Martin

Kostin alamariu. Matkulturen säger mycket om ett folks historia och öde. Sofistikerade kök odlas i aristokratiska miljöer, medan republikanskt styre förknippas med enkelmat. Japanska köket är, precis som folket, både sofistikerat och enkelt i sin förfinade elegans och fördålda brutalitet.

Ragu signifikant och även då det här med skillnaden mellan politiska kulturerna, den då mer enkla och robusta republikanska, engelska kulturen respektive den mer mjuka, fjolliga, franska kulturen som då representeras av politiska kulturer.

Mjuka, såggiga grytor. Det är flera intressanta historiska exempel i den här artikeln. Till exempel pratar man inte minst om antika Grekland och antika Rom. Som man i det här sammanhanget kan se som starka republikanska kulturer som också hade det.

enkelmat och i många fall också satt en sorts heder i att inte knusla och krångla till det när det kommer till maten utan det var någonting som man såg som typiskt asiatiskt. Mindre maskulina kulturer i öst hade en mer elaborerad och konstlad kosthållning enligt de antika grekerna och romarna som istället sa att, ja men riktig romare Det klarar sig bra på lite grönsaker, lite bröd, kanske någon tunn skiva fläsk.

Men det blir inte någon sån här avancerad persisk matlagning med tusen olika ingredienser. Det har blivit en diskurs som pågått över tiderna. Och att det skulle vara associerat med att den persiska maten skulle ha sprungit ur den mer monarkisk. eller aristokratisk kultur.

Men jag känner att Boris i slutändan blir mest förvidrad av den här artikeln. Dels är det lite oklart för mig. Social Matter som har publicerat den här artikeln är ju en nyreaktionär hemsida som man är van vid att de tar en tydlig ställning för det aristokratiska och det monarkiska.

och tar väl stark ställning mot det republikanska. Samtidigt så känns ju inte det här direkt som en hyllning till raffinerad matlagning. Så eventuellt så har de i form av den här Costin alla marie ju lite av en republikansk gökung. Jag vet inte, inget fel med det att man publicerar olika motstridiga perspektiv.

Det som framförallt gör mig förvirrad är beskrivningarna av... de respektive matkulturerna som avhandlas. Så här hoppas jag, Boris, att du kan hjälpa mig. Till att börja med beskrivningen av fransk mat som väldigt komplicerad och intryckat med många olika ingredienser och avancerade metoder och så vidare. Att den skulle vara sirlig och fjollig och inte enkel och robust.

Jag måste väl säga att Det är väl inte så jag uppfattar fransk mat. Jag tänker på fransk mat som mer som rustik och bonsk och pragmatisk, naturlig mat. Och sen har vi den japanska maten som det fokuseras mycket på i den här artikeln. Som beskrivs som väldigt enkel, avskalad. Man har liksom en bit mat som är något väldigt naturligt.

Som inte är så mycket krusiduller och så vidare. Men, jag vet inte. Det japanska köket är också ett kök där, du vet, Sushi-kocken går i lära i 13 år för att lära sig göra råfisk. Och fem av de åren tillbringar som de lära sig koka ris. Hur får man det till att det är en enkel och okonstlad matkultur?

Boris

Det är en märklig text. Jag blev jätteglad först för ansatsen var väldigt fin. Första inledningsraden. Men sen förlorar sig texten i att personen inte vet vad. Han pratar om, och det är därför också svårt att upptäcka, vad han har för ståndpunkt egentligen, vart han vill. Anvare sig att republikanskt eller aristokratiskt ideal.

Ska man bena ut det här? Problemet han gör är att han inte studerar de olika nationella och regionala köken på riktigt. Vad åt man, vad gjorde man och så vidare. Utan han utgår från propaganda. För det har alltid varit så här när länder ligger och kulturer ligger i fejd och strid med varandra att man tycker att de andra äter bara skräpmat och det är för elaborerat eller det är för fjolligt men vi vi äter min riktig rustik kost.

Och det kan också användas, och sen kan det finnas ytterligare varianter, att vi äter precis den rätta kostnaden. Vi har fjollarna här borta som äter allt för tillsnicklad mat och så har vi liksom de riktiga stedåldersmänniskorna De äter liksom rötter. Han snuddar vid de gamla grekerna. Det är jätteintressant, för han nämner ju Spartas svartsoppa, alltså blodsoppa.

Han säger att det där är en extrem variant av det frugala grekiska kosthållet. Men han säger att det där är en extrem variant Han vet inte vad han pratar om och han utgår då från grekisk propaganda, Atens och Andras propaganda mot Spartanerna. För man ansåg ju liksom att deras kvinnor var i stort sett att jämställas med prostituerade och de satt och åt soppa med blodklumpar i helt enkelt.

Men studerar man de gamla grekarna lite närmare och går bort från propagandan De andra grekerna sa att sportanarna käkade hundar, vilket är synnerligen otroligt för de hade sin molossushund som var jätteviktig för dem. Dels deltog de i striderna, och sen var de jakthundar och så var de vallhundar. Ja, det var där de var. Det räcker ju ganska långt.

Och de älskade sina yrkar. De skulle aldrig ha käkat upp dem. Hundarten är tyvärr utdöd nu, men det beror inte på att Spartanerna åt upp den. Men Herodotus nämner ju faktiskt i sina texter om Spartanerna att det fanns tre ärftliga yrken hos dem. Alltså yrken som han såg som så viktig att det måste läsa ut från far till son.

Det var Herolden, det var flöjtspelarna och det var kockarna. Så att, och det var liksom nobla yrken. Det vore lite underligt om man lät tillagandet av svart soppa gå i arv. Det kan inte vara så väldigt komplicerat. Men går man till de studier som finns, faktiskt, av vad Spartanerna åt egentligen, så hade de ju ett väldigt rikt kosthåll.

För det var ju, grunden var ju väldigt mycket att det var ett jägarfolk också. Samlar och jägar folk så är kosten in i äpplen, päron, plummon, aprikoser, fikon, citroner, mycket, mycket mandel och kastanjer. Och eftersom de jagade så käkade de också vildsvin och de hade jordar som de kunde få. Födde upp får, lam och grisar hade de också.

Och det ansågs som självklart att man skulle dela med sig av sitt byte när man kom tillbaka från jakten. Och det här var ett aristokratiskt ideal alltså. Därför att kungarna satt alltid med och de fick alltid dubbla portioner. Men de tog alltid sin andra portion och fördelade bland dem som de tyckte hade gjort sig förkänt av det.

Så att det finns en liksom myt. Det är en bildning som vi alltid springer igenom. Det gäller alla former av propaganda om hur andra folk äter för att kunna lösgöra vad det är bra och dåligt kök. Vad skulle vara republikanskt eller aristokratiskt. Spartanerna åt vanvettigt bra mat.

De åt mycket bättre mat än vi äter idag. Annars skulle de inte orka att kriga något så förbannat heller. Mycket fasan åt dem också. Jag behöver ju sjunga det här. Och honung. Dom små läckergommarna tyckte om små sesamkaker med honung på. Spartansk honung var faktiskt välkänd redan vid den tiden. Men... Så allt som sägs i den här texten har inte sådär mycket med verkligheten att göra, utan det har att göra med det faktum att tvärs genom historien så förtalar man varandra skulpturer genom att tala om hur illa de andra äter.

Och det där måste man såga sig bortifrån och man måste titta på hur det egentligen är. När du tar upp det japanska köket till exempel, det är en extremt svårskattad skulptur. Komplex matlagning, alltså även bland vanligt folk, där man verkligen använder råvarorna till det yttersta. Som till exempel deras användning av sardinyngel, torkade sardinyngel.

Konstant använda dem på, nu tänker jag ofta mest på sushi och sashimi, men du har ju liksom mästerskaps- och hantverksägare även sånt som användning av sardinyngel. Så han har inte speciellt mycket rätt. Det japanska köket är ett stort kök därför att man lägger sig vin om att jobba extremt mycket med det.

Med råvarorna. Man får intryck av att han tror att de drar upp en firra och sen snabbskivar med den och ställer fram den. Ihop med lite kokt ris. Men det här är också intressant, just den här matisson med tanke på vad vi varit inne på förut. Tack för att du har tittat. I all den här formen av modern historieskrivning om mat och andra kulturer och så vidare så försvinner hur folk åt på riktigt.

Det är för att vi ska luras. En av de vanligaste grejerna för att slå i oss det här panglossianska, vi har fått det så jävla mycket bättre nu, det är tron på att vi äter bättre idag än man gjorde förr. Och Statssvenska skrev jättebra på det här. Jag har haft många föreläsningar vid mitt eget batbord för de minsta barn när de kom hem med läroböcker i stora.

Där stod att svenska folket förr i tiden åt mest gröt och det åt man i ett gemensamt fat. Alltså, dessa jävla idiotier. När det finns vetenskapliga belägg för att man har analyserat svenska medeltidsbunders maginnehåll så hade de en väldigt, väldigt...

Det är en riktig och allomfattande kost där man utnyttjar saker som vi inte har en aning om att det går att äta. Vi har tappat väldigt mycket av den folkliga kunskapen. Det som är skillnaden mellan svensk och kinesisk kokos till exempel, Och i japansk framförallt, där har man behållit kunskapen om, som man hade på 11, 12, 13-talet, om hur du använder örter och saker som växer och så vidare.

Den är helt förlorad i Sverige. Folk kan inte ens tro att rover är dålig mat, till exempel. Eller att det inte går att äta kruskreppar eller gåsört. Så vi måste diskutera mat mycket mer, men tyvärr är inte den här artikeln användbar på något sätt.

Martin

Nu hoppas vi på bättre. Kanske en uppföljare från Social Matter eller om Fackland kan plockas upp av en annan hemsida på internet.