Martin

Bruce E. Levine Det psykiatri-industriella komplexets drivkraft är pengar, inte att bota. Diagnoser skapas för att berättiga förskrivning av psykofarmaka. Den verkliga boten mot problemet trauma är kärlek, naturen, relationer, hopp och mål. Ja, det här är en artikel från den radikala vänstersajten Counterpunch.

Jag tror att det är en vänstersajt i alla fall, men vi brukar länka till dem ibland. Det här är en artikel inom genren man kan kalla för... antipsykiatri, tror jag nästan man kan säga. Här pratar man om det psykiatri-industriella komplexet och gör en sån direkt jämförelse då, uppenbarligen med det militär-industriella komplexet. Och initialt görs poängen att fler och fler människor förstår nu, även folk till vänster förstår att det är uppenbarligen så att det militär-industriella komplexet ser till sina egna intressen.

Det är inte som ett allmännyttigt objektivt välvilligt. Komplex utan de de vill bara bevara sig själva sina privilegier, expandera och så vidare. I praktiken så blir det militärindustriella komplexet ett hot mot nationell säkerhet, frihet och fred på jorden. Men trots att man förstår det här och det militärindustriella komplexet så förstår man inte samma sak om det psykiatri industriella komplexet och inte minst då.

Den gigantiska läkemedelsindustrin som har precis samma typ av motiv ägnar sig åt precis samma typ av som man säger regulatory capture. Jag är inte säker på vad man säger på svenska. Stora företagen, istället för att staten kontrollerar och reglerar företagen så tar företagen kontroll över den statliga regleringsapparaten. Och de påverkar till exempel medicinska diagnoser och definitioner och sådana här saker i väldigt hög utsträckning.

Så det är mer och mer kommersiell övervägande som ligger bakom till exempel vilka psykiatriska diagnoser man sätter. Och under alla omständigheter så är det ju så att vad det gäller hur man behandlar olika psykiatriska tillstånd och man lämnar åt sidan frågan vad som egentligen är ett legitimt. psykiatrisk tillstånd, det är bara normal variation, så får man mer och mer tyngdpunkt mot psykofarmuka, mot att man ska äta piller och kanske ta sprutor och sånt där för att påverka hur man är i huvudet.

Istället för att göra andra saker, till exempel om man inte ska ta något alltför vågat, som psykoterapi till exempel, använder man relativt sett mindre för att det blir billigare och enklare på många sätt på sjukvården och det finns väldigt starkt tryck också från läkemedelsföretagen på att Till exempel behandla depression med antidepressiva piller istället för psykoterapi eller mer generellt att förbättra livsomständigheterna för personer i fråga.

Jag minns att jag själv läste en bok, jag kanske har berättat om det tidigare i Radio Buller, men jag läste en bok en gång om det här. Det var 20 år sedan, slutet av 90-talet, så kom det en bok som hette Making Us Crazy. Den handlade om hur DSM-4, den psykiatriska diagnosmanualen, utvecklades. Nu är de uppe i DSM-5 tror jag, men den kommer ut i olika omgångar.

Men det var verkligen stor ögonöppnare för mig när jag läste i den här boken om specifika diagnoser, hur de hade införts och tagits bort. Och i något fall så hade det liksom tagits bort, införts och tagits bort igen. Och de beskrev bland annat det politiska spelet bakom kulisserna på, jag tror att det är American Psychiatric Association. som har stora konferenser och ta fram några DSM-manualer.

Och att det bara var ett rent politiskt spel, att det inte handlar alls om vetenskapliga överväganden eller om man jämför det med den för olika teser, utan det är en rent politisk fråga. Och ett av de exempel som tas i den här boken då var homosexualitet som psykiatrisk sjukdom. Och oavsett vad man tycker om den saken, jag själv... Jag tycker inte att det verkar vara rimlig idé att klassa homosexualitet som en psykisk sjukdom.

Men oavsett vad man tycker om det, så när man tog bort sjukdomsklassningen av homosexualitet så var det inte för att det fanns vetenskapliga evidens eller så att säga rationella logiska skäl till att göra det. Utan det var en rent politisk. Det är politiska och läkemedelsindustriella överväganden som styr de här sakerna. Då ska vi inte ens prata om de mer grundläggande problemen med vad man klassar som sjukdom, vad man har för idéer om vad sjukdom beror på, vilket är kanske det mer djupblodande som den här artikeln går in på.

Boris

Jag gillar väldigt mycket det därför att livan lutar sig i sin resan vagn mot det. och hennes underliggande tesa, ja hon har ju själv varit drabbad av. Det som definieras som psykisk sjukdom men har en extremt jordnära inställning till det hela. Det som ligger under hennes tankegångar är ju väldigt mycket att vi människor befinner oss i, åtminstone i Västerlandet och i stor del av resten av världen också, i ett tillstånd där utvecklingen gör att vi drivs bort från det som håller oss någorlunda sunda.

Alltså det som också nämns i rubriken. Kärlek, relationer, vänner, naturen, mål och hopp. Och vi blir alla bara små hamstrar eller lämlar. Och vi är inte gjorda för detta. Ingen är gjord för detta. Och det är klart att det innebär att folk blir konstiga. I lite bonit uttryck. Och det här att människor drivs bort från naturliga förhållanden, naturliga relationer, skapar vad man då kan beträkta som någon form av sjukdomstillstånd, om man vill.

Det är snarare en frisk situation tycker jag själv. Och då öppnas marknaden, en gigantisk marknad för att behandla detta. Liksom börja leta i människors hjärna, kolla vilka signalsubstanser har du för lite av eller för mycket av. Ja men då, här ska du få en tablett. Det är så jäkla kocko istället för att ställa den grundläggande frågan. Ställer vi, liksom lever vi på ett vettigt sätt?

Och i vissa fall så kommer de här tabletterna att funka så att folk blir funktionella i ett dysfunktionellt samhälle. Frågan är om det är bra. Jag tycker det var en väldigt uppiggande text därför att den är så jäkla jordnära. Sen, jag vet inte om du noterar detta, det fanns ju en grej som fick mig att fundera jättemycket.

Det är om de inre rösterna. Det är för att Noel Hunter har i sitt jobb pratat med folk och kommit fram till att det finns folk här inne vid röster. Folk hör till och med yttre röster som talar till dem. Och så noterar de att de som är iskallade säger att, äh men, som aldrig berättar detta, utan som liksom internaliserar det här och ser att, äh men okej, jag hör in en röst, jag får ju prata med den då.

De klarar sig bättre än de som liksom är dumma nog, förlåt lite siniskt uttryckt, att berätta för liksom en psykiater Nämen jag hör in röster, min hund talar till mig till och med. Jag hör yttre röster alltså. Och vilket jäkla lotteri det psykiatri-industriella komplexet har skapat. Det fick mig att tänka de här barnen att det är ju egentligen fullt...

Här leker både Levine och Hunter, vad jag kan se med tanken på att den unge Freud och Jung hade rätt alltså att vi befinner oss i ett skikt och sjok av Nästan ett gemensamt undermedvetet och att det är en fullt rimlig reaktion att man i sitt inre har olika röster som talar till sig.

Det är en del som har en inre dialog. Det är egentligen en fullt normal reaktion och man kan ju se det i populärkulturen fast folk inte vågar ta det på riktigt som till exempel det här med Alfons och hans låtsaskompisar och de allmänna skämten av låtsaskompisar.

Martin

Det är ju en blek avspelning av det faktum att väldigt många människor har just den där saken. Slutet av 60-talet, början av 70-talet, då man frågade folk om de hade erfarenheter av sådana här saker.

Och man skiljer då på rösthallucinationer. Det finns ju en sak som är att man har den här, man kan säga, den inre monologen eller inre dialoger. Att man liksom hör en tyst röst i sitt eget huvud. Man kan prata med sig själv in i huvudet liksom. Och det där tror jag nästan alla människor har dagligdags. Jag tror till och med att det är så att de flesta människor har den här inre monologrösten malande det oavbrutet hela dagarna.

Det är åtminstone det intryck jag får. Och jag har själv erfarenhet av hur det kan vara när man alltid har en liten röst som babblar i huvudet. Men det där är en sorts... Det är någonting annat. Den inre monologen brukar man kalla för en sub-vokalisering. Rösthallucinationer, det är alltså när man hör, som du säger Boris, man hör en yttre röst, någonting som man upplever som om det är en kraftfull röst som är utanför.

Så det finns ingen som helst möjlighet att förväxla de här två upplevelserna med en inre monolog och att höra en röst i den här bemärkelsen. Men det visar sig då att när man med noggrann enkät försöker bena ut hur många människor som faktiskt har hört röster, inte bara inre monolog, utan som har hört röster som om de var... utanför kroppen och hörs klart och tydligt.

Men det var ingen där som pratade. Det visar sig att det är ungefär 25% av befolkningen som minst en gång i livet har hört en sån här rösta hallucination. En av fyra har alltså det här symptomet som kan göra, som det står i artikeln, om du har otur, så kan du få diagnosen skizofreni. För att du har berättat för en psykiatriker att du har hört en röst.

Men det är normalt. Uppenbarligen så är det en del av en mänsklig hjärnas normalfunktion. Det finns olika teorier om varför det är så. En teori, det här blir en riktig talent alltså, men en teori som jag tycker är väldigt fascinerande utvecklades av Princeton-psykologen Julian Jaynes. Han publicerade en bok om det här 1976 eller något sånt där. Det är en otroligt intressant och välskriven bok.

Den heter The Origin of Consciousness in the Breakdown of the Bicameral Mind. Och hans hypotes är enkelt uttryckt att en gång i tiden, fram till ungefär 3000 år sedan, så var det... Den normala och operativa sättet för människors hjärnor att funka, den normala mänskliga mentaliteten, var så att människor inte var medvetna, subjektivt, introspektivt medvetna som vi är.

Man hade inte de här inre monologerna och reflektioner och funderingar privat in i huvudet, utan istället så hörde man Hallys nedröst, man hörde kungens röst, eller guds röst, eller kundens röst, som i ditt exempel, Boris. Och sen så lydde man, mer eller mindre omedelbart, utan att någon reflektion pågick emellan så utförde man instruktionen som man fick från den hallucinerade rösten.

Och det här var så, enligt Julian Jameson, han kallar det för the bicameral mind och menar på att det var den mentalitet som människor hade i ett antal tusen år och sen så bröt den här bicamerala, psykiska formen, den bröt ihop och den funkar inte längre av olika skäl. och då utvecklar vi istället den moderna formen av introspektivt medvetande för 2800 år sedan ungefär.

Och han menar då på att om man läser Iliaden till exempel så kan man se att Iliaden återspeglar en förmedveten, förintrospektivt medvetande form, där folk hör gudarnas röster och agerar direkt på gudsrösterna. Och genom gamla testamentet så kan man följa den här processen. I de tidigaste böckerna så kan man höra att folk har direkt kontakt med gudarna.

Men i de senare skrivna böckerna i Gamla Settementet så är det bara några enstaka profeter som fortfarande kan höra Guds röster och därför blir de väldigt viktiga. Och Gamla Settementet kan då enligt Jaynes läsas som berättelsen om hur människor tappar kontakt, tappar direktkontakten med de här rösterna. Och istället så blir det bara liksom enstaka profeter och orakel och så vidare som har tillgång till den här mer arkaiska mentalitetsformen.

Jag ska inte spåra ur här men poängen är att det finns människor som teoretiserar kring att... Det vi kallar för hallucinationer, det är i själva verket någonting som har varit en väldigt viktig integrerad del av hur det mänskliga medvetandet har fungerat.

Boris

Det är en bok ganska omgående läsande och jag tycker att det är mycket rimliga tankegångar därför att det är... I ett normalt, något annat normalt fungerande samhälle så kommer individen, allt det som handlar om att socialiseras, att ta del av omedvetet av kulturtraditioner och... Det flyter in jättemycket i hjärnan som formar dig.

Mycket som du inte är medveten om heller. Ibland kommer det, när du ställs inför en knepig situation, då kommer påbudet, vad den här insupna visdomen säger till dig. Gör det eller gör det inte för att uttrycka det enkelt. Det är egentligen så. Det är inget vi borde diskutera. Men när alla de där sambanden bryts, då är det bara att få problem.

Martin

Det kan också vara värt att nämna, om vi ändå håller på och spårar ut på det här ämnet, att förmågan att höra röster är också någonting som värderas väldigt högt i en mängd olika andliga traditioner. Det man pratar om som det stora arbetet både inom västerländsk esoterisk tradition och även till exempel i tibetansk buddhism och andra sammanhang är en hörnsten, kanske den viktigaste aspekten av de här sakerna är att utveckla förmågan att ha kontakt med högre väsenden, änglar och så vidare.

Att få direkt rådgivning, just precis som du säger Boris, för att få tillgång till högre kunskap. Man kan se det som kunskap som finns i det kollektiva undervetna eller något sånt i det hållet. Men saker man inte har tillgång till på ett direkt sätt med sitt normala, linjära, resonerande, introspektiva medvetande men som man kan... som man kan koppla upp sig till med andra funktioner. Så att än idag så finns det de här gamla traditionerna som lever kvar av hur man kan komma åt det här.

Men i vår tid, vår tids de facto överste präster, våra hjärnskrynklare, psykiatrikerna, de säger att det här är en sjukdom. Och på riktigt är det så att om du berättar för en psykiatriker att du har kontakt med den här arkaiska... djupa nivån av mentalitet, att du har tillgång till den här typen av informationskanaler och mentala modaliteter, så kan det resultera i att du blir tvångsinsatt på ett psykiatriskt fängelse och tvångsmedicinerad med neuroleptika som saknar ner dina hjärnfunktioner till den grad att du inte kan tänka och känna på ett normalt sätt.

Det är en sällsynt, intrikat och intim form av förtryck att gripa in i människors mentalitet på det sättet och låsa in dem och tvångsmäljisenera dem och förstöra deras tankeprocesser med psykofarmaka för att de tänker på ett annat sätt än vad de flesta människor gör idag.

Boris

För de kan vara en rest av ett bättre sätt att förhålla sig till världen. För idag i populärekulturen kan vi se att... Det är den allmänna uppmaningen att följa ditt hjärta. Det finns romaner med det namnet och stora filmer med detta. Var impulsstyrd. Sen är det ett mentalt vrag, så tar vi hand om det under texten, men det sägs aldrig.

Förr hade folk en bromsande effekt, de var uppkopplade mot den. mot en kulturkrets och ett kollektivt undermedvetet som faktiskt styr dina handlingar som gjorde att du kunde ibland höra den här rösten i örat som ropade ja eller nej.

Och sen tycker jag det är jättefascinerande i Levines diskussion om Hunters bok hur man opererar bort det här med trauman i boken. Jag tror att det går att medicinera... Han räknar upp ett antal trauma som liksom...

Krossade familjer, till exempel det mest vanliga exemplet. Befinner sig i ett krig som man inte förstår varför det för sig och så vidare. Och det är fullt naturligt att bli traumatiserad av detta. Alla borde resa sig inför tankarna att Någon ska sätta sig framför dem och börja väga och mäta signalsubstanser.

De är utsatt för vad som är en verklig tragedi. Och det är väl den man får åtgärda. Inte mäckla i huvudet på olika sätt. För mig är det rent filosofiskt och jäkla vederstryggligt att människor upplever att jag jobbar tolv timmar om dygnet, jag gör ingenting vettigt, ingen förstår mig, jag är ensam isolerad.

Och tro att du löser detta genom att Ge personen en tablett istället för att diskutera de sociala sammanhangen. Det är ju bara så korkat. Jag fattar inte att man ens ska behöva diskutera detta. Det är en av de moderna mänskligheten stora nederlag där.

Martin

Ja, det är jätteintressant den här frågan om trauma. Det är en filosofisk fråga som du säger, men det är också en sorts brännande praktisk politisk fråga. Ja, det är jätteintressant att tänka på den här tiden. I Sigmund Freuds liv, när han via sina patientstudier började inse att, och det beskrivs lite grann i artikeln, han började inse att alla de här nevrotiska damerna som han intervjuade hade det gemensamt att de hade blivit utsatta för sexuella övergrepp.

Så alla de här som hade problem, hade konstiga nevroser och så vidare, hade en väldigt liknande bakgrund i att de hade blivit då, ja... traumatiserade dem, det hade begått allvarliga övergrepp på dem som vi åtminstone idag skulle säga är liksom grova sexuella övergrepp som du ska in på vatten och blöd för om du genomför, och oftast så var det då liksom nära släktingar och så vidare som hade genomfört de här övergreppen det verkade, ja man får intryck av att det här med liksom pedofilringar eller vad man ska kalla det för som vi pratade om bland annat Det är kanske något som har pågått väldigt långt i tiden och att Freud upptäckte hur det här var en utbredd sak i vin på cirkelskiftet.

Men han hade ju liksom allting på gång här med den här förklaringen och som skulle kunna ha väldigt stora praktiska betydelser. Men han styrde om till en mer socialt acceptabel modell. Han utvecklar mer formaliserade idéer om sexuell utveckling hos barn.

mentala konflikter och så vidare. Men han fokuserade bort från hur trauma skapar nevroser till andra aspekter. Det är en väldigt talande typ av situation därför att Freud är inte den enda som gjort det utan hela tiden, varje dag, så håller liknande personer, forskare, psykiatriker och så vidare på med precis samma sak.

omgivningen för miljön, diverse miljöfaktorer som finns runt människor, säger sig att det här är ditt fel, eller det är lite en gener, eller det är en kemisk obalans. Men hela tiden så måste man leda bort uppmärksamheten från att det finns faktorer i omvärlden som är riktigt sjuka. Och det är inte konstigt att saker och ting blir helt åt skogen, blir helt åt väggarna för människor när de har de här sjuka faktorerna.

Men, Av olika skäl så har folk väldigt starka incitament för att inte säga samhället är galet, alla människor är galna och vi måste organisera samhället på ett helt annat sätt. Av uppenbara sociala skäl så är det mycket mer praktiskt att inte riskera hela sitt anseende, alla sina sociala kontakter och så vidare. Och för att åstadkomma det då istället då täcka upp för den perversa, sjuka, skadliga miljön. Tack till elever och personal vid Säkerhetssäkerhetssäkerheten. och istället skylla problemen på någon annan faktor som inte är lika socialt kontroversiell.

Boris

Det där är jättebra att du drar linjen där. Det är för att Freud gör precis samma sak. Han upptäcker vad som faktiskt är trauma och sociala problem. Inser att han är, men jag kan inte göra ett skit om det här, då liksom förgår han hans flykt nu, inte om 20 år. Var på han liksom utvecklar en komplex teori för att hantera obalansen mellan olika nivåer i människans psyke. Och det är ju det vi gör idag, eller vi, de andra gör idag också.

Det blir ju frågor om obalanser hos individen. Idag är det kemiska obalanser, på freudstid var det obalanser mellan de olika nivåerna. Det landar alltid på individen, det landar aldrig på det faktum att det moderna samhället skapar trasiga människor.