Transkribering
Anrika satirtidningen Mad läggs ner efter 67 år i tryck, inte hittat nisch i nytt medialandskap
Martin
Anrika satirtidningen Mad läggs ner efter 67 år i tryck. Har inte hittat en fungerande nisch i nytt medielandskap med konkurrens från internet och humorprogram på tv. Efter nästföljande två nummer kommer gammalt material repriseras tills prenumerationsåtaganden är uppfyllda. Ja, Mad, Mad Magazine, den klassiska skämttecknings- Tidningen grundades 1952 och har sedan dess getts ut i, jag vet inte hur många utgåvor, men jag tror att den har kommit ut, nu i alla fall, så getts den ut varannan vecka.
Och fram till, de har omlanserat tidningen tydligen i förra året. Då försökte de, ja de nollställde numreringen. De hade nummer 1, 2, 3 och så vidare. Så började de om på 1 2018. För att den köptes av ett annat företag. De försökte helt enkelt blåsa ett nytt liv i den, hitta någon ny nisch, någon ny vinkel på marknaden.
Men de har inte lyckats. Så nu säger de att vår reboot funkar inte, så nu lägger vi ner. Den artikeln som är publicerad på Comic Book.se www.blog.com En sajt som jag tror, jag kan inte mena att du har länkat dig till den tidigare för att bubbla. Den lyfter fram framförallt två skäl till att landskapet har förändrats.
Det är svårare för tidningar som är att slå sig fram. Och det ena är internet. Nu kan en satirtecknare reagera på händelser på några minuters varsel. På samma timme som något händer så kan en vass penna vara framme. och göra en satirteckning och sprida på Twitter och Facebook och så vidare.
Så att när nästa nummer av Mad kommer ut tio dagar senare så är det hopplöst inaktuellt. Så då måste man liksom hela tiden leta efter typer av humor som inte är lika dagsaktuella. Men man konkurrerar hela tiden mot det här dagsaktuella och på många sätt mer kittlande. Men även där så har Mad exempelvis försökt sig på.
politisk satir och bland annat haft mycket Trump-kritiska teckningar det senaste året. Men även där ligger de naturligtvis efter många sådana här källor på internet som är så mycket snabbare. Och det andra som anges är att late night shows på tv, humorprogram, prat-humorprogram på tv är en stor konkurrens för det är en stor källa till, ja det är så folk tillför ställer sin efterfrågan efter.
Så mellan de här nya källorna så har MAD inte lyckats hitta någon nisch. Vad säger du Boris, vad har du för relation till MAD Magazine och vad tror du om satirens roll i det nya medielandskapet?
Boris
När jag började fundera på min relation till MAD så insåg jag hur oerhört viktig en val som när man börjar läsa den som måste vara tidig. Det var tio år sedan när jag och mina kamrater upptäckte att det fanns en engelsk utgåva också. Det var bara så att, oj, eller amerikansk, då var man nog vaken utanför pressbörsen, skulle vem som skulle komma.
Det var jätteriktigt, dels för att det var humor av ett slag som inte fanns i Sverige. Det var dessutom så språkligt nyskapande. Det var inte bara satir, det fanns en mera. Med var också ett organ för absurdt humor. Det totala ifrågasättandet av poängen med att det existerade ungefär.
Alltså som Don Martin och Dave Barry och Åles Rode var poängen med allting. Jag tror att det hjälper väldigt mycket att medvara och vara väldigt länge. Det är ett magasin som talar till nyfikna ungdomar. Det är god mening att det är ett pubertalt magasin.
Sen hade det faktiskt, vad som är viktigt för en satirtidning, ett drag av en grundläggande pessimism. Alltså just det här med Alfred D. Neumanns ständiga, flinande nuna också, devisen Vadå jag, dissen. Det var så uppenbart att det fanns alla skäl i det här.
Och så fanns det en fantastisk språkbehandling i pratbubblorna. Den kommer man sörjd att sakna. Och det är väl så att internet då... De sena kvällsjouren och ståuppare har tagit marknaden för utvecklare- -...på nästan fånigt sätt.
Men jag kan inte säga att kvaliteten har uppehållits. Jag ser ingenting på humormarknaderna som är lika banbrytande som medvar en gång i tiden. Det är uppenbart att det är svårt att göra bra satir i dag av... av mängder av själ, vilket man kan fundera på varför. Men den här världen, den bör gå i graven, den har haft en tidig antagning.
Martin
Jag försöker komma på ett exempel på något liknande, satittekniker, nu har det aldrig varit en genre som jag har intresserat mig jättemycket för, men det finns inte så jättemycket i samtiden som är från skärpen. Det finns inte så mycket som är radikalt och vågat och kontroversiellt. De som finns är inte så politiska till att börja med. De underviker kontroversiella ämnen.
De vill hellre satsa på en sorts massmarknadsapil. I Sverige till exempel, i Fablernas land finns det en kille som heter Martin Jakobsson som gör teckningar. Han har gjort en hel del bra saker. Jag tror att han fortfarande gör saker. Men han är också lite srör. Han var mer radikal tror jag när han satt igång. Och sen har han blivit mer mainstream över tid. För att kanske hitta en större publik eller för att kunna jobba åt vissa typer av kunder och så vidare.
Jag kommer på raka mig inte på någon som är riktigt giftig och sådant som folk knappt vågar ta i. Men man tittar ändå på bilderna. Historiskt har det funnits fler sådana tror jag. Mer radikala och därmed också mer inflytelserika tecknare.
Boris
Det har det definitivt. Det finns en lång satirtradition och ibland har det varit en nästan livsfarlig aktivitet länge. Satirtecknande, det kan man inte säga att det är längre. Tittar man på den så kallade svenska serie-explorationen idag så handlar det bara om att folk inte får ligga helt enkelt.
Och satiriserande som sker, det är över könsrollen. Det är speciellt sintrist och företeelbart. Och inte speciellt samhällsanstörtande. Det finns liksom inget farligt i det hela.
Martin
Det är väldigt klimtigt att säga något om flatheten i vår tid och oviljan att utmana.
Att kunna på ett enkelt sätt teckna en känd person så att vem som helst direkt känner igen att det är den personen. Att det är Stefan Löfven eller Donald Trump eller vem det är. Och det är en extra färdighet att kunna göra de här, att karikera eller avbilda i enkla teckningar kända personer. Det är en sak som jag har tänkt på, att det är verkligen inte alla som kan.
En tanke. Det sitter säkert en del människor där ute som bara har den här förmågan att teckna. Men som kanske inte har så mycket idéer, så mycket intresse och sånt där. Men kanske om flera personer kunde samarbeta lite grann och komma upp med idéer. För det är en sak som jag vet händer. Som till exempel folk inom vissa högre kretser håller på med.
Att de tar satirteckningar från mainstream-källor. Kanske någonting som de kan använda. publicerats i New York Times eller något sånt där. Och sen så ritar de om den. Då lägger de in en annan text i pratbubblan och kanske ändrar lite bilden. Och det har varit en del kontroverser kring det här. För att de här tecknarna har varit förbannade då för att de framställs som högerorienterade eller rasistiska och så vidare.
För att deras bilder har manipulerats. Men kanske kan man göra något mer intressant där. Men det är knepet att skaka fram den här tecknartalangen. Det tror jag är en av de sakerna. måste börja med om man skulle vilja återuppliva satirtecknandet?
Boris
Ja, som jag ser det, det kräver liksom så mycket. Det kräver ju alltså, dels faktiskt, och det är myntutryckt viktigt, den tekniska förmågan och gärna ett litet drag av originell genialitet där. Men det kräver ju en känsla också för språk och situation och politik också. Och det är ingen liten beställning man gör alltså.
Men det vore oerhört underbart om det kom fram en skaknya spännande satitecknare. Men det är ju forumet som är viktigt också. Förut fanns det mängder av tidningar och tidskrifter där satiteckningen och den dagskommenterade teckningen hade ett forum. De fanns av vitskylda kulturarv. Vilket gav plats åt alla en kamp mellan satirtecknare. Inget sånt finns idag.