Martin

Arthur Gordian Högern bör låta sig inspireras av marxistisk klassanalys. Amerikansk konservatism dödsdömd sedan Murens fall upplöste den metaklass som utgjord dess bas. Något kryptisk bisats i rubriken här kan jag känna. Men det är ett spännande artikel från den nyreaktionära sajten Social Matter.

Vars nya slogan till den är Statecraft. For American Restoration.

hur samhällen fungerar och hur samhällen kan utvecklas och förändras. Och han påpekar också att det finns en sorts simplistisk, vulgär syn på marxistisk klassanalys som inte är särskilt rättvisande, medan Marx själv och tidiga marxister de hade ett mer nyanserat synsätt där det inte bara fanns...

Alltså det simpliska synsättet är så här, det finns proletariatet å ena sidan och å andra sidan Det finns en arbetssäljande arbetarklass och en arbetsköpande kapitalägarklass. Men i själva verket är båda de här klasserna uppdelade i olika typer av mellanskikt och delgrupper.

Du har väldigt stor skillnad på ekonomiska intressen, om du är fabriksarbetare eller till exempel jordbruksarbetare. På samma sätt är det väldigt stor skillnad på en. En kapitalist som äger en massa företag på ena sidan och på andra sidan en person som kanske arbetar som vd på ett stort företag men i själv egentligen inte är kapitalägare.

Kanske har lite optioner och sånt där men egentligen bara en anställd. Men en anställd med enormt mycket makt. Det finns en hel del att hämta här, menar Arthur Gordian. Han ger ett exempel då, som jag tycker är lite spännande, på... hur klasser har formerat sig och haft politisk impact i USA under 1900-talet. Han menar på att det som kallas för konservatism i USA, the mainline conservative movement, är en delvis klassbaserad rörelse som bygger på en sorts sammansatt metaklass.

Inte en enda klass i den här simplistiska bemärkelsen, utan ett amalgam av tre olika klasser som förenades i ett gemensamt negativt mål. Till att börja med så har vi det som på USA kallas för cultural conservatives. Det menar vår författare här är ett kodord för vit arbetarklass på landsbygden.

Man kanske enkelt kan säga att de som röstar på Donald Trump kallas för cultural conservatives, men det är vita arbetarklass utanför storstadsområdena. Sedan har vi de som kallas för fiscal conservatives, som är enligt den här lysen, vit småborgarklass och teknokrater. För det tredje så har vi folk som arbetar inom det militärindustriella komplexet, the military contractor economy.

De kallas ibland för national defense conservatives. Det här är de tre huvudsakliga grenarna av en kvartal. det republikanska partiet i USA och olika politiker lutar sig olika mycket mot respektive grupp. Men, som man påpekar här, de här grupperna har egentligen inte totalt lika fundamentala intressen. Men under det kalla kriget så fanns det någonting som förenade dem för att, enligt min fiendes fiendelogiken, alla de här tre grupperna var motståndare mot kommunism.

Så länge man kämpade mot Sovjet så hade man ett skäl att hålla ihop och se det här som en rörelse. Men nu när inte Sovjet finns längre, när inte kommunism är ett stort hot, då faller den här alliansen isär. Det finns inte längre en funktionell metaklass. på det här sättet. Därför är den amerikanska konservativa rörelsen vilsen och splittrad.

Enligt den här analysen, om jag förstår saken rätt, så är den dömd att misslyckas. Den kan inte komma någvart. Nu har man istället andra tendenser, till exempel där en Modern eller postmodern vänster försöker bygga ett nytt projekt på grundval av icke-ekonomiska klasser, mer identitetsbaserade klasser som kan baseras på t.ex.

kön och sexualitet och etnicitet eller hudfärg. Tanken i den här artikeln är att man ändå till exempel amerikansk höger måste tillbaka till ett klassperspektiv och analysera i ekonomisk bemärkelse vilka grupper är det som vi vill företräda, som vi vill gynna och även specifikt vem ska vara den härskande i klassen.

Som Arthur Gordien säger, om varje projekt som vill ha en potential att besvara den moderna demokratins problem måste förhoppningsvis Vem ska vara den härskande klassen? Om svaret på den frågan inte är enlighet med klassdynamikens rörelselagar, då kommer ett nytt högerprojekt gå samma öde till mötes som den här fusionistiska konservatismen som bygger på den här löst sammanhållna metaklassen som inte är stabil över tid. Tack för mig för att du tittade!

Boris

Det här är ju på många sätt en ställvis en briljant marxistisk analys. Jag kan bara med nästan förstummat glädje notera att den kommer från höger. Men om man tar den delen först, jag tror det här är själva förutsättningarna för ett någorlunda förnuftligt offentligt samtal. Att oavsett var man går till, befinner sig på den politiska skalan.

så tar man ideologi på allvar och går till rötterna och verkligen läser och funderar även på motståndarens källskrifter och deras ursprungliga budord. Då kan man få ett väldigt intressant samtal. Det kan man definitivt ha med Gordian. Sen har jag inga som helst invändningar mot två-tre delar av hans analys.

Kanske att han gör det, tittar man på perioden 1950-1960 i USAs historia så kan man väl väl se att det är så. Det är inget nytt projekt att vänstern i USA kör med identitetspolitik och icke klassbaserat bygga av allianser för att få makten på olika planer i olika sektorer.

Det har de gjort sedan jag vet inte hur länge. Det är ju traditionellt. Sen syns det mycket mer nu. Har man byggt det på den här typen av till exempel hudfärgspolitik man gjort länge och för att skapa klienter som då ska bli valboskap så kommer man till slut att få använda argument för att hålla boskapen i folderna som är så absurda att vi landar i dagens identitetspolitik.

Så det är inget nytt projekt. Det enda som stömer med Gordians artikel är egentligen den sista tredjedelen, återigen till frågan vad bör göras? Det var därför jag tackade årskaparen när jag påminner som att det var St. Benediktus dag att jag behöver inte fundera på såna här saker. Alltså just det här med att använda klassanalysen och frågan om hur samhället utvecklas och de socialekonomiska organismerna till att försöka skapa nya allianser och hitta den perfekta alliansen som då ska utmana kampen om vem som ska kontrollera demokratin. Tack för mig. Har inte du också lite svårt att gå igång på ett sådant projekt? Det låter ju så jäkla kul.

Martin

Det finns definitivt ett antal problem med de här idéerna. En intressant sak som sägs i sista stycket i den här artikeln är att uppenbarligen finns det stor förvirring kring vilka klasser som är i spel här, vilken som är den härskande klassen. Vi får liksom inget svar, utan de säger bara att de här frågorna är centrala för varje försök att artikulera politisk teori för det 21-århundradet.

Men. Borde det inte finnas svar, om man inte har svar rakt av på de här frågorna? Inte det är ett enormt svaghetstecken. Men en marxistisk analys så har vi ändå grunddragen klara för oss. Rätt eller fel så är det tydligt att vad marxismen ser som de huvudsakliga övergripande dragen i en klassanalys. Och jag tycker man borde kunna säga betydligt mer.

Om man tar då det här med att det här är en klassanalys. Det som de kallar för neoreaktionära perspektivet som den här sajten som vi läser på just nu företräder. Och som jag tycker är en fascinerande idé att ha en dialog med. Då kan man ju säga att de idéer som de företräder, de pratar om restoration, att återupprätta en gammal ordning. Vilken klassmässig bas hade den ordningen?

Jo, men då pratar vi om en aristokratisk ordning. Vilken ska vara den härskande klassen i frågan? Jo, men då måste vi ha en aristokratisk klass som blir den härskande klassen. Vad är en aristokratisk klass då? Jag vet inte exakt, jag är ingen expert på det här, men några saker som jag vet är nödvändiga för att man ska ha en aristokratisk klass.

Det är till att börja med att aristokrater är en landägande klass. Man kan inte ha en aristokrati utan aristokrater som äger och brukar land. Det tror jag måste ingå i själva grunddefinitionen. Ett tolk räcker för en blygsam aristokrat. Det är en bra början skulle jag säga, för att bli mer aristokratisk.

Den andra saken är ju att en aristokratisk klass är grundad i militära förehavanden. Aristokrater blir aristokrater genom att de tar personliga risker för att bidra till det militära försvaret av ett område, eller föra krig och så vidare.

Traditionellt sett så får man adelsprivilegier i utbyte mot att man ställer soldater och krigsmateriel till kungens förfogande. Man har auktoritet som aristokrat som ledare för en region i kraft av att man försvarar de som bor i den regionen, både kring och för. Hot med sin militär kapacitet. Så vi måste ha en landägande klass som tar ett militärt ansvar för sina regioner där de äger land.

Det tycker jag låter som en ganska uppenbart spår att utforska om man nu har den här typen av reaktionär restaurationsidé. Men det är lite oklart och fumlande. Det påminner mig om en annan sak som Mir sa faktiskt. Det var en sak som han skrev på en kommentar apropå det här avsnittet på Facebook.

Jag kanske blandar ihop det. Men i alla fall, det var någon som skrev att det är lite oklart vilka klasser som egentligen finns. Det kanske inte är så att, även på Marx-tid, var det som Marx påpekade att det inte finns en monolitisk arbetarklass, utan den är uppdelad i olika grupper och delvis motstridiga intressen.

Det är inte så konsoliderat och teoretiskt perfekt. Kanske är det så att det finns inte en klassbas för den politik de drömmer om. Därför att till exempel arbetarklassen har inte längre en klassbas. Om de ens hade det någonsin så har de inte nu i alla fall gemensamma intressen. Arbetare blir i hög utsträckning småborgare till exempel.

När en lastbilschaufför blir egenföretagare, kanske äger sin egen lastbil men fortfarande kör åt samma åkeri. Vilken klass tillhör han nu? Om det inte finns en konsoliderad arbetarklass, då gör det att ett sådant marxistiskt, ortodoxmarxistiskt projekt Det blir orealistiskt, eller åtminstone ligger långt i framtiden eller kanske måste omdefinieras.

Och jag skulle definitivt säga det på de här neoreaktionära idéerna. För att det är uppenbart att det inte finns någon landägande militär klass. I USA så finns det folk som... Folk som jobbar på basernas arketbelag, folk som jobbar inom militären, men de är inte precis aristokrater. Och i den gamla europeiska aristokratin som finns kvar, det finns ju kvar gamla kungafamiljer och adelsätter, och vissa av dem har slott och landägendomar och sånt där.

Men ingen av dem verkar ha minst lilla intresse av att vara någon sorts förtjupp i en ny samhällsordning och bli den härskande klassen igen. Och om man då tror att klasser är jätteviktigt, men den klass som ens politiska projekt är uppbundet till inte existerar, då har man en verkligt tuff situation.

Boris

Det är för att den sista tredjedelen i texten, om man ska uttrycka det grovt, är så tråkig. Det är för att den landar i det gamla vanliga rösträknandet egentligen. Vilka allianser ska vi skapa därför att vi ska uttrycka det här? Vi vill erövra den politiska makten. Och man tittar bara på vilka som står mot det man betecknar som historiska och nutida motstånd.

Och det blir en ganska fattig politik. Och i sig skiljer den sig inte så mycket från till exempel den politiska officiella kamp vi ser i USA idag. Men de första två tredjedelar där han faktiskt visar att skribenten visar att han förstår det här med komplexiteten i politiken. Marksklassarna visar att det är inget statiskt, det är inte tre stycken stora klasser som är homogena med lite mellanskikt där emellan.

Utan att det är saker och ting som befinner sig i ständig rörelse och att till exempel arbetarklassen är väldigt komplext sammansatt. Och att även de som har samma ställning i produktionen kan på grund av till och med kulturella eller geografiska faktorer uppträda och bete sig på helt olika sätt och se sina intressen som olika.

Allt det där befinner sig i rörelse och det talar i sig för att varje försök att homogenisera det där genom att gripa den politiska makten totalt och eller till och med universellt förstör bara allting. Analysen är bra för att ha som grundval för att kunna göra det här.

snarare predela för ökad frihet där varje rörlig del i den här klassen, eller vilken klass som helst, kan skapa sitt eget utrymme. Vad går det en strävar efter är någon slags totalsamhälls-hierarki, helst med den där aristokratin som inte finns i toppen. Istället för att tänka sig en myriad av små hierarkier helt enkelt.

Martin

Vilket vore det naturliga?

om samhällsklasser, eller ens idén att historien drivs framåt av klasskonflikter. Det här var en idé som Marx lånade av en annan grupp tänkare, som det pratades mycket om under den här tiden, och att folk på 1800-talet som läste Marx-verk, de kunde direkt relatera till den samtida diskursen.

Den diskursen kommer från franska... Liberala ekonomer. Det är någonting som går tillbaka till Jean-Baptiste Sey, Adolphe Blanqui, heter en annan person som är en del av det. som utvecklar de här idéerna väldigt mycket. Augustin Théry, Charles Comte, Charles de Niers, andra historietänkare som utvecklar den här, som brukar kallas klassiskt-liberala klassanalysen.

Och man kan säga att det Marx gjorde var att han tog den klassiskt-liberala klassanalysen och inverterade den, han vände den på huvudet. För det liberalerna sa då, det var att det finns och alltid funnits. i samhällskonflikter, en konflikt mellan två grundläggande sidor. Å ena sidan de som försöker leva av andra människors arbete och å andra sidan folk som lever av steget arbete och försöker sköta sig själva.

Och det de menar med det här var ju att vissa människor arbetar, driver företag, är produktiva och så vidare. Och det är ju att andra människor försöker använda staten för att brika sig själva. till exempel beskatta eller tillförskansla sig i privilegier via statliga regleringar och så vidare. Och på det sättet har man då en produktiv klass och en improduktiv parasitär klass.

Där den produktiva klassen består dels av det som Marx skulle kalla för arbetarklass. De är ju då produktiva i den klassliberala analysen. Men entreprenörer och kapitalägarklassen, de är också produktiva. Medan de improduktiva är folk som antingen är en del av staten eller använder sig av staten för att extrahera värde ur andras arbete.

Med annan metod än genom frivilligt utbyte. Så det Marx gjorde var i högre standard att han vände upp och ner på den här analysen och sa att den produktiva klassen är själva verket de som arbetar på företagen och de inproduktiva parasiterna är de som äger företagen. För de jobbar inte på fabriksgolvet, de sitter bara och tar emot ränta som kommer från andras arbete.

Men analysen kom från de klassiska liberalerna och det var de som utvecklade många av de här idéerna. Så jag skulle vilja säga att om man är intresserad av det här. Om man ska börja med klassanalys och tro att det är ett viktigt projekt, då bör man titta på det. på den klassiskt liberala klassanalysen. Åtminstone testa det som tillredsdramat och se om vi kan komma någon vart med den.

Jag för min del tycker att det är ett ganska fruktbart perspektiv. Jag tycker att det är intressant. Dels för att jag tycker att det har stort förklaringsvärde på den övergripande nivån. Att det är den övergripande dynamiken. Jag håller med om att det är en övergripande dynamik. Historiska utvecklingar, revolutioner, klasskonflikter handlar mycket om konflikten mellan självförsörjande, produktiva människor och parasitära krafter å andra sidan.

En annan sak som är bra med den här klassanalysen är att den skär rakt igenom de grupper som vi traditionellt förväntas identifiera. Vi har dels det här att den som arbetar på golvet i en fabrik har samma grundläggande klassinformation. Det är inte så att det är en delaktig intresse som den som äger fabriken. De vill att fabriken ska gå så bra som möjligt, ska göra så mycket vinst som möjligt.

Det är ett problem för båda de här, och staten lägger krokben för verksamheten. Men vi har alltid återkommit till en svåger kapitalism. Vi ser att vissa kapitalister är produktiva. De är sådana här fantastiska jobb creators som bara startar företag, skapar nya ekonomiska möjligheter, bidrar väldigt mycket till andra människors liv.

Men det finns också kapitalister som är mer eller mindre rena parasiter för att de ägnar sig åt svågre kapitalistiska verksamheter och driver kanske, ja men så här, Bert Karlsson som driver Asylboenden eller Johan Ehrenberg som driver en tidning som bara kan existera. genom pressstöd.

Så jag tycker det är väldigt klargörande med den klassiskt liberala klassanalysen, även om den är lite ortogonal jämt emot perspektivet i den här artikeln. Och den är inverterad jämfört med den marxistiska analysen. Men det är i alla fall värt, tycker jag, att inte glömma bort att den här idén som man tänker på som marxistisk är faktiskt egentligen en klassiskt liberal idé.