Martin

Derek Barrett, synen att depression beror på kemisk obalans, är farlig då den ger bilden av att tillståndet ligger utanför den drabbades kontroll och ger mer tilltro till medicinering än psykoterapi, vilket behandlar underliggande orsaker. Det här är en ganska intressant säs som tar sitt ursprung i en studie, en ganska intressant studie från Harvard som handlar bland annat om vilka effekter det har på psykiatriska behandlingar att patienterna har olika uppfattningar, olika föreställningar om om de psykiska åkommornas natur och orsaker.

Ja, vi ska inte gå hälsena i förväg, vi ska dyka ner litegrann i vad den här studien säger också, men det här ger oss en ingång till ett ganska hårigt men intressant och viktigt område som vi har berört några gånger tidigare och det bubblar och säkert kommer återkomma till så länge vi håller på då och då. Och som jag har sagt tidigare, det första som vi måste erkänna i en vuxen diskussion om om depression, psykisk ohälsa i allmänhet är att vi vet väldigt lite om de här fenomenen.

Problemet är bara att det finns, och det är det vi ska komma till, att en sådan inställning av ödmjukhet och skepticism ställer till det för vissa personer och grupper. Till exempel de som vill göra gällande, att de har pålitliga, tillförlitliga metoder för att bota depression. Man kan se att det är vad den här artikeln ytterst handlar om. Men psykisk ohälsa.

Och mer generellt, psykiska variationer mellan olika individer är väldigt komplicerade. På många sätt är det ju väldigt subjektiva fenomen. Att må psykiskt dåligt, det är inte alls som att ha ett brutet ben till exempel. Du kan se till det, där sticker benpipan ut, eller vi kan se det på röntgenapparaten. Eller, där har du cancercellerna som förökar sig, eller något sånt där.

Depression kan inte mätas på något sätt. Något objektivt sätt. Jag känner inte till något sånt. På sådant sätt i alla fall. Jag tror inte det finns. Det är också det att depressivitet, bara som exempel, gäller många former av psykisk ohälsa. Det tar sig olika former beroende på olika varierande sociala sammanhang, mänskliga förhållningssätt, vilka språkbruk man har för att beskriva fenomenen.

Och det är ett väldigt bra exempel på den här variationen. Det är att till exempel depression är ju kan man säga att en epidemi är ett eskalerande problem. Det är ett jättestort problem. Bara i Sverige är det hundratusentals människor som går på sådana här SSRI-preparat osv. Det finns andra kulturer. där depression är i stort sett ett okänt fenomen. Där kanske man har andra begrepp som delvis överlappar och beskriver samma sak.

Men framförallt har det att göra med att psykologisk variation individer emellan beskrivs på ett annat sätt. Därför finns det vissa diagnoser som existerar i vissa länder men inte i andra länder. Och det gäller inte bara elallergi och sådana saker som bara finns i Sverige och något land till. Och vissa andra sådana här, som kända bluffdiagnoser, utan det gäller även till exempel panikångestsyndrom.

Som jag tror att det är ett exempel på en sån här diagnos som inte finns i sydostasien till exempel. Och det beror bara på att de hanterar sådana här psyken på ett annat sätt. Och givetvis är det så att när man tittar på det historiskt så har människor tolkat. psykiska variationer, psykiska problematiker på väldigt olika sätt i olika historiska epoker. Så att vissa saker som vi tänker på som psykiska sjukdomar, de fanns bara inte för x antal hundra år sedan.

Eller man såg dem på ett helt annat sätt. Och det är också någonting som nämns i den här artikeln, att ser man historiskt så finns det väldigt många olika... olika modeller. Till exempel att psykisk ohälsa identifierats som som onda andar som måste drivas ut ur kroppen. Ett annat exempel som ger sig i artikeln är att i den freudianska eran som har försökt spåra väldigt mycket till till barndomstrauman och andra klassiska exempel som den så kallade humoralpatologin som är ett klassiskt psykologiskt system från från medeltiden, där man där man förklarade psykiska ohälsa och psykiska variationer med obalanser mellan olika kroppsvätskor.

Då pratar man om blod, slem och två sorters galla. Och baserat på, om du hade mycket eller lite av de här, så kunde det vara kolerisk, melankolisk, phlegmatisk och sangvinisk, tror jag man sa på den tiden. Och den moderna tycker jag särskilt är intressant. Det här med vätskeobalanser. Därför att nu för tiden så är vi tillbaka till en modern och väldigt uppdaterad version av humoralpatologin.

Fast det vi pratar om inte längre är blod och galla. Utan nu har vi en annan kroppsvätska som anses ha en väldigt överordnad betydelse. Nämligen serotonin. Serotonin som är en neurotransmittor i människokroppen. Så det här är liksom det moderna paradigmet. Det är ju det vi pratar om. som den här artikeln också fäster på. Det vill säga att depression och andra psykiska problem beror på kemiska obalanser i hjärnan.

Det är liksom den övergripande, det är inte riktigt en teori men det är den övergripande idén kan man säga i den här teorin. Och det finns många problem med det här sättet att tänka. Jag skulle säga att det första problemet är att från ett perspektiv så är den här hypotesen så trivial att den är meningslös. Därför att 100% av allt som händer i hjärnan är givetvis kemiska processer.

Hjärnan är ett kemiskt förmål, en stor knippe kemiska processer. Så att givet att någonting händer i hjärnan så är det någon typ av kemisk process som ligger bakom. Och givet att någonting händer i hjärnan som du inte vill ska hända, du lägger in en värdering där och säger att det här är ett dåligt beteende, dålig utveckling. Så kan du säga att det är en obalans och då kan du säga att...

att då är det per definition så beror det här problemet på en kemisk obalans i hjärnan. För det kan inte bero på någonting annat, för att hjärnan är ett kemiskt system. Det kan låta som lite konstigt, det kanske nästan är lite cirkulärt resonemang, men det är ett problem, för att du måste precisera de här idéerna mycket mer. Och då kommer vi till den andra saken, och det är att den här förklaringen som ges, serotonin, den här kroppsvätskan, vår nya version av humoral patologin.

Serotonin är en väldigt dunkel förklaring. Det är inte alls en exakt teori man har. Och det är inte heller så att man mäter serotoninhalter för att avgöra om någon är deprimerad eller för att se om behandlingen fungerar eller sånt där. Och det är som så att serotonin är inte specifikt kopplad till hur man mår, till välbefinnande eller ens till hjärnans funktion.

Serotonin är någonting som finns i hela människokroppen. Och 90% av all serotonin som en människa har finns i magen. Produceras i magen och används för att reglera tarmrörelser. Men serotonin används också i hjärnan som en neurotransmittor. Men det är väldigt... Det finns många skäl att vara skeptisk när man fokuserar in på både serotonin och de här serotoninreglerande läkemedlen som det i praktiken handlar om.

För det är orsaken till att vi pratar om serotonin. Det är direkt kopplat till det här. SSRI, serotoninupptagshämmande medel. Det står för selektiva serotoninåterupptagshämmare. Så det de gör är att serotonin inte... Det ska öka serotoninnivåerna genom att serotonin inte elimineras ur systemet efter att serotonin har fyllt sin funktion.

Och de här pillerna i tabletterna och det finns några andra versioner också. De tycks ha en viss effekt. I vissa studier kan man se att de har bättre effekt än placebo mot depression. Det finns givetvis många anekdotiska berättelser om folk som uppger att de själva mår bättre efter att de har tagit SSR-preparat och så vidare. Men vi vet inte hur.

Det är en väldigt bakvänd process här, där man har de här preparaten som är serotonin, återupptagshämmare. Och eftersom de har en antidepressiv effekt enligt vissa studier så antar man att depression måste bero på någon typ av serotonin-obalans. Men det är inte så. Det är absolut inte uppenbart att det är så och det finns ingen tydlig teori.

Och det är heller inte så att det har en entydig effekt. Därför att, ja, med SSR-pipiraterna har de också väldigt många allvarliga sideffekter. Det är inte så att de bara har en viss antidepressiv effekt i vissa lägen. De har också väldigt många negativa effekter. Men och det är kanske mer personlig reflektion som jag kan lägga till att de här side-effekterna som SSR-preparatorn har, det är en typ av side-effekter som vi...

I vår typ av kultur inte fästes särskilt stor vikt. Så jag testade själv SSRI-preparat i ungefär en månads tid när jag var väldigt ung. Jag var 13-14 år gammal och sånt där. Jag tyckte det var helt fruktansvärt. Efter jag tagit de här tabletterna så kände jag mig inte särskilt deprimerad. Men jag kände inget annat heller. Jag kände mig bara otroligt avtrubbad och tom.

För mig var det mardrömslikt. Jag var bara... Hur gammal jag var 13 14. Jag kom fram till direkt att jag är hellre deprimerad än att jag är känslomässigt stympad på det här sättet. Hellre att jag har massa negativa känslor och det inte känner någonting. Och det gjorde i mitt för att jag istället slog in på en mycket bättre väg där jag tränade mig själv att hantera mina depressiva tendenser på andra sätt utan kemikalier.

Det gick väldigt bra för mig. Men saken är att många människor reagerar inte på som de reagerar inte mer med förfäran över att bli känslomässigt avtrubbade. Och vilket ännu sjukare, många människor har sociala omgivningar som inte reagerar med förfäran när en av deras familjemedlemmar eller en av deras vänner blir känslomässigt avtrubbad. I många fall tycker man helt enkelt att det är skönt.

Vad skönt att slippa det där allt det där jobbiga som kommer av att den här personen måtte dåligt. Och att personen i frågan nu är personlighetsförändrad. Och varken har negativa eller positiva känslor eller bara är som en helt annan typ av person under inflytandet av de här drogerna. Det bryr man sig inte om. Det är inte så viktigt. Och det är det som jag tycker är riktigt sjuka personligen. Att man reagerar så eller att man inte reagerar så.

För mig är det ett av många tecken på att vi lever i ett psykopatiskt samhälle som hela tiden producerar mer psykopatiskt beteende. Som så ofta kan man säga det som en sista reflektion. Innan jag slutar prata här som så ofta så spelar statliga regleringar en väldigt stor roll i hur det uppkommer. Där beskrivs början av den här isän det väldigt intressant. Jag har också nämnt tidigare gånger i Radio Bubbla liknande processer hur det här har hänt politiskt.

För ganska länge sedan för sig 50 år sedan så fanns det lite lösare regleringar per området. Då kunde man sälja piller. De första lugnande medel man hade sålde man på ganska lösa boliner. Det var allt mer så att om du känner dig lite, om du inte känner dig så glad och du har lite The Blues och sånt där, kan du ta de här pillerna så kommer det bli bättre. Sen införde man krav från statens sida att man måste ha en specifik mental sjukdom som man behandlar för att tillåta att man sätter in läkemedel och behandlar till det man säljer.

Så det räcker inte med att må lite allmänt, tjuvforsockt. för att du ska få piller, utan du måste ha en specifik diagnos, en sjukdom. Och det här är ett perfekt exempel på statliga regleringar och deras oavsedda konsekvenser. Hur man har den här, man har en ganska naiv tanke. Och det är något helt annat som händer i verkligheten. Det vill säga att det som hände var inte att läkemedelsbranschen slutade sälja de här preparaten.

Utan det som hände var givetvis att läkemedelsbranschen hittade på en massa passande diagnoser som gjorde att de kunde fortsätta sälja läkemedel så de hade utvecklat och investerat en massa pengar i. Istället så fick vi då en kommersiellt driven utveckling. Vi hade massa företag med massa kemister som producerar piller och som då lobbade fram på olika sätt och inte bara lobbade mot stater utan också lobbade mot psykiatriorganisationerna som gör till exempel DSM katalogerna som är diagnos manualerna och andra konventioner i den världen.

Men läkemedelsbolagen lobbade fram som de som de. har en kemisk lösning som de säljer så lobbar de fram kemiska förklaringsmodeller som passar för dem. Och därför sitter vi i den här situationen att vi har en nästan som en sorts kemisk religion. Det är vad det är man ser från ett historiskt perspektiv därför det ersatt en typ av, vi kan komma till det sen kanske, men andliga traditioner som människor använt sig av historiskt för att hantera sina psykologiska utmaningar.

Nu har vi i stället den här kemiska religionen. som säger att allting beror på kemi, allting beror bara på hjärnans... Skaffenhet är en väldigt teknisk sak alltihopa och lösningen på problem är också kemiska. Man ska äta rätt sorts piller för att korrigera den sorts kemiska obalans man har i hjärnan.

[Speaker 3]

Du rörde ju en intressant sak där tycker jag. Eller hur många, men speciellt den, jag kommer att tänka på hur du beskrev din fas inför att inte känna någonting under den där månaden. Jag tror att det har gått så långt att många ser det som ett eftersträvansvärt tillstånd. Det är ingen nödlösning utan det är ett bra tillstånd.

Ibland läser man reportager om de här otroliga uppgångarna av förskrivning av... Preparat till barn som ska ha olika typer av diagnoser. Då säger läkarna att jag orkar inte störa emot föräldrachatet. Det är just den situationen att föräldrarna vill att ämnen och ungen är så stökig. Hit med piller nu. De senaste 20 åren så har man märkt bland folk man har jobbat med att det behöver inte vara tunga preparat på något sätt.

Det är ju jättebra, man blir inte upprörd, man känner ingenting, det är toppen, toppen. Och det där är lite grann nytt i historien för ett samhälleligt förfall. Förr så gav vi ju liksom sen menigheten ut i dekadans och orger och råsupar.

Men nu är det mer av att... Det frivilliga utsloknandet av känslor, sånt som till och med korkade människor vägde sig mot förr, är nu ett önskansvärt tillstånd. Och det är lite skräckenjagande, den frivilliga zombifieringen.

Martin

Men som givetvis alla förstår så är det något som passar väldigt bra för vissa krafter i samhället och inte bara läkemedels- Jag ska prata lite mer om den här studien från Harvard som var ganska spännande. Så visar de på att beroende på vilka föreställningar som en patient har om sin depression och hur den eventuellt ska behandlas så får man väldigt olika utfall.

Man gav olika förklaringar till olika patienter och när man sa till dem att deras depression var så här. Depression orsakades av kemiska obalanser eller man gav genetiska förklaringar. Säger att din hjärna funkar på det här sättet på grund av dina gener. Du är född med en depressiv läggning eller sånt där.

Då ledde det till att patienterna förväntade sig att de skulle vara deprimerade under längre tid. Att behandlingen skulle vara mindre effektiv och de rapporterade fler depressiva symptom och de upplevde att de hade mindre kontroll över sina egna negativa känslor och det är givetvis att det borde egentligen vara enkelt att räkna ut att det blir den psykologiska konsekvensen av att ge den här typen av förklaringar.

Det vill säga att den den som drabbas av depression till exempel berövas sin agens sin autonomi för att man man säger till personen att det inte är ditt fel. Din hjärna råkar vara på ett visst sätt och så vidare och det finns en god tanke ofta bakom det där att man vill minska. stigmatiseringen som finns kring psykisk ohälsa som är ett stort problem. Man vill inte att folk ska tänka så här att jag är så dålig, det är mitt fel.

Vad har jag gjort för att sätta mig i den här situationen och så vidare? Men saken i den är att det är mycket, mycket bättre att ha inställningen att man själv är en aktiv kraft i sitt eget liv, i sitt eget psyke i det här fallet, som som att man kan göra positiva förändringar genom egna vilja och ansträngningar, genom att skaffa bättre vanor eller vad det nu är för någonting.

Ett annat exempel på det är psykoterapi. Vilken inställning man har har stor betydelse. Givetvis är det så att om man säger att alltihop är kemi, alltihop är bara hur din hjärna fungerar, vad spelar då för roll om du går i terapi? Vad spelar då för roll om du bara sitter och pratar, om din hjärna ändå är som den är, den har fortfarande den här kemiska sammansättningen? Om problemet är kemiskt, ja men då ska du ge mig ett piller, då ska du inte sitta och jamsa med mig i en terapisoffa.

Så att det underminerar psykoterapi som är ett effektivt sätt att behandla depression. Och det finns ju olika sätt att mäta det, det är olika. Vi ska inte gå in i hela det träsket. Men jag tror inte det finns någon som ifrågasätter att psykoterapi i många fall är ett effektivt sätt att behandla depression. Men det är också uppenbart att den här typen av ensidigt fokus på kemiska förklaringar underminerar möjligheten att komma över till terapi.

[Speaker 3]

Det här med magen slog det mig. Alltså de som är, lite perifert, men de som är så väldigt inne på Stereotonin i grejen, de borde ju liksom betänka det med magen och käk. Alltså rimligen så måste du ha så att trycka i med mängder av rätt sorts fil och probiotiska doser så ska väl inte behöva någonstans annat preparat.

Martin

Du menar att du bara ska få tarmsystemet att producera mer stereotonin? Ja, rimligt. Alltså jag tror det ligger någonting i det. Det finns flera sätt att höja sina stöten i nivåer. En sak till exempel som jag har, jag har flera bekanta som rapporterar goda erfarenheter av att använda ett preparat som heter 5-HTP.

5-HTP är en, jag tror man kan säga att det är en prekursor till serotonin, det vill säga en av de kemikalier som kroppen behöver för att producera serotonin. Så om du tillsätter mer 5-HTP så blir det lättare för kroppen att producera serotonin. Jag känner flera personer som har haft allvarliga problem med depression som jag har. som säger att de har fått jättebra effekt av att äta 5-OTP och att det har varit, de har inte haft några biverkningar som SSRI-pepperaterna har, de har fått mycket bättre kontroll över det själva för att effekten har kommit snabbare än SSRI som ofta tar flera veckor innan man märker någon effekt och så vidare.

Så att jag har flera vänner som säger att 5-OTP har varit som ett mirakelkur för dem. Det är personer som tidigare har svarat någorlunda på SSRI men sedan gått av dem för de har inte gillat sideffekterna och så vidare. Men 580p är ett problem då för att det är någonting som man kan köpa som ett kosttillskott, som en vanlig grej.

Det är inte ens receptbelagda eller något sånt där. Men jag tror också att det är ett av de här preparaten som de stora läkemedelsföretagen inte kan tjäna så mycket pengar på för att det är ett generiskt kosttillskott. Men det är ett helt annat sätt att angripa den här serotoninvinkeln. Men som det säkert ligger någonting i. Problemet är att jag ser inte serotonin. är helt irrelevant för att förstå depression och behandla depression.

Jag bara påpekar att man har ingen solid teori om hur det funkar och man vet inte hur orsaksambanden går och alltid i vilka riktningar den går och så vidare. Om du vidtar andra åtgärder för att må bättre kommer det öka dina serotoninnivåer till exempel. Och som sagt, det finns andra sätt att öka dina serotoninnivåer. Jag kan absolut tänka mig också, som du säger Boris, att en sorts dietbaserad intervention skulle kunna vara effektiv och förmodligen bra. Det kan i stället ha mycket mindre allvarliga negativa sideffekter än de här SSRI-preparaten.

[Speaker 3]

Men å andra sidan kommer man ju hela tiden faktiskt tillbaka till att rimligen så är det faktiskt, alltså i min värld så är det ju de ytterfaktorerna som är bestämmande och den här avgörande frågan om Vad du gör, hur tillbringar du din tid i väldigt vid mening?

Vilka lever du tillsammans med, vilka är du tvungen att leva tillsammans med? Vilka arbetar du med, vad arbetar du med? Sådana frågor verkar folk inte ställa sig när man springer på dem. Nu låter jag raljerande och där är jag definitivt inte överstå problemet mer än väl. Men just det här att man är deprimerad. Jag kan inte se något annat än att man måste sätta sig med en liten svart bok eller ett Excel-ark och rita upp sin egen situation.

Om man inte har någon extern person som hjälper en med detta. Och jag tror att det är detta som väldigt många ryggar för. Det är för att deras trygghet ligger ju ändå i, de lever med föräldrarna, arbetskamrater, skolor. Alltså börjar man ifrågasätta sånt så är risken att man sjunker ännu mer ner i depressionen.

Jag behöver ännu mer preparat. Men jag kan inte se något annat än att det är de yttre faktorerna som... Man måste börja med. Och där finns det ju väldigt lite kvalificerad hjälp att få. Om nu alla som är deprimerade ska få detta så frågan är vad man gör.

Martin

Apropå det du säger nu, det är så jätteviktigt och det är ju så sjukt. Jag har nämnt det tidigare i Radio Bubbla, det kan vara värt att upprepa att numera så ger man regelmässigt till exempel SSRI-preparat och andra antidepressiva mediciner för människor som suger. Söker vård. på grund av traumatiska händelser i livet som gör att de mår dåligt.

Ett exempel är att en nära familjemedlem har dött. Man har sorg helt enkelt. En kanske ens nära familjemedlem har dött, ett vanligt exempel. Och det händer, det förekommer alltså att läkare skriver ut antingen då antidepressiva SSRI eller ångestdämpande benzodiazepiner eller liknande som medicinering mot sorg helt enkelt.

Sorg som är en fullständigt naturlig, och nödvändig reaktion. Någonting som du måste gå igenom för att hantera omställningen när en älskad person i ditt liv dör. Men nej, nej, nej. Det beror på att du har en kemisk obalans. Nu har du för lite serotonin och nu ska du ta de här tabletterna. Det är uppenbarligen helt sjukt. Vem som helst kan förstå att den läkaren är en riktig psyko som gör det.

Visst kan man säga att man hjälper personen och behandlar symptomen och så vidare. Jag hoppas att alla förstår att det är väldigt osundt. Men sen blir det mer skeptik när man kommer till de saker som du pratar om Boris. Till exempel att det kanske är något fel på din livssituation i stort. Någonting som inte är lika lätt att peka på som att någon har dött. Jag är säker på att det finns massor av människor i Sverige och andra länder som kan hjälpa dig.

som går på SSRI-preparat som medicinering mot att de är arbetslösa, till exempel. De skulle behöva ett jobb, de skulle behöva en meningsfull sysselsättning, eller ett jobb som känns mer meningsfullt och inte gör dem deprimerade. Och jag tror också att många går på SSRI för att de har existentiella tvivel eller att de har bara en krypande känsla av att samhället de lever i är sjukt och onaturligt.

Vilket det är. Jag vet. Jag tycker att det känns helt skruvat. Alla värderingar som folk har är bara knäppa. Människor omkring mig de verkar liksom galna och skruvade och tror alla omkring mig helt galna. Då kommer de ju tro att du är helt galen. Kommer sätta dig så kan du ha schizofreni och ger dig liksom neuroleptika och då har du tur under kommunen med bara antidepressiva mediciner och du sätter oss en psykiatrik och gör fullständigt korrekta objektiva observationer av samhället omkring dig. Så det finns liksom en hel. Vi behöver en enormt, enormt komplicerad dag utfälld fält.

[Speaker 3]

Och med just det här med skolan som vi båda har berört. Det är själva grundstrukturen, det blottar tanken. Vi glömmer ju bort att det är trots allt ett relativt nytt påfunnet med att man ska ha ungar och ungdomar gående i skolgång.

Det är liksom 12, 13, 14 år om vi bara räknar med gymnasiet och lite påbyggnader och sen kommer högskolan och universitet och det blir några år till. Alltså aldrig förr i historien har man i så tidig ålder, från så tidig ålder till så hög ålder, faktiskt tvingat så stora befolkningsskikt att ägna sig åt det.

Någon form av teoretiska studier, snällt uttryckt. Och jag kan inte säga annat än att här har vi ett av grundproblemen. De flesta är, till och med om kursinnehållet vore vettigt och inte idiotiskt som idag, så skulle det inte fungera för väldigt stora grupper. Och det är klart som fan det skapar psykiska problem. Och nu ska man inte vilja liberala dessutom lagstifta om att det här ska vara påbjudet för de femårsåldern. Vi kommer ju få skriva ut preparator för varenda unge i det här landet i fortsättningen.

Martin

Utan att gå in allt för mycket på det området så tror jag att det finns... Det är lite... Det är lite som man säger, hit or miss. Det är lite stokastiskt. Det finns bra terapeuter och dåliga terapeuter. Om du har tur och hit kommer till en bra terapeut så kan du göra fantastiska framsteg på ganska snabbt och effektivt. Men det finns också psykoterapeuter som är helt värdelösa.

Och det handlar också om personkemi i viss utsträckning. Exakt. En terapeut som är bra för en person är inte bra för en annan. Så för att få bra psykoterapi så kan man behöva hoppa några gånger mellan olika terapeuter för att hitta något som passar en. Och man ska absolut inte vara blyg för att ha preferenser och känna av personskemin. Och man ska inte stanna i en terapeutisk relation som man inte tycker känns rimlig, som man känner är på väg åt rätt håll och så vidare.

Det är inte så att alla terapeuter och så vidare är likvärdiga. Men, men, jag tror man ska gå, man ska man gå. Jag tänker mer på att hitta en terapeut som man är kompatibel med, snarare än att leta efter en viss terapiskola. Alltså om det är kognitiv beteendeterapi eller om det är psykodynamisk, kanske old school freudiansk psykoanalys. Vilken skola det har, har mindre betydelse än att det är en bra skola.

bra terapeut. Men det är ändå någonting som jag personligen tror att folk borde fokusera mer på. Och om man tänker på ett hem med en klinisk situation så är det i praktiken då psykoterapi som man tar resurser ifrån och som undermineras för att jämfört med den då liksom tidskrävande kostsamma processen att man ska ha samtal, terapi, så är det så mycket enklare att bara skriva ut några piller som som kanske gör att folk blir liksom också lite avtrubbade, inte ställer för många fler frågor och så.

Men det finns de andra sakerna också, och du Boris nämner de externa faktorerna. Jag tror att det är jätteviktigt, jag tror att 90% av alla depressioner som folk behandlas för kan förklaras i termer av yttre faktorer. Saker som helt enkelt är dåliga i folks liv, och om de fixar det så skulle de må bättre. Men i vissa fall kan det vara tabubelagt att identifiera och erkänna att det här är ett missförhållande.

Ofta säger man att det där är bara naturligt i dina liv. Det är inget som du ska stå ut med. Det måste vara en kemisk obalans om du har en stark negativ reaktion på det där. Det finns något annat också som är väldigt viktigt, som är väldigt närelaterat, men som ibland hamnar i skymundan. Det kan vara värt att säga någonting om. Även bakom psykoterapin på grund av de ekonomiska krafter som dominerar i den sfären.

Det finns givetvis bra terapeuter och sådär. Kanske om man tänker de inre faktorerna snarare än de externa faktorerna. Att arbeta med sig själv, med sin själ. Sin personliga utveckling och mognad, sin bildning. Kanske studera filosofi och visdomslitteratur, om det är någonting som man behöver. Eller bara helt enkelt tänka igenom saker och ting i relation till sitt eget liv.

Därför att yttersta handlar inte om att tillgodogöra sig andra människors slutsatser. från böcker eller från lärare eller terapeuter och så vidare, utan om att integrera insikter i sitt eget liv och de specifika situationer och relationer som man befinner sig i och att förbättra de situationerna utifrån insikter. Så när ens livsomställdheter skiftar, de här externa funktionerna skiftar, så är det väldigt lätt att man hamnar ur balans och då kan man behöva gå tillbaka, bygga upp mer visdom och integrera den i sin nya situation.

Och det här är givetvis någonting som... som vår kultur i vår tid är nästan helt ointresserad av. Det är någonting som man avfärdar som bara oviktigt, flummigt och så vidare. Det var definitivt det viktigaste för mig. Alltså jag som tonåring, när jag mådde dåligt och jag fick de här pillerna som jag avvisade och så vidare. Men jag gjorde mig av med massor med idéer och tankemönster på den tiden som ställde till problem.

I viss utsträckning så var det såna här tonårs funderingar som man kanske nästan kan tycka var bra. Jag är lite genant efter hand. Vad är egentligen meningen med livet? Är livet värt att leva trots all ondviklig smärta och lidande? Och så vidare. Sen förvärdes det säkert av att jag var en väldigt brådmogen tonåring. Jag hade ett livligt intellekt. Kanske tänkte för mycket på de här sakerna.

Men också, jag ägnade mig åt ett ganska psykologiskt arbete. Först och främst en seriös meditationspraktik som gav mig en ny uppmärksamhet. möjlighet att se klart på mina känslomässiga reaktioner och bryta den här automatiska identifieringen med mina känslor. Dvs. jag lärde mig att observera och förhålla mig till mina egna reaktioner istället för att bara låta dem svepa över mig och styra mig som en robot.

På så sätt kan man observera att man är nedstämd till exempel utan att för den saken skulle drabbas av ångest och förtvivligen. fivlan och undergångstjänster och så vidare. Och den här typen av självobservation och reflektion det är någonting som ingår i alla seriösa, psykologiska eller andliga system. I mitt fall så hittade jag bra lösningar för mig framförallt via buddhismen.

Men det går utmärkt att hitta samma sorts tekniker inom ja, jag skulle säga alla religioner, definitivt de flesta stora religioner, definitivt har ju kristna traditioner många tekniker av den här typen, åtminstone om man går tillbaka till de något mer autentiska. Jag vet att många som intresserar sig för stoicismen, den klassiska stoicistiska filosofin som också är en symbol.

Det är en mer ekologisk metodologi. Det kan man tycka är en mer värdig västerländsk väg. Som inte blandar in diverse mystiska österländska idéer. Om man har svårt för sånt. Det är något som... som man definitivt kan utforska. Det jag försöker säga här är bara att alla olika historiska traditioner har väldigt likartade typer av lösningar.

Det är ingenting som är superavancerat, ingenting som är supermystiskt och sådär. Men det är någonting som man måste hitta någon form av att ta till sig det för att arbeta med sig själv psykologiskt. För att prata med Jordan Peterson, vad är det han säger? Sort yourself out. Okej. Hög justeräkningsidéer handlar om att man måste få ordning på sig själv. Men för all del som som Jordan Peterson själv ett exempel på så är det ingenting som är enkelt att göra eller någonting som fungerar för alla.

Jordan Peterson själv han är ett psykiskt vrak och han är kanske ett exempel på en av de här som kanske de har 10 procenten som som som aldrig kommer bli kvitt sina problem som kanske aldrig kan bli riktigt friska för att de verkligen har genuin neddärvda liksom biologiska problem. Men jag tror att med hävdvunna metoder av sunt förnuft tror att man kan komma åt säkert 90 procent.

procent av all depressivitet och och många andra psykologiska problem. Problemet är bara att vi är totalt avklippta från de här traditionerna som har löst problemen historiskt och givet allt det här är ju det är annat tema för den moderna psykiatrin givetvis och även för många psykoterapeuter för att man har den här ideologin att depression är ett kemiskt problem kräver en kemisk lösning och även om det inte krävs en kemisk lösning så måste det vara en.

en statligt certifierad expert som vägleder dig till psykisk hälsa på ett evidensbaserat sätt och det är väldigt skadligt för människors välbefinnande, människors psykiska funktion. Men det är perfekt för dem som vill ha ett samhälle av fjärrstyrda köttrobotar utan agens, utan initiativförmåga utan kreativitet.

Varelser som kollar på tv och lyder påbud från rutan som inte har några ambitioner utöver de som marknadsförs av massmedierna som lägger alla sina problem i experternas händer och så vidare. Och det är därför psykiatrin är ett av de främsta hoten mot psykisk hälsa och måste bekämpas på samma sätt som staten måste bekämpas, medströmsmedierna, politiserade universitet, you name it, psykiatrin måste också vara där långt upp på listan.

[Speaker 3]

Väldigt långt upp på listan. När du beskriver din trettonårsperiod kommer jag att tänka på att det är något som både ungdomar och vuxna flyr ifrån. Det är ju sig själva. En av de stora bristerna i samhället är att människor inte är nyfikna. Människor vill inte veta mer, människor ifrågasätter inte.

Och det är ju för att de har tagit bort den reflexen gentemot sig själva. Att man är helt enkelt rädd att skrapa på sig själv. Det du beskriver väldigt vackert är ju... Grunden är ju att man faktiskt funderar över sig själv. Och också delar sina reaktioner och försöker förstå dem. Det är något fullt rimligt att ställa frågan, vem är jag? Om man hade kommit från antenat.

Jag har fått en känsla att där folk ställer sig inte frågan längre. Det blir någon kvällstegningsart att följa dina drömmar, följa dina ingivelser. Men ingen jävel funderar på vem de är i grund och botten. Har man inte ställt den frågan, åtminstone försökt komma till ett svar, då kommer man inte tåda ställa några frågor om världen där ute heller. Då handlar man framför tvn. Vänta på en order. Exakt.

Martin

Och det finns en stor del av problematiken där. Det är att visst, människor tänker inte själva på det sättet. Folk söker inte de möjligheterna. Men den yttersta orsaken är att det finns väldigt starka intressen i samhället. Och då pratar jag inte bara om läkemedelsbolag och psykiatriker, utan jag pratar om folk som påstår sig vara dina vänner. Dina familjemedlemmar, definitivt liksom chefen på ditt jobb, vad det kan vara för någonting.

Som har ett starkt intresse av att du inte ska vara ditt. en reflekterande, observerande, klartänkt person med öppna ögon som själv observerar och tänker kring saker som händer. Därför att sådana människor är mycket svårare att hantera. De människor som vill hantera oss, de vill väldigt gärna att vi ska gå inom livet i ett slumme.

Vi ska vara sömngångare. Vi ska absolut inte bara ha öppna ögon och observera och tänka och reflektera. Och en av orsakerna till det, det är precis det som du berörde sista, Boris, att... Om vi börjar observera oss själva och reflektera vad som händer inom oss, då kommer vi också undvikligen börja observera och reflektera över vad som händer utanför oss, vad som händer i samhället i stort.

Hur kommer vi att se på andra människor, på våra relationer, hur funkar samhällslivet i stort, vilka är de här människorna som sitter i riksdagen och bestämmer över oss, vilka är de här psykiatrikerna egentligen. Det är det de verkligen inte vill. Så den här självreflektionen måste kväsas i sin linda. och ersättas med det här gigantiska maskineriet och den psyko-farmakologiska industrin och så vidare. Och det handlar om att hålla folk nere, hålla folk i ett väldigt begränsat tillstånd för att de ska vara mycket lättare att manipulera.