Martin

Birgitta Sparv Utanför skapsområden ett olösligt problem skapat av bidragssystem och immigration. Kulturella skillnader gör att ökad resursdelning befäster problemen istället för att lösa dem. Det här är en krönika på det goda samhället som tas ett avstamp i en expressartikel skriven av Anna Dahlberg. Och Anna Dahlberg har skrivit en väldigt konventionell drapa, som är en del av det som vi har i Sverige.

Och det är en del av det som vi har i Sverige. Och det är en del av det som vi har i Sverige. Och det är en del av det som vi har i Sverige. Och det är en del av det som vi har i Sverige. Och det är en del av det som vi har i Sverige. Och det är en del av det som vi har i Sverige. Konventionell drapa. Det här är ett artikel som man har läst en miljon gånger tidigare om man har oändligt tålamod och läser samma artikel gång på gång på gång. Det är samma sörja som det alltid är. Birgitta Sparv på det goda samhället, hon är väldigt generös om sig.

Anna Dahlberg gör ett tappert försök, det ska hon ha all heder för. Men Anna-Dame skriver då om en räddningsplan för Rinkeby. Hon säger att problemen kan lösas. Det går att vända utvecklingen i Rinkeby. Det kan bli jättebra i de utsatta förorterna. Bara man gör rätt saker. Och saker man ska göra då, det är exakt samma saker som man alltid pratat om i alla årtionden. Satsa på skolan.

Skolan måste ha mer resurser. Mer stöd till föräldrarna, så att de kan ge mer stöd till sina barn. Jobba med frånvarande fäder. Tvädarna blir mer närvarande i barnens liv. Det kommer att gå mycket bättre. Bostadsbolagen måste bli mycket mer aktiva. Ta i tur med stök i trapphusen och olaglig andrahandsuthyrning. Och givetvis måste vi satsa på att frigöra invandrarkvinnor.

Det är ju kvinnoförtrycket som är så stort problem. Och om man bara kan hjälpa de här kvinnorna att komma ut när kvinnor fäller och skaffa jobb och komma ut på arbetsmarknaden och så vidare. som hela poängen är med det svenska välfärdssystemet. Då kan man bryta deras isolation där de sitter med sina stora barnkullar i lägenheterna i Rinkeby. Birgitta Sparvon påpekar att det här går inte.

Man kan inte göra så därför att problemet i Rinkeby är att folk som bor där vill inte bli integrerade. Kvinnorna från Somalia som sitter med sina gigantiska barnkullar i Rinkeby, de vill inte bli frigjorda. De vill inte skaffa jobb. De tycker det är helt perfekt för dem att leva på bidrag och skaffa barn, skaffa ett barn till och ett barn till Det är ju perfekt. Varför skulle de vilja sluta med det och gå ut och jobba istället?

Så det är en totalt verklighetsfrånvändig idé. Hon påpekar även några andra intressanta verklighetsfrånvändningar som att när vi är frånvarande fäder är i hög utsträckning en bidragsmaximeringsstrategi. Man låser sig att det inte finns några män i de här familjernas liv. för att de ensamstående mammorna ska få mer pengar. Självklart finns männen där, men det är mer så att säga inofficiellt. Ja, så att det blir en sparr om man skriver och skriver. Det spelar ingen roll hur mycket pengar man öser över Rinkeby. Därför att det handlar om totalt olika kulturer.

Det är inkompatibla kulturer. Och hon gör en parallell. Jag tycker det är ganska välfunnet med hur hon lever. Hon säger att hon bor i ett... Hon bor väldigt segregerat i ett vitt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, very område, medelklassområde där de lever på ett helt annat sätt.

Och hon säger att lika lite som jag tänker ändra min kultur för att det bor Somalia i Rinkeby, lika lite tänker de ändra sin kultur för att det bor svenskar i något annat område, till exempel där jag bor. Och där mynnar ut då i hennes slutsats som är att problemen i Rinkeby och liknande förorter är olösliga. Det går inte att lösa de här problemen. Sanna Dahlberg säger att vi kan lösa problemet bara vi har rätt. Birgitta Sparve säger att det går inte. De är olösliga. Birgitta Sparve, hon är en ny bekantskap för mig. Men du Boris, jag tror att du känner till henne sedan tidigare.

Boris

Ja, jag har följt henne några år faktiskt. Upptäck på Facebook brukar hon nu avlägga. Hon jobbar ju som konsult i socialtjänsten och reser runt i landet som en slags legosoldat. Jag får bra betalt för det. Men hennes väldigt öppna och ärliga och nakna rapporter inifrån socialtjänsten på olika platser i Sverige är ju... Hon kan jämnhet och nästan varje gång så slås man av hur uppgiven personen är.

I vissa fall är statsdagen de som jobbar i socialdelen. Hon är inte där men kollegorna är så här otroligt uppgivna eller rätt skrämda. Och fattar liksom att, men de orkar inte stå emot helt enkelt. Utan kommer ett gäng somalier och skriker vi ska ha pengar till nya kläder så får de pengar till nya kläder. Det är liksom, ingen står emot. Vill de åka hem till något svart land så får de göra det på semester.

Det är. Man blir skrämd över pengarullningen. Vi vet att den är sanslasmusikal. Konkretiseringen gör att hon är väldigt läsvärd. Sen tycker jag att de kunde ha klämt i här med att man ställer sig ut i frågan om problemen är olösliga, vad gör vi då? Så man måste ju alltid avrunda sådana här rapporter med att vi måste skicka iväg dem.

Eller vad är alternativet? Okej. Just ett tecken på problemen olösliga och hur den här Expressen ledar ens. Jag fattar inte hur man kan skriva sådana här texter om och om igen. Vad är det för fel på människan? Och alla sådana här välmenande, liberala ledarskribenter, även högerledarskribenter.

Hon har också med det här. Det är inte bara skolan, man måste satsa på fritiden och inkluderande verksamheter som idrott och annat. Kultur. Och då är det rätt intressant att se att, okej vi ska satsa pengar på kultur, fritid, idrott. Så blir det ordning på ungdomarna i Rinkeby. Då är det påtalat idag, nu pågår den här rättegången mot det här rap- och hiphopgänget som kidnappade förnedrade och kronade Einar.

Idag så förhördes två av dem som deltog i kidnappningen, förnedringen och rånandet av Einar. Det var två artister, Yasin och Haval. Båda har uppenbarligen ägnat sig åt kultur och allt som Sverige kan erbjuda på området, eftersom de är Grammis-nominerade. Haval har dessutom spelat i ungdomslandslaget, svenska ungdomslandslaget, i fotboll.

Det hjälper ju inte om vi gör oss i pengar på studios i fritidsgårdarna och ser till att de får spela fotboll, till och med när de kommer upp i landslagsnivå. De är icke-kompatibla med samhället. Det har inte hjälpt i de här fallen. De blir ju ändå rånade om mördare. Fast de säkert kommer att få grammisarna i två månader. Så det finns bara en lösning. Vi måste deportera dem. Det är inte konstigare än så.

Martin

Det som jag tror gör att jag har fått en fånga i mitt öga med den här artikeln det är just den här formuleringen med att problemen är olösliga. Jag tycker det är intressant när den typen av uttalanden görs. Det är inte specifikt Brigitta Sparv, jag tycker hon verkar vara en rimlig person och jag kan delvis förstå hennes perspektiv då. Hon har jobbat väldigt länge i den här svängen med socialt arbete. Det är den verktygslåda hon har.

Samtidigt ser hon efter 22 år i den här branschen att... den här verktygslådan fungerar inte och då blir hennes slutsats att problemen är olösliga. För att hon har inte någon annan verktygslåda som hon tittar på istället. Till exempel det som du pratar om Boris. Men jag tror att hon är ändå representativ för många, hon är mer representativ för fler människor än vad du är om man säger så.

Och va? Jag tycker det är intressant för att, ska man säga, det känns för mig som nästa steg i någon sorts process. jämfört med vad man vanligen hör. Och jag säger inte steget, nu råkar det bara vara de som får symbolisera det här, från liksom Anna Dahlberg till Birgitta Sparr. Det blir lite löjligt att prata om, för alltså att prata om Anna Dahlberg, men man kan tänka på det kanske i termer av Kibler-Ross-modellen.

Det är en sån här väldigt känd idé som finns som handlar om hur människor hanterar sorg eller känslomässiga kriser. Så man går genom ett antal olika faser för att komma till rätta med ett uttryck. väldigt svårhanterligt problem. Och jag tror att det finns fem faser som är förnekelse, ilska, förhandling, depression och acceptans.

Och man går då mer eller mindre i tur och ordning så går man igenom de här faserna tills man till slut kommer rätta med med sorgen eller krisen. Och de flesta människor i Sverige, de är fortfarande i förnekelse. De anser inte att problemet finns. De tycker så här att det kanske finns vissa saker som är dåliga i Rinkeby. Men i grund och botten så är Rinkeby en intressant och positiv färgklick. Och det vore jättebra att Sverige kunde hjälpa de människorna.

Vissa har kommit vidare till fas nummer två, det vill säga ilskefasen. Och det är de människor som kanske sitter på Facebook och rålar om att nu får det vara nock. Och så vidare. Vissa har gått vidare till ilskap. delar av det politiska adressemanget har gått över till förhandlingsfasen. Och det är kanske Anna Dahlberg. Så ja, vi står inför otroligt allvarliga problem, men vi kan lösa dem.

Om vi bara hittar på tillräckligt goda och tillräckligt generösa sociala åtgärder, så fixar vi det här. Så man är i en sorts mellansteg. Och här med Birgitta Sparv, här kanske vi ser exempel på nästa steg, alltså depression. Det är kört. Det går inte att lösa problemen. Och trick i det givetvis. att gå ett steg till att ta sig till acceptans. Och det är där som jag personligen anser mig ha landat i den här, om man tänker på den här kubleross-processen liksom, att jag, Sverige, som vi känt landet, kommer att förstöras.

Vi kommer aldrig komma tillbaka till det gamla Sverige som vi kanske är nostalgiska för ibland. Tvärtom, vi kommer gå igenom ännu värre kriser i framtiden med etniska konflikter, inbördeskrig, splittring av landet, enormt lidande för befolkningen, särskilt de bästa människorna i landet, skötsamma etniska svenskar och så vidare, kommer få det väldigt tufft framöver. Så det det gäller nu är att göra det bästa av en dålig situation.

En väldigt dålig situation som kommer fortsätta bli mycket värre förmodligen innan den möjligen kan bli bättre någon gång i framtiden. Men så jag tycker bara det är intressant liksom att... Jag vet inte exakt var det goda samhället befinner sig i övrigt, jag vet inte vad de har för uppfattning om till exempel repatrieringar, jag vet inte vad de i allmänhet tycker om vad man ska göra med Rinkeby och så vidare om de har samma syn på det som vi har. Men det är intressant att se den här uttrycken för det är så uppenbart att det kan inte vara slutpunkten att säga att problemen är olösliga.

Det är så tydligt att då står man precis på gränsen till det exakt som du säger Boris, jaha men sen då? Vad är nästa steg? Jag kan säga att det finns en öppenhet där. Men så finns det också den här fördjugenheten. Och återigen, jag vill inte säga någonting ont om Birgitta Sparv, men det är en sak som du säger också Boris, och det är så viktigt att du påpekar. Problemen är inte olösliga. De, eventuellt så kanske de inte kommer lösas, men det är inte det att vi inte vet hur man skulle kunna lösa problemen.

Vi vet precis hur man skulle lösa problemen, det är enkelt. Problemet är att vi inte vill lösa problemen. Det är inte det att vi saknar praktisk förmåga, vi har inte tillräckligt bra sociala åtgärder. Det är inte det att vi saknar praktisk förmåga, vi har inte tillräckligt bra sociala åtgärder. för att lösa problemet. En problemet där vi saknar politisk vilja. Och det är på många sätt ett värre problem. Därför är det svårt ibland att konfrontera den saken. Man kan kanske säga att man vill hellre vara i en situation där alla är överens om att problemet ska lösas.

Frågan är bara hur. Och om det är ett svårt problem att lösa då kan man ändå göra det för att man gör det tillsammans. Man kan samla pålare och resurser, de bästa hjärnan kan jobba på det och få stöd av resten av samhället och så vidare. Då blir det lite som... Jag tänkte att det blir lite som i Hollywoodfilmerna när det kommer en astrovid mot jorden. Och astroiden kommer slå ner om en månad eller någonting och ställa till väldigt mycket problem på jordytan.

Och då säger man så här, herregud vi måste lösa problemet. Vi måste bygga en raket som är mycket större än någon raket vi byggt tidigare. Och vi ska ha kärnvapen på raketen. Och nu ska Bruce Willis åka ut och atombomba astroiden och rädda jorden. Och då har man en chans. För vi har väldigt mycket ingenjörer, det finns mycket pengar och raketbränsle och gud vet du, det finns mycket atombomber på jorden.

Så om vi vill lösa asteroidproblemet så kan vi göra det. Men det är mycket värre om stora delar av samhället istället sitter och svamlar om att asteroider är positiva. Ska välkomna asteroiderna. Eller säga, asteroider är problematiska men kanske ändå hanterbara. Bara vi studerar. Asteroidernas geologi tillräckligt noga, kanske deras mineraltillgångar, kan bli en värdefull del av jordens ekonomi.

Det viktigaste är att vi för alltid i världen inte blir asteroidofober som kränker asteroiden med okänsliga uttalanden. Men förresten är jorden ingen vidare planet så det är kanske lika bra att asteroiden kommer och... gör processen kort med oss. Om man är i den situationen, då har man ett mycket större problem. Därför att det är mycket svårare att förändra människors tänkande än att genomföra en praktisk lösning.

Så att lösa rinkebyt-problemet, det är otroligt enkelt. Det kräver ingen forskning, det kräver inga uppfinningar, det kräver inga resurser som vi inte redan har, det kräver ingen Bruce Willis som åker ut i rymden. Det som möjligen krävs är att vi får använda varenda sista polis och militär som vi har i landet. och kanske några av dem måste på sparken och få rekrytera några nya för att kunna utrymma Rinkeby, jämna hela skiten med marken och landsförvisa dem som bor där.

Men det är väldigt enkelt att göra en praktisk plan för det här. Ja, jag är inte säker på vad jag vill säga där, men det är väldigt problematiskt att säga att problemen är olösliga. Det är värt att definiera tydligare, peka på vad som faktiskt är lösningen och sedan titta på vad som faktiskt är lösningen. Vad kommer det sig att vi inte implementerar den uppenbara lösningen? Vad är det egentligen som står i vägen?

Boris

Ja, man tycker... Du har ju rätt i din beskrivning här skalvis över den här flyttningen längs med en skala men det här, eftersom jag är en grinig sort, tycker jag ändå att har man kommit så här långt som Sparr har gjort? Så blir det så konstigt om man liksom inte säger att kör ut dem. Vad ska annars vara lösningen liksom? Det är verkligen, nej men låt dem ta över, och det tycker ni inte.

Jag förstår inte varför man håller igen på det där. Asteroidliknelsen tycker jag är väldigt bra. Alltså det är lite grann som man var med i en Hollywoodfilm. Utskapet där från Vita huset är någonstans i bestämmande organ. globaliserade världen. Vi kommer att träffas, men det är så här att nio tiondelar av jorden kommer att förödas.

En tiondel klarar sig. Vi vet dock inte, det kan vi inte säga. Vi vet inte. Då är folk så lulliga i huvudet så att de fortsätter, de travar på och åker och handlar på e-kvantum och sådär, fast de vet att nästa vecka träffar asteroiden och så går han till jobbet på måndag. Och hoppas att de finns med i den där överlevande tiondelen.

Jag tror att mänskligheten är så fattig i anden just nu. Och det ser man ju faktiskt i spåren på nedstängningarna. Det är... Om man agerar som Västerland har gjort inför corona så kommer man väl att vara ännu mer uppgiven inför asteroiden. Och vi är uppenbarligen uppgivna inför den jordiska invasionen vi är utsatta från, från den muslimska kulturkretsen.

Det är mycket uppgivenhet vi har att brottas med och just därför måste man vara jävligt tydlig. Är man så här klarsynt som för Sparv då har man ett ansvar att säga att problemen är olösliga och det innebär att de måste ut. Annars bidrar man ju till hopplösheten och är ansvarig för den.

Martin

Jag tror att en viktig bild är en orsak till att man inte tar steget vidare. Som återigen, jag ber om ursäkt till Birgitta Sparv att hon får vara exempel hela tiden. Men orsaken då till att man inte går vidare och drar den slutsatsen som du så kärnfullt formulerar Boris. Det tror jag att man, återigen då en fråga om politisk vilja, politisk vision.

Därför att man ser inte det. Man ser inte repatriering som en lösning, utan lösningen är integration. Brigitta Svarv har jobbat i 22 år, står i hennes byline här, i olika utanförskap. Hon har jobbat i 22 år för att återkomma integration. Integration är lösningen. Frågan är, kan vi åstadkomma integration eller inte? Och till saken hör jag, och det vi pratar om då och då kan inte påpekas någon gång, att vi inte kan åstadkomma integration.

är inte en lösning på problemet. Vi vill inte ha integration. Normalt funtade människor vill inte att de här oerhört problematiska människorna ska integreras och bli en del av hela samhället. Det finns de som inbjuder sig att assimilering är en möjlighet. Jag tror att det är väldigt orealistiskt, men det finns människor med hjärtat på rätt ställe som säger att om vi bara kan återkomma någon typ av assimilering.

Men integration vore en absolut katastrof. Textning.nu Men anta till exempel att man att man att man bara flyttade. Man tog hela Rinkeby och Tensta och Rosengård och allt vad det heter och flyttade ut de människorna i resten av Sverige. Vips, du har integration. De är jämnt bredvid överallt, det finns ingen segregation därför att nu är de överallt istället för på spisiga ställen. Det skulle ju vara en katastrof. Vad är man för människa om man vill ha det?

Om man tycker att det är lösningen? Oavsett om det är en fysisk-geografisk integration eller en ekonomisk, vad det nu är för någonting. Och det tror jag också är, hur ska man beskriva det? Det är en målkonflikt eller helt olika idéer om målet. Och det finns den här väldigt starka premissen om att Det enda som skriver sådana här artiklar kan tänka sig är den här idén om integration eller möjligen assimilation.

Jag vet inte varför riktigt, men det fångar mitt ögon artikeln. Jag brukar sällan klicka på sådana här länkar, men det kan vara värt att återbesöka då och då. Någon gång tycker jag vi ska... Jag skulle vilja läsa en konkret fysisk plan för hur man evakuerar och jämnar Rinkeby med marken. Ska det vara kul om någon kunde skriva på byråkratspråk, skriva en statlig utredning som beskriver exakt hur man ska gå till väga?

Boris

Ja, jag tror att det första man ska göra det är faktiskt att linera upp övergångsprogrammet, alltså deportations- och utvisningsskälen, på ett sätt som får 87 procent av befolkningen att gå till väga. Det här är helt nödvändigt.

Det är det som saknas. Det här som får folk att säga att jo men, ja, vi är med på tåget så att säga. Och de andra ska sätta sig på tåget. Och där har det funnits en sån här oerhört slapphet. Jag visar ju också en slapphet när jag egentligen bara upprepar det här ut. Det är inte riktigt väldigt slött. Det går faktiskt att formulera på ett väldigt begripligt sätt som inte går att säga emot.

Men jag tror att det är... Det finns en, inte hos mig, det är nog mer en fråga om att jag inte har hunnit, men att andra inte vågar gå det steget. Man törs säga, det här funkar inte ut med det. Men okej, ge oss då det här begripliga övergångsprogrammet och plattformen för varför man ska deportera folk. Och sen kommer det här som du tar upp, det byråkratiska dokumentet som talar om avgångstiderna så att säga.

Martin

Jag skulle vilja se en snusdorr departementspremumoria där någon liten byråkrat sitter och skriver det som om han fick ett uppdrag. Han har utfört uppdraget. Eller som Alternativet Sverige har en del av återvandringverket. Migrationsverket ska välja Återvandringsverket. Kan inte de börja göra Återvandringsverkets arbete? Och bara vara generaldirektören på Återvandringsverket och producera de dokument som de skulle kunna göra. Jag vet inte om det skulle vara de mest effektiva, men jag skulle tycka det var väldigt intressant att läsa de grejerna.

Boris

Du är ju så att säga färdig, men du tillhör den lilla klarsynta gruppen. Vi står inför att få de här 87 procenten. Att åtminstone sjummande vid frukostkaffet säga att det här programmet är ju bra, det är ingenting att säga om. Alltså ett praktiskt dokument som gör att, ja, därför ska vi göra detta.

Sen det andra, det kommer inte folk att bry sig om så mycket, det kommer inte sätta någon hjärtan i brand, det är inte vilket vi behöver nu. Vi vill skapa den här möjligheten, alltså 87 procent av Sveriges befolkning, till och med idioterna på Aftonbladets ledarsida och i DN, inser ju att det här går inte.

De är ju faktiskt vid sparvståndpunkt. Men de törs inte formulera det på något sätt, och vi ska formulera på ett sådant sätt så att de inte törs annat än att bejaka deportationen. Vi måste börja plita på detta.

Martin

Jag tänker på människorna, jag har hört flera personer inklusive, nu ska vi se, jag ska inte nämna namn i det sammanhanget, minst en väldigt känd mainstreamdebattör som jag ställde frågan direkt till vd-börande och fick svaret då att jo, visst, man kan ju tänka sig i teorin att man genomför ett storskaligt återvandringsprogram, men det går ju inte. Det är omöjligt. Det kommer aldrig hända, glöm det.

Det går inte att göra. Det är därför jag tänker att... Jag tror många människor är öppna för idén eventuellt, men de är helt övertygade om att det inte går. Därför tänker man, hade man den här torra byråkratiska beskrivningen, då kanske man skulle tänka att det kanske inte går. Jag tror mig kunna räkna ut bara genom att tänka vilka resurser som skulle behövas. Jag har stått och funderat lite på det här. Det enda är att man kanske inte har tillräckligt mycket poliser och militärer, för det kommer bli lite turbulent ett tag.

Men det är ändå ett mycket enklare problem att lösa än många andra problem, inklusive många problem relaterade till migration. Så då vissa människor också skulle behöva bara en liten... För att svenskar är ganska sådär torra och pragmatiska och lite tråkiga, det är inte det att de alltid behöver en glödel i bröstet, utan ibland så behöver de en torr byråkratisk manual. Och så säger de såhär, okej, men om byråkraterna tänkte ut hur man gör det här, då... Ja då kan vi göra det.

Boris

Det krävs lite till det. Jag tror att du överskattar gruppen som kan... Jag tror att även bland dem som man inte kan tänka sig så har nog tanken funnits att det behövs en åtvandring. Men det går inte att göra. Det är lite grann det Tomas Gyrhållningen. Vi är tvungna att vänta ut dem.

Så att de anpassar sig, vilket aldrig kommer att hända. Man tror inte att det är praktiskt möjligt, för ingen annan anses ha gjort det. Och jag förstår vad du menar, men jag tror inte att det räcker. För att även om svenskarna benäger många att anpassa sig till en byråkratiskt satt handlingsplan så krävs det liksom de här sakerna som får dem att Jag vill jag själva öppet säga att nej men då måste det ut det finns ingen annan utväg.

Det är för att det kommer att bli så känslosamt och besvärligt på ett sätt alltså som det inte räcker med ett nu är vi inne på knepiga saker här men det kommer inte räcka med en övertygelse om att någonting går att göra utan det kommer inte att bli så jäkla roligt det här så att det behövs mer faktiskt. Men det ska vi kunna få till på något sätt.