Martin

Vänstern måste återvända till upplysningsideal för att bemöta postmodern alternativhöger. Georg Lukács slog in på farlig väg med försök att härleda radikala slutsatser från reaktionära premisser, enligt skriventer i vänstermagasinet Jacobin. Jag vill säga till att börja med att den här texten är...

Inte att texten är komplicerad, men den är ganska lång och den tar upp en... ...knepig diskussion, men som jag tycker är väldigt intressant. Jag tänker mig både så att det här är nånting som... Även om du inte har någon annan tanke för din del. Ja, ja. Jag ska försöka sammanfatta på något. Jag ska göra ett försök i alla fall. Börja med en övergripande introduktion till den tesen som drivs i den här artikeln. Så det här är två skribenter.

Jack och Bin som är en hardcore vänster-tidskrift i USA. Hårda, traditionella vänster. De menar att de är den typen av vänster som är mot. motståndare till den moderna, identitetspolitiska, postmoderna vänstern. De menar på att vänsterns egentliga ursprung är en upplysningstradition, en sorts rationalistisk, materialistisk upplysningstradition.

De menar att den moderna, postmoderna vänstern är en upplysning. Det är inte någonting som har kontinuitet med vänsterns tradition, utan det är en sorts avvikelse, en farlig avvikelse, att försöka, som de säger om Georg Lukács, det kan du berätta mer om, Boris, för det är en tanke som du har nämnt tidigare i Radio Bubblan. De säger att han har försökt dra vänsterslutsatser baserat på en högerepistemologi.

Det postmoderna filosofiska paradigmet är egentligen inte en naturlig mark för vänstern att så sina frön i. Som jag förstår deras idé då, så är det snarare så att postmodernismen, och mer specifikt ifrågasättandet av upplysningstraditionen, alltså counter enlightenment, det är någonting som vi inte kan ta hand om.

Och som exempel på det här så säger de att det finns folk inom den moderna alternativhögen som enligt deras sätt att se är då ansluter sig till en postmodern filosofisk approach. Som är mer relativistisk, mindre rationalistisk och de gör framförallt ett stort nummer av Jason Giorgiani som är en sån här...

Jag har inte läst hans böcker, men jag har läst lite texter av honom och lyssnat på något föredrag han har hållit. Jag tycker det är spännande att han pratar mycket om Nietzsche. Han verkar vara något sådant som Nietzschean, intresserad av uriranska idéer, soroastriska idéer.

Det återges mycket här hans idéer om hur man kan göra. Hans omläsning av t.ex. bibliska texter med väldigt radikala, udda, kan man säga lite flummiga idéer som han har, som definitivt går utanför ett gängse materialistiskt, scientistiskt paradigm.

Boris

Alltså inte rätt, om det nu är sant som det sägs att han tror på. på rymdskepp som har styrt de hebreiska stammarna så är det ett ganska materialistiskt perspektiv faktiskt.

Martin

Det kan man säga, för det är som de säger också ett hyper-literalist, en hyperbokstavlig läsning av Bibeln. Alltså att när man pratar om till exempel Jave så ska man inte förstå det som en gud, utan som en högrestående varelse. eventuellt en utomjordlisk varelse. Och när Sodom och Gomorra förstörs så beror det på att de blir bombade av flygplan eller rymdsköp.

Att de inte återvänder sig när de bygger upp Sodom och Gomorra beror på att det är radioaktivt, för det var kärnvapen. De har väldigt bokstavliga idéer. Men det finns också en annan tendens här. Det är en sorts relativisering av historiska... Det är hävdvunna uppfattningar och åtminstone en antydan av att det är inte bara den historiska riktigheten i de här idéerna som är viktiga, utan det handlar om att bygga ett narrativ och påverka vilken...

Vilken epistemologisk inställning folk har till de här frågorna. Och att det kan göra skillnad till exempel hurvida människor är öppna för förekomsten av ESP-fenomen eller inte. Det här är lite sidospår. Det jag tycker är intressant med det här är frågan om upplysningsparadigmet kontra motupplysning och postmodernitet och hur det förhåller sig till politisk höger och vänster.

Normalt brukar vi förknippa den postmoderna anti-upplysningen med en tydlig vänstertendens. Här ger de ett motsatt perspektiv och jag är för min del benägen att ge dem rätt. Jag tror inte jag är överens med dem så här mycket. Vi har olika perspektiv på många sätt, men i just den här frågan så har de en viktig poäng.

För min personliga del, min personliga intellektuella och andliga utveckling, så har jag definitivt upplevt ett liknande skifte. För min del så börjar jag med... Jag intresserade mig för andliga idéer, vidare filosofiska idéer som fick mig att börja frågasätta det modernistiska, rationalistiska paradigmet och upplysningsdogmatismen som jag mer och mer kom att uppleva det som.

Det i sin tur gjorde att jag började frågasätta idéer om samhället och rörde mig om det. kan man säga högerut politiskt, man ska använda de uttrycken. Att jag sen rörde mig högerut politiskt ledde i sin tur till att jag började se mer kritiskt på den hävdvunna historieskrivningen. Till exempel vad det gäller upplysningens roll i idéhistorien.

Så att de här två tendenserna har definitivt varit kopplade till varandra och självförstärkande i min egen intellektuella utveckling. Och jag vet att jag inte är ensam om det. Så jag tror att det ligger mycket i det här. Att vänstern hör upplysningen till och är intill förkopplad med upplysningen. Och en genuin höger.

Det vill säga en rörelse som motsätter sig vänstern, den progressiva rörelsen, måste också ifrågasätta upplysningsprojektet och kanske till och med gå via någon form av postmodern kritik av upplysningsprojektet för att komma framåt och komma till rätta med den progressiva kansen som har samvetit i sitt grepp.

Det var bara ett försök att introducera den här idén som jag tyckte mig snabba upp från. Jag ska säga att om ni läser den så kanske ni blir förvånade för den handlar om mycket annat och mycket detaljer om Jason Giuliani och sånt där. Men jag tycker det var ett spännande tänk på det i alla fall. Jag skulle vara nyfiken Boris på att höra mer om Georg Lukács. Lukács, jag vet inte hur man uttalar hans namn. Som de säger då, vänster etik med höger epistemologi.

De beskriver hur man har försökt härleda progressiv politik som frihet, jämlikhet och solidaritet. ur en mer traditionell världsåskådning som var kritisk till upplysningen?

Boris

Ja, jag ska strax prata mer om honom. Men jag förstår hur du tar sats i den här artikeln. Fullt begripligt. Jag kan se en massa sådana här problem ur mitt eget perspektiv med artikeln eftersom den är så... Det väcker på ett, det blir många plan där, men på ett grundläggande plan när jag läser den här så väcker den en sådan monumental misstänksamhet hos mig.

Det har ju blivit så vanligt nu att människor är politiskt verksamma och sen vill de visa att de tillhör någon slags lång tankelinje och då kastar man sig över kompendierna och rycker ett damm här och där och ett löserrikt citat. Och så kokar de ihop någon slags soppa på detta som ska visa vilken tanketradition de själva tillhör.

Och det är vad tycker de här herrarna gör alltså. Den här texten är ju... Alltså jag litar inte ens på vad de säger om Giorgiani. Därför får du gärna berätta mer om det du har läst hittills och hört av honom. Därför att jag kan ju bara titta på de tänkare som nämns här och hur de beskrivs och hur de arrangeras på olika spår i det historia och historia.

Och jag känner att, nej men vad fan... Det här alltså... Det här är inte bra. Den startar en debatt, men den startar en debatt som... Debatten startar av människor som bara vill skydda sina nuvarande positioner i dagspolitiken och koka ihop en slags politisk program och idé, en ideologisk riktning genom historien. Många av de tänkarna som de nämner här är ju väldigt komplexa.

En del av dem, alltså en riktigt bra tänkare är ju en tänkare som ingen riktigt kan göra anspråk på. Det är för att du kommer alltid mötas från någon annan sida och säga att nej han är egentligen våran. Sådana tänkare tycker jag är spännande. När det gäller Lukács så är han, han är ju inte samma sak där. Det är svårt att strukturera vad jag ska säga. Tar man Lukács så är det så här att väldigt vanligt i den politiska debatten sen 1956 eller tidigare så har han betraktats...

Man har länge viftat bort honom som en genuin skitstövel. Vilket han också var, på det personliga och moraliska planet. Först är han ju älgestalinist och lyckas karva ur en position som kulturkommissarie, kommentärn och berikningsgivare för vilken litteratur som är bra och vilken som är dålig. Efter andra världskriget lyckades han skaffa sin stark ställning i ungarna också.

Han är alltid en överlevare. Han är den typen av intellektuell som är jävligt begåvad, jävligt bildad. Men samtidigt lyckas han alltid... Han behåller alltid en grundläggande uppfattning som han tycker är intressant. Men han lyckas alltid ornera och dekorera den på ett sådant sätt att oavsett vem som har makten så överlever han och klarar sig.

Och det gör att det är lätt att se honom som en skitstövel. Och det fascinerande är att han överlever ju ungen också. Och när en mer frihetlig skola bland de framförallt ungerska filosoferna och även en del ekonomer, den kallade Budapestskolan, växer fram och är kritisk mot systemen i Östeuropa och de, vad ska vi kalla det, den ryska tolkningen av marxismen, så står de faktiskt under Lukács beskydd.

De hade inte kunnat växa sig så starka om inte han hade manövrerat för att... De skulle kunna fortsätta arbeta och verka på olika sätt. Så en komplex person. Men det grundläggande hos, det är det jag tycker den här artikeln missar, när man ska försöka placera in honom, om man tittar på hans, den hårda kärnan i hans tänkande. Så, alltså, det finns ett fält där Där jag menar att det går inte att...

Det blir för enkelt om man genom historien drar en slags motsatsförhållande mellan upplysning och romantik, eller upplysning och romantisk reaktion. För om vi tittar på begreppet upplysning, vi har diskuterat lite grann förut, så är det ju ett oerhört komplext rörelse, upplysningen. Men...

monumental spännvidd mellan de som idag etiketteras som upplysningsfilosofer och upplysningstänkare. Och det finns ju en, alltså de riktigt genuina, benhårda, materialistiska upplysningstänkare, till exempel i Frankrike som Didier Ohalenberg och Leopardi Italien.

Det är UU. De och deras efterföljare utvecklar också teorier och uppfattningar som pekar på det här, hur oerhört viktigt det är med naturen, miljön och människans samspel med natur och miljö. Hur det spelar roll vilken del av världen i Europa man bor i. Och de är ju oerhört intresserade av att diskutera, försöka förstå de religiösa uppfattningar, de tabun, de sager, de mytologier och så vidare.

Och religioner också, som växer fram ur människors vitt skylda levnadsbetingelser. Så de har ju en oerhörd... De betraktar ju inte en del andliga uppfattningar som sanna men de betraktar dem som reella. De spelar en väldigt stor roll. Och det är den här delen av upplysningen som man ska placera in Lukács.

Lukács är en benhård materialist men oerhört fascinerad av mentaliteter, ideologier och religion. och han ser också ett positivt värde i dem. Alltså det finns ju ett starkt romantiskt och faktiskt reaktionärt drag hos Locarge. Det mest, bland hans mest intressanta texter är ju hans texter om fransk 18-tals litteratur och kanske framförallt om Honoré de Balzac och den så kallade realismens seger.

Därför att Barsak var ju reaktionär, royalist, massa andra saker som inte är så trevliga. Extrem kaffedrickare också. Han dog av sitt monumentala kaffedrickande. Men, som Lukács påpekar, att just detta, att han är som benhård reaktionär och realist, gör att han faktiskt ser verkligheten mycket klarare.

Och att hans romaner om 1800-talets Frankrike är mycket mer realistiska och ger en mycket bättre vägledning och förståelse för vad som händer i Frankrike. Och att han är mycket mer inblandad. Det är det som dåtidens mer progressivt utopistiska västerradikala författares romaner gör. Från upplysningen så går det alltså, det finns en mycket tydlig linje där, från Diderot över Leopardi som jag sa och bort till William Morris som är stenhårda materialister men som också har ett, i brist på bättre uttryck, så måste jag använda ett uttryck, ett reaktionärt och romantiskt drag.

Så att jag köper inte den här textens... Egentligen inte din heller med den här uppdelningen, upplysning och romantik, därför att det är en överhetens uppdelning som ska lura in oss i fel diskussioner helt enkelt.

Martin

Oerhört en intrikat och komplicerad fråga. Upplysningen som fenomen, är det i ens sammanhållet fenomen? Men det är ett väldigt svepande begrepp som beskriver många olika tendenser i en väldigt lång period. historisk epok?

Boris

Jag är livrädd i ett fånigt uttryck, men jag skyr så länge just den här jävligt enkla uppdelningen. Alltså kategoriseringen, det gäller inte bara upplysning och romantik, utan det gäller kategoriseringar överhuvudtaget. Man måste gå på tänkarna och ner under de begrepp som man har.

Vi har ju ofta pratat här om att seglaren skriver historien. Men seglaren skriver också historien när det gäller idehistoria och kulturhistoria. Och köper de gängse uppfattningarna då menar jag att då missar vi väldigt, väldigt mycket. Och vi missar det intressanta spänningsfältet där materialism möter romantik och reaktion faktiskt.

Martin

I hög utsträckning när vi pratar om upplysningen så pratar vi om egentligen hela vår kultur, hela vår civilisation. Den epok och den värld som vi lever i. Den har såklart enormt mycket spetiga tendenser, inre motsättningar och så vidare. Men om man ska försöka ringa in på något sätt den här konflikten eller den här distinktionen så skulle jag tänka som en...

Jag har ändå de här reaktionära, upplysningskritiska tendenserna. Men det måste ändå vara en dubbel led, för det finns många saker i den här epoken som är tätt ihopvävda med de saker som jag har ett problem åt, som jag ändå ser som positiva. Det är kanske den här materialistiska inriktningen ändå, som du pratar om.

Jag kan ju se till exempel att... Ekonomiska utvecklingar i Europa har varit väldigt fruktbara, den kapitalistiska utvecklingen om man så vill. Och det har funnits en väldigt uppfinningsrikedom, vetenskapliga och teknologiska utvecklingar. Många av de där sakerna som jag åtminstone tvekar att säga att det skulle varit bättre för mänskligheten om vi inte hade haft de där sakerna.

Då hamnar man i någon slags anarko-primitivistisk position. Och även om jag själv ibland fantiserar om en sån position, så är det inte så jag faktiskt ser på saker och ting. Samtidigt så verkar det som att samma kultur, samma underliggande processer som leder till de här materiella framstegen också för med sig en sorts själslig baksida.

Och sådana saker som jag reagerar mot, det är till exempel hög mod. som verkar vara oupplösligt förbundet med de här framstegen. Det är ett sorts intellektuellt högmod som väldigt snabbt leder till en drift till centralisering. Centralisering av makt och skapandet av kontrollsamhällen.

När man expanderar den här idén om att människan kan behärska naturen, kan behärska det materiella, och sedan börjar man se även människor och människorsamhällen. som materiella saker som ska analyseras och kontrolleras. Och slutpunkten, den logiska förlängningen av det sättet att tänka verkar vara den typen av samhälle som vi lever i idag, med så här enorma, monolitiska stater som lägger sig i precis alla delar av samhällslivet och där man har i princip utraderat människors känsla av individualitet och frihetstörst.

Och därmed underminerar man också... De här essentiella drivkrafterna som egentligen är kärnan i de här materiella utvecklingarna. För de bygger på att man har släppt lös individernas kraft. Men det finns också andra, kanske mer själsliga dimensioner. Jag har hört uttrycket någon gång att man pratar om en avförtrollning av tillvaron.

Förr i tiden hade människor en helt annan världsförskådning. Alltså i grundläggande existentiella aspekter av hur man såg på världen. Allting är avsakraliserat nu. Allting är väldigt materialistiskt och individualistiskt. Det finns ingenting bortom det du kan ta på, känna på och lukta på.

Det här har en del väldigt dåliga konsekvenser. Jag tycker ganska uppenbart, när man tittar på historien, att det inte funkar så bra, det här med avförtrollningen av existensen. Problemet är inte att det finns... Det här kanske blir lite postmodernt. Problemet är inte att det finns en specifik förtrollning, att det finns en specifik religion, till exempel, som är korrekt och därför måste följas och implementeras.

av alla människor utan problemet som jag kan se på ibland i alla fall. Det är att det verkar inte fungera. att inte tro på någonting. Det skapar väldigt dåliga samhällen och det beror förmodligen på att det skapar väldigt dåliga individer. Det finns någonting i människors psykologi som kräver mer än bara den här materialistiska, matematiska, ganska avskalade världsbilden.

Det leder till en andlig fattigdom i enskilda människor som i sin tur blir en samhällelig, en kulturell fattigdom. Och där är det kanske det mest essentiella är kanske inte just en specifik kulturell tendens eller andlig tendens utan att vi måste ha någonting snarare än ingenting.

Boris

Alltså det där var väldigt väldigt vackert uttryckt. Där är vi 112 procent ensa. Men då måste det också ha funderat på följande. Vilket jag gör ibland. Som sagt, vi är en som... Den här... Den problemställning du linjerar upp med... Vad man skulle kalla det här avförtrollingens problem. Och att samhällen där oavsett samhälle och tid, där människor inte behåller en känsla för jag tycker romantiska är ett bra uttryck.

Nyfikenhet, insikt om att det finns mysterier på alla plan, även de materiella planen. Naturen. Vi har ett stort mat av avförtrollning i världen. Men går det över huvud taget att göra något mot detta? Hur får man människor att... Det är ett val som, ju längre utvecklingen går på de spår vi är inne på, oavsett samhälle, så låter sig faktiskt människor avförtrollas.

Uffe som vi pratade om, han har inte låtit sig avförtrollas. Han har dragit sig undan för att försöka förstå, hoppas jag, varför alla andra är så förtrollade av den verklighet de har omkring sig. Jag ser ett grundledande väldigt stort problem där. Man kan inte påbjuda.

Martin

förtroldning på något sätt. Det är en väg framåt, en trappa, upp för vilken vi klättrar, mot bättre och bättre tillstånd. Jag ser inget skäl alls att tro att det skulle vara så. Absolut, det där är en av vårtids stora farliga myter.

Och jag har tänkt jättemycket på det här problemet. Hur skulle världen i stort kunna utvecklas på ett annat sätt? Och till exempel, jag har ju varit inne på den här idén med att kanske att Europa skulle kunna återvända till kristendomen. Kanske katolicismen som ändå är den starkaste, största kristna tendensen är väldigt urolig. Eller kanske den ortodoxa kristendomen som är kanske ännu mer autentisk, liksom själslig tradition.

Men samtidigt, ja... Ärligt talat så kan jag inte riktigt se det. Jag kan inte se framför mig hur Europa faktiskt återvänder till kristendomen. Jag kan inte se någon annan tradition heller. Jag är ganska pessimistisk och vill bara påpeka de här samtalen bland att det är möjligt för en kultur, en civilisation att gå under. att helt enkelt försvinna och inte finnas längre för att den tappade sin andlig energi. Det finns ingen naturlag som säger att den västerländska civilisationen måste överleva.

Boris

Väl värt att betänka. Och där vill jag ansluta till just det du tar upp om det. Att det ligger inbyggt hos en del av upplysningstänkarna att det måste finnas en väg framåt. Vi måste kunna stiga uppåt mot ljuset hela tiden. Och till de glömda och faktiskt väldigt bespottade...

utskott från upplysningen, något som alla sidor hackar på sig med förakt på. Ur framförallt den franska upplysningen och i viss mån också den tyska så uppstår ju tanken på att världen som den ser ut, i den mera de samhällen man har kring sig i Frankrike och Tyskland, det här går inte att göra någonting åt.

Vi flyttar. Det är faktiskt en periodstarka rörelse av att man flyttar till USA och upprättar sina egna samhällen. Väldigt många i Texas, alltså det fanns fantastiska små samhällen av... Byggda av fransmän eller tyskar. Många radikala socialister som verkade i sin del av upplysningstraditionen.

Men hade gett upp om sin del av västerlandet och ville börja om. Bruka jorden, bygga upp små samhällen baserade på hantverk och enkelindustri. Och de där har alltid skånat och bespottat så att de inte finns kvar. Men eftersom jag har ett romantiskt drag också så tycker jag att det är bland det vackraste under 1800-talet, de försöken. Och det är mycket mörrat att det är sådana försök man ska ägna sig åt faktiskt.

Martin

Det är definitivt min slutsats och det som har varit vägledande för mig, till exempel i Bubbla-projektet och andra saker som jag hållit på med de senaste tio åren. Vi kanske inte kan göra någonting om samhället är stort. Förmodligen så kan vi inte det. Det är förmodligen förgäves och ett dåligt sätt att hänga energi, att försöka påverka civilisationens övergripande utveckling.

Det finns kanske en person var femte, var tionde generation som har den typen av kapacitet att ännu mer. En enda person kan liksom rikta om världens utveckling, kanske. Men jag är inte en sån person i alla fall, så vad kan jag göra? Och jag tror att det finns stor potential för enskilda människor och smågrupper av människor att bryta sig loss, skapa egna samhällen och återskapa och återvinna de bästa delarna av kulturen och skapa en värld.

Ny kultur. Jag har ju i ett grund och väldigt Nietzscheanskt perspektiv. Det är min filosofiska bakgrund. Och där tycker jag att det finns en väldigt hoppfull, väldigt optimistisk tanke. Att starka, kreativa personer faktiskt kan delvis återskapa och delvis nyskapa en kultur på helt andra premisser än de här moderna, upplysta, rationalistiska premisserna.

Men det bygger på att då måste man ha ett mer romantiskt perspektiv kanske. Våga drömma, ha visioner, ta många stora kliv ut i det okända. Ta stora risker för att försöka skapa någonting nytt. Men det är för mig en väldigt inspirerande vision. Och det är någonting som vi rent faktiskt kan hålla på med. Och som kanske våra barn och barnbarn och deras barn kan hålla på med. kan göra även om civilisationen runt omkring oss är satt i förfall.