Martin

Joseph Pierce, queer-aktivisters försök att omvandla djupkristlig vänskap mellan män i Shakespeares verk till homosexualitet, konstlade och absurda, bortser också från att Shakespeare var ovanligt konservativ och religiös i den med dagens standard redan politiskt inkorrekta elisabetanska eran.

Ja, det här är en artikel om ett ständigt pågående fenomen. Det finns en del som uppmärksammas ibland men för all del förtjänar det att uppmärksammas igen och igen för det finns inget ände på det här. Folk, politiska aktivister kan man säga, som går tillbaka till historiska texter och försöker läsa in en moderna perspektiv på sexualitet.

Och framförallt försöker man läsa in homosexualitet i historiska berättelser, både faktisk historia och fiktiva berättelser, som till exempel Shakespeares dramar. Och det typiska mönstret då, det är att man ser att, ja men här har vi två män som är väldigt nära varandra och säger att de älskar varandra och de gör saker för varandra och så vidare.

Aha, det betyder att de var bögar. Självklart. Titta, Shakespeare är queer för att han har beskrivit en massa homosexuella relationer, de allmänna männen som säger att de tycker om varandra. Och det är en riktigt rutten sorts feltolkning.

Och det är naturligtvis inte ett missförstånd. Kanske vid det här laget så är det ett sorts ärligt missförstånd från vissa personers sida. Att de är så obildade och förvirrade. Att de faktiskt tror att Shakespeare och många andra historiska figurer faktiskt i Lundum beskriver beskriver homosexuella relationer i de moderna bemärkelserna.

Det det handlar om är ju... eh... Man kan beskriva det som att det är ett resultat av... om man beskriver det välvilligt kan man säga att det är ett resultat av att språket har förflackats. I vår tid så har vi ett mycket mindre komplext och sofistikerat språk för att prata om kärlek, om olika sorters kärlek. Det är världssamma att påpeka att i antikens Grekland så hade man åtminstone fyra olika ord för kärlek som vi idag i stort sett har mosat ihop till ett enda ord.