Martin

Joseph Pierce, queer-aktivisters försök att omvandla djupkristlig vänskap mellan män i Shakespeares verk till homosexualitet, konstlade och absurda, bortser också från att Shakespeare var ovanligt konservativ och religiös i den med dagens standard redan politiskt inkorrekta elisabetanska eran.

Ja, det här är en artikel om ett ständigt pågående fenomen. Det finns en del som uppmärksammas ibland men för all del förtjänar det att uppmärksammas igen och igen för det finns inget ände på det här. Folk, politiska aktivister kan man säga, som går tillbaka till historiska texter och försöker läsa in en moderna perspektiv på sexualitet.

Och framförallt försöker man läsa in homosexualitet i historiska berättelser, både faktisk historia och fiktiva berättelser, som till exempel Shakespeares dramar. Och det typiska mönstret då, det är att man ser att, ja men här har vi två män som är väldigt nära varandra och säger att de älskar varandra och de gör saker för varandra och så vidare.

Aha, det betyder att de var bögar. Självklart. Titta, Shakespeare är queer för att han har beskrivit en massa homosexuella relationer, de allmänna männen som säger att de tycker om varandra. Och det är en riktigt rutten sorts feltolkning.

Och det är naturligtvis inte ett missförstånd. Kanske vid det här laget så är det ett sorts ärligt missförstånd från vissa personers sida. Att de är så obildade och förvirrade. Att de faktiskt tror att Shakespeare och många andra historiska figurer faktiskt i Lundum beskriver beskriver homosexuella relationer i de moderna bemärkelserna.

Det det handlar om är ju... eh... Man kan beskriva det som att det är ett resultat av... om man beskriver det välvilligt kan man säga att det är ett resultat av att språket har förflackats. I vår tid så har vi ett mycket mindre komplext och sofistikerat språk för att prata om kärlek, om olika sorters kärlek. Det är världssamma att påpeka att i antikens Grekland så hade man åtminstone fyra olika ord för kärlek som vi idag i stort sett har mosat ihop till ett enda ord.

Så där fanns dels eros som är det som är kärleksmässigt. Kanske är det det som ligger närmast det som man i vår tid normalt menar med kärlek. Men så fanns det också filia, som är mer en sorts vänskap, broderskap, lojalitet. Agape, som är ovillkorlig kärlek som existerar mellan människor och gudar.

Och även i vissa fall i vissa andra relationer. Och storg är kärleken inom en familj. Mellan äkta makar, mellan föräldrar och barn. Och så vidare. Och i vår tid så har vi liksom tappat de här nyanserna i språket. Nu finns det bara en sorts kärlek och den kärleken är, kan man säga, det är nästan alltid erotisk eller sexuell.

Så det som händer i praktiken är att det blir ett frontalangrepp på manlig vänskap. Man projicerar homoeroticism på alla manliga gemenskaper och på det sättet så underminerar man mäns sociala nätverk i allmänhet och även naturligtvis civilisationsbärande institutioner som mannaförbund och milicer.

Det är ett sätt att förgifta mäns relationer och splittra män. För att så fort män knyter starka band med varandra så kommer den här vänstermafian och pekar och skriker kolla de är bögiga för de tycker om varandra.

Boris

Det var så klokt sagt, jag har inte mycket att tillägga, utan just det här kanske då. Det här skymmer ju vår möjlighet att... Det är viktigt att förstå att det har funnits andra former av vänskaper än att folk, oavsett kön, måste gå till sängs med varandra. Det reducerar ju livet, personligheten och individen extremt mycket. För några veckor sedan körde Dagens Nyheter en serie för 512 gånger om den nya manligheten.

Då var det något gäng på Söder som träffades och diskuterade vad det innebär att vara man och relationerna till andra män och till kvinnor osv. Det är vad som återstår. Det var en trist ältande som refererades i texten. De tyckte att det var väldigt spännande och fint. Att man satt och tittade in i varandras navlar.

Jag tror att det följde av att förhållandena har förändrats så otroligt mycket. Alla naturliga band är sönderbrutna. Det finns inga dygder kvar. Det är svårt att upprätta vänskapsband för att göra någonting längre. Individen finns bara där som individ. Och kvar blir det på något sätt bara nån slags reptilkötslig drift.

Och det är därför man försöker skriva om historien genom att de tolkar Shakespeare till exempel. Så att var och varannan person är homosexuell eller androgyn eller nånting sånt. Det är ett elände. Och det går liksom inte att diskutera gamla grekiska drama. Du kan inte se en uppsättning av ett gammalt grekiskt drama eller någon tolkning av Iliaden utan att uttolkan utgår så att alla höll på och bögade med varandra utanför Trojas murar och innanför. Sällsynt. Trist sätt att se på historien och människans möjligheter.

Martin

Det är på ett sätt ironiskt att man pratar om just homosexuellt beteende under antiken. Därför att om man faktiskt bemöder sig att lära sig någonting om vilka normer som fanns på den tiden och vilka beteenden som fanns så är inte det någonting som alls passar in i den här queer-homosex-agendan.

Därför att... nej. På den tiden så hade man ju till exempel, det fanns en utbredd tolerans för homosexuellt beteende, framförallt mellan vuxna män och ynglingar, unga män. Att i en sorts mentorrelationer, det som kallas för antik pederasti, så förväntades det i viss utsträckning att det skulle finnas vissa erotiska inslag.

Män. Dels så var det här inte kärleksrelationer alls i bemärkelsen som modern homosexualitet. Och det som är lite bestickande för de som vill få det att framstå som att det var massa queereri och bögeri på den tiden det är att man såg det här specifikt som en sorts ungdomsfas som man skulle gå igenom och komma över.

Och vuxna män, vuxna kvinnor, vuxna män. De kunde ju till exempel ha sex med sina manliga slavar eller sådär om de ville. Men det såg som lite barnsligt och efterblivet. Och om man bara höll på med det så var det liksom en skam. För då var man kvinnlig och inte en riktig man. På ett sätt är det som att de hade väldigt annorlunda normer.

Men på ett annat sätt så är det väldigt liknande. Normer som har genomgått i hela historien. Och det är inte så att de var mer queera på den tiden. Att det var oklara könsroller eller nån sån här grej. Men det är också en annan sak. Om man går längre fram i historien och antiken också så tror jag att det är svårt för samtida människor att överhuvudtaget förstå den sorts vänskap som fanns mellan män i tidigare epoker.

För om man läser litteratur som är några hundra år gammal så ser man att det fanns en sorts kärlek mellan män och en sorts band som var så starka att det egentligen inte liknade någonting som finns idag. Det liknade inte det vi kallar för vänskap, det som vi liksom upplever till vardags som vänskap. Det liknade inte heller kärleksrelationer mellan man och kvinna och så vidare.

Utan det var någonting annat, oerhört starkt och oerhört viktigt. Som man kan läsa om i litteraturen, i stora mäns dagböcker och så vidare. Och de ord de använder för att uttrycka det här. De orden har tappat sin betydelse, så att idag så betyder det någonting annat. Så att det låter då med moderna, obildade, vulgära öron. Som att det är någonting annat än vad det är. Men jag tror det är bättre att tänka på det som att det är en sorts vänskap som var så djup och stark och meningsfull. Att vi moderna människor kan inte fullt ut förstå och uppleva den.

Boris

Nej, och det är det vi försöker kvara i modern kultur, i populär kultur och ungdoms litteratur framförallt. Bara liksom Alexander Dumas böcker, de handlar ju oerhört mycket om manlig vänskap, för att inte säga kärlek. Men i och med att staten har övertagit ansvaret för allt vi gör och för vår välfärd, vårt välbefinnande och vår mentala hälsa, så...

Jag tänker ju inte folk längre i termerna av att man upprättar vänskapsband med andra av samma kön och liksom, och de fördjupas allt eftersom man gör saker tillsammans eller hur man ska uttrycka det. Det är lite sorgligt. Kvar blir det här Jonas Gardell-fjantandet bara.

Martin

Ja, det är ju en sak, Jonas Gardell och sådana som han, de kan väl få upp det här. Fjanta sig, jag bryr mig inte om dem. Jag bryr mig om vanliga män och riktiga män. Och problemet är att nu är det farligt, det är socialt farligt för män att ens försöka närma sig till exempel ett klassiskt vänskapsideal. För att även om många män, kanske alla män, någonstans inom sig känner en dragning till sådana djupa manliga gemenskaper.

Det tror jag, det tror jag att det är en djupt rotad och universell sak. Om man idag öppet visar kärlek till en manlig kamrat så blir man ju direkt stämplad som bög. Det finns ingen annan modell för att läsa det beteendet i vår tid. Då blir man i praktiken förminskad för att man är effeminerad. Det är väldigt ironiskt eftersom kvinnor och effeminerade män hålls uppe som ideal.

Det finns en sorts dubbelmoral här. Men poängen är att sådana beteenden är anatema för den sortens dubbelmoral. arkaisk manlighet som manlig vänskap är en del av, så man kan använda det som ett vapen mot män. Man kan hylla det som ett ideal samtidigt som man använder det som ett vapen för att bryta ner riktig maskulinitet.

Boris

Det där är ett viktigt påpekande och då bör man också betänka att i de allmänna beskrivningarna av historiens framåtskridande så är det alltid så att det är en del av det som man använder det som ett vapen mot män. I alla festtal och små artiklar talas om hur det nutida moderna samhället ger oss mycket större möjligheter att utveckla vår personlighet och alla dess möjligheter.

Men som du själv påpekar, vad vi upplever idag i det moderna samhället är ju ett förminskande. Antingen är man och minsta vänskapsband med andra män liksom gör att vi flyttar in i queer-fältet i princip. Det är ett förminskande av det. Både manligt och kvinnligt och allt däremellan. Vi går på alla sätt mot en större mental och kulturell fattigdom helt enkelt.

Martin

Ja, det är definitivt en andlig fattigdom och ett mycket smalare register. Det finns emotioner och relationer som har varit oerhört viktiga historiskt, inte minst för att bygga vår civilisation. Det låter bombastiskt, men det är en exakt beskrivning, som idag är otillgängliga för oss. Vi är psykologiskt stympade jämfört med folk som levde för Några århundraden sedan.

Och det är precis tvärtom mot hur folk brukar tänka på det. Att vi alltid går framåt, som du säger Boris, och vi får mer frihet, mer mångfald och så vidare. Men det är själva verket det vi stympar det. Vi har gått från att en expansiv, full mänsklig upplevelse till att alla ska tryckas in i en och samma nischade sorts perversion.

Det finns mycket att säga om det här. Fint i alla fall att vi fick en artikel och den som är indicerad rekommenderas att läsa den här artikeln just om Shakespeare. Och varför det är särskilt halsbrytande att göra sådana här påståenden om Shakespeare. Att han liksom har smugit in bögpropaganda i sina texter. Därför att han i själva verket var en ovanligt konservativ person.

Till och med för sin tid. Han var känd, han var omvittnat. Bland folk som jobbade med honom på teatern och sånt där. Han var en pietetsfull och återhållsam och gudfruktig man. Och tanken är som om man vet någonting om Shakespeare och den här tiden så är det fullständigt ett hårresande och bizarr och löjeväckande tanke.

Att Shakespeare skulle ha haft den här agendan och smugit in de här sakerna med sådana avstriktresande texter. Eller att hans publik och de som gjorde hans konst möjlig i hans omgivning, att de skulle acceptera att det är. Att de skulle fortsatt gå på teatern och titta på det här. Och det fanns minsta misstanke om att det handlade om till exempel då homosexualitet i modern bemärkelse snarare än gudfruktan och manlig vänskap.