Martin

Kerry MacDonald. Forskning visar skolan farlig för barns psykiska hälsa. Ökad skolhets ligger bakom depressionsepidemi och ökade självmordstal bland unga. Intensitet för akutmottagningar inom barnpsykiatri korrelerar negativt med skollov. Det är inte direkt dramatiska nyheter som man blir chockad över om man följer de här frågorna någorlunda.

Men det är ändå uppseendeväckande och skrämmande läsning i den här artikeln. Pågår alltså en omfattande och långsiktig epidemi av psykisk ohälsa bland barn. Det är väldigt tydligt att det här faktumet att barn mår sämre och sämre.

De behöver mer och mer psykiatrisk vård, äter mer och mer mediciner. Psykosjälvmord i högre utsträckning är direkt kopplad till deras skolgång. Man ser till exempel genom att barns behov av psykiatrisk vård varierar över året väldigt tydligt. Det pikar i maj månad.

I samband med att man rundar av verksamheterna inför sommaren, då har man mycket examinationer och sånt där. Det är extra stor press för det. Sen under sommarlovet så mår barn mycket bättre och sen börjar de må dåligt igen. Skolan börjar under hösten. Det här handlar inte bara om att ungarna är lata av gnäller och de springer heller runt i frihopp och lek på sommarlovet.

Det handlar om riktiga medicinska problem. En siffra som vi får här är fasansfull. Senaste 15 åren har självmordsfrekvensen tredubblats för flickor i Sverige. I åldersgruppen 10-14. 10-14-åriga flickor.

Tre gånger så många självmord på 15 år bara. Sammanfallet som det påpekas är att skolorna har förändrats. Skolorna har blivit ännu mer kontrollerande. Barn måste spendera mer tid i dem. Det har blivit mer enformigt. Mer stillasittande. Aktivitär typ av undervisning. Och det är intressant tycker jag att de gör den här forskningen, att de kan koppla sig tydligt till vad som händer i skolan.

Det görs också ett påpekande här som jag tycker är intressant, det är att barn... mår mycket sämre än vuxna. Det är nånting som är värt att låta sjunka in om man inte har tänkt på att barns psykiska hälsa är mycket sämre än vuxna människors psykiska hälsa. Det är dessutom även så att barns fysiska situation är mycket sämre än vuxnas.

Ta till exempel hur mycket våld utsätts människor för. I vilken utsträckning utsätts folk för mobbning eller verbala trakasserier? Det finns massor med beteenden. som är betraktas som fullständigt oacceptabla. Vuxna människor emellan, till exempel på en arbetsplats. Om du aktivt mobbar någon, tråkar någon, ger någon stryk på en arbetsplats, då åker du ut och ingen accepterar det.

Om ett barn blir utsatt för det i skolan, det är faktiskt en vanlig reaktion att säga skärp dig, gaska upp dig. Lite får det ju ta, det här är en del av att du ska växa upp och lära dig hur världen fungerar. Tänk er vad det var. Det är värt att stanna upp och tänka på, någon gång då och då, att det här är den syn som vi har på barn. Det är så här de flesta människor tänker. Att det är rätt och riktigt att barn ska ha det sämre än vuxna människor.

Det är okej i viss utsträckning att barn blir misshandlade och mobbade, att de är deprimerade, att de får psykiska problem. Att må bra och vara fredade kan de eventuellt göra när de blir vuxna. Men först ska man ha några årtionden av terror.

Boris

Mm. Det där är jävligt viktigt och det jag saknar i just den här texten det är ju... perspektivet på samhället utanför som du är på väg in i med det sista du sa där. Det måste ju, just det här med stress, jag tror inte att det är betingat enbart av lite skrivningar och nationella prov i olika länder och sådär.

Det är faktorer som, jag tror meningslösheten för många av dem som går i skolan, det är ju frågan om. Det som du säger, övervåld och mobbning och likgiltigheten i samhället i stort. Alltså vi har ju sjok med vuxna människor som faktiskt inte vet varför de finns till.

De inte har några mål här i livet. De bara existerar. Det måde låta drastiskt men jag tror att det är så. Och om du då är tvungen, det som är så hemskt om man tänker på antalet år, idag förväntas en ung, nu pratar vi i Sverige, en ung människa då tillbringa nio år i skolan, och sedan grundskolan, sedan tre år i gymnasiet och sedan numera 28 år i social- och allapartier förresten.

Det ska till med några års högskolutbildning också för man ska Jag har inte fått jobba någonstans. Alltså 15-20 år, det är ju så jävla sjukt mycket. Och utan att samhället och människor och klasser och sociala skikt har någon jävla vision, någon idé, någon... Har de någon vision om framtiden eller någon förankring i historien?

Det är klart att man då när man sitter där år ut och år in i skolan blir så jävla deprimerad. Vad ska man annars bli? Sen har jag en viss invändning mot slutklämmen där alltså. Och sen har de som uttalar sig att vi måste ge mera utrymme för Autodidakter, alltså att barn ska självutbilda sig, det tror jag är för vissa alldeles utmärkt för vissa typer av människor och ungdomar och barn.

Men inte för alla. Det finns någon... I resonemangarna i skolan så finns det ju alltid den här tankegången om att... Vi måste hitta någon jävla skole som passar precis alla. Men människor är väldigt olika i sin läggning. En del tycker jag att skolan är helt fritt. Kör jag nydalmodellen. Eller så ska man tänka sig att en stor sak som saknas i samhället är gedigna yrkesskolor och lärlingsutbildningar.

Så ett fritt samhälle kommer att utveckla en oerhörd mängd skolformer. Jag verkar mena en oerhörd mängd skolformer som är anpassade till individer och olika sociala skikt och grupplösheter och vad man upplever att man behöver. Men det vi ser nu är bara förvaring och programmering och det är vedervärdigt.

Martin

Det är en viktig poäng för oss att det inte finns en utbildningsform som passar för alla barn eller för alla familjer. Det behöver inte nödvändigtvis handla om att alla ska syssla med en sån här unschooling, en sån här autodidaktism. Jag är så pass mycket en hippie, så jag tänker mig att det kanske vore bra om den typen av idéer ändå var någon sorts grund och alternativ, någon sorts default inställning, snarare än ett exotiskt...

Jag tror att det funkar i långt många fler fall än folk tror. Naturligtvis så kommer det också behövas mer strukturerade former av undervisning inom vissa ämnen beroende på vad man har för intressen och inriktningar. Jag skulle dock tänka att det här inslaget av tvång är någonting som man skulle kunna göra sig av med helt enkelt.

Helt och hållet. Man ska inte behöva tvinga barn dag ut och dag in att göra saker. Men, här kom vi in på en annan poäng som du också berörde Boris. Nämligen frågan om stress. Stress. Många tror att stress beror på att man jobbar mycket. Ett hårt arbete, att man jobbar för mycket, att man jobbar för hårt. Det gör att man blir stressad. Men så är det inte. Stress beror inte på att man jobbar för hårt.

Stress beror på att man har för dåliga feedbackmekanismer. Precis som du sa, Boric, det är meningslösheten. Det man blir stressad av är att göra saker utan en känsla av mening och utan en koppling. till den praktiska nyttan av det man gör. Det som gör att man blir utbränd är att man jobbar, anstränger sig och spenderar energi på att göra någonting.

Men man får inga signaler tillbaka om att det man gör är rätt eller att det leder till någonting rimligt. De signalerna kan vara att någon ger en pengar eller att någon tackar en eller att man ser någonting växa framför sina händer. Man måste ha feedback-looparna, för då känns arbetet meningsfullt och då får man mer energi. Då vill man anstränga sig mer, man vill jobba längre dagar, man vill vara tröttare i slutet av dagen för att man hela tiden får saker tillbaks av det.

Problemet är när de här feedback-loparna bryts och man inte förstår varför man håller på med någonting. Man gör det bara för att någon annan har sagt åt den. Det är då man blir stressad, det är då man mår dåligt, det är då man får mindre energi av arbetet. Och det är då man får känslor av meningslöshet, depression och utbrändhet som man pratar mycket om nu för tiden. Och det här applicerar jag precis på skolan också.

Det är klart att man blir stressad och utbränd. När man sitter hela dagarna och tröskar med saker som man aldrig har valt själv. Och något som jag också upplevde mycket i skolan. Det fanns ingen som kunde förklara för mig eller de andra eleverna varför man är på med saker. Det ska vara så. Det bara är så. Det står i boken eller det är någon som har sagt det. Politikerna har bestämt. Vi är ju fullständigt värdelöst för en sån som jag.

Och jag tycker det är egentligen inte så mycket begärt att man ska kunna ha en lärare förklara vad poängen är med att lära sig någonting. Och så fort man vet varför någonting är viktigt eller intressant och tycker det själv så är det ju bara roligt att hålla på med det. Det är bara roligt att lära sig, anstränga sig. Och det vet ju alla att barn kan ju vara fullständigt fanatiska. Barn kan jobba stenhårt för att experimentera, lära sig saker, fysisk ansträngning, sitta och plöja böcker. Det har att göra med motivation och meningsfullhet.

Boris

Och att det finns en möjlig personlig utvecklingsväg där. Att jag lär mig mera därför att... Men det hela har ju också, att skolan inte i någon mening på något plan eller något avseende fungerar beror ju också på det allmänna kulturella sammanbrottet när det gäller grundläggande saker.

Som det här med auktoriteter. Banden med generationer är ju klippta till exempel. Det är ingen överdrift i Västerlandet. Det är för att generationer existerar inte. Alla är ju barn. Och det innebär att, är du en ung sökande människa, då ska du inte tvingas sitta i skolbänken. Men är du det så är du per automatik också en person som söker till andra som har kunskap.

Och det är ofta de som är äldre. Men tar man bort hela tanken på att kunskap finns hos den som är drevd ur det överförs mellan generationer, då tar man bort både skolans förmåga att fungera på ett vettigt sätt och själva plattformen för unga människors sökande.