Martin

För några veckor sedan fick vi ett lyssnarbrev från Bei Yang i Kina. Ska vi kanske ta en titt på vad vd-börjande skrev? Väldigt gärna. Det är en ganska intressant brev. Lantau Island, Hongkong, 14 juni 2017. Kära Martin och Boris, jag lyssnade min intresse på sista avsnittet av Bubblade 13-6, där bland annat den senaste kinesiska incidenten av allmän likgiltighet inför medmänniskans lidande avhandlades.

Det här temat dyker upp med jämn och mellanrum i den allmänna debatten här i Kina. Det mest skrämmande fallet under min tid här. var barnet som blev överkört två gånger och ignorerat av 18 personer 2011. Fenomenet i sig kan även iakttas i mindre skala på vilken offentlig plats som helst, gärna i kösammanhang, där till exempel gamla och svaga utom padon armbågas åt sidan.

Ni här leder det här fenomenet till kommunistiska Kina, Stora Språnget, kulturrevolutionen och så vidare. Men det kan intressera er att diskussionen om varifrån det nationella särdraget likgiltighet kommer ifrån går tillbaka till innan kommunismen fick fäste i Kina. och var en stor del av diskussionerna förda av 4 maj-rörelsen. Det är även ett tema vi så kallade Kina-vetare med jämn och mellanrum diskuterar.

Självaste Liu Xun, som i mångt och mycket har samma position i Kinas litteraturhistoria som vår egen August Strindberg, anförde likgiltigheten hos andra kineser som ett av skälen till sitt författarskap. Han ska ha bevittnat en avrättning av en kinesisk spion i Japan under sina studier där och skrämdes av likgiltigheten hos de kineser som bevittnade detta.

Den stumma massan återkommer i många av hans tidiga noveller, med ungefär samma frågeställningar som vi nu idag gör oss kring det här sista exemplet. Jag har till dags dato och inte klart för mig hur exakt det kinesiska nationaldraget likgiltighet fungerar, och det är helt klart att åren efter 1949 gjorde mycket av det som redan var dåligt sämre.

Bland annat upplösandet av familje- och klanssammanhållningen var katastrofala för det sociala livet. Men den händelse vi nu diskuterar hade kunnat bevittnas även under kejsar-Kina, var det troligen diskuterats på liknande sätt av 4 maj-rörelsens motsvarighet av radiobubblan. Fritarmon är detta kommunismen från skuld i just det här fallet. Vissa skulle till och med hävda att de tidiga socialisterna i Kina trodde att just socialismen skulle kunna vara ett botemedel mot social likgiltighet.

Jag avslutar med följande passage som jag skrev själv 2006 i en text som jag har för mig publicerades i Kina Rapport. Jag bifrågar hela min text kulturkritik och kanibalism, men ber er vänligen ha översikt med den marxistiska tonen i inledningen. Jag var på den tiden fortfarande svårt anstruken av det postkoloniala viruset. Bifrågar även den utmärkta SM-tubiten och Not-tubiten om ni vill läsa vidare på temat.

I det socialistiska Kina från och med 1949 ses en galnings dagbok, först och främst som en kritik mot det feodala samhället. Detta tema existerar som sagt hos Liu Xun, men är bara en facett av hans kulturkritik, som även riktar sig mot de okritiserbara massorna. Fjärde majrörelsens företrädare splittras efter 1919 i olika läger av varierande socialistiska skiftningar.

Liu Shun tillhör här åter de mer skeptiska, till skillnad från till exempel Guo Moruo, som tidigt var övertygad om socialismen som enda räddning för Kina. Som vi såg i Liu Shuns egen berättelse om varför han övergav sitt läkarstudium var dock kritiken av den kinesiska nationalkaraktären och kanske än mer allmänt människans grundkaraktär central.

De rika äter folket, folk äter varandra och bror äter syster. Fjärde majrörelsen kan inte enhetligt hävdas vara socialismens förebådare. Du känner än mindre än så. Detta har dock inte hindrat den kommunistiska rörelsen och senare det härskande partiet att göra honom till en av sina främsta ikoner. Möjligen påminnande svenskar om Socialdemokraternas inlämnande av den lika problematiska August Strindberg i sin kanon.

Detta kräver sin frisering och lektionskritik av de stumma, våldslyssna massorna i Kina till vilka han till slut ändå kände sig främmande, är en av de bortredigerade delarna. Med vänlig hälsning,

Boris

Bei Yang. Jag tycker att Husson är problematisk, och det är ett skäl som håller på att säga att alla intellektuella är problematiska. nästan oavsett politisk inriktning och oavsett land. För det finns nästan alltid en viss avskildhet och ett sätt att se på massorna som just stumma, efterblivna och väldigt ofta avsakna av de flesta goda egenskaper som vi gärna vill se att människor har.

och vilket leder till en viss form av pessimism. Som i och parallellt med detta så finns det ofta den här Det som kan verka vara raka motsatsen är att ett romantiserande av de så kallade massorna, att de är bärare av alla goda egenskaper.

Och det romantiserande kommer sig av att man givetvis vill... Leda massorna, man vill ha deras förtroende och då måste man ju smickra dem. I Kina så är ju Mao Zedong och Lu Sun varandras exempel på de två olika riktlinjerna. Lu Sun som en skeptiker mot massorna och Mao som en person som romantiserar massorna.

Allt gott finns hos massorna oavsett vad man letar efter. Och jag tror inte att någon av hållningarna är riktig helt enkelt. Undertextning.nu Utan att, sådana här exempel som antar tas upp lite grann, som kanibalism. Vi ser ju kanibalism i modern tid i flera länder. Det är ju ett totalt krisfenomen när man börjar bli kris.

Man måste hemskt nog byta barn mellan bongrangårdarna för att slippa äta upp sina egna barn. Men det gjorde man ju också i Ukraina under den av Stalin framkallade stora svärdkatastrofen på 30-talet. Det är väl belagt. Man måste nog ur sina resonemang rensa bort de här... De exempel som kommer sig av en total katastrofalsituation där människor är placerade ut, alltså i en verklighet som vi gudvis inte kan tänka oss själva egentligen.

Och jag tror man måste röra sig bort från de här resonemangen om hur massorna är beskaffade egentligen. Och det här lite lätt anekdotiska tycker jag som både Lu och Mao ägnar sig åt. Och själv tycker jag att Frank Dickerts stora trilogi, den senaste delen, kom snart om Kina under kommunismen, Väldigt intressant alltså.

Därför att det ser man ju hur, vad ska jag säga, vardagskinesen både i staden och på landet faktiskt konstant, trots allt, lyckas utöva motstånd. Genom att luta sig bakåt mot familjen, klanen eller bysamfälligheten. Vare sig det stora språnget eller kulturrevolutionen lyckades intressant nog krossa de här samhällsleden, utdelade hårda slag mot dem.

Men de stod väldigt fast ändå. Ett utmärkt exempel på detta är i modern kinesisk historieskrivning och även i västerländsk historieskrivning om Kina. Där man säger att efter kulturrevolutionen så var det Deng Xiaoping som genomförde de stora reformerna och upplöste jordbrukskollektiv och sådana idiotier.

Men som det dyker tillvisa är det en nys. Det var bara en anpassning till det som verkligen hade hänt på landsbygden. Att bönder på väldigt många ställen i Kina i slutfasen av kulturrevolutionen upplöste skiten själva. Och fortsatte som de hade gjort förut. Så utan allt romantiserande så tror jag det finns en... I den ursprungliga kinesiska mentaliteten som hos de flesta folk finns det en väldigt styrka och förmåga att uthärda, överleva och gå framåt.

Man måste på något sätt gå just till den verkliga historien och inte till de stora intellektuella debatterna om hur folk är mest. För de förs oftast av personer som bara ska positionera sig själva. Man måste ha nyktera, sura historiker som de kutter som inte har något eget att vinna på detta. Vilket både Lou och Mao hade, och andra.

Martin

Det är väldigt värdefullt att göra det som Beijang uppmuntrade oss att göra, att gå längre tillbaka i historien. Att inte vara för fixerade vid de stora händelserna som är allra mest omtalade under det senaste århundradet. Som så ofta går ju sådana här saker naturligtvis mycket längre bakåt.

Och om till exempel en socialistisk revolution ser annorlunda ut i Kina, respektive Ryssland, respektive Sverige. i Sverige till exempel, så beror det på att revolutionerna jobbar med det material de har i respektive land. Det som är avgörande för hur det går för socialismen, om man tar det som exempel, är ju framförallt vilka människor som finns där, hur kulturen ser ut och hur den interagerar med andra utvecklingar.

Så att kommunism hade inte kunnat leda till storskalig moralisk nihilism eller något liknande i Kina om det inte fanns en mustig grogrund för sådana idéer redan innan.

Boris

Det som utlöste det vi diskuterar nu var det här med... religion i Kina och vad de egentligen tror på. Och det är en sak jag inte har grepp på, men som jag gärna skulle se ett nytt läsabrev om från vår... Och det är ju som jag har uppfattat historiskt så har du en överhetskultur som är väldigt sekulär i form av konfessionismen och visst ro på hur statens affärer ska ordnas och ämbetsmän ska vara.

Men samtidigt ser man även i modern tid, någon slags genomslag då och då av olika fall av en väldigt primitiv bild. Naturreligion nästan, alltså värdandet av förfädernas handlade. Det är inte bara att man verkligen värdar vad man förstår. Förfädernas handlade tro på någon som väsen. Och så finns det också tron på hjärtäcken.

Alltså att man, folk i verklig mening tror att okej nu är det jordbävning, då kommer det en stor politisk förändring. Nu är vädret så här, det tyder på detta. Så att vi har en form. I debatten i bland vanligt Folk i Kina, så diskuterar man religiösa föreställningar som är kopplade till en slags ursprunglig naturmistik egentligen, vilket jag tycker är rätt intressant.

Martin

Ja, det är intressant och vi kan hoppas på ytterligare läsarbrev om den saken. Jag tycker generellt att det är intressant att gå tillbaka mycket längre. Gå tillbaks till olika befolkningars ursprungliga idéer och komma tillräckligt långt tillbaka så finns det en sorts gemensamt kulturellt utbruk för hela mänskligheten.

Alla människor tycks ha levt under jägar- och samlarsamhällen för väldigt länge. och det är de sociala strukturer som vi framförallt kan förväntas vara genetiskt adopterade till att leva i. Så det är en sån sak som jag gillar att återkomma till väldigt ofta och sätta saker i relation till. Om man då tänker på till exempel moralisk likgiltighet inför andra människor, oavsett vilka specifika former du tar, men till exempel att om man är ute och går på stan och någon person blir påkörd eller något sånt där.

Går man fram och hjälper eller struntar man i det, går man vidare och så vidare. Den här idén som finns nu för tiden, som åtminstone får läpparnas bekändelse i tid och otid, att alla människor är lika mycket värda, alla människor är dina bröder och systrar, vi är alla en mänsklig gemenskap med en sorts metafysisk syntes genom förenta nationerna.

Tack för mig! på Manhattan. Alla människor förtjänar lika mycket omsorg och man är en sjuk, nästan psykopatisk person. Man tycker att vissa personer är viktigare för en än andra människor. Man lägger ner väldigt mycket ansträngning på att hjälpa vissa och andra bryr man sig inte om alls. Men samtidigt är det ju så att alla människor som inte är fullständigt hjärntvättade och förblindade vet ju att en sån mer selektiv perspektiv och selektiva emissioner är väldigt naturliga.

Det är väldigt naturliga och därför är det också lärare till hans, tycker jag, att tänka på dem som sunda och att föredra. För definitivt var det ju så att människor levde i hundratusentals år, miljontals år. Att man levde i små, små grupper. Små stammar eller vad man nu bäst ska kalla de ursprungliga mänskliga sociala strukturerna.

En sak är vilken hänsyn man eventuellt visade till de andra medlemmarna i samma stam eller samma familj. Men det verkar i alla fall glasklart att människor hade inga särskilda skäl att bry sig om människor som tillhörde andra grupper. Snarare så verkar sådana samhällen, de som överlever idag, det vi vet om, historiskt och så vidare, verkar som att relationer med andra grupper ofta präglades av fientlighet och krig, och ofta just av likgiltighet.

Man såg dem som en del av naturen, som inte berörde en själv, som inte hade någon koppling till ens egna, till exempel, trosföreställningar och sådana saker. Det är vanligt att nästan folk har religiösa idéer. Men de anses bara applicera på dem själva. I regler som som gudarna satte upp just för vårstam. De applicerar inte på andra människor nödvändigtvis. Så att när man skriker i höganski över att man blir indignerad över den här moraliska likgiltigheten, så är det i någon utsträckning i alla fall så.

Jag uttrycker mig lite försiktigt här. Uppminsterna i viss utsträckning så är det så att man då applicerar eller projicerar moraliska förväntningar på människor som är väldigt, väldigt onaturliga. Särskilt i... Ett samhälle som jag föreställer mig att det kinesiska samhället är, i högre utsträckning, ett massamhälle där folk är väldigt anonyma mot varandra, folk är nära in på varandra fysiskt och kanske därför måste hålla desto större psykiskt avstånd till sina medmänniskor i olika lägen.

Det som skulle vara mer intressant att gräva i, det är väl kanske det som det som Bejang delvis är inne på i sitt brev, att den här likgiltigheten även kan drabba egna familjemedlemmar. Och han skriver i en uppföljande kommentar att egna familjemedlemmar ibland kan utsättas värre än främlingar. Och det är lite mer intressant. Men det här med att man inte bryr sig om vad som händer på gatan det är kanske tråkigt och trist att tänka på men eventuellt så är det ett väldigt naturligt beteende.

Boris

Ja, jag tror vi har en moment där också av konfessianismen och av den här Alltså den hårt disciplinerade personen som icke visar någon sinnesrörelse. Det har nästan ett stoiskt drag i folklig kinesisk kultur också som jag tror är ett sätt att adaptera sig till en hård värld där svält och död väntar om hörnet.

Väldigt ofta visar den sig göra detta. Jag tror det är flera olika saker som samverkar. Efter jägarsamhället så får det ofta de stora centralstyrda asiatiska kulturerna där kontrollerna av bevattningsanläggningar och annat och av jord och fördelningar är väldigt viktiga.

Det har en speciell form av asiatiskt produktionssätt och speciella starka statsmakter vilket också formar människors mentalitet. Jag tror att genom tiderna så formar allt det här mentaliteten. Som vi alla är överens om, man måste gå tillbaka och gräva i detta. Och även det här med naturreligioner.

Den jordbävning jag talade om var den som totalt förstörde staden Tangshan. Den hade som effekt av att folk faktiskt trodde att nu är gudarna förbannade. Nu kommer det att hända något. Nya tiderstundar. Och det där är lite nyfiken på hur pass... Varför det fortfarande kan stå så starkt alltså? Det är ju inte så att nu sitter jag på mitt torp i Västmanland och när halva Västmanland brann ner så var det ingen här som trodde att det var ett tecken på någonting. Fast det kanske det var när jag tänker efter.

Martin

Ja, det är spännande tankar där om Västmanland. Det var någonting som jag följdes via Lars Gustafssons blogg som fanns på den tiden. Han var synnerligen aktiv som debattör. Han skulle haft en annan uppfattning i den frågan i alla fall. Vi tackar Bejang så mycket för det här intressanta brevet och hoppas att vi får till för att återkomma till flera av de här frågorna om Kina.