Transkribering
Kritiken mot vänsterhegemonin går som en röd tråd genom Lars Gustafssons gärning
Martin
Peter J. Olsson. Kritiken mot vänsterhegemonin går som en röd tråd genom Lars Gustavssons gärning. Det här är en artikel från Svensk Tidskrift. Med rubriken En ide odlar ett död. En väldigt fyndig rubrik. Som är en av de bästa runorna över Lars Gustavsson hittills. Lars Gustafsson, en av Sveriges absolut största författare, poeter, filosofiprofessor, samhällsdebattör och många andra saker, avled i söndags.
Nu har vi försummat att ta upp den här saken i tisdags-sändningen och torsdags-sändningen. Därför sa vi att vi ska säga någonting om Lars Gustafsson idag. Lars Gustafsson är ju en av mina stora personliga idolar. Jag har pratat om honom tidigare i radion flera gånger. Han betydde jättemycket för mig. Jag läste hans böcker när jag var liten. En av hans böcker som heter Det sällsamma djuret från norr hittade jag jättetidigt.
Den råkade finnas i mina föräldrars bokhylla. Och jag blev fullt ut fascinerad av den här boken. Jag tror inte det finns nån bok som jag har läst så många gånger som den här boken. Jag hittade ingenting som var liknande. Den är ganska tunn. Jag läste den igen och igen tills den fysiskt gick sönder. Omslagen började falla av och sånt där. Den boken är väldigt ovanlig. Den är inte alls typisk för hans produktion.
För mig var den bara som en märklig inkörsport. Det är en samling science fiction-novellor. Men för det var alltid en sorts filosofiska essär. Man utforskar ett antal filosofiska frågor inom ramen för en mycket märklig och fantasiägande science fiction-rättelse. Men för mig blev det här ett sorts startskott för flera saker i mitt liv.
Dels så fick jag en riktig igångsättning av mitt intresse för filosofi. Jag började grubbla med frågorna och blev väldigt sugen på att läsa mer. Och sen ägnade jag under åren väldigt mycket tid åt filosofi. Och förutom att jag pluggade på universitetet så höll jag på väldigt mycket för min egen del, privat, när jag var yngre.
Det är inte till så liten del på grund av Lars Gustafsson som jag börjat komma igång med det här. Men framförallt för min del språket. Jag blev helt trollbunden av att det var möjligt att skriva så otroligt bra som Lundqvist och Sonja. Jag fattade inte vad, liksom hur? Hur kan man ha en sån kontroll över språket? En sådan nyans, rikedom, behärska så många olika olika stil, nivåer och uttrycka sig så så sublimt perfekt så att jag blev. Jag blev också väldigt taggad att. Jag insåg att jag aldrig kunde skriva som Lars Gustafsson. Det är en höjd som jag aldrig har aspirerat till. Men det blev ändå liksom...
Boris
Nu var du lite för svensk där, alltså. Kom igen nu. Så där får man aldrig tänka.
Martin
Ja, kanske. Men jag har inte den ambitionen. Jag har ingen ambition att bli en stor författare eller poeta eller något sånt där. Men däremot för mig så är det inspirerande att ha en sån, att ha en referenspunkt. För det gör att jag alltid måste bli bättre. Jag alltid måste anstränga mig mer. För att jag är fortfarande inte alls lika bra som Lars Gustafsson. Jag tycker det är... För mig har det i alla fall varit i praktiken ganska inspirerande. Dessutom så har han varit en idol för mig.
Jag har bundrat på honom, läst många av hans böcker. Så när han började dyka upp på internet så var det som julafton för mig. När han startade en blogg, han gick med på Facebook. Jag började följa honom på Facebook och läsa hans uppdateringar. Han kunde publicera en dikt på sin blogg eller skriva ett politiskt inlägg på Facebook. Han var väldigt engagerad bland annat i skogsfrågor. Han var ute och tog bilder av Karlhyggen i Västmanland och skrev om skogspolitik.
Riktigt härlig magsur, gubbjävel ofta i sina politiska kommentarer. Jag tyckte det var otroligt häftigt att den här upphöjda titanen från min barndom plötsligt fanns på Facebook. Efter ett tag tog jag emot till mig och klickade på att jag skulle lägga till en som vän. Efter ett tag fick jag bli Facebook-kompis med Lars Gustafsson.
Jag följer honom nästan dagligen. Det är sådana intressanta saker han skrev. Jag uppskattar honom ännu mer för att han gjorde sig så tillgänglig. Och att man kunde ha den här direkta kontakten med honom på Facebook. Jag är väldigt glad. Nu är Lars Gustafsson död. Vi kommer inte få läsa mer saker av hans penna. Men jag känner ändå att jag fick nästan mitt lystmäter under de här sista åren. Han var så otroligt levande och närvarande.
Boris
Tack till elever och personal vid Kronobergs- –för att de har lyssnat på min kvällsång.
Martin
Tack till mig själv. Vad säger du, Boris, som har varit med lite längre? Du måste ju minnas hela Lars Gustafssons karriär. Jag tänkte på det tidigare, att han... Nu när Lars Gustafsson är död, då måste det innebära att du är numera världens äldsta levande människa. Ja, faktiskt. Jag tror att det var han som hade den innan. Men jag tror ändå att du kommer ihåg när han slog igenom.
Boris
Ja men jag gör ju, alltså i stort sett gör jag faktiskt, inte riktigt men hans andra genombrott kan man säga. Och alltså egentligen är det ju väldigt sorgligt det här med Lars Karlsson, inte att han är död. Det ska vi alla göra någon gång, utom jag. Men hur han har behandlats i svenska media och i det offentliga samtalet.
Det är för att nu har ju kultursidorna fyllts alltså med, du kan inte öppna en kultursida eller ett magasin utan att det är minnesorder över Lars Gustafsson och många ser det inte lika välformulerat som du om den personliga betydelsen men det är som vanligt i Sverige när någon dör så.
Berättar man hur viktig han var, vilken stor författare, hur stor han var internationellt och så vidare. Men jag som har varit med så jävla länge som sagt har ju kunnat följa processen när hur Lars Gustafsson gradvis och med tiden allt mer accelererande stöts ut ur det svenska kulturlivet och faktiskt isoleras.
Därför är det intressant att ta upp det här med hur han blev väldigt aktiv på sociala media. I Sverige var det ett sätt att etablera sig och nå ut. Därför att här fick han aldrig en plattform faktiskt som han sen hade ute i världen. Vad skulle jag säga? Jo, själva grunden för detta är ju att Dels när han kommer med sin stora svitsbricka i muren, fem stycken fantastiska romaner.
Avslutningsromanen En biodlares död fyllde samma funktion för mig som den här science fiction-grejen gjorde för dig. Efter att jag läste En biodlares död så blev jag faktiskt, det kan ha varit 22-23 års ålder. En helt annan människa. Det är en liten märklig roman om en folkskollärare som inser att, nej men jag kommer antagligen dö men han skiter i det där helt enkelt på något sätt utan ägnar sin sista tid på jorden att ta hand om bina och fundera på livet, smärtan och döden.
Det är en väldigt lugnande bok. Helt enkelt. Som jag aldrig har vågat läsa om, som du gjorde med din bok. Det är för att jag är så rädd att den där, någon slags livslång förtrollning och inre lungor ska brytas. Men det är den här tiden med Sprickerna i muren som han börjar se till att han måste stötas ut ur det svenska kulturlivet. Det är för att de här fem romanerna är ett stormangrepp faktiskt på.
Den socialdemokratiska förtryckarstat som börjar växa fram och liksom lägga en Obehagligt död och kall hand över Hela samhällslivet Och han är ju inte ensam där, alltså numera faktiskt bortglömda författare som Svender Blang Och Sven Fagerberg som Olsson nämner här, vi har en väldigt vildsin debatt i den här tiden i Sverige där de här tre författarna går till angrepp mot vad de gemensamt kallar för vänsterfascismen.
Det här är ju borta nästan ur diskussioner och det nämns ju inte om alla minnesord över Lars Gustafsson. Och det nämns ju inte det ständiga hackandet från på honom, hans ställningstagande för Israel, hans ställningstagande mot terror och Han gjorde sig politiskt omöjlig i Sverige, gentemot massmedia och kulturvänster.
Därför blir det trippelobehagligt att se hur alla de här människorna berättar. De är viktiga och stora, för det tyckte de ju inte. När han levde och skrev så höll de med honom långt bort. Som Jan Gio omnämnde honom i en debattartikel, den här bortglömda universitetslektorn någonstans i USA. Han var fruktad och föraktad, vill jag nog påstå, av det svenska kulturlivet.
Därför att han var alldeles för intelligent, alldeles för bildad och alldeles för självständigt tänkande. Den som sätter sig och skriver en biografi över Lars Gustafsson med rätt utgångspunkt, det kommer att kunna göra en väldigt... bra skildring av det svenska samhällets slutliga förfall och död nästan faktiskt. Han är väldigt viktig på alla sätt, ja.
Martin
Han hade nog väldigt annorlunda utgångspunkter från 50-talet när han började skriva och publicera sig och sånt där. Men sen under 70-talet så blev det väl tydligare i praktiken att han hade tagit en annan inriktning till en ny inriktning. Han var ju ändå, får man säga, en högerintellektuell. Han var väl på ett sätt... Det var fan så ambivalenta politiska uttryck.
Men under 70-talet gick han mer i en konservativ riktning. Och på ett personligt plan konverterade han till judendomen i vuxen ålder. Och det här måste ju ha gjort honom till en enorm särling i debattlandskapet i Sverige.
Boris
Ja, alltså, debatten bara kring hans konvertering till judendomen, den tycker jag är lite knepig i sig. Där skulle de gärna diskutera med honom hans argument för den. Men debatten, alltså han blev ju så förföljd och föraktad för den här konverteringen. Och de grunder han redan gjorde för. Av politiska skäl, för att man såg det som ett ställningstagande för Israel, vilket det i mångt och mycket också var.
Och mot den palestinska terrorismen. Men det är också bortsuddat nu. Allt det som då han avskyddes för är ju bortsuddat. Och vi nämnde Jan Myrdal tidigare. För mig är en av de viktigaste böckerna de senaste årtiondena faktiskt hans. Den bok Gustafsson och Mydahl skrev gemensamt, den är onödiga samtider, den är alltid värd att läsa om.
Och den skrev till och med Olof Lagerkrantz ett extremtatiskt ledartikel om. Där han mest var förbannad för att de visade hur bildade de var, det störde honom väldigt mycket. Så fick man inte skriva av Aram. Och det var ju också livsfarligt för det svenska kulturlivet att man på det här ganska förutsättningslösa och bildade sättet som Myrdal och Gustafsson gjorde diskuterade väldigt viktiga frågor. Och att man från olika utgångspunkter var ganska överens om att vi lever i en onödig samtid. Det behöver inte vara som det är.
Martin
Det är en oerhört intressant bok som kan man säga är ett sådant samtal mellan Lars Gustafsson och Jan Myrdal. Där de har väldigt olika utgångspunkter, filosofiskt och politiskt. Byrdal var naturligtvis, som han alltid varit, marxist, hard core marxist. Lars Gustafsson var, jag vet inte hur pass konservativ han hade blivit då, men han var åtminstone liberal.
Han var mer, tror jag, ett av de klassiskt liberala, liberal-konservativa hållet redan då. De har samtalet inom den här boken och kommer fram till märkligt liknande slutsatser. Det är superintressant tycker jag, att de har det här civiliserade mötet och resonemangen. Och hittar de här gemensamma berömningspunkterna. Det är många saker i hela den situationen som man förstår är väldigt provocerande för Olof Lagerkrantz och andra.
Den har getts ut flera gånger till. Den finns utgiven på Manifests förlag, en modern klassiker. Den går fortfarande att få tag på. Man kan ofta hitta den i pocket. Det rekommenderas. Titta på den väldigt intressanta boken. Jan Myhden har förut skrivit en runa. Det är väl Lars Gustafsson som kom ut här för någon vecka sedan. Där han pratade om sin personliga relation till honom, de här samarbetena som de hade.
Det är intressant att tänka på tycker jag, att Lars Gustafsson aldrig... Han blev ledamot av Svenska Akademien, som brukar betraktas som en av de finaste panasserna som man kan sitta på. Men han var tydligen aldrig aktuell för att upphöjas dit, trots att han är en fantastisk författare, men han är också oerhört lärd, oerhört bildad och mångsidig. På ett sätt som borde passa för akademin.
Han är också akademisk. Svensk akademi har stark koppling till universitetsvärlden. Lars Gustafsson var också akademiker och filosofiprofessor. Verksam under de sista åren innan han gick i pension i Austin, Texas. På universitetet där. Men han har också varit gästprofessor i Berlin och på många andra ställen. Man kan tycka att han skulle ha den ultimata profilen för att vara akademiledamot.
Men så blev det inte. Det kanske har någonting att göra med de här politiska problemen som vi har pratat om hittills. Sen kan jag tänka också att om det var så att de inte kunde sätta den i akademin så kunde de åtminstone genom litteraturpriset. Det var det minst de kunde göra. Men så blev det inte heller. Jag brukade alltid hålla tummarna varje gång i oktober när akademin berättade om en så fort det hette priset. Jag satt alltid och håll tummarna för att Lars Gustafsson skulle få den eventuellt. Men det hände aldrig.
Boris
Martin
Ja, jag tycker det var lite intressant i alla fall att läsa alla... Alla artiklar som har skrivits om honom senaste veckan tycker jag alla känns ganska snuttiga och pliktskyldiga på något sätt. Därför gillade jag just den här artikeln från Svensk Tidskrift. Där Peter E. Olsson är lite mer intressant.
Boris
Han lyfter fram det politiska draget hos Gustafsson, vilket är viktigt. Man önskar att någon faktiskt går till läggen och visar hur Gustafsson faktiskt... befann sig under konstant angrepp av tongivande personer i det svenska kulturlivet. Och återigen, vi ser hur sådana viktiga författare som Fagerberg, den gamla sympatiska ingenjör men också välskrivande samhällstänkare, och Der Blank, de existerar inte i det offentliga samtalet, alltså inga annat jävla europeiskt land.
kan författare försvinna på det här sättet ur debatten med sina verk som de gör i Sverige. Det finns inget... Har du fel ståndpunkter så riskerar du att försvinna under din livstid och definitivt efter att du är död. Och vi kommer att se det här med Lars Gustafsson också alltså. Nu är minnesorden skrivna. Snart finns han inte i samtalet längre.
Martin
Men en sak som är värt att påpeka apropå det som du säger nu, Boris, är att Lars Gustafsson är en ganska okänd figur i Sverige. Definitivt jämfört med kvaliteten och bredden på hans produktion. Men han är väldigt, väldigt stor i andra länder. I Tyskland är Lars Gustafsson en enorm hjälte, en firad författare som anses vara väldigt viktig författare och tänkare.
Jag skulle säga att han har varit betydligt mer känd i Tyskland än han har varit i Sverige. Han är också en älskad och stor författare i Frankrike. Han har fått många tysk och franska litteraturpriser. Alla hans böcker blir översatta direkt till tysk och franska. De anmälds med högprofiledresumtioner. Vanligt folk läser de här böckerna. Det är alltid ett storhändelse i Tyskland när det kommer en ny Lars Gustafsson-bok.
Så han kommer inte bli bortglömd i Sverige. Men han kommer definitivt att leva kvar i mer civiliserade länder– –som alltid uppskattat honom mycket mer än vad Sverige har gjort.
Boris
Martin
Säger du, Boris, får jag ta min friheten att läsa nånting från Lars Gustafssons penna?
Boris
Martin
Mm. Frågan är vad vi ska välja här. Jag har inte riktigt bestämt någonting. Vi har en som heter brev till en tiran. Köp den.
Eller är det helt enkelt så att dina ryttare, dina brevduvor, dina en gång snabba skepp rör sig i ett annat tempo nu? Slitna astmatiska hästar, luggslitna sjuka duvor, och skepp med gissnande däcksplankor och ett uselt ruttnande tågvirke. De återkommer allt mer sällan och ofta med tråkiga nyheter. Breven från imperiets utkant är allt färre.
Finns de längre imperiets utkanter? Nerfallna murar, plöjar riktning övergivna gränsfort. Fruktar man dig inte längre? Eller är det helt enkelt så att imperiets utkanter numera går också som knivskarpa linjer genom din egen trötta gubbsjäl? Du ville sova nu om det fanns plats för sömn. Du ville glömma om det fanns plats för glömska.
Och vi ville gärna glömma dig, den fromme som förlorade alla sina söner och hustrur, fick nya hustrur, ny boskap, nya söner. Så återställdes rättvisade slut, de största förbindelserna reparerades, och Job dog mätt av år som det heter. Men vem tar sig an de första sönerna, de första hustrurna, de första döda lammen? Vem för deras talan bland de döda?
När du ej längre finns att hata. Ja, nu ungefär så politisk som Lars Gustafsson blir i hans hans poesi. Det är ju framför allt de här romanerna Sprickorna i muren. Som är mer tydligt politiska och som har den riktiga som är som en riktig slägga inne i välfärdsstaten.
Boris
Jag är så tyst här. Jag blir så... Ofta när jag liksom läser eller hör en Lars Gustafsson-dikt så vill jag bara gunda för mig själv helt enkelt och begrunda. Men vi pratar på. Den är förstås väldigt bra. Vackert framförande också.
Martin
Får jag kanske läsa en till? Ja. En dikt som har citerats ganska ofta de senaste dagarna. Men den är faktiskt väldigt bra. Den heter Om allt som ännu svävar. Min grav syns ännu inte någonstans. Och alltså svävar också jag, vilar, men själv ovetande, också jag i ett lufthav. Svävande med de svävande, levande med de levande, vilande med de vilande, och, kanske också, utan att veta det, död med de döda.
Det finns inget ord för detta. Det är ett sätt att sväva. I lufthavet som gammaldags ballongfarare. Och detta lufthav är du själv. En gång i Texas, klockan sex på morgonen, simmande över det kristallklara vattnet i en mycket djup simbasäng, avsedd egentligen för simhoppare, blev simmandet plötsligt svävande för mig. Seende ner genom simglasögonens små fönster mot bottnens välstädade svarta och vita rutor från exakt den höjd som man inte längre överlever i ett fritt fall kunde jag i ett ögonblick ana.
Att ständigt falla, vara i sitt fall och ändå sväva, buren av någonting osynligt. Vi genomskådar och ler åt de gamla målarna och deras barnsliga trollkonst. Att sätta några fåglar djupt in i bilden, mycket små, svävande som sanslösa tecken mellan jord och luft, mellan ljus och mörker, mellan vatten och land, kort sagt, det slags ting som finns mellan skillnaderna, skymningens ting, som skapar det djup som centralperspektivet inte ensamt förmår, så svävar alla dödliga i det inre av sin egen bild, någonstans i skymningen.
Och för detta svävande finns inget namn. Så svävar också tecknen över de vita arken, råkorna över snön. Det goda över ond tid Så svävar allt Det står som änglarna står I oerhörd rörelse Och för världens flykt Finns inget namn Det är lite gåshud måste jag säga.
Boris
Ja, men man kan egentligen vara tyst efteråt. Det blir på något sätt att skäda och säga saker. Men jag kan väl säga att det är ju också ett exempel på, båda dikterna är ju exempel på, den ständigt närvarande storheten i hans diktande. Som till exempel den senaste dikten, att allting förenas där, både den personliga erfarenheten, filosofin, naturskildringen, politiken.
Alltså det finns en totalitet i Gustafssons diktande som gör faktiskt att hans dikter större än hans prosa. Det är förbannat bra helt enkelt. Och det finns alltid saker att gräva i där och nya saker att upptäcka i dikterna som är extremt berikande.
En viktig sak som jag grubblat en del på som det är bra att bli på med om det är det här du nämnde om hans Facebook och bloggaktiviteter. Just det här med till exempel skiljande av den västmanländska naturen och så vidare. Man gick ju väldigt länge och väntade på den den stora svenska romanen fotad i västmanländsk natur och historia på något sätt som skulle göra upp med de senaste årtiondenas idioti men den kom ju aldrig på något sätt.
Det saknar ändå en del om det här. Det är en sån här roman som han saknar, som han aldrig beskriven. Och man ser ju också där hur viktigt det svenska kulturen och naturen är för Lars Gustafsson. Han är en stor internationell författare, men i grund och botten också, håller jag på att säga, bara en västmanlänning. Men det är ju inte så bara.
Martin
Nej, det är inte så bara. Jag är ju också västmanlänning. Och du också, Boris.
Boris
Martin
Ja visst. Hela min släkt kommer från Västmanland. Och Nävelsjö ligger i Västmanland. Det hör vi på din dialekt.
Boris
Ja men jag har vissa drag där. Förlåt den här personliga utvikningen. Där visste jag inte. Var i Västmanland kommer din släkt ifrån?
Martin
Boris
Martin
Hela min släkt, förutom min mor och min far, bor fortfarande kvar i KAK-regionen, som det så vackert heter. Många av dem kommer från Arboga.
Boris
Ingen aning. Intressant, det där måste vi utforska någon gång ute på mitt västmanländska torp.
Martin
Precis, ditt västmanländska torp. Du är gammal Eskilstuna-bo. Det är inga dåliga grejer som kommer från Västmanland helt enkelt. Det är uppenbarligen det.
Boris
Martin
Boris
Alltså, det är en så underbar morgon. Inför eftermiddagens prövningar med redaktionellt arbete, ge mig en Lars Gustafsson-tid. Jag behöver det. Kör på.
Martin
Jag lovar att det är den sista. Det är bara att jag har suttit och lätt så många dikter inför.
Boris
Martin
Det måste ha funnits en värld före triosonatan i D, en värld före amollpartitan. Men hur var den världen? Ett Europa av stora tomma rum utan genklang. Överallt ovetande instrument, där musikaliskes opfer och voltemperirtets klavier aldrig hade gått över en klaviatur.
Ödsligt belägna kyrkor, där aldrig påskpassionen sopranstämma i hjälplös kärlek slingrat sig kring flöjtens mildare rörelser. Stora milda landskap, där bara gamla vedhuggare hörs med sina yxor. Det friska ljudet av starka hundar om vintern, och, som en klocka, skriskor som biter i glansk is. Svalorna som svirrar i sommarluften, snäckan som barnet lyssnar till. Och ingenstans Bach, ingenstans Bach, världens skridsk och tystnad före Bach.
Boris
Martin
Nu blev det gåshud igen. Ja. Tack så mycket Lars Gustafsson för allting fantastiskt som du gjorde. Vi kommer inte glömma bort det i alla fall. Jag vet att du har en fantastisk dag. Jag för min del kommer alltid ha med mig Lars Gustafsson som en av de riktigt stora formativa läsupplevelserna. Och en sån här gestalt som jag ofta refererar tillbaks till, inspireras av.