Martin

Trelleborgs Alejanda, i kölvattnet av SDs vandring åt borgerligt håll och sitt misslyckande i lokalpolitiken, har en ny vänster chansen att ta ledartröjan genom att förkasta identitetspolitik, fokusera på nationen och driva på för begränsad invandring, stark integration, stor offentlig sektor och höga skattenivåer. Örebropartiet och Trelleborg får rättvisa, exempel på två nybildade vänsterpartier.

Det var en ganska intressant artikel där tycker jag, i Trullerborgs Allihanda, som jag bara såg i förbefarten igår när jag skummade. Jag skummade och sa att jag hade missat den faktiskt. Men då tänkte jag att vi pratar lite grann om det här med tidigare i den här sändningen om handel och fackföreningsrörelsens relation till SD. Så blev jag lite nyfiken på att ta upp den här, för jag är nyfiken på att höra dina tankar Boris. Så frifräsar vänster den här nya SD i rubriken på den här.

ledartikeln. Förresten, jag ska se om man kan se vem som har skrivit, är det en signerad ledare? Nej det är det inte, jag vet inte vem som skriver för Trelleborgs Allihand. Den här artikeln handlar om en politisk tendens som många tycker sig se. Åtminstone vissa människor som spanar lite framåt i Sverige. Vi har pratat om den en par, tre gånger tidigare i Radio Bubbla. Bland annat då apropå Örebropartiet som också nämns som det främsta exemplet i den här artikeln.

De här personerna, Örebropartiet och vissa andra grupper, de är då... Människor som kommer från vänster och ser sig själva som vänster men som tar en, som det beskrivs, en mer populistisk inriktning. Här är en formulering från artikeln. En ideologiskt driven populistisk arbetarvänster med fokus på nationen. För hård integration, minskad invandring, stark välfärdsstat med höga skatter och kritik mot maktetablissemanget.

Exempel tar Marcus Allard från Örebropartiet som... har använt sin position att de Örebropartiet som tagits in i kommunfullmäktige på ett sorts vänsterpopulistiskt program och Marcus Olard är väldigt skicklig på att få uppmärksamhet till exempel genom att hans anföranden i kommunfullmäktige spelas in läggs upp på internet och får spridning långt utanför Örebro och han retar gallfeber på lokalpolitikerna och även på journalisterna.

Så när han har kontakter med journalisterna på lokala tidningar spelar han in hela samtalet. Istället för att man bara får läsa då en kort kort utdrag i en intervju i tidningen så får man lyssna på hela 10-15 minuters samtalet som Alain hade i telefon med reporten där reporten, Umsom är blömsk och manipulativ Umsom blir helt vansinnig och galen nästan skriker åt honom och så vidare så han är väldigt duktig på att använda den här positionen för att avmaskera de här systemen både mediala, politiska system och så vidare och där kan man ju se, det är definitivt någonting nytt i svensk politik.

Och sen har vi då den här liksom med ganska intressanta saker att Marcus Allard kallar sig själv för kommunist. Jag tycker vi ska diskutera i vilken berg som faktiskt är kommunist. Men han ser sig själv som marxist och kommunist. Även om han också säger att han inte längre är en del av vänstern. Vilket lite grann går på tvärs mot tesen som drivs i den här artikeln. Och det är en fråga som jag skulle vilja bolla över till dig Boris.

Det finns en underliggande premiss här om vad höger och vänster är för någonting. Som jag tror på ett sätt är en del av ett äldre... förlegat paradigm som inte är så användbart längre. Så till exempel den här idén om att höger och vänster handlar om hur höga skatterna ska vara. Så att om du är mot identitetspolitik och mot massinvandring men för höga skatter, då är du vänster.

Därför att det är den centrala frågan om skatterna. Men är det inte själva verket så att till exempel frågan om nationen är mycket mer central för att avgöra vem som egentligen är höger respektive vänster? Vi har haft många många diskussioner, hundratals timmar tror jag nästan i Radio Bubblon det här. Ta till exempel nyliberalerna. Nyliberalerna vill ha låga skatter, men de vill ha avregleringar och så vidare.

Men i alla andra bemärkelser så är de vänster, men råvänster. I alla kulturella frågor, i synen på nationen, i synen på familjen. Det ska vara öppna gränser och normupplösning och så vidare. Medan om du ser till exempel till fascismen. Där har en ideologi som ett av dess mest kännetecknande egenskaper är att fascismen vill ha en stor, stark stat.

Och rimligen med ganska höga skatter. Högre skatter i alla fall än vad nyliberalerna vill ha. Men fascismen är... det blir väldigt svårt. Man ser att fascismen är en högerrörelse. Ja, jag kan stanna där. Men det är min fundering initialt här. I vilken bemärkelse kan man egentligen kalla de här rörelserna för vänster? Kan de samtidigt vara effektiva i att driva de här frågorna och vara vänster?

Boris

Nej, alltså situationen börjar bli lite kaotisk. Men man kan se att i det som kallas vänster... så finns det ju grupper och individer som... Det finns två skäl till att man rör sig i en mer nationalistisk riktning. Det ena är ju en ideologiska skäl att... Är man en gammaldags marxist och rotad i förnuftstro och upplysningstankar och har en lite kolonial inställning till tredje världen som jag till exempel så kommer jag trycka att det pågår att...

Då anser man att man måste bekämpa till exempel Islam. Och det är en av grunderna för ideologiska böjelser och marxistisk traditionalism. Den andra orsaken kan vara att man helt enkelt, dagspolitisk, att man tycker att dels att, jag tror det finns personer som säger att här har man möjlighet att skapa någonting nytt och få röster.

Alltså klassröster, gamla sura arbetare som inte gillar invandrare. Avhoppade gamla ädare, jag tror jag hör till den gruppen. De är välkomna. Men där finns det också en ideologisk grund för det hela. Tyvärr är en stor del av ämnen fixerat vid tanken på välfärdsstaten.

De tycker att företrädare till välfärdsstaten har de som har betalat. Det är inte de som kommer till och inte vill betala. Det är en fullt begriplig hållning men för framtiden så är det en ganska knepig hållning. Man underskattar varför staten är dess mekanismer, dess förmåga att svälja och dess förmåga att kontrollera utvecklingen.

Man gräver sin egen grav tror jag faktiskt som politisk rörelse, åtminstone på mellanlång sikt. Om man plederar för ett återupprättande av Sosa-Massaralfärdsstad som var typ 1973 eller något sånt. Det är inte en speciellt varaktig... Vad jag tror att man behöver är att man måste ta en decision väldigt fort.

Om man inte innebär att ha en nationell inriktning. Jag ser inga större poäng i att man säger att jag företräder arbetarklassen på nationell grund. Jag företräder företagarna på nationell grund. Jag företräder de få bönderna som finns kvar på nationell grund. Det är heller inte en hållbar hållning. Man måste också säga att om en verklig nationell hållning innebär att man faktiskt är beredd att inlämna och underordna det egna skiktet i den nationella ordningen.

Annars är det ingen stor... Långsiktig poäng med det. Däremot så kortsiktigt så är det ju inte bara bra utan till och med nödvändigt att samordna alla som är menar sig stå på nationell grund för att möta de hot som finns mot nationen. Även om man sedan berossas när hoten är borta.

Martin

Ja men intressant, du berörde flera av de saker som jag haft i bakhuvudet här. Jag har ju lyssnat en del på Marcus Allard och han har en podcast tillsammans med Malcom Kjell-June. Jag lyssnar på kanske ett av fyra, ett av fem avsnitt och något sånt där. Ofta orkar jag inte lyssna på hela avsnittet, men då och då pejlar jag in det där och håller lite koll på dem. Jag tycker ofta det är intressant att höra deras kommentarer.

Dels att jag gillar det här med Örebropartiet. Tycker det är en väldigt kul idé. Det är roligt att de har lyckats komma in i kommunfullmäktige. Marcus har lärde folk förbannade och sånt där. Och Malcolm Fredjune har en tre-siffrig IQ och säger ibland ganska roliga och intressanta saker. Men orsaken till att jag sällan orkar lyssna på ett helt avsnitt är att det tar ju inte så lång tid innan de säger ofattbart aningslösa saker.

Alltså i slutändan så är de för mig, de är liksom, de är roliga typer men de är liksom... De är oerhört obildade, okunniga, förvirrade, principlösa. Ofta är det saker som bara helt håller i huvudet. Till exempel apropå det där med välfärdsstaten. Jag har aldrig hört dem lufta någon typ av seriös kritik, någon grundläggande kritik av välfärdsstaten som system. Och de verkar egentligen inte se några som helst problem till exempel med att ha en planekonomi och sådana här saker.

En sak är väl att de romantiserar Stalin och att han mördade folk och sånt där. Men det jag tycker är mer problematiskt är att de inte förstår. Att det inte funkar rent praktiskt och ekonomiskt. Att ha någon typ av styrning av verksamheter. Och de är extremt oreflekterade. De har inte ens tänkt på de frågorna. De har aldrig kommit i kontakt med rationellt och ekonomiskt tänkande. Och sådana saker.

I slutändan uppfattar jag dem som väldigt ytliga. De är bra på vissa frågor som de fokuserar på. Men de har enorma blinda fläckar. Och en annan sak som du också tog upp Boris. Det är det här med att det är en del som är inte så bra. I vilken utsträckning man gör det här av mer grundläggande skäl eller vilken utsträckning man gör det för att fiska röster. För man vet att det finns missnöjda arbetarväljare, eller vad man nu vill kalla dem för. Men jag kan uppfatta att den här typen av personer är...

att de är mycket mer av opportunister än till exempel SD. SD har ändå en... Det är svårt att anklaga SD för att vara ett opportunistiskt parti. Det är ett parti som har en sån nationell grundsyn och som har fått utstå enormt mycket spott och spe i flera årtionden. De har inte tagit en opportun position. Om vinden börjar vända så är det en annan sak. Men SD är inte opportunister på det sättet. Men här verkar det vara precis det.

Att man har en överhet som har fört en fullt vansinnig politik. och vanligt folk reagerar på det och då försöker folk fånga upp den här tendensen. Men frågan är om de kan göra det på ett effektivt sätt eller om de blir i praktiken en sorts nyttiga idioter eller sånt där. För att ta exempel så här, om man är totalt okritisk till att man har en gigantisk statlig sektor i samhället, både då från en sorts ekonomiskt effektivitetsperspektiv men också från ett maktperspektiv, att man inte ser problemen där.

Men också Till exempel den här frågan om invandring. Ja, invandringen är för stor. Det fattar de här människorna. Men vad ska man göra åt det? Är till exempel stark integration, hård integration, som det står i den här artikeln, är det lösningen? Jag vet inte exakt om Marcus Allard står i den frågan, men en sak är säker, Marcus Allard tror ju på, som jag har uppfattat i alla fall, detta menar jag om jag har fel, men han tror ju på att man kan ha ett mångkulturellt samhälle. Att man kan ta in miljontals människor från främmande kulturer och ändå få det att fungera.

Om man bara har rätt sorts politik. för att integrera de människorna. Och då känner jag att man inte tagit den frågan på allvar. Och man kan egentligen inte göra nytta, man kan egentligen inte lösa några problem för de här missnöjda arbetarväljarna, vem man nu vänder sig till.

Boris

Det finns alltså en slags romantiserande, vare sig man är nationell socialist eller nationell kommunist, av just till exempel 70-talet, det var då allting gick åt skogen. Men allting har gått åt skogen därför att vi fick sen Sosanas välfärdsstat. Ska man romantisera, vilket jag själv i viss mån gör, så måste man tillbaka till tiden före första, eller egentligen första, åtminstone andra världskriget, då det fanns en nationell medvetenhet i de stora partierna, alltså i bondeförbund, i höger och socialdemokrati.

Tack! Man var faktiskt avberedd att underordna klassintresset under åsen för tillfället var bäst för nationen. Och där det också fanns en... En nationell enighet om det här. Alla andra befinner sig långt bortanför Gammal svensk vänstersk huvudfåra. Det fanns en insikt också om nationelltens gemenskap eller kulturellt gemenskap och vikten av att bevara och behålla den.

Den fanns liksom till och med Alltså bland de som sedan bröt sig ut och blev kommunister och kom tillbaka sen, de ledarna. Så fanns en stark tjänst där för nationen och hembygden. Den ser jag inte mycket av i den nationalistiska vänstern i Sverige idag. Det är mer en fråga om vem ska ha företräde till välfärdsstatens tjänster. Det är inte riktigt tillräckligt,

Martin

mildt uttryckt. Jag tycker det låter som att det du beskriver... Olika specifika historier i olika länder. Vi har pratat tidigare till exempel om den svenska socialdemokratin. Att den inte har varit liksom... Den kanske egentligen inte är bäst beskrivd som socialdemokratisk i sin faktiska praktik. Men det låter för mig som att du beskriver någonting annat. Någonting som man normalt skulle beskriva som... Ja, jag vet inte exakt vad, men en annan typ av nationell rörelse.

Kanske liksom fascism, eller nationalbolschevism, eller strasserism, eller... Du vet, de andra tendenserna som fanns. Och som i Sverige i hög utsträckning manifesterades i socialdemokratin. Som det de facto nationalsocialistiska partiet. Men det känns för mig som att det egentligen är någonting åt det hållet som du beskriver. Och då undrar jag, vad är skillnaden mellan en sådan position och en sån position? och en nationell vänsterposition.

Boris

Du menar, alltså,

Martin

när du säger nationell vänsterposition... Om jag får uttrycka det så här istället, och jag försöker formulera om det. Om man är vänster och ska göra den här rörelsen, kan man stanna halvvägs och ändå göra någon nytta? Är det inte så att man måste gå hela vägen? Man måste gå full färs.

Boris

Jo, det måste gå hela vägen. Det är därför jag delar upp det där, eftersom jag försöker vara praktisk ibland. Vi har ett drastiskt akut behov av att ena alla som enas kan. För att stänga gränser och för att avyttra folk helt enkelt. Så att gränserna inte nergassar borta. Och då är det enkla konkreta dagskrav.

Men för att bygga ett bättre samhälle som fungerar i längden, då kan man inte stanna där den någorlunda nationellt synade vänstern befinner sig idag. Då måste man backa bandet. Jag har ju talat om fascismen förut men jag är mer benägen i att säga att det finns en väldigt stark stark tradition i Sverige som i andra länder tar sig utryck som sånt som italiensk fascism till exempel.

Det viktiga för mig när man går tillbaka och nysstar den traditionen är att Nej men Sverige har en alldeles egen tradition. Vi behöver inte importera andras teorier. Det är ju snarare så att svensk teoribildning tar varann sådant som Rudolf Schellen. Jag menar han påverkar väldigt många tidiga socialdemokrater. Även Gunnar Myhdal i synen på hur samhället ska fungera och geopolitik och annat.

De idéerna får en viss spridning ut i Europa och central Europa. Jag tror det är väldigt viktigt att gå tillbaka till de egna rötterna och se att det har funnits politiska hållningar som nationellt sinnade och som egentligen är bortanför det vi ser som höger och vänster idag. Man ser sig som en person som ska inordna den klassens intressen i en större helhet och det är nationen.

Och som precis som det säger i andra länder så talas uttryck i fascism, strasserism och så vidare. Allt möjligt. Vi kan ha ett historieavsnitt framöver. Men ska man få någon varaktig lösning, då är det att det hållet måste gå. Och det är först då man faktiskt till vardags också kan få ett anständigt och bra samhälle.

Martin

Det är lite så jag känner i alla fall när jag ser de här tendenserna. Det är intressant, det är lovande på vissa sätt, men jag skulle liksom gilla och uppskatta och välkomna om de här människorna ville bli fascister. Eller vad man då kallar sig om man är en svensk fascist. Sose eller vad liksom. Man får ha den svenska liksom, nationalsocialismen. Det skulle jag uppskatta, jag skulle tycka det var intressant och en bra utveckling. Jag själv vill inte bli fascist, jag hoppas jag inte måste bli fascist.

Men det skulle vara intressant om det fanns några på scenen. Det som bekymrar mig med Marcus och Ladu är att de är halvmusyrer. I slutändan ser de bara samma trötta gamla vänstertomtar. För att de missar essentiella komponenter av den ideologi som de synbarligen strävar mot- och sakta men säkert försöker approximera. Jag tycker att de är så pass obildade och principlösa att de aldrig kommer komma i mål.

Boris

Jag håller förstås med dig, men jag undrar också om... Man behöver inte vara bildad hur de borde vara bildade. På något sätt så innebär deras hållning att de borde dagligen gå ut. Känna av de inre motsägelserna i hållningen. Det behövs ingen historisk kunskap. Kanske inte ens kunskap om hur ekonomi fungerar.

Det skaver, bitarna går in tillhop men de verkar lika glada ändå. På något sätt är det bara en upprepning av vanlig politik. De befinner sig inte så långt utanför. Det vanliga politiska spektrat som de själva kanske tror. Och jag menar, Malcolm är ju redan tämligen integrerad i det offentliga samtalet. Så stötande är de ju inte.

Martin

Nej, jag tror att de väcker mest upprådighet bland sina gamla kamrater. Jag vet inte, vänsterpartister och sånt där. De har ju tydligen, jag vet inte, varit medlemmar i vänsterpartiet och blivit ute i sluten eller vad som nu har hänt. Det är framförallt de specifika kretsarna som de har konflikt med. De verkar ju väldigt, alltså Malcolm Kjusuner är ju i det här laget en uppuren skribent, framförallt inom borgerlig press.

Jag vet inte alla ställen han skriver på, men i Kvartal och GP och så vidare. Och han hyllas ju av människor i liksom Timbrosfären och alla möjliga sådana mainstream sammanhang. Jag tycker själv att han är en kul profil, kul skribent och ibland roligt att lyssna på hans... Hans idéer i deras podcast och allt sånt där. Men han är ju verkligen inte en kontroversiell person. Folk får fasas över hans uppfattningar och sånt där.