistoria och tittar då bara på vad som hände när han blev borgmästare i Davao. Och då sätter han ju in, den före morgomästaren har upprättat dödskvadroner, Asla Malasa som får ihop nästan 10 000 man på någorlunda reguljär baser som ska hålla efter kommunistisk stadsgrilla.

Och Duterte har blivit vald på en ganska vänsterinriktad plattform. Men det visar sig att han övertar den här milisen, döper om den bara. Och så får de fortsätta skjuta kommunister idag. Och det har alla tagit som ett tecken på att han har bytt fot för att komma närmare makten. Det kan göra vi mäktigare politiskt.

Men då ska man komma ihåg att vid den här tiden så har ju det parti som han har stått nära, det har ju splittrats i två grenar. Den gren som leds av hans gamle vän och mentor och lärare på juridikstudierna har kvar en sån här klassisk linje, vi ska hålla landsbygden. Och man bekrigar en stor utbrytning som sker sen säger att nej vi ska bilda stadsgriller.

Så under sin tid som borgmästare det är att, det Duterte gör det är att han egentligen låter skjuta av en konkurrerande kommunistfraktion. Men med hans gamla kompisar ger man sig inte på dem där ute i skogen. Och sen har det ju varit så hela tiden alltså att Och hans gamla partikompisar, de vinner ju till slut och de är de som håller det här kommunistiska upproret på gång.

De är fortfarande aktivt och har fortfarande 10 000 man i vapen. De hade tre gånger så mycket under 80-talet. Men de är en maktfaktor. Duterte har haft dem i förhandlingsbordet väldigt många gånger men det har alltid brakat ihop då därför att det har kommit tillsammansstötningar ut i skogarna med militärerna och så vidare. Militären gillar inte de här fredsförhandlingarna.

Han har ju tagit in flera ministrar i regeringen som är kommunistaffilierade. Två arbetsmarknadsministrarna sitter fortfarande kvar. Välfärdsministern, reforministern, alla är kommunistparti-affilierade. Och han gillar dem allihopa. Och bara de senaste två åren så har man haft förhandlingar tre gånger om att de ska lägga ner vapnen.

Han är mån om kontakterna med dem. Och samtidigt har han hela tiden... Det har varit extremt USA-fientlig. Man kallar inte USA-president för son av en hora som han sa i ett tal om Barack Obama. Det ligger väldigt mycket i det men man kanske inte ska säga så ändå. Extremt USA-fientlig bryter flottbasavtalet och nu kommer det här med att vi kan inte stå emot Kina.

Dessutom så är det så att i några månader så har det varit politiskt krig på filippinerna därför att man anser att de låneavtals som Duterte undertecknat med Kina har han inga rätt att underteckna. Därför att han har satt i princip hela Manillas infrastruktur i pant ifall, och lite till, lite rådgivningar ifall inte filippinerna kan betala tillbaka de här kinesiska lånen.

Så alltså, om det låter som en anka och går som en anka så är det en anka. Och Duterte är helt enkelt en elegant positionerad kinesisk agent.

Martin

Onekligen så går han som en anka, låter som en anka och ser ut som en anka. Ja,

Boris

ser faktiskt ut som en anka.

Martin

Men det är ju så. Man kan ställa sig frågan om Filippinernas ledare, om det hade varit någon annan än Duterte, borde ha gjort på... på ett annat sätt. Men en sak är att hans politiska motståndare i Filippinerna nu, de säger att han är överdriver, att man behöver inte gå i krig med Kina för att försvara sitt tutorialvatten. Då säger han, men kolla på Vietnam, de gör motstånd mot Kina, de låter inte Kina rulla in eller segla in och bara lägger sig platt.

Men de behöver inte gå i krig med Kina för den saken. Så de menar liksom att när Duterte säger så överdriver han, han får framstå som att situationen är mer hopplös än vad den är. Och jag antar då att med ditt resonemang kan man säga att de har en poäng. Man skulle kunna göra det. Det har jag inte tänkt att jag skulle göra utan att jag skulle försöka vara jävla stattadvokat.

Jag får testa något annat argument istället. Jo, men är det inte så att det du säger är rätt från ett sorts pragmatiskt, realistiskt perspektiv? Om man är ett relativt litet land som befinner sig på ett stort, mäktigt lands bakgård så kan man inte vara hur kaxig som helst. Vi pratar om en delvis liknande situation i Medelhavet, tidigare i den här ställningen, Turkiet och Grekland.

Men i Europa kan man också tänka på Ryssland och närheten till Ryssland som ställer till det för många länder. Senast har vi sett en stor sammandrabbning i Ukraina där Ryssland har gått in och tagit för sig ganska bra, Krim och så vidare. Det är också en pågående diskussion i Baltikum, Sveriges närområde. Där har de här länderna som är randstater till Ryssland, gamla Svetimperiet och så vidare, de har nu gått med i NATO.

De har gått med i en försvarsallians som leds av ett land som ligger på andra sidan jorden och som står i direkt uttrycklig konflikt med sitt närmsta, största, viktigaste grannland, det vill säga Ryssland. Och då finns det en annan tanke där som vissa människor lufter ibland som säger att det är egentligen ganska orimligt av till exempel Estland att gå med i NATO.

Det är ett oansvarigt agerande, ett provokativt agerande. Vi hör inåt här. Historiska exempel, man kan säga att när Kuba närmade sig Sovjetunionen så reagerade amerikanerna väldigt starkt. Och med rätta var, för att Kuba ligger väldigt, väldigt nära Florida. Så klart man inte vill ha sovjetiska kärnvapen med sidor där. Nu är Kuba ett ganska litet, obetydligt land. Men att säga att Mexiko hade bestämt sig för att vi ska gå med i Varsava-pakten.

Det hade man kunnat tycka var en ganska orimlig idé. Och om man återgår till Ryssland som ett exempel. Man tar ett land som Finland. De har haft en betydligt mer måttfull och välavvägd diplomatisk politisk linje jämte mot Ryssland. De finnarna förstår att de inte har råd att till exempel att gå med i NATO och bli 100% antiryska utan att de måste ha lite mer fingertoppkänsla och att någonstans så måste de leva med att de för alltid kommer ha den här mäktiga farliga grannen. Så är det inte så att även om Duterte inte vore en kinesisk agent så skulle han ha rätt i sak av rent pragmatiska skäl?

Boris

Nej men jag tror inte det. Därför att Filippinerna står ju inte, han framställer ungefär som att Filippinerna står ensamma. Men det finns ju många stater runt Sydkinesiska sjön och överhuvudtaget runt Kina där som har gemensamma intressen. Du har Filippinerna, du har Formosa, du har Japan, Malaysia och Vietnam.

Som liksom har gett Kina blod i näsan gången i den här tiden. Därför tassar ju kineserna väldigt försiktigt där alltså. Och om alla de där länderna håller en stark och enad front. Och Indonesien också inte viker ner sig som Duterte nu har gjort. Så kommer kineserna att få hålla sig i skinnet.

De gör ju ständiga framryckningar. Men man tar sig inte an alla de här länderna på en gång, utan man tar dem en i taget. Nu har de öppnat och sagt att... Filippinerna är inte så lite eller så kraftliga, och de har ju en stark militär och stridsvan och har en 40-årskrig med kommunister. Sessionistisk guerilla, muslims guerilla, inbördeskrig, gatuslag i Manila och så vidare.

Gigantiska knarkkapeller, stridsärat folk, de är ganska vilda av sig. Om de står upp och säger nej, här är vårt, så kommer ju kineserna att tassa försiktigt. Men om ett land viker ner sig, då växer ju opinionen och kommer liksom på Taiwan och säger Filippinerna är bedömda, det här går inte och så vidare.

Det är enad front eller inte, de här länderna har gemensamma intressen. Japan får väl ta täten och liksom anföra dem mot Kina. Vi får aldrig ansatta givet att Kina ska rulla ut de här länderna. Det finns ju andra stormakter där som kan liksom bli Vietnam och dess aspirationer. Japan borde ha mycket mer aspirationer.

Och det finns en stark nationalistisk kultur på Filippinerna. Det är. Som jag nämnde förut så finns det ju två kommunistiska partier. Dels det här som Duterte bondade med, så finns det det här gamla kommunistpartiet då som har ganska stark folklig förankring och framförallt är det ju förankrat i industrikretsar, det gamla kommunistpartiet, Filippinas kommunistparti 1930 som de heter officiellt.

Och de har ju fördömt ut härute som en agent för den kinesiska imperialismen. Det finns mäktiga krafter, familjer, klaner, vilket är viktigt på Filippinerna. De stora politiska klanerna, såsom Marcos och Aquino och Laval-klanen, som har det här gamla kommunistpartiet i sitt stall. Så att det finns ingen skäl till uppgivenhet alltså. Utan den här uppgivenheten är en följd av att han följer ett uppdrag helt enkelt, den lilla ankan.