Martin

Justin Raimondo, Libertarian Partys degenrering, härör från försök att blidka etablissemanget. Libertariansk gräsrotsrörelse stödjer hellre kandidat som inte tillhör politiska eliten. Ännu en mycket bra artikel av Justin Raimondo, som är grundare och redaktör för Antiwar.com, hävdbunden libertariansk opinionssida som propagerar mot krig.

Här gör han en analys av Libertarian Party idag, men också en väldigt intressant historisk överblick. Hur kom vi dit vi är idag med avseenden på det här partiet? Hur har det utvecklats över tid? Vad är det egentligen som händer under ytan? Och han spår det här tillbaka bland annat till... 1983, då man var i en liknande situation som idag, att man skulle välja kandidat som skulle företräda partiet i valen.

Då uppenbarligen uppenbarligen en splittring mellan å ena sidan en grupp som ville att Ed Clark skulle bli partiets kandidat. Han var väldigt mainstream, han ville inte prata om principiell libertarianism. beskrev bland annat libertarianismen som Low Tax Liberalism Låg skatteliberalism och det här fick Murray Rothbard att gå i taket så Rothbard och och de andra i järntrusten stoppade det här de lyckades organisera gräsrötterna i libertarian party så att det inte blev så här och istället radikaliserade man partiet 1988 så hade man Ron Paul som presidentkandidat Och det var inte förrän på 90-talet som Rothbard och hans kompaner började tröttna.

Så de gav upp och lämnade Libertarian Party. Och nu har vi en situation som är misstänkt lik den man hade 1983. Det vill säga att... Libertarian Party har inte nominerat en libertarian det här året, utan precis som förra året eller förra valet så har man nominerat Gary Johnson som är en välkänd republikan.

Han har varit republikansk guvernör och han är bekänd för att han inte har någon ideologisk ryggrad. Han är snarare väldigt anpasslig och undviker principiella ställningstaganden. Hans version av low-tax liberalism är en sån här klassisk floskel som han gillar att använda sig av i sin kampanj.

Som är socially liberal and fiscally conservative. Och vid ytligt anseende, om man inte vet någonting om libertarianism, så kan det här låta rimligt och bra. Gary Johnson och sådana människor tror att det här är kungsvägen till väljarnas hjärtan, att folk kommer tycka att det här är en fantastiskt bra idé. Att man är socially liberal and fiscally conservative.

Problemet är bara att libertarianer... Jag känner inte igen sig i det här överhuvudtaget. Det är en otroligt urvattnad och intetsägande beskrivning som bara delvis lite grann approximerar libertarianska idéer. För att illustrera den här poängen så gör Raimondo en väldigt bra poäng. Han börjar den här artikeln med en utläggning om Rand Paul.

Ron Pauls son som hade allting förspänt för sig att ta över sin fars libertarianska gräsrotsrörelse. Ron Paul som ställde upp i presidentvalet 2008 och 2012 och hade jättestora framgångar. Framförallt lyckades entusiasmera. Hundratusentals unga människor överallt som har trott att nu har vi en rörelse på gång.

Allt som krävs är att Rand Paul litegrann polerar de vassa kanterna. från de här idéerna, gör libertarianismen bara lite mer salongsfärdig, så kommer man vinna hela det republikanska partiet. Så det var planen. Alla visste någonstans, faktiskt redan från 2012 definitivt, att nu var det Rent Pauls tur. Alla trodde att han var halvningen i det han skulle kunna göra.

Men han har förvånat alla människor genom att inte stå för en libertariansk linje. Han har lagt fem... Han har satt 50% av sin tid i media på att backa från libertarianska positioner för att visa att han inte är extrem, han är mer som en mainstream-republikan, han är bara lite mer libertariansk. Och framförallt har han backat på det gäller utrikespolitiken, krigspolitiken.

Vilket är fullständigt förödande, därför att Ron Paul lockade väljare från hela det politiska spektrumet, tack vare sitt principfasta, hårdnackade motstånd mot krig. Det låter bizarrt, men det är nästan unikt i amerikansk politik. En politiker som inte vill ha massiva krig och pumpa in miljarder med dollar i diverse krigszoner och se till att tusentals människor dör.

Så han backade tillbaka från det som är kanske ett av nyckelmomenten som skapar det breda tilltalet som libertarianer kan ha i USA. Resultatet blev att... Rand Paul som var väldigt försiktig, väldigt mjäkig, väldigt anpasslig blev totalt osynliggjord. Efter att ha toppat ut på drygt 10% i en opinionsmätning så var han nere på 5% när primärvalen hölls i Iowa.

Och sen så hoppade han av för han hade försakrat sin chans. Och nu så vill Gary Johnson och hans running mate Bill Weld, som är en ännu mer mainstream och anpassad republikan, nu vill de i princip göra om samma reptryck som kickade ut Rand Paul ur presidentkampanjen. De tror att det kommer gå bättre för dem.

Boris

Ja, och de är till och med små krigsförespråkare, det är helt sanslöst man antar jag här uppe, så det kan man tänka sig en liten intervention i Nordkorea.

Martin

Bill Weldy är känd som en moderate republican, vilket är ganska otroligt då. Men det är det som vissa människor i Libertarian Party, inklusive Gary Johnson, tror behövs. Det som Justin Raimondo säger är att det här av flera skäl är dömt och misslyckas. Det är flera väldigt bra argument. Ett av dem är att man inte kan backa från motståndet mot krigspolitiken, för då tappar man den breda basen. Dant argument är att om du inte har en principiell libertarianism så blir det egentligen helt oskyltbart med alla alternativ. Det är inget alternativ och det finns inga möjligheter att sticka ut på det sättet.

Boris

Och som han tar upp här också att Trumps framgångar det beror ju på att han har spelat på så många människors otroliga vrede mot centralmakten, med statliga byråkratin och förvaltningen. Och låter som om han vill riva ner hela skiten, vilket han tyvärr antagligen inte kommer att göra.

Men ju mer principiellt statshatande, eller om man ska uttrycka det, Rönnpål skulle ha varit, desto mer röster skulle han ha fått. Den folkliga vreden finns ju där. Att istället inte vända sig mot den och anföra den folkliga vreden på ett genomtänkt sätt. Den istället tar på sig slipset och liksom säger att jag är en republikan som alla andra.

Det är bara så dumt, det är politisk självmord rätt åt honom. Jag skulle inte vilja höra söndagsmiddagarna hemma hos Ron Paul i Texas när han läser lagen för sin ohängda son. Om man alltså inbjuder numera.

Martin

Rand Paul flyttar ju till Kentucky. De träffas väl ibland på middag men oftast så tror jag att de slipper varandra.

Boris

De kanske skyper.

Martin

Det är kanske lika bra. Den här sista poängen som du gör Boris, det kanske är det viktigaste som Raimondo gör i sin artikel. Att framgångsreceptet för Donald Trump har varit att hela tiden utmana eliten, utmana etablissemanget. Att vara väldigt explicit med att han inte är en traditionell republikan eller en traditionell politiker, utan han är en bitter motståndare.

till hela det politiska etablissemanget och han vill vända upp och ner på det. Och det är det som gör honom så omåttligt populär, att han är så orädd och så fräckt utmanar eliten. Det som Gary Johnson försöker göra nu och det som Rand Paul försökte göra innan, det är någonting väsenskilt, eftersom de försöker göra att de försöker appellera till det politiska etablissemanget.

De försöker bli accepterade. av mediaeliten, av politikereliten, av det republikanska partiet genom att anpassa sig steg för steg. Till slut är det svårt att se någon skillnad på dem. Samtidigt så verkar det som att Gary Johnsons strategi fungerar utifrån hans eget plan. Det som han tycker är intressant, det han har sagt hela tiden är att vi kan göra libertarianismen mainstream och ge den synlighet och få media att skriva om libertarianismen.

Det kan man tycka att det är inte mycket vunnet om man gör om libertarianismen till vanlig republikanism för att få den att bli populär vid media. Men faktum är att Johnson Weld har fått mycket mer uppmärksamhet av media än vad de har fått. eller någon annan. motsvarande kampanj har fått vid det här stadiet. Till exempel så hade man ett möte på Libertarian Party, om det var deras kongress eller något sånt där.

De hade 150 journalister tror jag, som var utanför huset och skulle ta bilder och sånt. Att man har mer än 100 journalister som bevakar ett libertarianskt möte, det är ju exceptionellt. Det är säkert någonting som Gary Johnson kommer skryta om länge, all mediauppmärksamhet de fick. Är det tråkigt bara att det blir så? Det är noll mediauppmärksamhet för libertarianska idéer.

Det finns ju också inbakat i den här artikeln en förutsägelse om vad som kommer att hända, nämligen att Gary Johnson kommer att bli utplånad i det här valet. Han kommer inte göra någon nytta och kommer bara att underminera det libertarianska partiets möjligheter att eventuellt göra något i framtiden. Donald Trump däremot kommer det förmodligen gå väldigt bra för eftersom han fortsätter att vara modig, att utmana, att vara konfrontativ, att inte göra något.

Det kan inte vara anpassligt att tilltala andra typer av väljegrupper än vad Gary Johnson gör. Någon som skriver här att de har gått från low tax liberalism till pot friendly conservatism.

Boris

Ja, och det där menar jag... Vi har nuddat vid just det där med pot friendly tidigare. Det har ju på något sätt blivit... och nyliberalismens förfallsymptom tror jag. Man tar inte strid i de viktiga politiska frågorna, frågorna om statens makt. Man väljer att tro att det är så jävla utmanande att jag är för legalisering och avskaffande i Sverige av spritmonopol till exempel.

Och tror därmed att man driver någon farlig politisk kampanj och är politiskt radikal på något sätt. Och det är man ju inte ens i USA längre.

Martin

Nej, det håller faktiskt på att bli en riktig Achilleshäl för libertarianismen, om det inte alltid varit det. Ständiga fokuset på Mariana och Gary Johnson är ju själv för detta Mariana-entreprenör. Han var även en forskare som gick in med riktiga pengar och investerade i cannabisbranschen när den började legaliserades.

Han är också öppen med att han själv är cannabisrökare och pratar om det ibland. Jag får väl skit för det här kanske, och jag tvekar inför att säga det. Man får ju känslan av att han är rätt flummig, ofta när han pratar. Även när han är med i tv och sådär så känns det som att han är pårökt och lite lätt vidrig. Det är inget fel på det. Jag tycker på ett sätt att det är lite uppfriskande. Han verkar vara en skönt typ. Det skulle säkert vara en bra idé att ta hand om.

Trevligt att sitta med Gary Johnson och röka en marianasigarett. Men inte i nationell tv va? I debatter, intervjuer, när han verkar stirrig och förvirrad. Och osammanhängande och skrattar åt sin egna skämt. Ja, det är det. Det måste ju ändå finnas någon sorts... Jag menar, cannabis borde vara lagligt. Men det borde inte vara det normala att man röker på innan man är med i en tv-intervju.

Boris

Nä, och jag... Jag tänker så här att han får nog lägga ner sin favorithobby också. Han är ju fanatisk bergsklättare. Och skulle den killen komma till mig och säga att Boris jag vill att du ska bestiga det här berget med, skulle jag tänka att, nää.

Martin

Kanske inte ha dig hängande före vägrepen.

Etablissemanget påverkar de politiska eliterna att vara välartade och ha inflytande den vägen? Eller ska man bygga en bredare populistisk rörelse? Ska man appellera till bredare folklagor, till det som kallas för blue collar workers, blue collar voters, i Sverige kanske vi skulle säga arbetarklassen och sånt där.

Och där hade man länge en stark falang, anförda inte minst av Murray Rothbard, som är libertarianismens främsta ideolog under efterkrigstiden och oerhört respekterad i en flytelserik och även en drivande kraft bakom Libertarian Party under flera årtionden.

Han var väldigt tydlig för en populistisk approach och menade på att vi måste ha en högerpopulistisk approach. våg genom opinionen som libertarianismen kan haka in i och rida på. Det är vägen framåt. Inte att sitta och göra dealer med de vanliga republikanska slipsarna.

Boris

Och dessutom tror jag att en viktig lärdom man ska dra om man nu vill ägna sig åt politik det är att lämna det traditionella politiska arbetet. Det finns ju bra europeiska exempel på, ofta blir det så att vi måste fokusera på det här och det här och det här valet. Vi måste hitta lämpliga kandidater och putsa upp dem på rätt sätt och så vidare.

Men tittar man på de tre europeiska rörelser som varit politiskt framgångsrika så har de ju präglats av långsiktighet och att man verkligen ägnar sig åt gräsrotsarbete. Jag finner ingen av dessa tre rörelser sympatiska, alltså Sverigedemokraterna, Front National i Frankrike och Juki.

Men de har just präglats av den metodiska långsiktigheten och av en förankring i folkdjupen, ofta med fel idéer. Men det är det som är vägen framåt. Men Libertarian Party, de väljer den andra metoden. Vem ska vi få att appellera till dem som tycker att politik är viktigt idag?

Martin

Mm, ja det är en bra beskrivning. Jag skänker en tacksamhetstanke till Justin Raimondo för ännu en utmärkt artikel.