Martin

Japansk konfektyrkonflikt får sin upplösning när domstol i Kyoto låter Shogoin Yatsuhashi Sohonten att fortsätta informera kunder om företagets grundande år 1689. Hade stämts av konkurrenten Isutsu Yatsuhashi Honpo, grundad 1805, för att vilseleda kunder att deras produkter var av högre kvalitet tack vare längre tradition av tillverkning.

Försvarsadvokat Orita Yasuhiro medger att tvisten antagligen är obegriplig för de allra flesta som inte kommer från Kyoto. Det är en fascinerande fejd som har utspelat sig mellan två anrika företag i Kyoto. Det ena företaget är lite mer anrika än det andra kan man säga. På den ena sidan så har vi då Shogoin Yatsuhashi Sohonten, grundat 1689.

Och i andra ringhörnan så har vi nykomlingen I Isutsu Yatsuhashi Honpo som grundades först 1805. Och båda de här företagen specialiserar sig på att tillverka Yatsuhashi, ordet som ni känner igen då från respektive företagsnamn. Yatsuhashi som är en traditionell sötsak som tillverkas i Kyoto.

Yatsuhashi består av rismjöl och socker i grunden. Av vilka man gör en sorts tunn kaka eller kex. En sån där krispig grej som man bakar av ris, mjöl och socker. En smaksätt när man den med kanel är väldigt vanligt. Men det kan också vara sesamfrön, matcha, grönt te, tofu och flera andra smaker. Och ibland så har man fyllning i de här.

Ofta den här rödsöt bönpasta gjord på toffen. azuki-bönor som är vanliga i Japan. Men man kan också äta dem som de är, med bara rismjöl, socker och kanel till exempel. Jag tror att det är en specialitet i just Kyoto. Det är någonting som man inte minst säljer som souvenirer till turister och sånt där, en liten symbol för regionen.

Men det är också ett föremål för kommersiella och historiska kontroverser. Därför att i summer... Jag har en liten lilla Det är en vilseledande beskrivning av produktens kvalitet som skadar förtroendet för andra företag i samma bransch.

När man påstår att företaget är så gammalt så implicerar det för alla som hör det påståendet att det i motsvarande bån är ett bättre företag med mer högkvalitativ produkt. Då måste man ha mer på fötterna, anser Isuzu Yatsuhashi hon på. Hej! Och de menar på att Shugon Yatsuhashi och Son Honten kan omöjligen ha producerat Yatsuhashi på 1600-talet.

För Yatsuhashi existerade inte på 1600-talet. Men Shugon Yatsuhashi och Son Honten säger att vi började göra sötsaker redan på 1600-talet. Det var kanske inte exakt Yatsuhashi, men det var en liknande produkt som vi tillverkade. Och så länge har vår godisfabrik varit igång. En oerhört japansk film. konflikt måste man säga.

Delvis därför att det inte är så många andra länder som har 300 år gamla godisföretag och det är inte så många andra länder heller som har företagare som sätter en sådan heder i sina traditioner och sin kvalitet. Men domaren kom till slutsatsen att det var ett bedrägligt påstående och domaren säger också, förmodligen väldigt kontroversiellt i Japan, att det inte är nödvändigtvis så att ett företag som har en sån här kvalitet tillverkar bättre produkter?

Boris

Det är väldigt kontroversiellt. Man behöver inte vara japan för att tycka att det är kontroversiellt. Och i Japan så är det här väldigt viktigt för de som vårdar traditioner och mat. Alltså deras risvin till exempel, det spelar en oerhörd roll i marknadsföringen och i kvalitetsbedömningen. Inte bara vilken region, utan anerna i det speciella märket.

Stor del av risvinnsproduktionen är automatiserad och storskalig i Japan. De viktiga märkena är de små, hantverksmässiga. med 15 mäskkar som man går upp på och kontrollerar temperaturen i tre gånger om natten. Man utgår ifrån att de som ägnar sig åt sånt och för traditionerna vidare generation efter generation, att det också är så att kunskapen anrikas och den här lilla extra hantverksyckligheten växer med varje år som man håller på.

Så det är ett viktigt konkurrensargument att man var först ut på banan om det så är med 10 eller än bättre med 100 år. Så man får förstå att de slåss om detta. Sen kan man vid sidan av diskutera varför en del kulturer har så tråkig dessert- och sötsakskultur. Jag har aldrig testat det här, men jag har tittat mycket på bilderna och bilder av det.

Man ser att det ser ju som vanligt enligt japansk mat, det är väldigt estetiskt. De ser väldigt vackra ut de här. Speciellt i olika arrangemang. Men man blir ju inte sugen på att koppla av en kvart och stoppa is i en sån här japansk sötsak.

Martin

Ja, verkligen inte. Det låter jätteäckligt tycker jag. Särskilt när det är kanelig. Men också bara ris... Nej,

Boris

det är det enda förtjonande.

Martin

Ris och socker och... Med fyllning ser de ut som små ravioli. Som små ravioli-kuddar. Med bönpasta. Jag skulle absolut inte vilja äta dem. Jag tror att det också finns indikationer därför att... Jag försöker läsa på lite grann. Det verkar inte vara någonting som folk i allmänhet köper och äter för att det är gott. Det är mer en sorts ceremoniell grej. Men det är mer en souvenir. Det beskrivs som en souvenir. Någonting som är specifikt för regionen och som man kanske köper för turister eller kanske regionens nationaldag.

Boris

Jag ställer fram efterhuvudmåletiden bara för att det är vackert kan jag tänka mig. Det ser väldigt vackert ut. Det är en kultur som har känsla av saknar dessert och söt, verklig sötsaksinslag av någon anledning.

Martin

Möjligen för att det är en så högstående och sofistikerad kultur att de inte har satsat så helhjärtat på det här med onyttiga saker.

Boris

Fast du befinner dig i Ungern, en högstående kultur vill jag nog säga. Ni har ju varit på de Ungerska kaféerna och konditorierna.

Martin

Ungrarna är ganska bra på sötsaker och baklöser och sånt där. Det är sant. Det tål att fundera på det, men Japan är så pass... För deras maklökar är kanske det godaste som finns. För de älskar ris och socker och kanel och matcha.

Boris

Det är det som är så märkligt. Det är en högst stående kök för övrigt. Men verkligen... Nästan infernalisk konstnärlighet i användande av råvaror och kunskap om det hela. Och så, okej grabbar, nu måste han efterrätta till kejsaren. Ja, vi tar lite ris och socker. Klådar ihop.

Martin

Det är märkligt fattigt alltså.

av påståenden. En historisk berättelse om Tom Francis Gunner är att den spårar sina anor till 1421. Det var 1421 som Erik av Pommen gav tillstånd till munkar från Tyskland att bedriva utskänkningsverksamhet i Stockholm. Från 1420-talet har det pågått någon typ av liknande verksamhet, men inte på.

Inte på exakt den platsen, därför att på 1400-talet så existerade inte den platsen där Tom Franssons Galner ligger. Det var kanske en del av stadsmuren, men Skeppsbron, den här gatan som går längs gamla stans östra strand kan man säga, den östra kajen, den byggdes på 1620-talet. Och det är därför man säger att det är sedan 1622 som Tom Franssons Galner har återstått.

har funnits på den platsen. Det är restaurangens officiella linje. Senast jag kollade så var det fortfarande det som restaurangen själva säger, 1622. De menar då på att trots att huset har rivits och byggts upp igen, jag tror två eller tre gånger sedan dess, så har man alltid haft den här restaurangen, den tyska restaurangen, på samma hörn, på samma kvarter. Det senaste gången det hände då var 1910.

Då har man byggt ett nytt hus på den platsen. Så. Enligt det snålaste perspektivet kan man säga att somplastiskaner har funnits där sen 1910 på samma adress. Men den officiella godkända konsensusuppfattningen just nu verkar vara att... att Sunkan har funnits där sedan 1889. Det var då de öppnade den nuvarande företagsentiteten som har gått i arv.

Men jag tror att det här är fel. Jag är faktiskt, även om jag inte har varit så förtjust i Sunkan över åren för att de har haft allmöjliga problem, jag går inte dit så ofta, men jag tycker att det mest sannolika verkar vara att det faktiskt har varit i stort sett utan avbrott samma restaurang och samma plats sedan. 1600-talet.

som prinsesskaner har levt där sen 1622 eller något åt det hållet. Då är det världens äldsta restaurang som har varit verksam kontinuerligt på samma adress under längst tid. Därför den nuvarande officiella rekordinhavaren i Guinness rekordbok, det är bara ett tag sedan jag kollade upp det här nu, men det borde inte förändras så mycket. Då var rekordet en restaurang i Lissabon tror jag.

som hade funnits sedan 1700-talet. Och det var bara så att, ja, men deras hus har inte rivits ner och byggts upp igen och därför vinner de. Men jag tycker att det är orättvist. Jag tycker att som fransk skaunor ska utnämnas faktiskt till världens äldsta restaurang.

Boris

Att man har... Det kan man göra. Jag är nog ensam med dig på den punkten. Sen är det en annan sak att Zunkan är ett välfunnet smeknamn på inrättningen och problemet med gamla restauranger, egentligen alla gamla restauranger i hela världen, Det är ju att de sällan kännetecknas av det här jag talade om. Det är ju inte så att det är en japansk risvina, alltså sju generationers produktion och arvtagande av kunskaper och tradition.

Det är ju, restauranger byter ju ägare hejvilt. Det är ju aldrig någon kvalitetsbeteckning om en restaurang har funnits 50, 100 eller 150 år. Det beror på så många andra faktorer. Och det är ju snarare så att ju äldre en restaurang hävdar att den är, DESTO! Mer turistfälla och dålig mat är det.

Martin

Man kan säga att Sumpkan motbevisar den här tesen som Isutsu Yatsuhashi hon pådriver. Att med nödvändighet när man säger att någonting är äldre, då säger man att det har bättre kvalitet. För Sumpkan har ju varit riktigt trist. Tråkig mat, väldigt dålig service. Jag har inte varit där sen de bytte ägare. De bytte ägare senast bara två, tre år sen. Var det han som körde akkurat förut på Anders Renslussen? Ja. Ja, det stämmer.

Boris

Eller en av dem som var delägare ingick i ledningen. Så att, sen dess har han inte varit där men, ja man vet aldrig.

Martin

Jag minns det från tiden innan blev nykteristet akkurat på att det var ett högkvalitativt ställe. Så att jag antar att Songfranse Scanner har ryckt upp sig en del sen dess.

Boris

Det tror jag vi kan utgå från alltså. Men det är ju också så, det är ju väldigt synd egentligen det här att Att kroga restauranger och även kaféer inte har den här traditionen av att man ska låta det gå i arv. Det är i bästa fall ett en-generationsprojekt men det är inte ens det än. Det är mycket kortare omloppstid. Det är också det här med att det måste hända något nytt.

Nu är det peruansk som älder och så vidare. Tack för mig! Det här med att man hade forna tiders möjligheter, att man hade en stammkrog eller stammrestaurang. Det är ju det man visste vad som serverades, att det var hög kvalitet. Något som man fortfarande har i Europa. Det är ju sorgligt okänt i Sverige.

Martin

Det är lite osiviliserat faktiskt.

Det var senast det hände, där vi blev oerhört familjärt behandlade. Vi var där ofta, och vi tog ofta dit i större sällskap. Vi hade våra exilsvensk-libertarianträffar. Så vi var verkligen stammisar. En dag var det plötsligt bara att säga, vem fan är ni? Tror ni att ni ska få ett bord? Ett stick? Nästan den känslan i jämförelse. Eller den persiska krogen i Stockholm, där vi faktiskt grundade hela bubbla-projektet och alla våra...

projekt på den tiden där vi hade en fin stammins rabatt där vi alltid fick liksom 10-15% rabatt på hela notan. Det var också så här ändå, trots att det var samma familj som drev den, så bara hade man en ny serveringspersonal som bara sa ja hej vilka är ni? Vem är du? Det var jag som ville fråga. Det blir lite uppdöd när jag bara tänker på det. Men det är helt sant att de här restaurangtraditionerna som folk inte respekterar längre gör att man är betydligt mindre entusiastisk inför hela restaurangnäringen. Du får inte tala om snasknäringen. Ja,

Boris

men den har jag aldrig känt något större för.

Martin

Vad har vi för traditionella godistillverkare? Kanske Gränna, Polka, Grisfabriken och sånt där? Finns det något som heter så?

Boris

Ja, det finns ju flera polkagristillverkare i Gränna som har någon slags gemensamt varumärke. De stora godisjättarna har ju sin egen polkagris. Det är väl inte skyddat på något sätt. Men annars så är det ju, det är svenska mjölkchokladen och de olika chokladvarianterna som är ganska svenska. Men de är ju inte så förtvivlat gamla. Utan det man har på den fronten det är ju egentligen småkakerna och de enklare bakverken. Och det är fint nog tycker jag. Varma anhängare av småkakor.

Martin

Finns det några gamla tillverkare av småkakor? Det är inte som... Från min hemstad så vet jag att Åvandals till exempel, de har hållit på i flera hundra år i alla fall. Säkert samma kakrecept hela tiden.

Boris

Nej, de är inte kul längre kan jag säga. Du kan stanna till när jag hälsar på svärfar och handla, men det är... Däremot det här andra konditoriet som ligger nere och kaféet som också är gammalt som ligger nere vid ån där. Ganska stort, lite centraleuropeiskt. De håller stilen när det gäller bakverk. Mm. Men nej, det är ingen som upprätthåller småkakstraditionen tycker jag. Vi har pratat om det förut men det är de här blaffiga amerikanska bakverken och pajerna och grejerna.

Martin

Det är synd. Inte ens Ingenborgs Bageri, till och med de har lagt ner och gett upp på småkakorna.

Boris

Ja, det är kulturellt förfall. Jag tror att de sista som har lyrt liksom är faktiskt invandrare som tog över olika bagerier. Vi hade ju två turkiska bröder här som tog över konitoridroppen nere på hörnet här. Och då fick man småkaker, sen sålde de. Och då kom två svenska donner och då var det ju kört.

Då var det liksom bara Starbucks lite, inga småkaker och sådana grejer. Inga riktiga svenska bulla. De gjorde till och med släta kardemum av Arviales. Sentimental. Och det var två unga turkar. Härligt assimilerade.

Martin

Vi är ju sugen på bakelser och småkakor. Ja. Få slänta ner kanske till något av de nordiska bagerierna här i Budapest. Vi har minst två stycken. Det är mer än det finns i Stockholm. Som gör kanelbullar och semlor och allt möjligt. De gör ganska bra grejer också. Jag kommer över.