Transkribering
Anthony DeMarco: "Larping" grund för civilisation, redskap för restaurera traditionella strukturer
Martin
Anthony DeMarco, LARPing grund för civilisation och redskap för att restatuera traditionella strukturer och beteenden, bör sluta hånas av alternativhögen, samtidens autenticitetskult och tanke att man bara borde vara sig själv djupt skadlig. Assending the Tower En podcast från Hestia Society, den man kan säga, de kallar sig för nyreaktionärer, Neo-Reactionary.
Flaggskepps-sajten är Social Matter, vars artiklar vi diskuterar ibland i Radio Bubbla. Och man kan säga Flaggskepps-podcasten är Ascending the Tower. Det har ett antal olika format kan man säga. Det här formatet kallas för Solo Climb. Det är avsnitt med bara en person. En person som håller en monolog. som de gör varvat med gruppdiskussioner.
Men gemensamt för dem här är att det är nereaktionärer, mer specifikt unga män i USA som de har en speciell stil, jag kan känna att som europeer kan det ta emot lite grann. De har en väldigt amerikansk ungdomlig stil. Stil på något sätt.
Ofta brådgjupa insikter bland det bästa som finns i termer av innehållet. Jag blir nyfiken Boris, vad tycker du om stilen på en sån här diskussion?
Boris
Det första jag har lyssnat på den här podden och just det här formatet också. Det krävdes en ständig inre kamp för att jag skulle kunna hålla mig kvar i resonemanget. Det har väl att göra med att jag direkt från start, dels är det flerskiktat, dels stöder jag mig lite grann på att han ibland inte verkar riktigt närvarande.
Jag hade inte plockat upp tanketrådar allt eftersom, vilket inte behöver vara dåligt, men det störde mig därför att jag saknade själva grundbulten i resonemanget om Larpingen. Jag kom på kant med honom direkt på något sätt i resonemanget.
Martin
Låt oss ta oss an själva sakfrågorna istället. Det är ändå inte så intressant att prata om de här formsakerna. Så det finns en pågående diskussion. Om vi börjar då med impulsen. Varför diskuterar vi det här med så kallade LARPing, levande rollspel? Jo, därför att det finns en diskussion inom högern, kan man säga. Det associeras ju lite grann med alternativhögern. Men det här är också någonting som är aktuellt för libertarianer och alla möjliga människor.
Det är för all del även intressant. för folk till vänster i politiken, även om jag inte bryr mig ett smack om vad de håller på med, om det går bra eller dåligt för deras interna utveckling, så har de precis samma utmaning. Därför att det här sätter också ljuset på en sorts samtida... Autenticitet och rotlöshet Nazist-larper tyska hälsningsfraser och andra saker.
Och det finns det andra som påpekar att det här är väldigt oautentiskt, för du är ju inte tysk. Du har ju inte ens något tyskt påbrå och nazityskland har ju inte funnits på 70 år och de frågor som de håller på med har egentligen ingenting att göra med. utmaningar som vi står inför idag och så vidare.
Men den här kritiken generaliseras också till en massa andra saker. Och det har bildats en sorts generell motvilja mot att försöka vara någonting som man inte är. Och vi har till exempel haft en diskussion som kanske är mer aktuell för oss än den här nazist-grejen. Jag menar, jag har...
Det kanske finns en maskerad nazister, men jag har aldrig träffat några sådana. Däremot har vi haft en diskussion på Bubbla VBS för ett tag sedan, som jag tyckte var ganska intressant. Jag tror att du Boris var involverad på ett hörn i den, men det blev till och med lite upphettade tongångar med några inläggsväxlingar där. Den svenska Alternativhögern och deras kritik av libertarianer, och en person som är en ledande person inom Alternativhögern, också medlem i Bubbler Premium, avfärdade en meddebattör lite grann och sa att det här är Sekelskifteslajvande Sekelskifteslajvande var ordet som används Folk försöker vara någon sorts så här borgerliga gentlemän som man föreställer sig att det kanske var på slutet av 1800-talet vilket är irrelevant därför att det som gäller nu är att man får hantera sin tid och ta tillvara på en En ungdomlig, förroad aggressivitet.
Och inte låtsas med att vi kan gå tillbaka till att vara 1800-tals-gentlemen. För det är bara lajvande. Och det är inte autentiskt. Och det kan liksom inte leda någvart. Jag kan lite grann se båda sidor av den här diskussionen. Jag tyckte den där meningsutbytet på BBS var väldigt intressant. Men... I det här inlägget då, i Anthony DeMarcos podcastavsnitt, så försvarar han det levande rollspelet, lajvandet, som man skulle säga på svenska LARPing, och gör ett antal påpekanden som jag tycker är väldigt, väldigt bra faktiskt.
Han påpekar, och det är en diskussion som för all del har förts rätt mycket under 1900-talet, att det finns en autenticitetsdiskurs. Till och med en autenticitetskult som går ungefär så här att det allra viktigaste är att du är dig själv. Du ska inte förstöra dig själv, du ska inte försöka vara någon annan än den du är.
Lösningen på alla dina problem är att du bara ser till att du är dig själv. Och det är tyvärr inte en uppmaning till att vara en autenticitetskult. Att vara ärlig och uppriktig. Utan det är mer en sorts uppmaning till resignation. Det finns en mängd olika problem med det här.
Om vi bara ska återge något som jag tycker är några av de starkaste poängerna som Anthony DiMarco gör. På sätt och vis så är det så. Den här idén är väldigt förfelad om det autentiska vara sig själv. Därför att vad man egentligen är, att vara sig själv, det är det sanna jaget. Det är varken någonting som är tillgängligt för oss, någonting som vi kan introspektera och bara se en gång för alla vad vi egentligen innerst inne är.
Och det är inte heller någonting optimalt. Vilket bevisas av att människor hela tiden vill förändras, att vi hela tiden vill förbättras. Det är någonting idag, men jag vill vara någonting i framtiden. Den impulsen, den drivkraften, är ju liksom... Enkelt kan man säga att det är det som driver människor och samhällen framåt. Så på sätt och vis kan man säga att civilisation är motsatsen till autenticitet.
Därför att civilisation bygger fundamentalt på att människor går in i roller, som bär dem emot, som kanske går deras natur. Och att människor gemensamt modererar. mer primitiva och ofördelaktiga aspekter av sin natur till föremål för ett annat ideal.
Det som Antoni DeMarco säger, civilisation, det är när två män som hatar varandra och bara vill kasta sig över varandra, pukla på varandra och döda varandra, möts på gatan och säger, how do you do? Top of the morning to you. Så går han vidare.
Boris
Martin
Absolut. Tack. Kanske jag ska prata under 20 sekunder om någonting annat istället. Det finns en långare utläggning i det här. Avsnittet börjar med en kvarts utläggning om så kallad pro-wrestling, sån här teaterbrottning som de har i Nordamerika.
Det är ett exempel på hur jag som europek kan känna mig lite alienerad. Att även de här kvartsutläggningarna... förment ultrareaktionära, supertraditionalistiska människorna. De är så otroligt rotade och bundna i en amerikansk kultur. Jag kanske underskattar det andliga djupet i teaterbrottning, men jag kan känna att det är lite grann...
Det är så typiskt amerikanskt perspektiv. Det känns lite grann som de här husen de bor i, husen som de bygger av papp. och river ner vart femte år och bara bygger ett nytt papphus. Och när man i Hollywood när polisen bara kommer och sparkar in dörrarna. Det där måste man se när man kommer till USA. Det beror på att det är så i USA. Man kan faktiskt sparka in dörrarna. Man kan som vargen i sagan bara blåsa ner ett amerikanskt hus.
Det är en sån sak som jag kommer tänka på ibland när jag lyssnar på de här hästiga killarna. Jag har inte lyssnat på alla deras avsnitt för att jag får en sån kognitiv dissonans. Jag kan känna att det kanske är lite liknande i Radio Bubbla ibland att sådana saker som vi pratar om i de här inslagen, man kanske inte ska höra dem från mig. Det är bra att höra dem från en sån som Boris, men det kanske inte är så bra att höra dem från en pojksbolig som jag. Ja, Boris, jag gick av på lite tangent här. Tillbaka till frågan om styrning.
Boris
Martin
Jo, jag är väldigt intresserad av det här. Man kan säga djupt konservativa, traditionalistiska, reaktionära perspektivet. Men det blir kognitiv dissonans för mig att höra utläggningar av sådana saker från personer som är väldigt unga. Alltså som är yngre än jag och i vissa fall de här social-matter-personerna. Det finns något exempel på någon person som berättat såhär att ja, jag minns hur det var 2008 när jag fortfarande var vänster och röstade på Barack Obama.
Vänta nu, sakta i backarna. 2008, i din värld är det en evighet sen. I min värld föregår det. Jag tycker inte att det är okej att ha röst på Barack Obama. Men de ska vara aktiviteter på reaktionärt tänkande. Jag sa lite självkritiskt också. Jag kan förstå om ett lyssnare är bra i bubbla. Jag tycker att det är kognitiv dissonans att höra.
Att höra mig sitta och lägga ut texterna och de här sakerna. För jag är ganska ung, jag har inga barn. Jag har inte den typen av bildning och kulturell rotning som jag tycker att man egentligen ska ha. När man ska vara på styrva linjen och prata om de här sakerna. Det är bättre att få höra det från någon som är oerhört gammal och livserfaren.
Boris
Du borde stå med ben i graven. Nej men med tanke på att du är återfödd ett antal gånger och ständigt gått mot högerstadier så tycker jag att du definitivt kvalificerar in i gruppen som kan uttala sig om de här frågorna och du har heller inte röstat på Barack Obama. Alltså vad jag krigar mig i huvudet för och det jag liksom stegade mig för just den här podsen, det är liksom inte resonemangen i sig om vikten av ritualer, seder, sammanhang, elementala strukturer och allt det här som formar människor som man kan kliva in i.
Det är liksom att jag saknar frågan om personlighet. Vad växer de ur? För att den här typen av saker, det vi idag kallar LARPing eller någon form av socialt lajvande, det är ju sånt som man inte hade någon beteckning för förr, utan folk gjorde det bara. Det var någonting som växte ur det sociala och ekonomiska sammanhanget.
Och lite grann tror jag, alltså att det här med att det är så här många som är med och jobbar, Så väldigt många människor idag lever utanför ett... förordna tider, sociala sammanhang, både enligt arbete, släkt, gemenskap, vänner, umgänge. Och det innebär att då får man det här som exempel tog det nyss, någon som kastar sig under en tioårsperiod från Barack Obama till att pledera för vikten av det nyreaktionära.
För mig känns det som att vi befinner oss i en tid där folk Jag tror att det är ett grundläggande mänskligt behov av att ingå i ett sammanhang och ha ritualerna och sedlarna. Men om man inte lever i ett sådant socialt sammanhang, då är man tvungen att titta på hyllan ungefär och vad passar mig bäst nu.
Och då kan man hamna alldeles fel. Jag tror inte man kan föra de här diskussionerna utan att diskutera vilken fart man ska ta. Vilken sorts samhälle ska vi ha? Eller vilken sorts samhälle, snarare vilken sorts samhälle vill jag leva i? Hur ska min samfällighet och gemenskap se ut? Hur ska vi producera saker och ting? Och vilka regler ska råda mellan oss?
Ur detta växer sedan frågan om vilken moral, seder, mentalitet och vilka ritualer behöver vi? Det kan bli knepigt annars.
Martin
Alltså, problemet är just det här att... Att vi är, många av oss är, i en viktig bemärkelse kan man säga att alla som lever idag, utom du Boris, är rotlösa. Vi har blivit berövade den förutsättning som tidigare generationer i hög utsträckning har haft. Att man föds in i en kulturell tradition som är självklar.
En tradition som man lever och andas från barnsben. Och som inte ständigt attackeras av samhällets egna eliter. Att det inte är så att de ledande politikerna och författarna och underhållarna ägnar liksom lejonpartners energi åt att attackera den egna kulturen, att underminera de egna värderingarna och skapa den extrema förvirring som självklart uppstår.
Det är någonting som inte är unikt för vår tid, därför att det har hänt tidigare i historien. I andra tillfällen då döende civilisationer har begått självmord så har det hänt liknande saker. Men nu är det i alla fall så och det är en ganska speciell historisk situation. Vi är rotlösa på ett ganska speciellt sätt och vi har inte fått, de flesta av oss har inte fått ärva en religion, en riktig religion som vi har fått växa upp med barns ben med en barn att tro.
som sedan växer in i och bekräftas av och blir en del av ett mer vuxet religionsutövande. Vi får inte längre ärva identiteter eller verksamheter som yrken till exempel. Det är ganska ovanligt nu i tiden att yrken går i arv från far till son, vilket var det vanligaste förr i tiden.
Och i generaliseringen av värderingar och så vidare. Så vi har en situation där vi har blivit avklippta. från vårt arv, så på något sätt måste vi förhålla oss till det. Och då är frågan, en strategi är ju då det levande rådspelet. Och ursprunget då till att han gjorde det här avsnittet, Antoni De Marco, var en diskussion i ett tidigare avsnitt av S&N Tower, när de pratade om kristendom och hur man har blivit kristen eller knytit an återigen till sin kristna bakgrund och fördjupat den för alla de här killarna.
På sociala medier är det ju Kristnab, många katoliker dock också. Men de flesta av dem är inte födda in i katolicismen eller doxin, utan de har mer konventionella amerikanska bakgrunder. Men det var en av dem som sa, han kallar sig för Michael Pascal, jag tror att alla de här namnen är pseudonymer förresten, så de har en vännerskäl, så jag har förstått i alla fall. Sån där kille som kallar sig för Michael Pascal, han berättade att han och hans fru, de har konverterat till katolicismen och de uppfostrade sina barn.
på ett sikt katoliskt sätt kan man säga. Men de är medvetna om att de lajvar. Att det inte är autentiskt deras katolicism för att de inte är födda med det och så vidare. Men hans poäng då är att hans, deras barn, har en sportslig chans att faktiskt bli katoliker på riktigt. För de kommer inte att vara lajvning för att de har växt upp med det under hela sin tid.
Så det här är en approach. Man kan se olika problem med det. Jag tänkte en tanke själv. Jag tänkte liknande tanke själv. Att jag skulle kunna ge mina barn det som jag inte fick. I termer av till exempel en religiöst präglad uppfostran. Men då tänker jag mig så här, kommer inte mina barn, de kommer förmodligen att genomskåda mig. Jag kan förmodligen inte lura dem att jag tror på saker som jag faktiskt inte tror på.
Det verkar bara psykologiskt orealistiskt. Så då måste jag först, hur som helst, lura mig själv. Jag måste ljuga sig tro mig själv först. Så jag måste först måste lajva för mig själv innan jag kan lajva mina barn så att de inte behöver lajva. Så det finns olika praktiska...
Boris
Men jag måste fråga där. Han tar ju upp det med katolska par. Man har pratat om det mer utförde tidigare alltså.
Martin
Ja, det finns ett dubbelavsnitt av A Sand in the Tower som är de två närmaste föregående avsnitten som är en gruppdiskussion. Det måste jag lyssna på. Det tar sin ursprung, det är ett avsnitt som Anthony DeMarco gjorde om katolicismen. Sen har vi en gruppdiskussion i två avsnitt och sen kommer det här som uppföljning.
Boris
Men om jag förstår det rätt, det här föräldraparet som blir katoliker, de tror inte på Gud på riktigt. Jo,
Martin
jo, jo, förlåt, jag ska förtydliga. De är kristna människor och de är uppvuxna i en amerikansk kristankontext, alltså en protestantisk, amerikansk djuptroende kontext. De har fått en väldig kristen uppostran. Men när de går in i katolicismen så är det, så är det, Inte deras tradition egentligen, den katolska traditionen och katolska riten och så vidare. Men jag tror att man får i alla fall uppfatta de här som att de är, vi kan inte säga att de är ett själ, vi vet inte, men att de är troende, men genuint troende.
Boris
Ja men då ser jag det som helt oproblematiskt. Alltså det är ju en ganska vanlig sak tycker jag, även i Sverige, att människor som är troende faktiskt förflyttar sig mellan olika kristna riktningar tills de hittar hem. och känner att den här kyrkans ritualer och seder och så vidare rimmar med min tro, min hållning till livet framförallt.
Och det kan ju också vara så att man byter stad och hamnar i en församling i en helt annan kyrklig riktning, men där det ändå stämmer för dig. Eller om det kan låta lite bonigt. Så att då förstår jag bättre vad de menar med lajvande, för jag tolkar det som att nej, vi tror inte, men den kulturella miljön i katolska kyrkan är så pass bra så att vi kör den grejen. Och där det låser sig lite mentalt för mig.
Martin
Så tolkar jag inte det bilden som de vill ge av sig själva. Och sen så kan jag ha lite mer elaka psykologiserade tolkningar av det de säger. Jag kan undra hur pass genuina de är på vissa avseenden. Men det är lite vid sidan av sakerna. Den intressanta frågan tycker jag är hur ska vi rent praktiskt hantera den här rotlösheten och avsaknaden av ett arv?
Och jag kan ju bara säga utan ångst att det är nånting som jag personligen brottas med. I vissa avseenden så fick jag och upplevde jag ett väldigt starkt arv från mina föräldrar i termer av vissa värderingar, kulturella perspektiv och språk och många sådana saker. Men det finns också saker som jag tror att det hade varit naturligt för mig att få, som inte fanns alls i mitt barndomshem.
Men det känns väldigt konstigt för mig att tänka att det ska vara omöjligt för mina barn att få de förutsättningarna. Bara för att jag inte fick dem. Kedjan är bruten och kan aldrig länkas ihop igen. Har man haft en, två eller tre generationer av en viss... Det kan vara till exempel atheism eller nåt sånt här. En djup värdering, en viktig värdering.
Så kan man aldrig gå tillbaka. Här är jag faktiskt i kluverna. På ena sidan kan jag känna mig lite defaitistisk. Och känna att det går inte. Det går inte att gå bakåt. Man kan inte bara återskapa från ingenting och lajva sig till de här sakerna. Å andra sidan så känner jag att vi inte kan ge upp. Vi kan inte bara lämna vinnförvågan. Vi kan inte säga att det inte finns något sätt för oss att alstra kraften i traditionen.
Det borde gå att åtminstone delvis, och det jag brukar tänka är att under loppet av ett antal generationer så borde det inte vara omöjligt. Alltså kanske mina barn kanske inte kan få allt det jag drömmer om, men kanske mina barnbarns barn, kanske mina barnbarns barnbarn, de kanske kan få liksom hela paketet, för att vi i flera generationer har gått i rätt riktning.
Om vi kan ha som en klan som går ut i samhället, isolerar sig ganska mycket och gör sin egen grej, och ser till att inte bli distraherad av resten av världen, och fokuserar på att leva det bästa. av den västerländska civilisationen, det som vi tror har varit grunden för civilisationen. Och kanske på några generationers sikt så kanske det kan bli väldigt autentiskt och väldigt konstruktivt.
Och så tänker jag på, när jag hör en diskussion, tänker jag på det här. Så funderar jag på, som det ofta är för mig, så knyter jag an till mitt professionella liv. För jag känner att genom att arbeta och driva företag och sådär så har jag fått lära mig många praktiska saker. Tack till elever och personal vid Värmlands kommunal företagare, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, Klara, K som har haft enormt mycket impact även på mitt intellektuella liv och mitt känsloliv. Så jag går ofta tillbaka till saker.
Hur skulle jag gjort i en professionell kontext? Det kanske låter lite konstigt, men för mig är det en viktig, viktig vägledning. Jag har ganska omfattande erfarenhet för min ålder i alla fall. Så jag ganska omfattande erfarenheter av. Att coacha andra människor, att hjälpa andra människor med rådgivning och praktisk hjälp att komma vidare och lösa problem, utvecklas och sådana saker. Inklusive chefer, företagsgrundare och sådant där.
Folk som har ganska komplexa situationer. Och det slagit mig att någonting som jag ofta trycker på väldigt mycket för att hjälpa folk och att komma förbi det är såhär låsningar och gå vidare. Det är faktiskt precis den här. Den här principen, det som man på engelska brukar kalla för Fake it till you make it. Det är väldigt ofta som folk har mycket självutvivel.
Folk säger såhär, nej men jag känner mig som en bluff. Jag förtjänar inte det här. Jag kan egentligen inte de här sakerna som jag jobbar med. Jag vet inte vad jag håller på med. Alla tror att jag är expert, jag sitter här i chefen och bestämmer och ställer och styr. Men jag vet inte egentligen vad jag håller på med. Och jag skäms så mycket, jag undrar borde jag liksom bara be om ursäkt till styrelsen och avgå som vd och lämna över det här till någon som faktiskt vet vad de håller på med.
Och då får man förklara för folk ibland att det är så det funkar för alla människor. Det kanske finns någon enstaka övermänniska som kan göra rätt hela tiden utan att känna på det sättet. Det är i allmänhet så det känns. Medan man lär sig saker. Man kan inte lära sig saker utan att träna på dem. Vilket innebär att man måste börja göra dem innan man kan göra dem perfekt. Kanske till och med innan man är särskilt kompetent.
Man måste experimentera och testa sig fram. Och man kan inte gå in i den rollen och lära sig om man inte agerar som om man redan är det man ska bli. Som om man redan kan det som man behöver göra. Så fake it till you make it är en väldigt bra devis. I en professionell kontext. Om jag ska hjälpa någon att bli en bättre chef till exempel, så är det någonting som jag trycker på som jag lyfter fram.
Såklart inte som den enda idén, men det är någonting som jag upplever ofta hjälper folk framåt. Så varför skulle jag inte applicera samma sätt att tänka på kulturell utveckling?
Boris
Du öppnar så fan väldigt många spännande diskussioner här nu så här kommer vi att bli sittande ett tag. Jättekul. Först måste jag säga just det här du säger om fake it till you make it som chef. Om du har påpekat sånt för folk att du är chef, var chef nu, så är det jätte... Därför att den känslan, det beskrivs väldigt många. Det är den som också leder till att...
Folk lämnar sin chefposition för att de sitter kvar på chefstolen och säger att jag kan inte mer än någon annan av er. Nu ska vi sitta här och prata och så ska vi ha konsensus om vad vi ska göra. Alltså den här oförmågan att våga vilja ta ansvar, då måste få folk att inse att även om du Vakna på nätten och det gnager i själen att du kanske inte vet vad du gör.
Så när du vaknar på morgonen så ska du vara väldigt tydlig med att det är du som bestämmer. Men folk är otroligt rädda för att... Jag tror inte det är bara en fråga om bristande till och till den egna förmågan och kompetensen. Det är en slags själslig feghet att man... Folk vågar inte säga att det är jag som bestämmer, nu gör vi så här. Och blir det fel får du ändå skjuta mig efteråt.
Och med sådär just det där med när du hade ditt resonemang där de var förälder så kom jag att tänka på att vi har ju jätteintressant, vi har ju haft några väldigt intressanta trådar i premium BBSen om föräldrarskap och vad det innebär och så vidare saker. Och en sak som slår mig, och det har också att göra det här med rotlösheten Jag tror det visar vidden av nästan alla människors otlädshet.
Att frågan om föräldrar och barn i det moderna samhället, det är frågan om föräldrar och barn. Hur ska det vara som förälder gentemot sina barn? Men det fattas ju en jätteviktig del i ekvationen, det är alltså det som visar otlädsheten. Jag läste nyss om hela Jan Myrdals barndomssvit. Och en del av debatterna kan jag lägga upp mycket, i alla fall ett beminnelse.
Och i debatter om det så dök det ofta upp det här, hur kan du skriva sig av dina föräldrar, de var dåliga och så vidare. Och det verkar ha tvingats tydligt till dina mor- och farföräldrar, vilka de gjorde väldigt mycket. Var på hans mycket enkla svar var att, nej men i självklarthet så var det ju förr i tiden. Det var ju ofta så att föräldrarna lärde dig de enkla reglerna att peta lite i näsan och...
och så vidare, vädda din säng. Men de som tog hand om att föra traditioner och kunskap och kultur vidare, det var ju den föregående generationen, eftersom föräldrarna var fullt sysselsatta med arbetet. Och detta var fullt naturligt. Men jag tror att i och med att det moderna samhället har krossat banden mellan generationerna, så sitter vi och lite grann tittar på det.
Vi diskuterar och försöker lösa en ekvation där en viktig faktor faktiskt inte längre finns med i ekvationen. Därför att de är puttade ut ur samhället och ut ur sociala sammanhang. Vilket gör det hela mycket svårare.
Martin
Det är ytterligare ett problem. Det är sant att det är tänkvärt. Hur tycker du att folk ska tänka i den frågan då? Vad ska man göra själv? Kloka människor som man kan ta in som kan ha den typen av relation med barnen. Det blir lite svårt liksom.
Boris
Ja, lösningen ligger väldigt mycket i att upprätta de här samfälligheterna som gärna kan man göra grafiskt. inrättade våra framtida små samhällena. Och i väntan på detta så får det bli en slags sociala samfälligheter. Men det är ju förbannat lätt att säga och svårt att göra. Man kan inte bara gå till någon person som är ännu äldre än jag och säga att, kan inte du bara låtsas morfar här mina barn?
Det funkar inte, utan det är väldigt mycket... Nyckelfrågan är den du pekar på, för det är bara att acceptera att vi befinner oss i en rotlös tid. Att alla människor gör det på något sätt. Och då steg ett för mig då, att man försöker finna en slags... Försvarsmekanism. Vad, alltså någonstans måste man sätta stopp och säga att vad ska jag göra för att inte bli ännu mera rotlös?
Och då går man nästan in i det här Jordan Peterson läget, alltså de enkla ritualerna, borsta skorna typ, vilket inte är så viktigt. Men jag tror att det man ska söka, alltså den grundläggande saken, insikten måste vara modernt samhälle, total rotlöshet. faktiskt totalt sådan. Vad gör jag? Vilka bastioner, vilka murar kan jag resa för att skydda mig själv?
Min mentala hälsa? Och gör att jag kan ta hand om min omgivning, vara en bra far, make, vän och så vidare. Vad behövs för detta? Och nu kommer det här låta krasst och cyniskt. Men sen tror jag att beroende på person och läggning så får man välja. Det låter ju knä, men jag tror faktiskt det här är rätt. religion eller ideologi eller mentalitet och så vidare som faktiskt fungerar.
Men då är det en fråga om det liksom... Jag ser det som en förnuftigare sätt att röra sig framåt än att vi alla ska strida om vilket är den bästa, övergripande religionen eller ideologin.
Martin
Ja, det måste ju oavsett vara ett individuellt val eller ett val som varje familj gör på sådana nivåer. Samtidigt så är det ju, det finns ju de olika nivåerna, det finns de här små sakerna som, du säger, Jordan Petersons nivån. Roligt uttryck kan jag tycka. Och där finns det ju verkligen mycket man kan göra. Samtidigt är det ju skillnad. Men jag vill ju ens säga, man kan så här, ja men som...
Som jag och Sofia till exempel. Vi försöker i viss utsträckning bevara och även skapa nya traditioner. Kanske samla favoritrecept i familjekokboken. Enkel vardaglig grej. Som kan finnas kvar i många år som barn kan ha. Och naturligtvis så har även jag som inte är särskilt intresserad av mat eller aldrig lagat mat har en hel del recept från barndomen som jag har fått från min mamma.
och min farmor och så vidare. Så det är enkla saker. Men det betyder en större fråga bara. Att fråga till exempel, ska vi konvertera? Ska vi konvertera och i samma fall till vilken gren av kristendomen? Och det är med den typen av stora frågor som jag tror att den här diskussionen gäller.
För det finns så mycket av tradition och kontinuitet som du kan göra utan att det blir en risk att du lajvar. Det är mycket av det som börjar att ta tillvara på dig själv och det du har. Men frågan är om du verkligen inte har det, om det är något stort som du verkligen inte har. Vad ska man tänka kring rötter i kontakt med?
Boris
Det du pekar på, det här med familjereceptsamlingen, det är den typen av försvarsåtgärder jag menar. Man måste mycket mer tillbaka till det fysiska och påtagliga och leva livet mer hantverksmässigt. Alltså skapa de här utmaningarna.
Alltså att värdera vår vardag än att människor lägger sig vid det. Det är en försvarslinje. Ur detta menar jag sen, ur den egna lilla vardagsordningsreligionen och ritualen som man upprättar kring sig och det sina. Ur detta växer sen, menar jag, en slags... I sin om tid så blir det stora valet, till exempel vilken religion man konverterar till, kommer ganska naturligt.
Men man kan inte ha religionskonverteringen som en lösning på på avsaknad av allt andra utan du måste upprätta ordningen i vardagen. Jag har sett så många människor i frikyrkoförsamlingar som kommer ångande med 70 ton ångest i bagaget på ett kaotiskt liv.
Och här har jag frid och fröjd och gemenskap. Men det kraschar ganska ofta. Det är därför att de har gjort ett medvetet val där borta i den kyrkan. Där kan jag få frid och ro. Men det funkar inte.
Martin
Det är ändå oklart för mig hur den här övergången ser ut. Jag menar, vi har den lilla världen och de små enkla jordnära traditionerna. Och det är från någonting som jag också tycker är viktigt och det viktigaste. Det mest värdefulla, inte minst för att det är det mest närliggande. Det är någonting som man faktiskt kan, definitivt kan göra. Men jag är lite osäker på hur det ena leder till det andra.
Men jag kan föreställa mig att man då hamnar i en sorts... Man skulle kunna bli i en sorts... Man ska uttrycka det som ett väl fungerande, sundt och dygdigt men ändå primitivt, osojistikerat, barbariskt tillvaro. Ett samhälle som fungerar bra eller illa men som inte är livskraftigt över tid för att den saknar högre sammanhållande värden, kulturell kontinuitet med den närmaste omvärlden, med stammen, folket eller religionen.
Det blir en sorts fattigdom där om man inte tar nästa steg. Jag vet inte riktigt hur det här steget ser ut via hantverk. Man blir skomakare och barn blir också skomakare för de ärver yrket. Sen så visar det sig att skomakarskrået när man kommer in till stan, de är ortodoxa allihop, så då blir man ortodox. Hur ser kopplingen ut?
Boris
Ehh... Ja, alltså grejen är så h��r att jag tror att du tänker dig ändå framåt syftande rörelser. Hur börjar jag i det lilla? Och hur bygger jag liksom? Hur får jag... Här har jag 12 000 små...
Det är en fungerande familjenhet där skomakare slaktar och så vidare. Men hur ska de förbindas och hur ska de på detta etablera något än mer sammanhållande? Min tanke är ju, du sa det här med det primitiva och barbariska, min tanke är att Hållningar är väldigt primitiv och barbarisk. Det är för att jag tror inte att någonting annat är möjligt.
Vad jag ser framför mig, det är liksom att som världen utvecklas så är det bara en fråga om att se till att de här 12 000 fungerande enheterna Det är på bästa sätt att se till att den egna enheten överlever tsunamen som kommer emot och så ramlar sönderfallet.
Och att den upprättar samband med så många andra enheter som möjligt. Och sen när tsunamen har passerat så kan man börja bygga igen. Men det ligger en bra bit bort. Ingen tror man på att vi är på väg mot ett sönderfall i kvartalet. i västerlandet som jag tror kommer leda till någonting nytt. Men jag ser för mig väldigt mycket en fråga om överlevnad och strategier för detta. Alltså inte i prepper mening utan mer i en social mening.
Martin
Så tänker jag också. Man kan säga eventuellt pessimism på kort sikt och optimism på lång sikt. Och den främsta uppgift vi står inför, det är liksom inte att uppenbarligen så är vår utmaning inte att polera detaljerna på en existerande högkultur, utan det är snarare att rädda det som räddas kan bevara spillror av civilisationsbärande idéer och problem.
och tekniker i en undergångsprocess så att vi senare kan ha så mycket som möjligt bevarat för att kunna bygga upp någonting från ruinen, ungefär så tänker jag.
Boris
Ja, det är vi extremt önskad. Det är där man ger sitt eget liv en liten guldglans med att jag ska tillära dem som bevarar något som går att bygga vidare på. Tack till elever och personal vid Värmlands kommunal bostadsområde.
Martin
Men då kan man säga frågan så här då. Vi som, eller prata med själv nu, jag som inte är uppvuxen med religion, jag som växte upp i ett helt och hållet cirkulärt och kateistiskt hem. Jag kan vara en del av att bevara väldigt många saker, men kan jag också vara en del av att bevara kristendomen till exempel? Eller är det oundvikligen så att kristendomen måste bevaras av de som är kristendomen? fortfarande en del av denna obruten kontinuitet?
Boris
Alltså kristendomen ska ju ses som en... Det här tror jag är jätteviktigt. Kristendomen ska ses som en civilisation. Det låter lite härdigt, men det är en civilisation, inte en tro. Och det går ju utmärkt att bevara kristendomen som civilisation utan att vara troende. Det får förunnat att i verklig mening vara troende.
Martin
Ja, jag vet inte om det är just att vara troende om det är där skon klämmer. Det är inte där skon klämmer för mig och många andra, åtminstone. Det är någonting mer att göra med en social och kulturell... Kontinuitet. Det där är svårt att formulera.
Boris
Nej men alltså, det är en kristna civilisationens värld. går det utmärkt att föra vidare, menar jag. Därför att i sina bästa stunder, under sin, eller vad som bäst, så innebar det ju just det här med ritualer, seder, sociala etikettsregler, och så vidare, och så vidare, som fix civilisationen att fungera.
Och de, de, de, De lever ju vidare. De kan ju fortfarande bära vidare utan att vara troende. Jag vet många troende som är djuptroende, eller många människor som är djuptroende utan att de deltar i något kyrkligt. Kyrkliga, i någon kyrka, därför att de är sociala i den meningen. Men de bär en kristens civilisation.
Martin
Ja, de kommer tänka på... Apropå det du säger på... Det handlar inte bara om religion, naturligtvis. En av de tankar som jag har är att jag har ett visst intresse för filosofi och inte minst antika Greklands tänkande. Men jag kan inte läsa ett ord av gammal grekiska. Jag skulle kanske ta ett rejält hobbyprojekt en gång och försöka staka mig igenom.
Kanske bli aristokrat. Jag kan återläsa ett plata om sådana saker som jag gillar på originalspråket. Så det kanske är något som jag kan bevara och kanske lära ut till mina barn. Kanske att mina barn kan få något som liknar en mer, åtminstone lite liknar en mer klassisk uppfostran. Där man får lite grekiska och latin och sånt där med sig. Och för all del är det ju så att om man gör en sån sak, Så är inte det att det kan vara något väldigt substantiellt utan att det finns minst ett lilla inslag av live. Jag låtsas ju inte att jag är grek för att jag läser ståteles på originalspråk. Förstår du vad jag menar?
Boris
Ja, jag förstår precis. Och det där är också en viktig del av den här diskussionen. Det är för att det är... Jag får ibland när jag talar om de här saker låter jag liksom som en sentida variant av Ria väg där det tror du vet man att du ska bara stå i köket och bevaras. Kasta ut alla maskiner så kommer du bevara den kristna civilisationen. Det är inte riktigt det jag menar utan bildningsaspektet du tar upp där är det som jag menar.
Man kan jämföra med den bildade borgerligheten i slutet på 1800-talet i hela Europa och även i början på 1900-talet. Då var det självklart att ungdomar gav sig ut på bildningsresor i Europa, i de delar av Europa där man själv inte hade någon hemvårdsrätt och bakgrund.
Det var ju verkligen bildningsresor. Och det intressanta är att det där präglade ju alla sociala skikt. Backar vi tillbaka lite i tiden så var det en självklarhet för under ESL-utbildningen att om du skulle bli mästare och sen kunna bli övermästare så skulle du ha gjort en ESL-vandring i Europa.
Det var någonting bra. Lära av andra länders tekniker och traditioner, vare sig du var skomakare eller skräddare eller murare och så vidare. Så därför är det en sån sak som att själv vidmakthålla sin kunskap i främmande språk, skaffa sig, lära sig nya språk och se till att ens barn lär sig språk och därmed kan ta till sig olika delar av den europeiska kulturen i originalspråk i sin omtid.
Alltså en väldigt viktig kulturgärning. Idag uppmuntrar jag färre även sina barn att resa ut i världen. Då tyckte de att det var jätte okej att de gav sig ut i världen för att leta efter så bra badstränder som möjligt. Så ser förfallet ut. Men där kan man göra jättemycket genom att fortsätta bilda sig och samtidigt se till att ens barn bildar sig. En väldigt viktig defensiv åtgärd.
Martin
Jaha, vilken spännande diskussion. Jag ser fram emot att jag behöver låta det här sjunka in mer. Jag vet att det kommer ligga och gro i mitt bakhuvud och sen så kommer jag säkert försöka smyga in det igen i framtida sändningar. Ja,
Boris
men det är en viktig diskussion. Jag trodde inte det skulle bli så rolig och omfattande med utgångspunkt från LARPing-podden, men det ser man.
Martin
Tills vidare så tror jag i alla fall att jag ska försöka vara lite mer tankfull och respektfull inför dem som... Det är ju inte någon som faktiskt lajvar, om man ska använda det i lite nedsättande uttryck. Ibland brukar jag säga om de här Riksförbundet Fon C, det är det vad de heter. Alltså någon som man brukar få komma ihåg som är asatroende. Jag brukar säga sådär, lycka till, respekt, hoppas det går bra för er.
För mig känns det som en väldigt konstig lajvning och jag tror inte jag skulle kunna känna själv att det var autentiskt. På ett sätt så beundrar jag de som håller på med det och jag är väldigt glad. Jag är framförallt väldigt glad att det finns någon som försöker. Jag tror jag ska ta tillvara ännu lite mer på den attityden och tänka på det som Anthony DiMarco säger att en resa av tusen mil börjar med ett enda live.